Almost PRS

”Jag skulle nog vilja säga att de betedde sig värre än idioter..de lämnade dig här, Hayley..om jag inte hade vandrat omkring i just den här delen av slottet hade du förmodligen förblött”, grälade Yaosu och började röra sig bort genom korridoren, mot sjukhusflygeln. Den låg ganska långt bort så stegen var snabba, även om de inte kom i närheten av takten hjärtat slog. Dunk, dunk, dunk. Det slog så snabbt att han började oroa sig över att han själv skulle kollapsa, men den tanken sköt han snabbt åt sidan. Nej, han skulle allt lyckas ta dem till madam Pomfrey innan han totalt kollapsade. Och ja, det där var ett löfte som han gav både sig själv och Hayley, som verkade prata rakt i nattmössan. Tyckte hon verkligen att det var ett bra tillfälle för att påpeka att den äldre var fin? Tjugoåringens ögonbryn rynkades och han sneglade ner mot henne, däremot utan att sakta ner på stegen.
”Du får mer än gärna upprepa det där när du inte är..tja, i det skick du är i nu”, påpekade Yaosu och besvarade det lilla leendet, även om det inte var helt genuint. Han kunde liksom inte förmå sig själv, inte nu och troligen inte senare heller. Mänskligheten var verkligen bortom all räddning - för vem gör så mot en annan person? Det var helt sjukt, totalt oacceptabelt och vidrigt som bara den.
Den äldre knuffade några elever som blockerade vägen åt sidan. Han hade inte valt att gå där det var allt för mycket folk, men eleverna verkade ha spritt ut sig. Lyckligtvis tog de flesta ett steg åt sidan för att sedan stå och glo efter spåret med blod som följde de två ungdomarna, dock verkade alla inte ha så mycket hyfs. Usch, helt plötsligt famn han sig själv i ett stadie där han var förbannad på precis allt och alla. Jackson och Hunter skulle nog inte leva att se den första tävlingen, det var ett som var säkert. All reson var väck som sagt och tja, en förbannad Yaosu var verkligen förbannad. Lägg ihop det med att han var i ett gravt stadie av chock så hade man en växande storm.
Dörrarna till sjukhusflygeln stod öppna så det var bara att marschera rakt in. Madam Pomfrey stack ut huvudet från sitt kontor och tittade frågande bort mot tjugoåringen, innan hon snabbt skyndade sig fram mot paret och instruerade den äldre av dem att försiktigt släppa ner Hayley i en av de vita sängarna.
”Men lilla vän, vad har hänt!” Utbrast den gamla damen och kände på sjuttonåringens panna.
”Missfall, hon har fått missfall”, svarade Yaosu hastigt och sjönk ner på en av stolarna vid sidan, för att sedan greppa tag i en av den yngre flickans händer. ”Kommer hon klara sig? Hon måste klara sig..” Och där brast det slutligen för Yaosu, vars kinder snart var alldeles våta av tårarna som strömmade ner för dem.

Gud vilken kväll det varit. Hayley hade gjort sig redo för en rolig kväll med sina bästa vänner, smugglat in lite sprit åt de två, - då hon själv inte kan hälla i sig sånt. Gjort sig redo för att spela spel i sällskapsrummet och undvika deras klasskamrater. Så blev det inte. Några uttråkade jävlar hittade bara ett perfekt tillfälle att gripa tag i henne och sedan lämnat henne för att alternativt förblöda. Sjukt. Hur tänker folk egentligen? Riktigt hur lång tid det tar innan hon vaknar upp igen vet hon inte, kanske några timmar. Men det är fortfarande mörkt utanför fönsterna där stjärnorna glittrar. Hon får lust att gå ut och lägga sig ner i gräset för att stirra upp mot himlen. Gud vad lugnande det skulle vara. Nu är det nog förskräckligt svalt, men det är okej. Kylan kan hon hantera. Det här tror hon nämligen inte att hon kommer kunna hantera. Huvudet dunkar något förskräckligt, tinningarna gör oerhört ont. Inte konstigt med tanke på omständigheterna. De små händerna griper tag om täcket. Eller nej, bara en hand. Den andra kramar om något annat varmt, en hand? Jo, det är en bra gissning. Blicken som varit fäst på fönstret ett bra tag glider till den här handen. Sedan fortsätter den vandra upp och slutligen kan hon kolla Yaosu i ansiktet. Den stannar där ett bra tag, fortfarande fin. Hans ögon är alldeles puffiga och kinderna rosiga. Ser ut som att han gråtit, eller fortfarande gör det, hon kan inte riktigt avgöra det. Hon vill väldigt gärna trösta honom, men när hon försöker resa på sig kommer smärtan tillbaka i buken. Inte lika starkt som förut, men en svag smärta.
