The annorlunda mugglisgame!

Superbra

JA

Prästkrage

Den honungsblonda långa flickan stod och trampade lite. Hon visste inte riktigt vad hon ville, men eftersom att hon alltid tänkte på mugglisgame, deltagare eller inte, fanns det onekligen inte lite hopp i avifors kropp. Hon hade bara tränat lite. Väldigt lite. Hon hade genomborrat och kastat olika typer av spjut genom dockor. avifors älskade spjut. Hon tyckte att det var extremt fascinerande att studera olika spjuttyper. Hon visste inte varför hon inte var mer intresserad av olika typer av svärd. Spjut var bara så… Fantastiskt. Om hon kom in i mugglisgame skulle avifors göra allt för att få tag i ett spjut. Självklart hade hon bara tränat med spjut av järn, inte av stål eller andra speciella metaller som spjut brukade vara gjorda av. Jag tror att det skulle kunna gå bra för mig. Tänkte avifors.
”Jag har ändå mina styrkor. Jag är snabb, snabbare än de flesta. Och min hörsel uppsnappar allt. Min syn är också bland den bäste. Jag kan se daggen på ett blad fem meter bort.” mumlade avifors för sig själv. Men hon hade en stark svaghet. Hon tänkte inte innan hon gjorde. Hon tog ut den där hunden när hon behövde pengar utan att fråga vad hon skulle få för att gå en långpromenad med den. Det ledde ofta till att ingenting blev som avifors hade tänkt sig. Men hon skulle skärpa sig. Det skulle krävas av henne om hon blev utvald. Tanten harklade sig. För fjärde gången som hon hade hört det.
”Jaha, då var det återigen dags att dra våra två kämpar från distrikt prästkrage, det elfte distriktet, det näst sista distriktet.” Trots att avifors var lång så stod hon på raden näst längs bak (såklart stod alla dem som inte fick delta allra längst bak), men hon lyckades se att tanten drog upp en lapp.
"avifors! Tävlande nummer ett kommer att bli avifors!”, ropade hon. avifors blev en aning rädd. Men sedan kom hon på en sak som fick allt att ljusna lite. Nu skulle hon få chansen att prova alla olika spjut.

Ella/Ron var både nervös, lite glad och pirrig. Hon var så fruktansvärt orolig för att dö, och sedan hennes faster slutat som trea hade det bara blivit ännu värre. Hon mindes så väl känslan från när dem ropade ut att båda tävlandena från distrikt prästkrage var avlidna trodde Ella/Ron att hon också skulle avlida. Hon saknade verkligen sin faster. Hon var hemma hos Ella/Rons familj varje onsdag och söndag. Ella/Ron var ensambarn, och hennes mamma var väldigt trött av sig. Hennes pappa levde inte längre, utan dog när Ella/Ron var nio. Varje onsdag och söndag gick hennes mamma och simmade för att mjuka upp hennes stela leder. Då kom alltid hennes faster och tog hand om Ella/Ron. Hon var alltid snäll och hade tid. Hon var en väldigt ung faster och blev det redan vid femton års ålder. Hon var bara bäst! Men vid arton års ålder blev hon utvald, och sedan var hon plötsligt borta! Detta var första gången Ella/Ron stod vid slåttern. Om hon blev utvald skulle hon säkert kunna klara sig en bit. Hon var smart, det sa alla. Hon var skicklig med pilbågen för hennes morbror hade lärt henne, eftersom att han var jägare. Och hon var smidig, för hon danstränade, och gick på gymnastik när hon var liten. Men att hon var så orolig för att dö skulle det helt klart bli en svaghet. Men nu avbröt hon sina funderingar, och lyssnade på tanten som redan hade börjat babbla. Hon drog en djup suck när hon hörde att den första deltagaren hette avifors och inte Ella/Ron. Hon visste inte om det var en lättnadens suck, eller en besviken suck. Men på den andra lappen behövde hon inte fundera så mycket. För lappen var hennes. Det stod hennes namn på. Och sedan kom hon fram till att hon skulle kämpa för ingen annan än hennes faster. Och för hennes eget liv.

