Länken (fjärde året, påhittad karaktär + Snape)
Forum > Fanfiction > Länken (fjärde året, påhittad karaktär + Snape)
Användare | Inlägg |
---|---|
Viloss
Elev |
SÅ HIMLA BRAAAAAAAAAAAAA! Du är bäääst!!!
11 okt, 2018 19:20 |
Mintygirl89
Elev |
Oh! Herregud! Så otäck den där Adriana är! Hur ska detta sluta, nu när Voldemort har återuppstått? Hur ska Harry få med sig Miriam och Cedric? Det blir spännande för varje gång! Superbra kapitel som vanligt. Hu, ska bli spännande nästa gång.
Slingersvans var i färd med att hårt binda Harry vid en gravsten Meningen låter lite konstig i mina öron när jag läser den högt. Kolla grön text. Slingersvans var i färd med att binda fast Harry hårt vid en gravsten I övrigt var det jättebra som vanligt! Läs gärna Tårar från himlen :D <3 11 okt, 2018 19:29 |
Eleven_
Elev |
11 okt, 2018 19:55 |
c8aina
Elev |
11 okt, 2018 20:26 |
SweeneyTodd
Elev |
Lika bra som alltid! Ruskigt spännande just nu, vad ska hända i nästa kapitel? Vad vill Voldemort Miriam? Ska bli så spännande att få läsa nästa kapitel! Längtar redan! =)
Måste tillägga att jag älskar hur du beskrev Cedric's döda kropp... Får man säga så...? Det att det blir som ett tomt, vackert skal. Precis hur jag kände det första gången jag såg en död människa! Du undrade vad jag menande med att du skriver väldigt romantiskt. Det är precis som du skriver att man förstärker sinnesstämningen med miljöbeskrivningarna, men också att man målar tydliga bilder med hjälp utav naturen etc. Det vill säga att allting har någon form av liv även den döda materian! =) 11 okt, 2018 20:27 |
Pride Potter
Elev |
Snälla. Sluta. Med. Dina. Cliffhangers!
Så bra kapitel! ♥ Jag måste dock påpeka en sak om den här meningen, kolla särskilt på det röda ordet: Slingersvans tände eld under en stor kittel och sänkte ner något väldigt litet och slemmigt med lysande röda ögon - den som legat i byltet. I mina öron låter det bättre med "det" istället för "den". Såhär (kolla in det gröna ordet: Slingersvans tände eld under en stor kittel och sänkte ner något väldigt litet och slemmigt med lysande röda ögon - det som legat i byltet. Det kan ju (som jag har sagt måna gånger) bara vara jag. Det där med min egen fanfic - jag har haft fullt upp. Jag har precis börjat 6:an, vilket betyder prov, prov, och prov. Men jag ska försöka uppdatera med ett nytt kapietl! Hur som helst bra kapitel. Kunde inte slita ögonen från texten! 11 okt, 2018 20:38 |
Mintygirl89
Elev |
Avis Fortunae, jag ser att du har ändrat och det är bra. Hittade dock en grej som såg tokig ut efter ändringen. (Men det är INTE ditt fel. Det är lätt hänt. )
Slingersvans var i färd med att binda fast Harry hårt vid en gravsten. Flytta upp "vid en gravsten". Det ser lite bättre ut. Slingersvans var i färd med att binda fast Harry hårt vid en gravsten. Läs gärna Tårar från himlen :D <3 12 okt, 2018 18:11 |
Firona
Elev |
Bra läsning! Har läst igenom och bevakar!