”Jag skulle vilja krama dig, men det gör ont.” Sjuttonåringen putar med underläppen. Tillslut faller blicken på magen. Hon har inte längre sina vardagliga kläder på sig, utan en sån där klänning som man får på sjukhuset. Vad det heter vet hon inte. Saker och ting har helt enkelt fallit bort under tiden hon varit medvetslös. Ögonen blir än en gång tårfyllda när hennes lediga hand glider över magen. Nu hade den inte hunnit bli så stor synligt, men hon själv känner en stor skillnad. Nu är den platt, borta. Även om hon inte varit säker på om hon skulle ha kvar knytet så känns det fortfarande väldigt tomt. Hayley kramar om den större handen hårt, innan hon drar den intill sig och lämnar en liten puss på den. Lyckligtvis är inte madam Pomfrey närvarande just då, hon skulle nog ifrågasätta hennes beteende.

Madam Pomfrey hade bett tjugoåringen ta ett steg åt sidan precis efter att de kommit in, så att hon kunde göra sitt jobb ordentligt. Timmarna hade passerat förbi och lämnat Yaosu i någon form av dimma, som han befunnit sig i ända sedan hon bett honom släppa Hayleys hans. Det kändes så tomt och kallt - fel. Därför hade det inte gått någon längre tid innan den äldre smugit sig tillbaka till sjuttonåringens sida, där han suttit ett bra tag. Först hade han varit nära på att somna, men allt snörvlande och tårarna hade hållit honom vaken. Nu hade de äntligen lugnat ner sig, däremot kände han sig fortfarande extremt orolig. Alla andra känslor hade liksom lagts åt sidan och han hade inte ork att låta dem komma fram igen, nej de var alldeles för energikrävande.
När Hayleys ögonlock flimrade till, blev Yaosu genast betydligt rakare i ryggen. Greppet om den betydligt mindre handen blev en smula hårdare och han kunde riktigt känna hur en tydlig vikt lyftes från axlarna, som sjönk ihop. Merlin, det hade varit så otroligt jobbigt att sitta där och vänta. Inte för att han hade något emot att vänta, utan för att han ville veta hur hon kände sig, att hon kände sig okej. De svarta ögonen, alldeles rödsprängda av tårarna, mötte de respektive blå och ett svagt leende började gro över de bleka läpparna.
”Jag skulle vilja krama dig också, men vill inte råka göra dig illa”, svarade den äldre tyst och snörvlade högljutt till när hon lämnade den där lilla kyssen över handen på honom. ”Du skrämde verkligen livet ur mig..”, fortsatte han och släppte den mindre handen, så att han kunde placera båda händerna runt kinderna på Hayley. ”Gör det väldigt ont? Vill du att jag ska hämta madam Pomfrey?” Yaosus tummar strök gång på gång över de mjuka kinderna. Hade han inte varit hundra procent säker på att ingen annan var i rummet hade han aldrig vågat göra så, dock visste han att skolsystern befann sig inne på sitt kontor och att dörren var stängd. Det var väl ändå väldigt dumdristigt att visa så mycket affektion, men helt ärligt orkade han inte bry sig.

