PRS Vidomina & Lupple

Astral såg orolig ut igen. Hennes ord. Han var säker på att hon verkade veta något nytt nu, att hon verkade förstå vad det var som hade hänt och var bestämd för att komma till botten med de. Medan Astral hörde på om Melanies ord om hennes folk nickade han emellanåt och verkade försöka förstå de hon talade om. Det var inte helt lätt, för han hade ju själv inte varit där, han hade själv inte levt då, vad han visste. När hon såg bedjande på honom och berättade för honom att de skulle se efter hennes folk nickade han då och förstod att de skulle sätta en ny kurs för att hitta hennes folk. Rädda dem. "Ja, Melanie. Vi ska hitta dem.", sa han och såg orolig ut igen då hans såg oron i hennes blick. "Vi ska hitta dem.", sa han igen och andades långsamt ut i en suck. I sina tankar försökte han förstå vad det var han nu gått med på. Men bestämde sig snart för att lita på henne. Lita på hennes ord och magin, eller skogen, eller vad det än var som hjälpt de tidigare att komma dit där de var nu.
"Vila nu. Du blir snart hel igen.", sa han sedan och lät matt på rösten, lika matt som han såg ut. Han blinkade för att få bort sömnen från sina ögon. Ögonlocken kändes tunga.
"Imorgon är en ny dag."

Det gladde henne att han gick med på det, att han tänkte hjälpa henne att hjälpa dem. Hon behövde bara lista ut vart de skulle kunna gömma sig och det var lättare sagt än gjort. Hon tänkte poängtera detta för honom, förklara hur svårt det skulle bli. Lite som att leta efter en nål i en höstack men vid synen av hur trött han såg ut så beslutade hon att inte börda honom med det idag. Kanske inte alls. Hon log och nickade. "Du borde vila." Kontrade hon och lutade sig lite bakåt mot stenarna. "Jag lovar att inte väcka dig igen fören du vaknar självmant." Viskade hon och kramade hans hand lätt, i en vänskaplig gest för att sedan börja nynna. Det var en sång på hennes språk och tonerna klingade lika klara som hennes röst. Hon hade ingen aning om vart hon lärt sig denna sång och hon visste inte heller vad den betydde men detta kändes som den precisa rätta stunden att sjunga den. Den var lugnande, harmonisk och mjuk. Samtidigt som hon sjöng så svajade träden, nästan i takt och den lilla bäcken som längre bak var en flod verkade sjunga med. Melanies leende blev allt större och hon visste att detta skulle ge henne någon typ av ledtråd - till någonting även om inte visste riktigt vad något innebar så tänkte hon inte sluta sjunga.

Astral gav ifrån sig ett ljudlöst skratt i ett andetag efter hennes ord. Var det så tydligt? Syntes det så mycket, att han var trött? Astral nickade då och svalde. "Ja, en vila skulle göra gott." Han blinkade igen och granskade henne för att försäkra sig om att han lämnade henne vaken i ett säkert tillstånd. Men då hon började sjunga fylldes han av lättnad och rörde sig ner mot marken för att lägga sig tillrätta i gräset. Där slöt han ögonen och lutade sin kind mot sina händer. I takt till hennes vackra sång sov han snart och drömde sig bort. Hennes melodi fick honom att måla upp de mest vackra bilder om natur, skönheter, ett rike i fred och skatter. Det var ljuvligt. Ett litet leende spred sig och han andades tungt igen. Låten verkade på ett plan bekant för honom, på något sätt fick det honom att känna sig hemma, trygg och säker. Han gillade den.
Astral vaknade inte först solens strålar träffade hans ansikte och han satte sig upp. Han hörde fåglarnas kvitter och allting kom på plats igen. Han påmindes om deras gårdag, kvällen här bland träden. Melanies ord, om hennes folk, om smycket, boken..
Han vred på huvudet för att se på henne. "Melanie. Det är morgon." Han trädde av sig huvan och blickade upp mot den klara himlen. Det var en vacker syn.