16 okt, 2018 19:26 |
Avis Fortunae
Elev |
Skrivet av Viloss: SÅ HIMLA BRAAAAAAAAAAAAA! Du är bäääst!!! Kan verkligen inte beskriva hur glad jag blir ... det är bäst att få en sådan kommentar ... TACK! Skrivet av Mintygirl89: Oh! Herregud! Så otäck den där Adriana är! Hur ska detta sluta, nu när Voldemort har återuppstått? Hur ska Harry få med sig Miriam och Cedric? Det blir spännande för varje gång! Superbra kapitel som vanligt. Hu, ska bli spännande nästa gång. Slingersvans var i färd med att hårt binda Harry vid en gravsten Meningen låter lite konstig i mina öron när jag läser den högt. Kolla grön text. Slingersvans var i färd med att binda fast Harry hårt vid en gravsten I övrigt var det jättebra som vanligt! Ja, Adriana är otäck - helt i händerna på Voldemort - och nu kan man verkligen undra hur det ska gå ... Det trappas upp mer och mer. Ändringen är gjord, och som alltid är det något jag aldrig själv skulle ha upptäckt, så det är verkligen värdefullt - tack! Skrivet av Eleven_: ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥ !!! Skrivet av c8aina: Hjättebra! ♥ Tack! ♥ Skrivet av SweeneyTodd: Lika bra som alltid! Ruskigt spännande just nu, vad ska hända i nästa kapitel? Vad vill Voldemort Miriam? Ska bli så spännande att få läsa nästa kapitel! Längtar redan! =) Måste tillägga att jag älskar hur du beskrev Cedric's döda kropp... Får man säga så...? Det att det blir som ett tomt, vackert skal. Precis hur jag kände det första gången jag såg en död människa! Du undrade vad jag menande med att du skriver väldigt romantiskt. Det är precis som du skriver att man förstärker sinnesstämningen med miljöbeskrivningarna, men också att man målar tydliga bilder med hjälp utav naturen etc. Det vill säga att allting har någon form av liv även den döda materian! =) Man får definitivt säga så! Förstår precis hur du menar! Jag älskar att få den här typen av respons, som ger en bild av hur läsningen uppfattats. Jag längtar redan efter att få veta vad du tycker om de kommande kapitlen ... Skrivet av Pride Potter: Snälla. Sluta. Med. Dina. Cliffhangers! Så bra kapitel! ♥ Jag måste dock påpeka en sak om den här meningen, kolla särskilt på det röda ordet: Slingersvans tände eld under en stor kittel och sänkte ner något väldigt litet och slemmigt med lysande röda ögon - den som legat i byltet. I mina öron låter det bättre med "det" istället för "den". Såhär (kolla in det gröna ordet: Slingersvans tände eld under en stor kittel och sänkte ner något väldigt litet och slemmigt med lysande röda ögon - det som legat i byltet. Det kan ju (som jag har sagt måna gånger) bara vara jag. Det där med min egen fanfic - jag har haft fullt upp. Jag har precis börjat 6:an, vilket betyder prov, prov, och prov. Men jag ska försöka uppdatera med ett nytt kapietl! Hur som helst bra kapitel. Kunde inte slita ögonen från texten! Tack finaste du ... men det är ju så roligt att göra cliffhangers ... hehe ... undrar vad du kommer att tycka om nästa ... Superbra förslag på ändring - "det" ska det vara, så klart, men jag hade aldrig upptäckt det själv! Skrivet av Mintygirl89: Avis Fortunae, jag ser att du har ändrat och det är bra. Hittade dock en grej som såg tokig ut efter ändringen. (Men det är INTE ditt fel. Det är lätt hänt. ) Slingersvans var i färd med att binda fast Harry hårt vid en gravsten. Flytta upp "vid en gravsten". Det ser lite bättre ut. Slingersvans var i färd med att binda fast Harry hårt vid en gravsten. Nu är det bevisat, en gång för alla. Världens. Bästa. Läsare. ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥ Skrivet av Firona: Bra läsning! Har läst igenom och bevakar! Åh, vad kul med en ny läsare som bevakar! Välkommen! Din egen fanfic Marodörer är superbra, tips till er andra (några har redan hittat den)! Ginerva2003, du är saknad! ♥ Varnar om igen för otäckt innehåll, men det är inte värre än i böckerna. Kapitel 42 - Mörker Och så var de tillbaka. De, som av Voldemort kallades den sanna familjen. I svarta huvor och masker dök de upp på kyrkogården, en efter en. Ett enda tryck på Slingersvans vänsterarm var det enda som hade behövts. Högerhanden saknades fortfarande, och jag förstod inte hur han kunde överleva smärtan och blodförlusten. Nu förstod jag också vad som fanns på vänsterarmen på samtliga dödsätare. Ett märke, något som höll dem samman. Det var märket som oroade Karkaroff, och - det kändes nästan outhärdligt att tänka på - det var märket som brände Snapes arm om nätterna. Tanken på Snape fick smärtan inom mig att anta sådana dimensioner, att jag på en lång stund inte kunde fokusera på vad som hände där nere. När tårarna för ett ögonblick sjönk undan, hade Dödsätarna bildat en cirkel runt sin herre, en svart cirkel innanför vår gröna, men det fanns luckor i den. Voldemort gick runt och talade till dem med sin höga, kalla röst - talade om trohet och om skuld, ett tal som spred rysningar av fruktan genom deras mörka ring. En av dem torterade han utan nåd - Avery. Slingersvans fick efter många om och men en konstgjord, silverskimrande hand. En av dem kallade han Lucius. Malfoys far. Jag rös. Han vandrade vidare förbi sina tjänare och stannade ibland upp. – Makarna Lestrange borde stå här, sa han då han kom till en lucka. Men de är båda levande begravda i Azkaban. De var trogna. De lät sig hellre föras till Azkaban än att förneka mig. När Azkabans murar faller kommer paret Lestrange att bli mer hedrade och belönade än de någonsin kunnat drömma om. Dementorerna kommer att ansluta sig till oss, de är våra självskrivna bundsförvanter. Jag tänker återkalla de förvisade jättarna och samla alla mina trogna tjänare omkring mig igen och en armé av varelser och odjur som alla fruktar … Hans blick svepte över vår gröna cirkel och svartälvornas vingar fladdrade upphetsat. Han fortsatte genom cirkeln, nämnde ibland namn: Macnair … Crabbe … Goyle … Nott … tills han stannade vid den största luckan. – Och här saknas det sex Dödsätare, tre av dem döda i min tjänst. En som var för feg att återvända till mig … han kommer att få sota för det. En som jag tror har lämnat mig för alltid … han kommer naturligtvis att dödas. En av dessa två skulle kunna vara Snape. Jag visste inte vilken av dem. Smärta och längtan skar genom mig, så att jag nästan inte hörde när Voldemort fortsatte: - Och en, som har förblivit min trognaste tjänare och som redan återinträtt i min tjänst. Och denne trogne tjänare finns på Hogwarts, och det var med hans hjälp som vår unge vän kom hit ikväll. I en enda rörelse såg alla på stackars Harry, som stod fastbunden vid gravstenen med en stor tygbit inkörd i munnen. Tårar skymde återigen synfältet för mig, medan Voldemort berättade länge och väl om hur det lyckats honom att återvända. Det som berättats i trollkarlsvärlden var ju att Harry orsakat Voldemorts fall, eftersom Voldemort hade förlorat sin kraft och sin kropp natten då han försökte döda Harry. Nu förklarade Voldemort detta med att han inte förutsett det skydd som Harrys mor, genom att ge sitt liv för honom, försett sin son med. – Men det spelar ingen roll, för jag kan röra vid honom nu, sa Voldemort och rörde lätt vid Harry, som vred sig i smärta. Jag blundade och vred mig plågat i repen. Voldemort släppte Harry och fortsatte att berätta om hur han den natten hade förminskats till blott en ande, och väntat förgäves på att Dödsätarna skulle leta