Det känns bra att ha någon där. Om Hayley fick välja vem hon helst skulle vilja vara där skulle hon snabbt komma fram till läraren bredvid henne. Det har känts bättre den senaste tiden. Hon har vant sig vid att se honom i ansiktet, van vid att höra hans röst. Det gör inte lika ont längre, så som det gjort för några veckor sedan. Nu har de inte umgåtts sen fullmånen månaden innan, men hon har ändå på något sätt fått mer förståelse över det han gjort. Tiden läker alla sår, som man brukar säga. Inte riktigt sant, men i det här fallet är det faktiskt så. Hon kan kika på hans ansikte utan att ögonen blir glansiga, hon kan lyssna på hans röst utan att rysa till sådär som hon gjort. Det underlättar faktiskt lektionerna betydligt. Så fort Yaosu tagit upp henne i sin famn hade hon känt sig trygg, något hon inte känt på väldigt länge. Eller någonsin egentligen, inte på det sättet. Det faktumet får sjuttonåringen att vilja börja om, börja om med honom. Det är nog lite drastiskt att ta det beslutet nu på en gång, men hon känner sig säker på det. Det hela skulle vara en väldigt vacker stund om tankarna inte glidit tillbaka mot den lilla filuren som befunnit sig inne i magen på henne. Nu är den borta.
När den tre år äldre snörvlar till på det där viset kan hon inte hålla tårarna inne. Nej, de glider ner en efter en. Både för att hon saknar den lilla bullen och allt vad det inneburit, men även för att hon är där med Yaosu. Så en bladning mellan förskräckligt ledsna tårar och glädjetårar. Hade varit bättre om det bara varit det sistnämnda. Hur som helst så får det där snörvlandet Hayley att lämna ännu en kyss på den större handen. När han sedan släpper hennes hand blir hon genast kall, lyckligtvis kommer värmen tillbaka när han lägger händerna runt kinderna på henne. Hon är helt enkelt väldigt beroende av honom för närvarande.
”Det skrämde livet ur mig också..” Viskar hon och låter hennes egna, små händer glida upp över hans. Därefter ruskar hon på huvudet, vilket var ett väldigt dåligt val. Huvudet dunkar fortfarande och att röra på det så snabbt gör det bara värre. Men hon vill verkligen inte att han ska gå och hämta Madam Pomfrey. ”Stanna, vill bara vara med dig.” Det är dumdristigt det hon gör därnäst, kanske hon bara vill ha närhet. Men just nu vill hon verkligen ha honom, inte för att ligga med.. nej, det kommer hon nog inte göra på ett litet tag, men för att vara nära honom. Som sagt, det känns betryggande. Det är därför hon sträcker lite på nacken och placerar en fjäderlätt kyss på de vackra läpparna. Dumdristigt, helt enkelt.

Allting som hänt under kvällens gång lämnade Yaosu extremt utmattad och känslosam. Huvudet snurrade som en karusell och varenda muskel i kroppen var som gelé. Han tvivlade starkt på att han skulle orka resa sig upp inom någon snar framtid - med andra ord skulle han nog bli kvar där bredvid Hayley resten av kvällen och förmodligen även natten. Kanske han kunde låna någon av de lediga sängarna och däcka i?
”Jag lovar att ta hand om de där kräken som gjorde det här mot dig”, mumlade den äldre och bet sig själv löst i underläppen. Hur han nu skulle gå till väga visste han inte, det var inte precis som om lärare fick lov att klå upp elever, oavsett bakomliggande orsak. Men han skulle nog komma på något förr eller senare och med största sannolikhet skulle straffet resultera i minst lika mycket smärta som den yngre flickan tvingats genomgå. Nu var det nog fullmånen som talade, men det sket han i för stunden. Av någon anledning kändes det förskräckligt bra att tänka på hämnd.
