Prs tippest & JustAFriend

Jo, kanske skulle han fixa det. Just då kändes det ju absolut som det. Hur tungt det än var. Dock kunde ju det där ändras en drös med gånger bara på en dag. Kunde vakna upp motiverad men framåt kvällen gråta och protestera och vara övertygad om att personalen hällt upp en matsked för mycket mjölk. Vägen till det friska livet var verkligen inte rak. Nu var väl inte vanliga livet heller så jämnt, men det här var på en annan nivå. Men jo då. Någon gång skulle det gå. Så att han kunde vara tillsammans och bo med Sebastian resten av livet. Det fanns inte på kartan om han gav efter och återgick till gamla beteenden.
När den längre gick iväg för att rota i skrivbordslådorna åt Elliot upp nästan hela mackan. Lämnade kvar en bit stor som ungefär en aprikos. Trots att ingen nu längre iakttog(vilket iofs också triggade igång tankarna ännu mer på att fuska och gömma allt) så blev det för svårt med sista tuggan. Liksom över gränsen. Tankarna fick dock läggas undan en aning då Sebastian kom tillbaks med polaroidkameran. Ett litet leende spreds över Elliots läppar. Han nickade.
"Kan du bjuda på ett leende?".

Ett leende? Seb gillade verkligen inte sitt leende. Nej, det var väl i och för sig inte jättemånga som gillade sina egna leenden. Vad berodde det egentligen på? Vad var grejen?
Hur som helst spelade Sebs åsikt ingen roll. Det var Elliot som ville ha bilden och om han ville ha ett leende, fine. Det var okej.
”Om du så gärna vill det då”, svarade han och klistrade på ett leende. ”Men ta bilden snabbt innan jag ångrar mig!” Ja, för det kändes ju ganska fånigt ändå. Där han stod bredvid sängen och tittade ner på Elliot. Skulle det där ens bli en bra vinkel? Och hur mycket fick Elliot med i bilden? Seb hade ju inte någon tröja på sig. Inga byxor heller, för den delen. Men en helkroppsbild var nog svår att få till på det korta avståndet mellan dem.

På nåder, men endock. Ett leende och kort därefter ett klick, följt av ljudet från den inbyggda skrivaren. Tankarna hann vandra iväg innan kortet kommit ut. Lyckligtvis gick smörgåsen att förtränga. Istället tänkte Elliot på det, eller snarare den bästa i rummet. Sebastian. Den situationen de befann sig i. Tja, inte på ett så djupt plan, men att den yngre stod halvnaken framför och tillät sig bli fotad. Samtidigt satt Elliot hyfsat avslappnat och åt en macka med ost och smör. För typ tre månader sedan hade det varit så orealistiskt som bara möjligt. Alltså, det skulle verkligen kännas så långt så långt bort. Elliot hade inte riktigt reflekterat över det på det sättet innan. Hur mycket de båda två hade utvecklats, på olika sätt. Och kanske framför allt hur deras relation hade utvecklats. Även om det nu fortfarande inte var ett par officiellt så hade den liksom utvecklats på ett djupare plan. De klarade av att vara mer sig själva. Vad nu det innebar. Och om en tänkte på hur stelt det hade varit första gången Elliot stigit in i tonårsrummet som bara osade överklass, ja då var skillnaden slående.
"Sådär ja". Kortet trillade ner i Elliots handflata och han sträckte över kameran till Sebastian igen.

Elliot tog kortet hyfsat snabbt vilket gjorde att Seb inte behövde känna sig stel framför kameran onödigt länge. Kortet dröjde några långa sekunder och därefter tog han emot kameran igen. Gick bort till skrivbordet och la ner den i samma stökiga låda som förut. Därefter gick han vidare till garderoben. Tja, trots att han kände sig bekväm runt Elliot var kläder ändå att föredra. Dessutom var hans sovrum inte det varmaste rummet i huset, precis.
Han drog på sig en vit t-shirt och svarta jeans. Inga strumpor. Nej, det blev bra. Och så stängde han hastigt garderoben innan han gick tillbaka till Elliot och sängen igen.
”Blev kortet bra?” frågade han och la sig på mage.

Att Sebastian ville ta på sig något var verkligen förståeligt. Själv frös och svettades Elliot typ som någon i klimakteriet, så det där med att känna av temperaturer var svårt. Oavsett temperatur så skulle inte Elliot heller vilja vara sådär avklädd inför den andre. Om de inte var det tillsammans förstås. Höh.
”Det klart”, svarade han och höll fram fotot innan han reste sig upp och packade ner det i ryggsäcken. Den fick ju inte glömmas bort?! Om det blev bra? Klart det blev. Det var ju Sebastian, duh. Kanske var inte den yngre lika nöjd men det kvittade faktiskt lite just då. Det var ju Elliots bild. Dessutom kanske inte killen som hängt upp en tavla av någon halvnaken, den som riktigt skulle protestera kring en polaroidbild.
Efter den lilla turen till väskan tassade artonåringen tillbaks till sängen. Slog sig ner i skräddare igen. Plockade upp juiceflaskan och tömde det sista i munnen. Svalde. Check på den. Sedan tittade han ner på biten av smörgås som låg kvar på plasten, ovanpå täcket. Skulle han fuska eller äta. Var det ens fusk att kasta bara det sista? Ingen skulle ju märka och det var väl ingen big deal? Samtidigt visste Elliot att det där tankesättet var fel. Ja, en frisk person kunde lämna en bit macka utan det var något fel med det. Men Elliot var inte frisk och när sådana där tankar började tränga sig in, ja då betydde det att ätstörning försökte ta över styret igen. Och det var något att kämpa emot. Med det sagt var det fortfarande en kamp. Elliot pillade lite med plasten istället. Jadå, skjut på problemen du.