Melanie hade suttit vaken hela natten, vakat över Astral men också pratat med träden och gräset, blommorna- vattnet. Även stjärnorna hade hon försökt kontakta. De tog lite längre tid på sig att svara men just i detta nuet så lyssnade hon till dem som hon gjort den senaste timmen innan solen tittade fram. Samma sekund hon hörde Astrals röst vände hon blicken mot honom och log. "Det är morgon. "Instämde hon och log större. Hennes hår hade blivit mer skinande och hon såg friskare ut men grenarna höll henne fortfarande fast. Försiktigt så klappade hon i händerna och ned föll flera stora, röda och friska äpplen. De landade i hennes knä och hon sköljde försiktigt av dem i bäcken innan hon radade upp dem framför honom i en spikrak linje. "Varsågod." Log hon mot honom för att sedan tvätta sina egna äpplen och lägga upp dem i en annan formation. En stjärna. En lång stund så satt hon bara och studerade dem innan hon tog upp den första och tog några tuggor.
Med ett leende vände hon tillbaka blicken mot honom och la huvudet lite på snedden. "Sovit gott?" Frågade hon vänligt och tog en tugga till av äpplet hon hade i handen.

Astral sprack upp i ett leende då hon instämde. Han nickade litet och såg lättad ut. Det var skönt att se Melanie nästan helt återställd. Hennes blick avslöjade henne lite, tyckte han. Och grenarna som höll henne fast förstås. Han skulle just till att kommentera ur vackert vädret var då hon radade upp frukt framför honom.Han drog sig till minnes de mornar hon gjort så tidigare och gissade att det alltid var samma frukost för henne.
Han såg på då hon plockade upp ett äpple för att smaka på det och han gjorde detsamma. Det krasade om det och kändes saftigt. Sött. Det var gott. "Tack, Melanie." Han tuggade på det och såg sig om. Den där närvaron han hade känt kvällen till morgonen upplevde han inte längre. Hade han inbillat sig bara? Det såklart, han var utom sig av trötthet, det vore inte konstigt om han på något höger lyckats blanda verklighet med drömmar.
Astral såg mot träden och det rinnande vattnet. Det kändes annorlunda nu. I det här ljuset. Inte skrämmande, men inbjudande. Vackert. "Ja, tack..", mumlade han och funderade över om han skulle gå en sväng för att se sig om. "..Jag har sovit gott." Han såg mot Melanie och reste sig. "Och du? Har du sovit gott?" Han tuggade i sig resten av äpplet och torkade sig om munnen med skjortärmen. "Jag skulle vilja utforska lite, se mig omkring, går det bra?"

Att han tackade för frukosten fick henne att skina upp ordentligt. Det värmde att han tackade och han verkade tycka om det. Han klagade ju inte i alla fall. " Det var så lite Astral." Log hon mot honom och tog några fler tuggor tills bara skrutten var kvar. Försiktigt så pillade hon ut kärnorna från den och la dem varsamt i en cirkel på ett blad på ena grenen. " Tack." Viskade hon mot den och la skrutten på ett annat blad och tog sedan upp nästa äpple innan hon vände blicken mot honom i samband med att han talade. " Det är bra Astral, att vila är väldigt viktigt." Sa hon leendes och skakade sedan på huvudet åt hans ord. "Nej Astral, jag har varit i väldigt intressanta samtal hela natten. Du vet att stjärnorna vakar, de är glada att jag pratade med dem igen. De tyckte att det hade gått lite lång tid. " Sa hon och suckade tungt. " De är ganska ensamma så när någon väl pratar så är de väldigt glada i att svara." Förklarade hon leendes. "Det var en god natt med andra ord." Förtydligade hon. Hon såg på det sista av hans äpple, skrutten och sträckte sig efter det. Efter att försiktigt ha lagt sitt halvätna äpple på ett blad. "Håll det tack." Viskade hon innan hon koncentrerade sig på hans äpple för att göra samma sak med hans äpple som med sitt, fast till en annan gren och hela tiden behöll hon det där stora leendet. Kärnorna låg denna gången i en annan formation och när hon lagt hans skrutt på ett annat blad så försvann hela den grenen bort. Det var först då som hon koncentrerade sig på hans ord och nickade sakta. "Det är klart att du får utforska." Sa hon och lutade sig lite närmare honom. "Men akta dig för buskarna, de är lite morgontrötta." Viskade hon som om det bara var mellan dem innan hon tog tillbaka sitt halvätna äpple och tog några tuggor till. "Och vandra inte för långt, det är lätt att gå vilse här." Sa hon leendes men i en varnande ton. " Det är alltid bra att lägga ut ett spår efter sig så att man alltid hittar tillbaka... Om du inte ber skogen om hjälp, de är väldigt kloka och de kan alla vägar även de små." Tillade hon glatt.