Den där fjäderlätta kyssen som placerades över läpparna på tjugoåringen fick som tur var denne på helt andra tankar. Först trodde han, helt ärligt, att han drömde..fast sedan insåg han ganska kvickt att det inte alls var någon dröm. Hon hade kysst honom. Hayley, flickan som han tyckte om så förskräckligt mycket men som han trodde aldrig skulle känna någonting för honom igen. Ögonen var stora och reaktionen av kyssen kom flera sekunder försent. Ja, Yaosu var mycket riktigt i chock och kunde inte jorda sig själv för fem öre.
”Du inser att du precis gjorde det där va? Eller inbillade jag mig precis att du kysste mig?” Stammade den äldre och slängde en snabb blick bort mot madam Pomfreys kontor, innan han fiskade fram staven ur en av byxfickorna och svepte med den, så att draperierna runt sängen avskärmade dem från resten av rummet. ”Och jag som trodde att du aldrig skulle göra det igen”, fortsatte han tyst och tillät slutligen leendet på läpparna att bryta fram fullständigt, nu när de var ”ensamma”. Fingrarna strök genom de blonda lockarna några gånger medan tjugoåringen försökte samla sig själv. Om han nu faktiskt hade inbillat sig det hela skulle det vara förfärligt pinsamt, men han tvivlade på att det var fallet. Han kunde liksom fortfarande känna smaken av hennes läppar på sina egna.
Yaosu böjde sig över Hayley, fortfarande med det där lyckliga leendet på läpparna, för att sedan sluta distansen mellan dem ännu en gång. Kyssen var inte riktigt lika hastig och lätt som den förra, men inte intensiv på något sätt överhuvudtaget. Den var försiktig, men samtidigt fylld med flera ton av kärlek som han tvingats hålla inom sig de senaste månaderna. Det skulle bli väldigt svårt att släppa ut allt det där överflödet i små omgångar, jösses.

Att ge Hunter och Jackson stryk låter faktiskt väldigt tilltalande. Däremot är det inte ett alternativ. Hayley är alldeles för svag för att ta dem bägge två och ja, den tre år äldre skulle inte kunna göra det utan att lägga sitt jobb i fara. Den där rädslan som spridit sig längs hela kroppen på henne, smärtan i magen och allt däremellan önska hon verkligen att hon inte behövt gå igenom. Hon skulle gärna se de två sextonåringarna behöva gå igenom liknande. Inte så snällt kanske, men hon är långt ifrån snäll hela tiden. Däremot vet hon mycket väl att det kommer få skolan att tala ännu mer, och det är långt ifrån något som hon behöver. Flera skolan vet redan vid det här laget att ryktet är sant, och inte en chans att de två delat med sig om att hon fått missfall och de ignorerat det. Nej, de skulle inte ha modet för det. Två fega jävlar.
”Skulle det göra något bättre? De där två lär sig aldrig,” det skulle vara skönt att ge hämnd, men hon har aldrig varit duktig på det. Hur hon ska kunna lära dem en läxa vet hon inte, men Yaosu kanske skulle vara duktig på det. Ge dem kvarsittning eller något, förhoppningsvis något värre än att bära en bokhylla.
Reaktionen på den lilla fjäderlätta kyssen får ett leende att växa över läpparna. Fortfarande blekt med tanke på att hon förlorat all färg från ansiktet i och med att hon förlorat så mycket blod. Han ser så förvånad ut, med enorma ögon, oerhört gulligt.
