The ones that love us never really leave us ~ (SV) (Marodörerna)

*AuroraAlexius har återuppstått med ett övermänskligt ljud!*

Alltså, hur bra får man bli?! Det är så söta tillsammans :3 Gjorde seriöst ett väldigt ljust pipläte när jag läste om deras kyss, typ som när man ser en väldigt söt kattunge (typ)

Och James reaktioner är ju bara bäst! Och du är bäst på att skriva! Önskar att jag kunde skriva med samma känsla... "Synd" att du är frisk igen, men ska försöka överleva med bara ett kapitel om dagen Sa jag att du är bäst? Du är bäst! ♥

ÅH JAA NYTT KAPITEL! ♥

Så bra att Peter inte är en så himla förlåtande och gullig idiot hela tiden, utan att han faktiskt kan bli sur på dem.

Två frågor:

1. Borde det inte vara fullmåne snart?

2. Kommer det mera James+Lily i nästa kapitel? :3

Superbra ♥

Kärlek till er! ♥

True Potterhead:
1. Nästa kapitel!
2. Det kan jag lova!
Har fokuserat väldigt mycket på Wolfstar senaste kapitlena, men jag kommer definitivt blanda in lite Jily i det snart. (y)

Det är så fint! Man blir ju helt AWWW i hela kroppen!
Faktiskt så tror jag att jag shippar Wolfstar nu.


Underbart kapitel!

Åhh va gulligt ^^.
’’Åh, för den har man inte hört förut…’’
’’Var inte sån.’’
’’Okej, jag ska inte vara en skithög’’, sa Remus irriterat.
’’Åh, för den har man inte hört förut…’’ skämtade Sirius.
Hehe xD

Awwwww vad awesome
Älskade att du inkluderade Peter lite mer ♥
Längtar till nästa kapitel :33

NI ÄR BÄST! ♥ ♥ ♥

Kapitel 29
Fullmåneförvandlingar och plugg
Mars 2015

’’Rörde han på sig?’’
’’Nej… eller?’’
’’Okej, jag kanske bara inbillade mig…’’
’’Nej, kolla! Han är vaken!’’

Remus öppnade yrvaket ögonen. Sirius, Peter, James och Lily stod böjda över hans säng med oroliga ansiktsuttryck. Han granskade snabbt de tre förstnämnda, och kom fram till att de såg ut att vara helt okej. De såg alla fyra ut som om de väntade på att han skulle säga något.
’’Åh, god morgon.’’
Några lättnadens suckar hördes.
’’God eftermiddag, rättare sagt. Är du okej, Remus?’’
En skrikande smärta kändes i hela kroppen. Det var värre än vanligt, han kunde knappt urskilja vad det var som gjorde ont.
’’Mm.’’
Sirius tog hans hand. Han hade en bekymrad rynka i ansiktet.
’’Säker?’’
’’Nej. Mitt ben gör ont.’’
’’Det förstår jag’’, mumlade James. Remus försökte röra på sig för att känna vad som var fel. Smärtan högg till så kraftigt i hans ben att han trodde att han skulle tuppa av.
’’Du har brutit det. På fyra ställen’’, sa Peter. ’’Och du fick en spricka i knäskålen.’’
Remus ville fråga hur det hade hänt, men han kunde inte medan Lily fortfarande var där. Han slöt ögonen. Orkade inte säga någonting. Försökte helt fokusera på sin hand. Sirius höll den i ett stadigt grepp och hans tumme strök Remus handrygg.
’’Du ser ut att ha feber’’, hörde han Lilys röst och kände en mindre, lite mjukare hand på sin panna. ’’Du är stekhet. Har du fått febernedsättande?’’
’’Du förväntar dig väl inte att han skulle veta det, Evans?’’
’’Okej, det har du rätt i…’’
’’Hur ser jag ut?’’ mumlade Remus. Han kände att någonting satt klistrat precis ovanför hans ögonbryn. Ett plåster, antagligen.
’’Skitsnygg. Du hörde väl Evans? Du är stekhet.’’
Remus log och öppnade ögonen lagom för att se Lily himla med ögonen åt Sirius kommentar.
’’God eftermiddag, sa ni? Vad är klockan, egentligen?’’
’’Fyra.’’
’’Va? Skojar ni?’’
’’Madam Pomfrey var tvungen att ge dig massor av sömnmedel när hon lagade ditt ben. Du har sovit sen dess’’, sa Lily.
’’Som en bebis’’, tillade Peter.
’’Har ni suttit här hela dagen?’’
’’Det är klart att vi har’’, sa James. ’’Vi ville ju inte riskera att du vaknade upp ensam.’’
Remus blev varm i hjärtat.
’’Ni är världens bästa vänner’’, sa han och log. ’’Bara så att ni vet.’’
’’Du med, käre vän’’, sa James. ’’Vad sägs om att sätta dig upp så att du kan få i dig lite mat?’’