Nu är det inte så långt kvar tills själva spelen börjar

Det det var helt sjukt vackert / du är så ambitiös och bra på att skriva !! ♥

suveränt

Det där gjorde min dag. Jag skulle vilja säga ett varmt tack till alla som har stöttat mig när jag skrivit det här, och era supersnälla kommentarer gör mig så glad! Jag är inte van att få såhär mycket publicitet och beröm när jag skriver, det brukar mest vara min bästa vän och jag som läser vad jag skriver, och i enstaka fall min lärare och mamma och pappa. Det ni skriver gör mig så glad att jag inte riktigt vet hur jag ska kunna tacka, men jag hoppas att det räcker med att säga: Tusen tack alla läsare och följare i denna tråd, tack för att ni läser vad jag skriver och berömmer det jag gör. Tack för att ni finns och lyser upp min dag! ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥<♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

S U P E R B R A!!!♥ :')

Här kommer den allra sista uttagningen. Jag kommer nu att skicka ut 24 meddelanden om att ha blivit taggade (förlåt men jag kom inte på ngt snabbare sätt att berätta det) så att alla är med när själva spelen börjar. Jag kommer i själva spelen att lotta några som dör i blodbadet till att börja med, och dessutom skriva upp i kanske andra delen lite olika gåvor (meningslösa, användbara, snälla och dumma) som jag lottar ut sedan vem som ska få vad. Här är alltså den sista uttagningen, och
Ekkiis
silly.one
Pixi
Tamburlaine
Savi
Soof
amanda1104
PotterHunger
Miss Raven
MissFniss
HannaPanna
Tonks_xD
Jossan
Neztan
Miss_Green
Jen93
Lavis123
Matilda weasley
Hannai
Lida
avifors
Ella/Ron
miss-somebody
Narcissa Lestrange

Borde lägga det på minnet. Här är den sista uttagningen:

Blåsippa

Den femtonåriga, rödbrunhåriga flickan med smaragdgröna tindrande ögon stod och väntade. Vid slåttern. På att något skulle hända. miss-somebody var inte rädd. Inte rädd alls. För att delta. Men miss-somebody var rädd för något annat. Inte att dö, då skulle hon få vara med sina föräldrar igen. Inte heller att döda. Den känslan hade hon ruskat av sig så fort den frågade om den fick bo i hennes hudvud. Inte heller att vinna, då man skulle behöva döda så mycket, utan det hon var rädd för var att få vänner. Om hon skulle få några vänner skulle det bli svårare att döda. Svårare att döda innebar också svårare att överleva. Tänkte miss-somebody. Hon var en ensamstående karriärist. Hon skulle inte bli bundsförvant med NÅGON. Det skulle bara bli svårt och jobbigt. Offergåvor däremot… det ville hon mycket gärna få i sin ägo. Dem var ju visserligen från vänner, men inga vänner som hon skulle behöva döda. Hon ville kanske rent av dö. Hennes mamma och pappa hade båda dött när hon var fem år. Nu bor både hon och hennes lillasyster Sting hos en gammal farbror. Eller nä, det var ingen bra beskrivning. Nu bor både hon och hennes lillasyster Sting hos en elak gammal gubbe som tvingar dem att jobba. Det hade varit lite svårt att träna inför spelen med honom hängande i hasorna hela tiden. Fast så fort hon fått en lucka i jobbandet så skyndade hon sig att träna inför mugglisgame. Det enda som miss-somebody någonsin hade fått i present av gubben, var en yxa och en kniv. Dem fick hon som sina egna eftersom att det var det hon använde när hon jobbade. Hon fick laga köttet, rensa köttet, steka köttet, slitsa köttet som dem skulle äta. Med en kniv. Och hugga veden med en gigantisk livsfarlig yxa. Hon hade förlorat fyra fingrar på den vänstra handen åt yxan. Det var bara tummen kvar på den handen. Dem kunde hon definitivt hantera bra. Yxan och kniven. Men en annan svaghet var att hon lätt stukade fötterna. Hon var väldigt kortväxt, och fötterna likaså, vilket gjorde att dem lätt fastnade i allting… Men nu tänkte hon lyssna på TANTEN istället för att tänka, för hon hade precis harklat sig. Hon ryckte snabbt upp en lapp när hon hade förklarat vad alla var där för. Hon läste upp namnet:
”miss-somebody!” Hon kunde inte låta bli att le när hon ställde sig på podiet.