”Du inbillade dig inte,” försäkrar hon tyst medan tummen försiktigt stryker sig över hans ena kind. Hon hade kysst honom, och gud vad fantastiskt det varit. Även om kyssen var väldigt lätt och kort så har Hayley längtat efter den väldigt länge. Hon hade inte varit säker på om Yaosu ville ha henne längre, därför gick det så snabbt. Om hon varit helt säker hade hon dragit in honom intill sig och gett honom en lite bättre kyss. ”Så fort du hjälpte mig blev jag hundra procent säker.” Som sagt, hon hade känt sig så säker hos honom, och hon känner sig fortfarande väldigt säker. Nu när draperierna avskiljer dem från madam Pomfreys kontor och resten av sovsalen växer leendet på läpparna. Händerna glider upp runt hans nacke när han drar in henne i ännu en kyss. Den där försiktigheten och kärleken är precis vad hon behöver just nu, och hon behöver inte tänka någon extra gång för att besvara kyssen. ”Jag förstår inte hur du gör det, får en att känna sig så säker.”

”De kanske aldrig lär sig men skulle nog kunna kicka dem från den piedestal de placerat sig själva på”, svarade Yaosu och såg plötsligt förfärligt elak ut, då han lyckats komma på det perfekta sättet att göra det på. De skulle få sig en ordentlig omgång med kvarsittning som de, förmodligen till sin förskräckelse, skulle få spendera vid kanten av den förbjudna skogen. Och han var inte färdig där, absolut inte! Fullmånen skulle stå högt på himlen under den kommande natten så de skulle naturligtvis få göra strafftjänstgöring då, så att tjugoåringen kunde skrämma livet ur dem. Det enda som saknades var Zihao, men han skulle nog ändå vara någonstans i närheten med tanke på hur klängig han var..mot Joshua alltså, det verkade som om de var mer än nära vänner.
Hursomhelst, han hade i alla fall inte inbillat sig den där kyssen! Den hade varit verklig, precis som deras chanser att kanske lyckas ha ett förhållande! Visst skulle det bli krångligt och en hel del smygande, men det hade han redan förberett sig på. Slottet var stort och det fanns många ställen de kunde dra sig till för lite ensamhet, typ som den äldres kontor, det var typ det bästa stället. Definitivt bättre än att gömma sig bakom ett tunt draperi bara några meter bort från madam Pomfrey.
”Bra, hade nog börjat gråta om det visade sig ha varit inbillning”, erkände Yaosu och rodnade svagt. Tummen som strök över kinden på honom kändes behaglig, som om den genuint hörde hemma där. Ögonen gled gång på gång över Hayleys vackra ansikte, noterade varje liten detalj nu när han äntligen hade chansen. Hon var betydligt blekare än vanligt, men det var kanske inte så konstigt med tanke på blodförlusten. Fortfarande lika vacker dock, ingen tvekan om den saken. Huden var sådär extremt len och slät, läpparna fylliga och mjuka..han kunde sitta och glo på henne för resten av livet.
”Bara en riktigt korkad människa skulle inte ha hjälpt dig i den stunden, men jag är glad att du känner så i vilket fall..” mumlade Yaosu och besvarade kyssen, fortfarande med lätt rosiga kinder. Det var lite jobbigt att sitta och böja sig skett över den yngre flickan, däremot kunde han inte direkt sätta sig i grensle över henne heller. För det första skulle det säkert göra väldigt ont för henne, och för det andra kunde madam Pomfrey komma och dra ifrån draperierna. Men bara för att nacken gjorde lite ont och musklerna började bli stela, betydde det inte att han inte njöt av det, för Merlin vad han älskade hela situationen. Inte att sjuttonåringen fått missfall och det där andra hemska, men resten.
”Hm, inte jag heller faktiskt”, erkände den äldre och kom upp på fötterna, bara för att sätta sig ner vid kanten av sängen och krångla sig in under täcket bredvid Hayley. ”För jag borde inte få dig att känna dig säker..eller jag vill såklart att du ska känna dig säker i min närvaro, men du borde liksom inte göra det av ganska många olika skäl”, förtydligade han med rynkade ögonbryn och lämnade små kyssar över den blonda hjässan.