Astral nickade och granskade Melanie uppifrån och ner för att försäkra sig om att hon var i tillräckligt skick att bli ensam ett tag, men det såklart, hon hade ju skogen som såg efter henne. Han drog på läpparna i ett leende då han hörde henne tala om stjärnorna och deras samtal. Det var något välbekant med hennes sätt att tala om varenda levande ting i skogen som hennes vänner. Som hennes familj.
"Jag blir inte borta länge. Och jag ska inte gå långt. Jag ska bara se mig omkring.", försäkrade han och stötte sig mot marken för att häva sig upp på benen. Han jämrade sig en aning då han kände hur stel han var Det skulle bli skönt att få röra lite på sig.
"Kommer snart.", sa han då kort och nickade åt henne innan han gick med bestämda steg mot träden för att försvinna bakom deras stammar.
Astral ville se sig om, förstå var exakt han befann sig. Dessa skogar, han hade vandrat här, eller det var vad han trodde iallafall. Eller han han bara hört talas om denna miljö? Var det magin, som han upplevt kvällen innan, som övertalade honom att detta kändes bekant? För helt klart var det, denna skog andades magi.
Astral gick mellan träden och blickade upp mot skyn och trädkronorna för att se sig om bland buskar och snår. Ändå verkade det inte helt bekant. Han stannade till för att iaktta en av buskarna på närmare håll då han tyckte känna igen de vildvuxna växterna. Örter. Men så blev han påmind om Melanies ord och hejdade sig för att röra vid dess blad. Astral hade inte tänkt att komma i slagsmål med en buske. "Jaja.", mumlade han då han funderade över hur mycket sanning det hade varit i hennes ord. Hon hade ju låtit skämtsam. Astral vred på huvudet och hörde då röster. Men de var långt bort. Han stod helt stilla för att urskilja om rösterna närmade sig eller inte, det verkade inte som det. Men han bestämde sig för att de iallafall inte skulle ödsla tid på samma plats. De var tvungna att röra sig, komma bort från kungens soldater. Det Astral gjort.. Tyst förbannade han sig själv, men sedan kung Ingham också, för att skicka honom i en dödsfälla. Astral drog på sig huvan i försök att gömma sig och skyndade tillbaka till Melanie, så tyst han kunde.
När han återvänt satte han sig ner på gräset igen bredvid henne. Han flämtade en aning. Han övervägde om han skulle berätta det han hört och bestämde sig för att det inte var läge, Melanie behövde få fokusera på att återhämta sig. Astral kanske annars skulle oroa henne i onödan.
"Skogen är fin, Melanie. Det var skönt att gå en sväng.", pustade han ut och log påtvingat för att sedan dra av sig huvan igen så att han skäggiga ansikte syntes.

Melanie hade ätit betydligt många fler äpplen under Astrals promenad medan hon nynnade glatt och småpratade med det i närheten av henne. Samma sekund han kom fram och satte sig vid henne satt och och studerade en fjäril som befann sig på hennes finger. Hon tittade upp och såg honom ta av sig huvan. " Varför hade du huvan på dig?" Frågade hon nyfiket och la huvudet på snedden. " Det är väldigt varmt." Sa hon som förklaring för att sedan skina upp. "Visst är den?" Log hon lyckligt och studerade skogen omkring sig. " Det glädjer mig att se, att ni människor fortfarande uppskattar naturen och dess skönhet." Viskade hon leendes och såg på honom. " Fann du något annat intressant?" Log hon och flyttade sig lite närmare kanten- närmare honom. " Om skogen menar jag." Förtydligade hon och drog med handen över gräset. " Det var lite väl tyst när du var borta." Sa hon tankspritt och sökte med blicken bland träden som var närmast. " Eftersom jag inte får röra mig, härifrån." Fortsatte hon och blängde lite på träden innan hon återtog ögonkontakten med honom. " Kan du vara vänlig och ge mig den där grenen?" Frågade hon leendes och pekade på en gren som fallit från trädet- en död gren som var en bit bort. "Jag ska försöka att överföra lite livskraft." Förklarade hon med ett strålande leende och höll ut handen för att kunna ta emot pinnen när den väl hämtades åt henne.