Två timmar senare var Lily, James, Sirius och Peter tvungna att gå för att äta middag, men Sirius vägrade lämna sjukhusflygeln.
’’Tramptass, gå’’, sa Remus. ’’På riktigt.’’
’’Ingen chans. Sluta försöka övertala mig. Det kommer inte gå. Jag ska ingenstans.’’
’’Han har en poäng, Måntand’’, sa James, som stod borta vid dörren, med en suck. ’’Det kommer inte gå.’’
’’Vi går nu, i alla fall’’, sa Peter.
’’Gör det’’, sa Sirius. ’’Jag äter något sen.’’
Hans vänner nickade mot honom och lämnade sjukhusflygeln. Sirius vände sig mot Remus igen.
’’Du behövde inte göra det där’’, sa Remus.
’’Jag vet’’, sa Sirius och log. ’’Men jag vill.’’ Han böjde sig fram och gav honom en lätt kyss på pannan.

Remus somnade rätt snart till. Han behövde inget sömnmedel nu, Sirius närvaro var tillräckligt med lugnande. Inte förrän klockan slog sju vaknade han igen av att någon kom in i sjukhusflygeln. Det var James, som nästan skuttade in.
’’Hon sa ja! Och sen kysste hon mig! Precis här!’’ Han satte sig ned på stolen mitt emot Sirius och pekade på sin kind, där man kunde ana en läppformad fläck av rött läppglans. ’’Jag säger ju det – Jily är på gång!’’
’’Jily?’’ sa Remus frågande.
James vände sig snabbt mot honom.
’’Vadådå? Är det något fel med det namnet?’’
’’Nej’’, sa Sirius. ’’Det är bara det att vi har alltid tänkt att ni skulle kallas –’’
Han pausade. Han och Remus fnissade.
’’Vadå?’’ frågade James hetsigt.
’’ – The Lames’’, sa Remus. Han och Sirius brast ut i skratt. James såg surt från den ene till den andre.
’’Åh, kom igen. Moget. Isåfall måste ni också ha ett namn. Ett töntigt ett.’’
’’Semus? Ririus?’’ provade Sirius sig fram.
’’Blupin’’, sa James nöjt efter några sekunder av eftertanke. ’’Blupin blir det.’’
’’Blupin!? På riktigt, James! Blupin!’’
’’Blupin är ett jättebra namn!’’ sa James upprört. ’’Det…’’
Han avbröts av att dörrarna slogs upp och Lily kom in.
’’Vad skrattar ni åt?’’ frågade hon med ett leende.
’’Jo, vi försöker komma på ett så kallat ’’ship-name’’ åt de här två’’, sa James. ’’Blupin är jättefint, tycker du inte?’’
’’Blupin?’’ sa hon med ett höjt ögonbryn. ’’Fantastiskt. Jag skulle bara säga att uppsatsen för Snigelhorn är inställd, så oroa er inte för den. Sprid ryktet, okej?’’
’’Vi ska göra vårt bästa’’, log Sirius. Hon nickade, log tillbaka och försvann.
’’Jag lovade att gå tillbaka till Slingersvans’’, sa James. ’’Vi ses senare, Sirius?’’
’’Mm.’’
’’Bra. God natt, Måntand. Vi ses imorgon. Krya på dig.’’
’’Tack, Tagghorn. God natt.’’
James log och lämnade rummet samma väg som Lily nyss gjort.
Remus vände blicken mot Sirius, som kollade på honom med ett leende.
’’Vad är det?’’ frågade han.
’’Inget. Jag tänker, bara’’, svarade Sirius.
’’Tänker på vadå?’’
’’Hur du inte kan fatta hur perfekt du är.’’
’’Om du kysser mig nu så kanske det klarnar lite.’’