Det skulle nog vara bra, för alla i skolan. Vem vet hur många liv de kan förstöra de där två. Kanske de redan gjort det under alla år de gått på den här skolan, förstört folks liv det vill säga. De har definitivt förstört Hayleys, åtminstone gjort hennes liv betydligt jobbigare, vilket hon faktiskt inte trodde var möjligt. När den tre år äldre sedan bestämmer sig för att sätta sig bredvid henne i sängen flyttar hon lite på sig, så att han kan få ordentligt med plats. Tyvärr är inte sjukhussängarna gjorda för två personer, de är faktiskt betydligt mindre än sängen hon har i sovsalen. Sköna är de däremot, förvånansvärt nog. Att flytta på sig gör hur som helst ont, magen och buken värker fortfarande något förskräckligt. Men det är värt det, hon vill väldigt gärna ha Yaosu där bredvid sig. Hon ser även till att haka upp sig lite, så att hon kan kolla på honom ordentligt. Hans kinder är rosiga, de svarta ögonen är ännu större än vanligt. Lika fin som vanligt, precis som hon sagt när hon var på väg att förlora medvetandet.
”Ändå.. det var tur att du gick förbi iallafall.. varför strosade du ens runt där?” Undrar sjuttonåringen nyfiket. Ja, om han inte sett henne hade hon nog förblött. Alla andra elever befann sig i stora salen, och de flesta av lärarna var där för att hålla koll på dem. Hon hade förväntat sig att den andre njutit av bålen och fått i sig lite snacks medan han minglat lite, nu klagar hon verkligen inte. Hayley är väldigt tacksam, bara en smutta förvånad. Hayley vänder på sig medan ögonen stryker sig över det vackra ansiktet framför henne.
”Trots det är du den enda jag litat på på det här sättet,” erkänner hon. Sorgligt nog är det sant. Hon litar fortfarande på Joshua och Aeron en hel del, men inte på samma sätt. Det finns förvisso skäl till att hon inte borde känna sig så säker med honom, men nu gör hon det. Han har hjälpt henne på många sätt, medan många bettet sig som skit. ”Och jag har ingenting emot det, alls.” ett leende bubblar upp över läpparna när hon får några små kyssar på huvudet. Jösses vad hon har saknat att vara nära Yaosu. Ena handen glider upp mot de mörka lockarna, där de sakta men säker börjar ge honom en liten massage. En av få saker som hon faktiskt är duktig på. Det är nog dumt att vara så nära varandra när madam Pomfrey är i kontoret intill, men de kommer nog märka om hon kommer ut därifrån. Hayley lämnar ännu en kyss på de fylliga läpparna.

Kanske det hade varit en dum idé att klämma ner sig tillsammans med Hayley i den inte särskilt breda sjukhussängen? De fick knappt plats och hon hade blivit tvungen att flytta sig, vilket måste ha gjort förskräckligt ont. Yaosu gnagde sig själv i underläppen, smått illa till mods. Om något hade han i alla fall kunnat ge henne en förvarning, det hade nog varit betydligt bättre än att tränga sig på sådär. Fingrarna pillade med täcket ett slag innan han vågade sig på att vända de mörka ögonen mot den yngre flickan igen.
”Åh, jag gick omkring och letade efter elever som valt att ha sina egna små fester”, började den äldre och drog på munnen. ”Du vet såna där fester där det finns alkohol och som man gravt ångrar efteråt”, fortsatte han med ett litet skratt och lutade sig mot de mjuka kuddarna. Det positiva med att vara så nära varandra, var att Yaosu kunde slingra armarna om Hayley och hålla henne nära intill sig. Sedan var det naturligtvis skönt att inte behöva böja på nacken i samma utsträckning - musklerna var redan stela och värkande som det var. Inte för att hans smärta ens kunde jämföra sig med det den yngre flickan genomgick för stunden, utan bara mer generellt. Usch nej, bara tanken av hur ont sjuttonåringen måste ha fick honom att rysa till ordentligt. Aj, aj, aj.