upp honom och hjälpa honom att få sin kropp tillbaka. Under den tiden hade han bebott andras kroppar, mest ormar, på avlägsna platser för att inte bli upptäckt av Aurorerna som jagade honom. När han befann sig i skogen, råkade en ung man komma i hans väg. Trollkarlen hade på den tiden varit lärare på Hogwarts. Voldemort hade bebott honom för att ta De vises sten som fanns gömd där på skolan, och som skulle försäkra honom om kroppslig odödlighet, men Harry hade hindrat honom. Det hade varit under Harrys första år på Hogwarts. Den unge läraren hade dött då Voldemort lämnade hans kropp och han var tillbaka på ruta ett, tills animagusen Slingersvans sökte upp honom och de gemensamt lyckades fånga ministeriehäxan Bertha Jorkins, som kommit i deras väg av en lycklig slump. Med hjälp av kraftfull magi och tortyr fick han från Bertha fram information om den magiska turneringen på Hogwarts, och att det fanns en trogen Dödsätare som ville hjälpa honom. Den stackars häxan var så skadad efter tortyren att Voldemort dödat henne, och han kunde inte heller ta Slingersvans kropp i besittning, eftersom alla trodde att Slingersvans - Peter Pettigrew - var död. Däremot hade Slingersvans efter instruktioner kunnat tillverka en svag och outvecklad kropp, som Voldemort bebott i väntan på en äkta återfödelse. Den återfödelsen hade nu skett med faderns döda ben, kött skänkt av en tjänare och fiendens - Harry Potters - blod. Någon på Hogwarts - vem? tänkte jag - hade sett till att Harrys namn hamnat i den flammande bägaren och gjort trekampspokalen till en flyttnyckel, så att han förflyttats hit ikväll. – Och här är han nu, pojken som ni alla trodde hade gjort helt slut på mig … Voldemort höjde trollstaven mot Harry: - Crucio! Harry ryckte i våldsam smärta, ögonen rullade, Dödsätarna skrattade rått och jag kastade mig hit och dit i mina rep och skrek rakt ut, medan även mitt ärr lågade och sved, vilket dock var intet mot smärtan att se Harry torteras. Och sedan, medan vi båda hängde där som trasor uttömda på kraft, fick vi veta planens fortsättning. Voldemort tänkte inte döda Harry direkt. De skulle duellera, så att ingen i fortsättningen kunde hysa några tvivel om vem som var den starkaste. Medan Dödsätarna slöt sin ring tätare runt dem, befriade Slingersvans Harry och gav honom hans trollstav. Harry tog några ostadiga steg, haltande på det skadade benet, men han gjorde inga försök att fly eller ge upp i den hopplösa situationen. Fjorton år, omringad av Dödsätare och svartälvor, stod han återigen mot Voldemort. - Har du lärt dig konsten att duellera, Harry Potter? De stod där mitt emot varandra vid gravstenen, fjortonåringen med de troskyldiga gröna ögonen och mörkrets herre med sina skoningslösa röda. Scenen upplystes av älvornas gröna sken. – Nu bugar vi oss för varandra, Harry, sa Voldemort och gjorde faktiskt en lätt bugning mot sitt offer. - Seså, vi får ju inte glömma vårt fina sätt. Dumbledore skulle också vilja att du visade dig artig, buga dig för döden, Harry. – Neeej! Jag skrek rakt ut igen; hans grymma ord var mer än det gick att stå ut med. Voldemort vände sig om mot oss med ett irriterat ansiktsuttryck. – Gisslan eller ej, men om du inte får tyst på den där dumma flickan, Adriana, så måste jag döda henne. Genast fick jag något hårt bundet runt munnen och nu fanns det ingenting jag kunde göra, mer än att fortsätta bevittna det fruktansvärda som skedde. – Jag sa buga dig, återtog Voldemort och höjde trollstaven så att Harrys rygg krökte sig, medan Dödsätarna flinade. - Så där ja, det var fint. Och nu ska du möta mig som en man, rakryggad och stolt, precis som din far gick sin död till mötes. Låt duellen börja! Och