Seb tittade på bilden och grimaserade lätt. Det var verkligen ingen bra bild. Ansiktet såg... Snett ut. Asymmetriskt. Eh, skitsamma. Elliot verkade vara nöjd. Dessutom kändes det inte rätt att säga något om det med tanke på att han själv hängt upp ett halvnaket porträtt av Elliot på sin vägg utan att ens fråga.
Han låg kvar i sängen och tittade på Elliot när han la ner bilden i sin ryggsäck. Skulle den äldre verkligen titta på den bilden när han saknade Seb? Det kändes ganska dåligt. Han kunde ju sett bättre ut. Mycket bättre. Åh, varför hade han inte gått ner och letat upp en av bilderna från Margot och hennes fästmans middag? Då hade han i alla fall haft kostym på sig. Inte sett så satans trött ut heller. Äsch, gjort var gjort. Dessutom ville han ju inte slösa bort deras tid med sådana onödiga saker.
”Går det bra?” frågade han tyst efter att ha iakttagit Elliots lilla struggle med den sista lilla biten av mackan.

Varför blev det alltid såhär? Att det friska och sjuka jaget alltid började tjafsa. Den där biten var dessutom en tugga. Resten hade ju gått förhållandevis bra, varför detta plötsliga motstånd. Svaret dröjde lite. Efter att ha ägnat en lång blick på den lilla brödbiten tittade han upp på Sebastian. Gick det bra? Nja, fick väl bli svaret.
”Tror du verkligen att jag behöver äta såhär mycket? För det känns verkligen inte så”, svarade han tyst och osäkert. Lite stressat med. Ingen panik, men tankarna hade definitivt dragit igång. Kanske ville de bara göra honom enorm. Det kändes som det. Elliot hoppades på att Sebastians friska ögon kunde se sanningen.

Tick tack. Okej nej, svaret dröjde inte så länge. Men sekunderna som tickade förbi kändes ovanligt långa. Seb blev rädd att det var en dålig stämning som smög sig på.
”Inte för att vara sån”, började han och flyttade undan några lockar som trillat ner framför ögonen. ”...men det där var inte så mycket mat, Elliot.” Var det svar på frågan? Inget direkt, men indirekt var det väl ändå det? Kanske skulle det vara bäst att förtydliga svaret. Fast nej, Elliot var ju inte korkad. Han förstod väl poängen med Sebs svar? Jo, jo, men det måste han ha gjort.

Var det där verkligen sant? Nej, Elliots förmåga att bedöma normalstora portioner hade försvunnit för länge sedan. Men alltså, vad var poängen med att fråga om han ändå inte litade på Sebastians svar. Han var tvungen att lita på det. Hur läskigt det än var. För Sebastian var frisk och han älskade Elliot och då, ja varför skulle han då ljuga?
Osäkert blickade han upp på den yngre. Nickade försiktigt. Långt ifrån övertygat. Seså, ge inte upp nu Elliot. Så trots osäkerheten plockade han upp den sista brödbiten, stoppade den i munnen, tuggade och svalde. Därefter lade han undan plasten och den tomma flaskan på sängbordet intill innan han la sig ner på sidan, bredvid Sebastian. Och ungefär där började kampen mot den andra delen av tankarna. De som ville springa in till badrummet och tvinga upp allt igen.

Svaret verkade gå hem, eftersom Elliot stoppade i sig den sista lilla biten av mackan. Puh. Ingen dålig stämning. Eller? Nej, då skulle Seb känt av den. Kanske var det dumt att vara så rädd för den dåliga stämningen. Rädslan gjorde nästan så att han glömde bort att njuta av Elliot. Njuta att de äntligen var tillsammans igen. Nej Seb, du får skärpa dig. Sluta oroa dig för något som ändå inte går att förhindra.
”Har du träffat dina syskon idag?” frågade han kort efter att Elliot lagt sig bredvid honom. Ja, det var en rimlig fråga ändå. För om Elliot skulle svara nej på den frågan - vilket innebar att han la all sin tid på Seb - då skulle han minsann få dåligt samvete. Kanske skulle han tvingat Elliot att lämna honom för att träffa sina syskon. Ja, det hade ju inte varit mer än rätt. Men nu skulle han inte dra egna slutsatser. Det var bäst att vänta på Elliots svar istället. Ett svar som förhoppningsvis var att han redan varit hos sina syskon.