”Jag älskar faktumet att du gör det”, konstaterade tjugoåringen och slöt ögonlocken med en liten gäspning. Jösses, så snart Hayley ens nuddade vid hårbotten på honom blev han alldeles slö i hela kroppen. Massagen fick till och med hans halvt kroniskt spända muskler att äntligen slappna av, någonting han knappt trodde var möjligt. Så vitt han visste låg han och spände sig till och med när han sov, hur konstigt det än lät.
”Men..alla män är vargar, Hayley..bokstavligen när det kommer till mig”, mumlade Yaosu fortsättningsvis och öppnade ett av ögonlocken. ”Så du får passa dig så att jag inte råkar äta upp dig”, avslutade han och lutade sig in i kyssen, lär deras läppar komma i kontakt med varandra och valsa i takt med varandra. Sedan lutade han sig tillbaka en gnutta och lämnade en sista liten kyss på hennes lilla näsa. ”Jag är inte seriös förresten, men bara som ett sidospår doftar du förskräckligt gott.” Ännu en gång skrattade den äldre till och skakade på huvudet åt sig själv. Ibland var han verkligen så jävla konstig att det knappt var sant.

Ah, det förklarar en hel del. Det är nog många elever som smugglat med sig lite annat att dricka än den oskyldiga bålen. Att ha någon lärare ute som håller koll på dem är en väldigt smart taktik. Det dåliga med det hela är att skolan är så förskräckligt stor, eleverna kan gömma sig lite här och var. Korridorer som sällan blir använda till exempel. Ett skyldigt litet leende glider över läpparna på henne och hon gömmer sitt ansikte i nacken på den andre.
”Skyldig till det.. eller ja, vi skulle ha haft det.” Det är nog de så kallade fester som Hayley gillar mest. När det bara är hon och hennes två vänner lite smått berusade. Eller mycket berusade. Hon är inte särskilt förtjust i stora fester där meningen är att man ska mingla. Herregud nej. Om det varit andra människor visst, men inte på den här skolan. Alla elever från Hogwarts har sina egna åsikter om henne redan, inte många skulle gilla att konversera ingående med henne. Fester där det är fullt på dansgolvet har hon däremot lite blandade åsikter om. Hemskt roligt ibland, hemskt olidligt vid andra tillfällen. Hur som helst behöver hon inte fundera över det där just nu, nej Yaosus reaktion på hårmassagen får henne på helt andra tankar. Han ser så avslappnad ut, det verkar som att de spända musklerna börjar slappna av en aning. Kanske hon borde ge honom en fullkroppsmassage, han skulle nog behöva det. Tyvärr kan hon inte göra det nu.. nej, att bara röra lite grann på sig gör förskräckligt ont, så för tillfället får hårmassagen helt enkelt vara tillräckligt.
Alla män är vargar. Hayley håller faktiskt med om det. Det är väl ändå förståeligt med tanke på hennes bakgrund, eller? Hon har lyckligtvis tre goda män i sitt liv, mer än många andra, men även de kan bete sig ruttet. Som Yaosu gjort för två månader sedan. Det där lilla skämtet får Hayley att le, jo, Yaosu är bokstavligen en varg.
”Men du är en sådan gullig varg.” Påpekar sjuttonåringen. Det finns trots allt gulliga vargar och dåliga vargar. Yaosu är en klassisk gullig varg. Kinderna blir lite rosiga av den där kyssen på näsan. Åh vad hon har saknat det här, att ligga bredvid den andre och prata om allt mellan himmel och jord. Hon är fortfarande inte van vid komplimangerna han slänger lite hit och dit, som det här med att hon luktar gott. Väldigt mysigt att få höra faktiskt. ”Gör jag? Jag luktar alltså inte blod och svett?” Kanske lite för tidigt att skämta om den mängd blod hon förlorat, men Hayley hade faktiskt förväntat sig att hon inte skulle lukta det bästa efter allt det här. Men kokosen och vaniljen har hållit i sig bra, det är doften hon brukar ha åtminstone.