Elbastian +10 [PRS]
Forum > Quidditchplanen > Rollspel > Elbastian +10 [PRS]
Användare | Inlägg |
---|---|
tippest
Elev |
Seb var inte nöjd med det svaret. Verkligen inte. För det lät för snällt och han hade övertygat sig själv om att Elliot tyckte att det var döfult. Det var otroligt svårt, nästan omöjligt, att sudda bort Elliots första intrycket-blick. Den hade varit hemsk. Och nu kände sig Seb hemsk för att han kände sig ful trots att Elliot sagt flera gånger att han inte tyckte att håret var fult.
”Men snälla nån”, muttrade han frustrerat och drog i mössan såsom han hade dragit i håret om han nu inte hade rakat av det. Ångest. Motstridiga känslor. Nästan lika fylld av hormoner som en tonåring. För samtidigt som han ville att Elliot skulle tycka att han var fin ville han också att han skulle erkänna att han var ful. Herregud Seb, hur vill du ha det?! bleh 30 jan, 2020 23:00 |
JustAFriend
Elev |
Men va? Nu hade Elliot svårt att hänga med. Sambon ville ha ett ärligt svar och det var ju det han hade fått. Ändå räckte det inte för nu hade det lilla köket invaderats av missnöje, ångest och annat jobbigt. Snaggat hår var absolut inte Elliots favorit, men när, enligt honom, väldens vackraste hade det så funkade det. Det gick att vänja sig.
”Seb!”, utbrast han när den yngre började dra i mössan. Där var det dags att stoppa vad det nu var som hände inom den yngre. Han gick fram till Sebastian och lade händerna om kinderna. ”Du får klippa dig hur fan du vill. Jag har redan typ vant mig. Det var inte ditt hår som jag blev kär i, hmm?” *halvsover* 31 jan, 2020 09:09 |
tippest
Elev |
Hur svårt skulle det vara att bara ta in Elliots ord och lita på dem? Eller tja, Elliots reaktion och blick hade definitivt gjort det svårare. Seb hängde upp sig på det. Varför? Tja, öh... Mamma Boyd. Verkligen. Hon hade haft samma min och mumlat samma irriterade ord. Och sen hade hon låtsats som att hon inte alls brydde sig. Fast en illa dold lögn. Väldigt illa dold.
”Men jag bryr mig väl för i helvete inte vad du blev kär i?!” utbrast han irriterat. Släppte taget om sin gröna mössa för att flytta bort Elliots händer från sina kunder. Uttalandet var väl egentligen inte helt sanningsenligt, för det var klart att Seb brydde sig om det, men det var inte relevant just då. ”Om du inte hade tyckt att det var fult hade du aldrig tittat på mig som du gjorde, så varför kan du inte erkänna det bara?” bleh 31 jan, 2020 20:55 |
JustAFriend
Elev |
Woah. Det där hade Elliot inte väntat sig. Utan att överdriva högg det till inuti bröstkorgen. Det var väl få personer som tyckte om bråk men den äldre tyckte verkligen verkligen inte om det. Precis allt blev personligt och värre. Det hade absolut blivit bättre, för i början hade han ju varit rädd för att bli lämnad vid minsta sak, men det var fortfarande inte bra. I stunden var det framförallt det första som fastnade. Den där typen av kommentarer tog alltid hårdare. När Elliot försökte vara öppen och ärlig, men sedan fick det kastat tillbaks, täckt i rivsår. Det sårade slog dock snabbt om till ilska istället. Vad hade Sebastian egentligen för rätt att bli otrevlig? Han hade bett om ett ärligt svar och det var också vad han hade fått. Elliot var ju ingen tankeläsare.
"Fine, jag blev förvånad när du, utan att säga till innan, hade snaggat dig. Du hade ju inte blivit det om det var tvärtom, eller hur?", började han ilsket prata på, samtidigt som han backade mot dörren. "Hur är det att bo med en sån hemsk person? Som varken kan läsa dina tankar eller veta när du ska tappa impulskontrollen? Huh? Det kan inte vara lätt, Seb. Stackare", fortsatte han spydigt. Så otroligt olikt det vanliga, mjuka tonläget. Och därefter störtade han ut ur köket. "Eftersom ditt monster till pojkvän ändå inte kan göra någonting rätt får gärna jättebebisen plocka in istället!", ropade den äldre, chockad av sin egen röst, innan han smällde igen dörren till sovrummet och satte sig på sin sänghalva. Begravde ansiktet i händerna. Hel-ve-te. *halvsover* 31 jan, 2020 21:46 |
tippest
Elev |
Seb hade inte förväntat sig att Elliot skulle reagera så. Inte alls. Egentligen borde han väl känt sin sambo bättre, men nåväl. Seb hade tänkt sig att Elliot skulle bli arg, såklart, men såhär arg? Gud nej. Han hade förväntat sig att Elliot typ skulle skrikit på honom att dra från köket eller något. Inte en hel jäkla ramsa med ord och meningar som skulle såra honom. För det blev han, sårad. Mest på grund av det där med impulskontrollen som han var väl medveten om att han hade problem med. Det var ett svidande ämne och hade väl alltid varit det. Och jättebebis-kommentaren, tja, den gjorde ingenting bättre. Seb visste ju att det var sant. Han var grinig, ständigt uppmärksamhetsökande, hjälpte typ aldrig till med någonting, och listan går vidare. Jättebebis indeed.