Remus kom ut från sjukhusflygeln dagen därpå. Han fick gå på kryckor eftersom han fortfarande var öm i sitt ben, men haltade fram så gott det gick, med stöd från sina vänner.
Han och Sirius höll sig ifrån varandra, bortsett från lite oskyldigt handhållande under lektionerna eller diskreta kindkyssar när någon kollade bort. De fick aldrig en ensam stund, och de ville inte smeta någonting i ansiktet på Peter det första de gjorde. Han verkade fortfarande en aning spänd över det faktum att de undanhållit informationen, men verkade acceptera det mer och mer dag för dag, trots att han inte sa någonting.
Inte förrän på onsdagen nämnde han det;
’’Ni två är verkligen jättegulliga tillsammans’’, sa han oväntat utan att kolla upp från sin bok.
’’Öh… tack, Pete’’, sa Sirius.
’’Det här hade man inte kunnat tänka sig för något år sedan’’, sa James. ’’Sirius och Remus. Pojkvän och pojkvän.’’
’’Vi är inte… eller?’’ sa Sirius.
’’Är vi?’’ undrade Remus.
’’Jag vet inte. Har vi diskuterat det?’’
’’Nej. Borde vi?’’
’’Ingen aning.’’
’’Oops’’, sa James urskuldande. ’’Förlåt att jag tog upp det.’’
Sirius och Remus hörde honom knappt.
’’Vad tycker du?’’
’’Jag vet inte. Vad tycker du?’’
’’Jag har inga problem med att vara din pojkvän.’’
’’Tja, jag har inga problem med att vara din pojkvän heller.’’
’’Bra. Har vi kommit fram till något?’’
’’Det verkar så.’’
’’Jag är helt okej med det beslutet.’’
’’Jag med.’’
’’Jag är tillochmed ganska glad över det beslutet.’’
’’Bra. Samma här.’’ Sirius log.
’’Om ni kysser varandra nu så går jag härifrån’’, sa James med en suck. ’’Bara så att ni vet.’’
Remus och Sirius kollade på honom och skrattade.
’’Okej. För din skull, James.’’
Porträtthålet svängde upp. Lily, Elizabeth, Marlene och Mary klättrade in.
’’Hej!’’ sa Lily när hon fick syn på marodörerna. ’’Har ni varit ute idag? Det är jättehärligt väder.’’
Utan att han hade tänkt på det, hade James hand åkt upp till håret och rufsat till det när Lily kom in i rummet.
’’Tyvärr inte’’, sa Sirius och pekade menande på Remus. ’’Han här har lite svårt att ta sig runt.’’
’’Åh, jag förstår’’, sa Lily. ’’Är det inte bättre i benet, Remus?’’
’’Jo. Det är bättre.’’
’’Men inte helt bra?’’
’’Inte riktigt. Nästan.’’
’’Vad hade du gjort?’’ frågade Mary.
’’Ramlade ner från läktaren när jag kollade på James quidditchträning’’, svarade Remus med en konstgjord suck.
’’Åh. Bra jobbat.’’
’’Tack. Mina färdigheter inom smidighet är utomordentliga.’’
Mary skrattade och försvann tillsammans med Marlene och Elizabeth upp för trappan till flickornas sovsal. Lily stod kvar.
’’Vad gör ni?’’
’’Pluggar. Är du på?’’ sa James.
’’Absolut. Ska bara hämta mina böcker.’’ Hon försvann upp efter sina vänner.

Drygt en minut senare var hon tillbaka. Hon lade ner sina böcker på bordet och slog sig ned på golvet bredvid James fåtölj. Båda fåtöljerna var upptagna av honom och Peter, och soffan var ockuperad av Remus som låg ned med huvudet i Sirius knä och ena benet på en hög med kuddar.
’’Är det Försvar mot svartkonster-läxan?’’ frågade hon och började rota bland sina papper.
’’Mm. Just riktigt. Vi har redan gjort första uppgiften’’, sa James och höll fram sitt eget papper. ’’Du kan skriva av mig. Om du vill. Så går vi på den andra uppgiften sen.’’
Lily tog tacksamt emot det.
’’Tack, Potter.’’
’’Det är James.’’
Hon log.
’’Okej. Tack, James.’’

OMG JILY JILY JILY JILY JILY JILY ♥_♥

OMG BLUPIN DET ÄR SERIÖST PERFEKT ♥♥♥

BLUPIN! Vilket fantastiskt namn!! Hahahahaha!

Underbart kapitel♥!