Astral tvekade inte ens. Han sträckte sig efter pinnen hon talat om och räckte över den till henne. Hennes frågor gjorde honom illa till mods, det var inte hennes fel. Men han ville inte förklara, inte det han hade hört, men om han undanhöll henne sanningen skulle han behöva ljuga. Hon förtjänade inte det. "Du låter piggare.", sa han då istället för att försöka styra bort tankarna från det onda.
Han drog på läpparna då hon frågade om hans huva. "Jag blev bländad av solen." Han sänkte blicken för att samla orden. "Jag såg träden och buskarna." Sedan hade han bestämt sig. Blicken blev skarp då han såg mot henne. "Melanie.", kraxade han och harklade sig. Varför var det så svårt att förklara? Det var säkert inget farligt ändå. Han visste ju inte konsekvensen, vad som skulle hända sedan. Det var det som hindrade honom.
"Melanie, jag hörde.. jag hörde röster. Trots skogens beskydd, så tror jag inte att vi är säker här längre. Jag tror fienden är oss på spåren." Faktum var ju att han inte alls var säker på vilka det var som tillhörde rösterna. Och dessutom hade de ju varit långt borta. Det skulle ta länge innan de hittade dem.
Han reste sig. "Tillåter skogen dig att lämna den här platsen? Jag kan bära dig. Hjälpa dig." Den här gången saknade han en häst. Det hade varit praktiskt i det här läget. En gång i tiden hade han haft en, men det var längesedan. "Melanie, jag tror inte vi kan stanna här.", sa han igen och drog in luft för att blicka mot de håll han tidigare gått genom skogen.

Melanie tog emot pinnen med ett stort leende och nickade. "Piggare, det stämmer." Log hon och började ett rörelsemönster med ena handen över pinnen och små, små skåror - mönster ristades in. Det var jobbigt. Det var som att rulla en stor sten uppför ett berg men hon visste att hon behövde förvara energi på fler än ett ställe- inom objekt ifall det skulle behövas. Som en reserv ifall allt annat svek henne. "Solen." Viskade hon och såg på honom. Hon visste att detta var en tät skog. Du behövde gå ganska långt för att solens strålar skulle titta fram men hon log bara och nickade vid hans kraxande. "Ja?" Frågade hon i en samlad och munter ton men hans ord, oroade henne. Röster? Hon svalde hårt, upprepade gånger i ett hopp om att fukta sin mun men den förblev torr. Det var inte direkt hennes liv hon fruktade, hon ogillade starkt- nästan hatade att några människor var på väg in hit- till de mest heliga platser. Melanie fann dock inget att svara honom utan vände sig bara mot närmaste träd och rörde vid rötterna. "Blockera vägen. Förvirra dem- få dem ut härifrån. "Viskade hon bedjande för att sedan se på honom- Astral. " De blir inte glada men de vill skydda mig." Viskade hon och lossade varsamt de grenar, rötter som höll fast henne. Det tog en hel del pjåskande men äntligen var hon fri. " Vi måste gå rakt ditåt. "Viskade hon och pekade åt det hållet där skogen förblev lika tät. " Vi kan inte gå samma väg vi kom och vi kan inte gå dit du gick." Förklarade hon och svalde hårt. "Vi kan inte närma oss staden." Fortsatte hon och försökte resa sig upp men benen var svaga, otroligt svaga men hon lyckades ta sig upp på fötter med stöd ifrån pinnen, numera käppen.