”Fuck you!” röt han tillbaks efter att dörren smällts igen. Skulle han fortsätta plocka in bara för att Elliot var helt dum i huvudet?! (*host* vem var egentligen dum i huvudet här? *host*) Nej, det kunde sambon direkt glömma. Nej, så istället för att motverka sin image som jättebebis så förstärkte han den istället. Hoppade ner från bänken innan han gick vidare till hallen för att dra på sig jacka och skor. Mössan var ju redan på, liksom. Och sedan var han otroligt tacksam för jobbets bidrag med fritt tunnelbanekort för annars hade han inte haft någon aning om var han skulle ta vägen. Vännerna han hade bodde liksom inte i samma område, och budgeten tillät inte onödigt tunnelbaneåkande. Phew. Han öppnade ytterdörren och smällde igen den efter sig. Inte för en sekund insåg han hur bisarrt det var att han lyckats förstöra en så bra dag på grund av tjat om sitt jäkla hår. bleh 1 feb, 2020 11:49 |
JustAFriend
Elev |
Han lät kroppen falla ned på madrassen. Detta började likna ett bråk mellan typ trettonåringar. ’Fuck you!’, seriöst? Riktigt moget från båda parter. Nåväl, Elliot var inte på humör att vara den mogna, vuxna i förhållandet. Inte just nu. Varför var det han som alltid skulle ta ansvar? Ångern efter det han sagt tog snabbt över men det var ju sambon som hade börjat? Blöh.
Ytterdörren smällde igen. Det var ingen idé att springa efter. Liknande situationer hade uppstått tidigare. Sebastian skulle komma tillbaks. (Fast tänk om detta var undantaget?!) Men i väntan på skulle Elliot stanna hemma. I sovrummet. Den yngre hade säkert inte ens någon nyckel med. Och själv var Elliot verkligen att inte sugen på att lämna hemmet eller möta sambon. Nej. Mycket bättre att ligga kvar här och drunkna i jobbiga känslor. Toppendag, verkligen. *halvsover* 1 feb, 2020 13:26 |
tippest
Elev |
Han skickade iväg sms till cirka varje vän han hade i New York. Det var lördag, någon var väl tvungen att vara hemma och rastlös? Jo, det visade sig att flera stycken var det, som tur var. Annars hade det bara varit dumt att han lämnat lägenheten. Till slut valde han att bege sig hem till Sam, för hans lägenhet låg närmast. Bekvämt, Seb. Inte för att det egentligen spelade någon roll, med gratis tunnelbanekort och det där. Strunt samma.
Han var hemma hos Sam i några timmar. De kollade på någon film, åt chips, och drack varsin öl. Grabbhäng. Inte Sebs favorit, verkligen inte. Särskilt inte när hans tankar var fyllda av ånger och Elliot och jättebebis-kommentaren. Åh. Efter filmen åkte han hem igen och insåg först när han kom in i trapphuset att han i all hast glömt bort att ta med en nyckel. Han fick helt enkelt stå där, utanför sin egen lägenhet, skamsen och ångerfull samtidigt som han knackade på dörren. bleh 1 feb, 2020 18:52 |
JustAFriend
Elev |
Helt ärligt hade Elliot inte väntat sig att sambon skulle stanna borta så länge. Snarare typ trettio minuter. Men tydligen inte idag. Istället verkade denne tycka att det var vettigt att spendera hela resten av dagen osams. Det var ju givetvis inte bara den yngres fel, Elliot var med skyldig till att ha mer eller mindre förstört dagen, men det kändes bättre att skylla det på någon annan.