Narcissa Lestrange studerade sina naglar. Hon kunde inte bry sig mindre om hon skulle bli utvald. Eller inte. Hon hade ingen familj. Alla döda. Hon bodde på ett fosterhem som visserligen var ganska bra, men det var dötrist och hon hade inga vänner. Hon skulle få komma till sin familj om hon dog. Det visste hon bara. Det var så det var. Och om hon fick delta i mugglisgame skulle hon få nya, (förhoppningsvis) vilket skulle bli lärorikt och kul. Men hon var lite rädd över att behöva döda dom… Fast dem Narcissa Lestrange inte var vän med skulle hon kunna döda ganska lätt. Hon ville att tanten skulle börja prata nu! Det var här det hela skulle avgöras! För det här var det sista distriktet… Hon skulle nog kunna klara sig i alla fall ganska bra… För hon var duktig på att klättra i träd. Och smidig och snabb. Narcissa Lestrange var ganska liten för sin ålder, men inte riktigt lika kortväxt som flickan som redan utvalts, och som redan stod på podiet. Narcissa Lestrange var mycket duktig på att kasta spjut också. Hon visste inte riktigt varför, det var ju inte direkt så att det fanns massa spjut på fosterhemmet ifall det var någon som skulle vilja träna sig inför årets mugglisgame. Det råkade bara vara så, att sedan hennes föräldrar levde, och dem var hemma hos en gammal vän till dem, också deltagare i friidrott, som på sin tid då han var i form kastade spjut som gren i friidrott. Dem fick prova på det, och Narcissa Lestrange var en naturbegåvning! Hon fick alla spjuten rätt, och varje tillfälle hon provar på friidrott har det bara gått bättre och bättre. Hon syntes alldeles för mycket, hon visste inte varför det blev så för just henne, men hur hon än försökte gömma sig verkade det alltid vara någon som hittade henne, trevlig eller ej. Det skulle kunna bli en svaghet eftersom att hon visste att det alltid skulle finnas någon som ville döda henne, och då var det nog bra att hålla sig borta, om man nu skulle kunna det. Men nu hade tanten både skakat hand, och pratat i en evinnerlig tid med deltagare nummer ett från distrikt blåsippa, så man tycket att hon borde vara klar. Ungefär tio minuter efter att Narcissa Lestrange hade tänkt det harklade sig tanten på nytt. Hon förklarade att det var dags för ännu en kämpe att dragas, den allra sista i detta års mugglisgame. Hon drog en lapp.
”Den sista deltagaren i årets mugglisgame kommer att bli: Narcissa Lestrange!” När hon klev fram emot podiet svalde hon hårt, samtidigt som hon log. Men hon kunde inte hjälpa att hon darrade en aning när hon stod bredvid den andra kämpen.

Hoppas verkligen att ni gillar det sista, men jag skrev det på 20 minuter på en annan dator än den jag brukar, så jag ursäktar om det är lite stavfel...


Och jag kommer inte börja med arenan direkt, utan jag kommer ta med träningen först. Sedan börjar jag med själva spelen. Är det ok med alla????

J Ä T T E B R A!!!♥

Jättebra skrivet