Prs tippest & JustAFriend

Om Elliots skratt tidigare varit nervöst så var Sebastians skratt the master of nervösa skratt. Hela han utstrålade nervositet och typ obekvämhet. Han hade inte förstått. Stelt. Fan.
"Eh, visst", Elliot hade inte netflix. Han funderade på vad Sebastian tyckte om för filmer. Var han en som tyckte om skräckfilmer? Mycket möjligt. Det gjorde inte Elliot. Inte för att han sett så många i sitt liv, men ändå. Läskigt.
Sebastian undvek Elliots blick. Var det Elliots fel? Troligtvis. Fan.

Stel stämning. Jävligt stel. Stelare än stämningen efter kyssen, typ. Seb, du skulle inte tänka på det. Du blir deprimerad av tanken. Dessutom ska du inte få några idéer...
”Okej”, sa han och tog fjärrkontrollen från skrivbordet innan han satte sig på sängen. Bredvid Elliot. Lite för nära egentligen, men han kunde inte dra sig undan. Han kände den där värmen från Elliot som han känt på cykeln. Kanske var det inte Elliots värme; kanske var det bara effekten av Elliot som värmde upp hela Seb.
Fan. Tänk inte så mycket. Han satte igång teven och kom direkt till Netflix. Hade Elliot Netflix? De flesta hade Netflix. Elliot borde haft det. I vilket fall som helst borde inte Seb bli sedd som bortskämd bara för att han hade Netflix. Förhoppningsvis.
”Vad vill du se för något?” frågande han och tittade på Elliot. De jävla gröna ögonen...

Sebastian slog sig ner bredvid Elliot. Nära. För nära? Nej, det gick inte. Sluta Elliot, ni är vänner och då finns det en gräns. Han flyttade in en bit, närmare Sebastian. Det var ju för att han skulle slippa ha fötterna på golvet men Sebastian kanske inte trodde det. Fan. Han satte sig i skräddare och drog ner ärmarna lite på sin stickade grå tröja. Det var inte kallt inomhus, verkligen inte. Mycket varmare än vad Elliot var van vid men han frös alltid lite så det hade blivit en vana.
Sebastian tittade på honom. De satt jävligt nära nu alltså. Och han ville närmre. Skärp dig Elliot.
"Eh, vad finns det?", fan vad var det för fråga?
"Eller asså ta bara något", han ryckte lätt på axlarna.

Ännu närmre. Ännu varmare. Ännu bättre. Mycket bättre. Kom närmre, ville han säga. Men vänner säger inte sånt. Seb och Elliot var bara vänner. Seb ville definitivt vara mer. Ville Elliot fortfarande det också? Fan, det spelade ingen roll. Det skulle inte vara rätt. Fel fel fel. Kasta bort den tanken, Seb. Kommer aldrig att hända.
”Mobba mig inte, men Mean Girls är guld”, sa han och sökte upp filmen. Den fanns, såklart, det visste han redan. Han hade nämligen tittat på den väldigt många gånger. För många gånger. Pinsamt, egentligen. Men han kunde verkligen inte hjälpa det. Det var som ett beroende typ.
”Ska vi se på den?” frågande han och höjde lätt ögonbrynen innan han lät sina mörkbruna ögon möta Elliots gröna.

Elliot log smått.
"Visst, jag har aldrig sett den", Elliot hade mest sett filmer i skolan och de var ju inte riktigt samma sak. Han mötte återigen Sebastian blick. Hur hade han klarat sig utan den i över två veckor? De mörka ögonen med djup som de djupaste haven. Labyrinten. Hur många gånger gick det egentligen att gå vilse? Tydligen många.
Elliots knä stötte i Sebastian. Han ryckte till och flyttade ifrån någon centimeter. Egentligen ville han ju bara närmare. Han ville vara i Sebastians famn. Men så gör inte vänner.

Aldrig sett Mean Girls? Sjukt. Dock så valde Seb att inte kommentera det. Elliot verkade inte ha det bra överhuvudtaget där hemma (blåtira, tallrikar, flaskor, skrik) så att titta på film verkade inte vara hans prioritet.
Knät. Direkt kroppskontakt. Det kändes som att det gick små kittlande stötar från benet där Elliot stött till honom, till resten av kroppen. Han njöt. Fan, Seb. Inte ens Elliot tyckte beröringen var särskilt passande då han snabbt flyttade bort. Inte långt, bara några centimeter, men det sög ändå. Nåväl.
”Okej, nice”, sa han och tvingade fram ett litet leende innan han startade filmen. Det blev tyst. Obviously, de tittade på film. Men det kändes tomt.
Seb la sin hand på Elliots knä. Vadfan håller du på med?, var allt han kunde tänka. Men han kunde inte samla kraften för att lyfta bort sin hand igen. Egentligen ville han heller inte flytta på handen heller.