han tvingade sekundsnabbt Harry till marken med hjälp av trollstaven och den fruktansvärda Cruciatusförbannelsen. Harry skrek, jag skrek stumt inuti det som var bundet i och runt min mun, jag ville kasta mig framför honom även om det var hopplöst, allt bara för att han skulle slippa den där ohyggliga smärtan. – En liten rast, sa Voldemort. Det där gjorde ont, eller hur, Harry? Du vill väl inte att jag ska göra om det, va? Harry stod skakande framför honom, knuffad tillbaka i ringen av Dödsätarna, men han svarade inte. De gröna ögonen var trotsiga. Jag förstod att han aldrig skulle vika sig, aldrig frivilligt böna och be. – Svara mig! sa Voldemort. Imperio! Det gick några sekunder medan hans trollstav var riktad mot offret, men orden som brast ur Harry var: - JAG VÄGRAR! Han stod emot Imperiusförbannelsen. Nu var det ingen som skrattade längre. Jag höll andan. – Du vägrar? sa Voldemort mycket tyst. – Du vägrar att säga nej? Harry, lydnad är en dygd som jag får se till att lära dig innan du dör … Kanske en liten dos smärta till? Han höjde trollstaven, men den här gången kastade sig Harry blixtsnabbt ner på marken och rullade in bakom gravstenen. Nu skrattade Dödsätarna igen och Voldemort sa kallt, medan han närmade sig gravstenen: - Vi leker inte kurragömma, Harry. Han närmade sig långsamt och målmedvetet gravstenen, men då hände något oväntat. Harry rusade fram bakom den, ställde sig framför Voldemort och riktade sin trollstav mot honom, samtidigt som Voldemort höjde sin. Röda ögon mötte gröna, och spegelvänt mötte Voldemorts dödande gröna stråle Harrys avväpnande röda. Mitt i luften möttes förbannelserna och plötsligt hände något totalt oväntat: färgerna ändrades till en smal, mörkt gyllene stråle, som tycktes förbinda de båda trollstavarna med varandra. Ingen av de båda släppte sin stav, och de höjdes upp i luften, lyftes bort från gravstenen och landade på en plats lite längre bort. Dödsätarna följde efter och började förvirrat skrika efter instruktioner, och även vår gröna ring upplöstes då älvorna följde efter. – Försök inte! väste Adriana till mig, som om jag skulle kunnat göra det, medan jag flöt bort genom mörkret tillsammans med dem. Vi såg hur ett nät av strålar bildades runt Harry och Voldemort, en gyllene bur som inneslöt dem och gjorde det svårt att se vad som hände där inne. Bland Dödsätarna rådde total förvirring. De sprang hit och dit och ropade. – Gör ingenting! hördes Voldemorts röst inifrån buren. – Gör ingenting om jag inte ger er order till det! Sedan, mitt genom mörker och kaos, började en överjordiskt skön sång att ljuda. Jag hade aldrig hört något liknande, men det var som om hopp och ljus återvände till platsen. Inne i buren blev det ljusare, som om ett band av pärlor nu förband de båda trollstavarna. Först började de löpa mot Harry, men långsamt, mycket långsamt ändrade de riktning till den motsatta. Och nu hände något mycket märkligt. Grå skepnader började framträda. De tog sig ut ur Voldemorts trollstav. Jag kunde bara avlägset skymta dem: Först konturerna av en ung man, sedan av en äldre, därefter en kvinna … och ännu en. Harry såg tillbaka på henne, de tycktes tala till varandra, nej, hon talade med honom. Strax därpå växte ännu en gestalt fram ur trollstaven, en reslig man med ostyrigt hår. Han förenade sig med kvinnan och de gick fram mot Harry, talade till honom, och han såg hängivet på dem och nickade medan han kämpade för att hålla fast den skakande trollstaven. Även skuggan av den unge mannen gled fram mot Harry och sa något till honom. Sedan lösgjorde den sig och bröt sig ut ur den gyllene burens nät. Rakt fram mot oss svävade den, och nu såg jag vem det var - Cedric. Han stannade rakt framför oss i luften och vände sitt vackra, skugglika ansikte mot mig. – Tack för att du försökte rädda oss, Miriam, sa han, och förlåt att jag inte förstod det. När förbindelsen mellan trollstavarna bryts kan vi bara stanna några sekunder till. Då ska du springa, Miriam. Du ska springa allt vad du kan till Harry och ni ska ta er tillbaka med hjälp av trekampspokalen. Hjälp Harry, Miriam. Hjälp honom att ta min kropp tillbaka till mina föräldrar. Jag nickade och i samma ögonblick brast repen och munkavlen som höll mig fången. Vänstra handen vek sig under mig när jag hårt föll till marken. Och sedan sprang jag, sprang som aldrig förr i mitt liv, sprang mot Harry, sprang mot Cedrics döda kropp. – Lamslå honom! hördes Voldemorts röst. – Fånga flickan! tjöt Adriana i panik. Röda ljusstrålar förföljde oss och spräckte sönder gravstenarna, när de träffade dem istället. – Impedimenta! ropade Harry och riktade trollstaven blint bakom sig, samtidigt som han drog med mig in bakom en gravsten några meter från Cedric. – Undan med er! Jag ska döda honom! Han är min! hördes Voldemorts skärande röst. Jag såg Harry åla sig fram och grabba tag i Cedrics hand och instinktivt gjorde jag detsamma, höll tag i dem båda två, samtidigt som jag riktade min blick mot trekampspokalen. Genast kom den svävande mot oss och landade i mitt knä. Med ett hårt grepp om varandra och pokalen fördes vi åter bort i virveln av färger, som aldrig varit så vackra som nu. – De är borta! De tog sig tillbaka! Fullständig förvirring rådde på platsen. Voldemort stod rasande mellan gravstenarna, medan Dödsätarna kom rusande, en efter en. – Herre … - Tig med er! Voldemorts ögon glödde av raseri. - Undan! Han stirrade bakom stenen. – Kom de undan? Kom Harry Potter undan? Hans rasande blick svepte över Dödsätarna. – Så många av er, vrålade han, och ni kunde inte fånga honom! Blicken glödde, han sökte efter ett offer, en syndabock, någon att ta ut besvikelsen på. – DU! skrek han till Adriana, som stod alldeles nära och stirrade förfärat på den tomma platsen bakom gravstenen. En enda uppgift hade du, att hålla fast gisslan, en simpel och lättfångad flicka - och du lät henne undkomma, inte en gång, utan två! – Herre, det var spöket som … ekot från andra sidan … - Du har varit fullständigt värdelös från början! fräste Voldemort. Så många misstag! Borde vetat bättre än att lita på en simpel älva. Jag har ingen som helst användning för dig längre. – Herre, jag ber dig … - AVADA KEDAVRA! Och allt exploderade, ett grönt universum slog ut runt om mig, ärret brann på mitt knä, brann i vild desperation tills det slocknade, tills både ljus och smärta sjönk undan … Jag låg mjukt med kinden mot varmt pälsverk. Någon höll mig, eller bar han mig? Armarna kändes fasta och starka. – Snape, mumlade jag, Snape …jag drömde en ny dröm … han dödade henne … Mörkrets herre dödade svartälvan ... Men när jag slog upp ögonen var det inte Snape jag såg. Det var Karkaroff. Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 18 okt, 2018 20:06
Detta inlägg ändrades senast 2018-10-21 kl. 13:33
|
SweeneyTodd
Elev |
Åå, trodde att det inte kunde bli mer spännande efter hela den här scenen, men Karkaroff på slutet? - Snacka om att tända spänningsglöden på nytt!
Som vanligt älskar jag dina beskrivningar, älskar hur du skildrar karaktärers känslor och liv. Tyckte särskilt om hur du lyckats väva samman din berättelse med den 'riktiga' storyn =) Längtar redan efter nästa kapitel, undrar vad Karkaroff vill henne och om Snape kanske ingriper! 18 okt, 2018 21:09 |
Forum > Fanfiction > Länken (fjärde året, påhittad karaktär + Snape)
Du får inte svara på den här tråden.