Tiden gick långsamt. Otroligt långsamt. Tankarna började sväva iväg alldeles förfärligt. Tänk om Sebastian faktiskt hade lämnat för alltid? Eller om något hade hänt? Fast om den yngre bara ville vara ifred, så som Elliot med kände egentligen, då skulle ju sms och sånt säkert bara irritera. Det var fan inte lätt att bråka. Efter att ha grubblat på det där ytterligare en stund, kom han iallafall fram till att det inte var hållbart att ligga kvar där i sängen. Det spelade ingen roll om Sebastian inte hade nycklarna med sig, Elliot kunde inte stanna här i lägenheten. Psyket klarade inte av det just då. Så han drog på sig löparkläderna. Skorna på. Hörlurarna med. Och därefter steg han ut genom dörren, låste och så fort han kom utanför porten började benen att springa. Vilket de fortsatte att göra många minuter efter det att kroppen börjat värka. Mm, det där med att vara snäll mot sig själv var fortfarande, efter alla dessa år, förfärligt svårt. Speciellt när han varit dum nog att såra den han älskade mest i världen. Så när han, ett bra tag senare började gå uppför trapporna till lägenheten(ingen hiss här nej. suck.) gick det lååångsamt. Aj. *halvsover* 1 feb, 2020 22:01 |
tippest
Elev |
Dörren öppnades inte. Seb fortsatte knacka ett par sekunder till. Herregud. Var Elliot fortfarande arg och vägrade öppna? Fan. Han förtjänade ju det definitivt, men det sög ändå. Han hade fått ordning på sina känslor och insett att problemet med det hela var att Seb tyckte att han själv såg ful ut men projicerade det hela på Elliot så att han hade någon annan att tjafsa med. Någon annan att få ut sina känslor på. Elliot hade aldrig varit problemet. Visst, en jobbig blick, men blickar gick ju inte att hantera. Dessutom betydde blickar ingenting i många fall. Som vanligt var Seb alltså problemet. Woho! Kul självinsikt och så vidare.
Hur som helst fick han inse att dörren inte skulle öppnas på ett tag. Han gled ner med ryggen mot den och plockade upp mobilen. Skrev ett ”Kan du snälla öppna?” till Elliot innan han la ner mobilen igen. Det var kallt i trapphuset. Han ångrade ganska snabbt att han inte ryckt med sig några vantar när han rusat ut. Äh, han hade i alla fall en mössa. Helt nerkyld blev han ju inte. Efter ett par minuter sittandes med ryggen lutad mot dörren hade han oturen att mötas av grannarna mittemot. Usch, världens hemskaste grannar. De som väsnades hela tiden men som fick spel om Seb råkade spela en ton musik efter klockan åtta. Blä. Som tur var möttes han bara av Karen, och slapp Dave. Man får ju se det positiva med saker och ting! ”Har vi börjat hänga ute i trapphuset nu?” frågade hon spydigt medan hon satte nyckeln i sin egen dörr. ”Glömde nycklar”, svarade Seb behärskat och vet sig i kinden för att inte säga något dumt. Behärska dig Seb! Brusa inte upp. Lugn. ”Och nu är han för arg för att släppa in dig?” antydde hon och Seb öppnade munnen för att svara men hann inte med. ”Nästa gång ni bråkar kan ni väl vara vänliga att inte skrika ut svordomar? Tack på förhand.” Och poff, så var hon borta. Slank in i sin äckliga lilla lägenhet. Nej, det fanns få människor som skulle hamna så långt ner i helvetet som Karen. Usch! Efter ytterligare ett par minuter kom någon i trappan. Otroligt långsamt. Seb antog att det var en av pensionärerna som bodde där, av uppenbara skäl, men när han tittade sig åt sidan möttes han av Elliot. Elliot, som visserligen kanske kände sig som en pensionär, men som var långt ifrån just det. Så han var inte arg? Eller jo, det kunde han ju ändå vara. Men han hade i alla fall inte stängt ute Seb av ilska. Det var väl ändå bra? ”Förlåt”, mumlade han och var snabbt uppe på fötter igen. bleh 1 feb, 2020 23:48 |
JustAFriend
Elev |
Fot upp. Fot upp. Vänster, höger, vänster. Jösses vad ont det gjorde. Trots det fortsatte tankarna tycka att detta var helt rätt. Att detta var vad Elliot förtjänade för att vara en så hemsk pojkvän. Jupp, de där orden han skrikit om sig själv tidigare började kännas som verklighet. Nåväl, någon nytta hade dock löprundan haft för när han slutligen kom upp satt ingen mindre än Sebastian där. Blandade känslor. Mest lättnad, dock.
”Har du väntat länge?”, frågade han och blickade upp mot den längre med sina stora, gröna ögon. Mer än så kändes dumt att ta i trapphuset, dock. Så han fumlade fram nyckeln och öppnade dörren. Gick in. Och när sambon troligtvis följt efter och stängt dörren fortsatte Elliot. ”Förlåt om jag sårade dig men jag tycker verkligen inte att du är ful”, sade han ganska tyst. Vågade inte stå så nära i rädsla för att bli totalt sågad. Det där förlåtet ute i trapphuset behövde ju inte betyda speciellt mycket. *halvsover* 2 feb, 2020 08:53 |
Du får inte svara på den här tråden.