Film. Det blev mindre stelt men Elliot saknade Sebastians röst. Den bidrog verkligen till den varma känslan inombords. Nu satt de ju dock väldigt nära så det var ju inte direkt brist på värme men ändå. Det var ju liksom Sebastian den tillhörde. Klart man inte kunde få nog.
Sebastians. Hand. På. Elliots. Knä.
Elliot blev blick stilla. Han rös till, fast på ett bra sätt då. Det var som stötar som gick genom hela hans kropp. Vad fan skulle han göra. Elliot vågade inte röra sig. Rädd att Sebastian skulle dra tillbaka handen, ångra sig. Eller så kanske han bara råkade lägga handen där. På Elliots knä. As you do. Nej. Efter de ca mest intensiva tankesekundrarna i Elliots liv lyfte han blicken och tittade på Sebastian. Fort. Jävligt fort. Han tittade upp mot TV:n igen och drog försiktigt upp ena handen och placerade den ovanpå Sebastians. Hände ens det här? Sånt hände väl typ bara på film, eller? Han vågade inte släppa blicken från filmen men han rodnade. Och log. Från djupet av sitt hjärta.

Det tog en stund, men Elliot la sin hand på Sebs. Flyttade inte undan. Bad inte Seb att ta bort sin hand. Gillade han det? Fan, ja. Ja. Elliot gillade honom. Seb var säker på det. Tankarna om att det var fel försvann plötsligt. Eller, de låg kvar i bakhuvudet, men Seb orkade inte bry sig. Han ville inte bry sig. Vafan, han var en jävla tonåring - lite fel måste han få göra. Han hade rätt att vara självisk. Eller hur? Ja, ja. Han övertygade sig själv om att svaret var ja.

Men ville han upprepa det som hade hänt på cykeln? Ville han verkligen det? Ville Elliot ens det? Fan. Han tvingade sig att hålla kvar blicken på filmen, men det var så jävla svårt. Det var som att Elliot var en stor jävla magnet som drog sig åt Sebs ögon. Och diverse andra kroppsdelar.

Hur kunde något kännas så rätt och så fel på samma gång? Hur var det ens möjligt? Han ville det här, fast mer då. Pirret. Tryggheten. Värmen.
Men samtidigt var han rädd. Så jävla rädd. Att Sebastian skulle ångra sig igen. Att "historien skulle upprepa sig". Det ville han inte. Verkligen inte. Han skulle inte klara av det igen. Att våga lita på något var det som Elliot hade svårast. Svårare än typ allt annat.
Försiktigt försiktigt greppade han Sebastians hand. Fan Elliot varför gör du typ tvärt emot vad du tänker? Du gör alltid allting så jävla komplicerat. Sebastian kanske inte ens vill mer. I så fall vet du hur jäkla dåligt du kommer må sedan. Du kommer ha så dåligt samvete och självförtroende att det knappt går att sätta ord på. För att inte tänka på hur jobbigt det skulle vara för Sebastian. Fan.

Har ni hört talas om impulskontroll? Well, inte Seb. Verkligen inte Seb.
Men Elliot ville. Fan, om han inte ville så var han jävligt oklar. Mer oklar än vad Seb varit. (Nej.) I alla fall så tänkte Seb inte så mycket längre. Inget annat kändes viktigt. Bara att han ville och att han var ganska säker på att Elliot också ville.

Så han la sin lediga hand på Elliots kind. Mjuk, mjuk hud. Stötar genom handen. Hjärtat bultade lite hårdare, lite snabbare. Okej, mycket hårdare och mycket snabbare. Han klämde åt Elliots hand innan han tittade honom djupt i ögonen. Gröna ögon. Vackrare än varenda kulör han ägde. Läppar. Vackrare läppar än han någonsin målat. Än han någonsin sett.
Och så lutade han sig fram. Läppar trycktes mot läppar. Hjärtat fladdrade till. Det kändes som att de var tillbaka på cykeln igen.