Splintered heart [PRS]

Det är rätt fint att Zihao fått känslor för Hayleys bästa vän. Underligt hur en person kan förändras så snabbt bara sådär. Från att gilla att mobba honom till att vilja ha ett förhållande med honom. Dock kan hon inte skaka av känslan att han skulle såra Joshua.. hon litar helt enkelt inte på honom, och efter allt det som hänt är det väl ändå rätt förståeligt? Men hon har högre tankar om honom nu, han har hjälpt henne ett flertal gånger nu och han har varit betydligt snällare mot Joshua, så kanske det inte är så farligt?
”Det är väldigt gulligt egentligen, kommer ihåg när din svans höll på att vifta som en propeller när du behövde skifta.. så himla bedårande,” viskar hon med ett glatt leende på läpparna. Det är faktiskt gulligt, Joshua skulle nog börja rodna rejält om han fick reda på att han är anledningen till att slytherinelevens svans slår så mycket mot sängen. Elmo verkar också gilla den där svansen då blicken följer dens varje rörelse. Det ser ut som att han bra gärna skulle vilja leka och försöka få fast den, men han vill även ligga och vila. Tufft val. Till slut börjar han röra på tassarna i ett försök att fånga upp den lurviga svansen. Han lever farligt. Zihao verkar tillräckligt upptagen med att glo på Joshua och njuta av klappningarna för att inte ruska bort den andra lurvbollen, annars skulle nog Elmo ligga på golvet vid det här laget. Sjuttonåringens blick glider upp mot Yaosu när han drar henne närmre sig. Det känns så bra att vara hos honom, hon skulle bra gärna vänja sig vid att ligga bredvid honom och sova. Kanske hon kan smyga in i det lilla skrymslet han har när madam Pomfrey inte kollar, så att de kan göra det mer ofta. Eller så får hon helt enkelt bryta några ben då och då så att de kan ligga såhär. Dock sträcker Hayley lite på ryggen och flyttar på sg en aning när Joshua är i rummet. Hon vill liksom inte göra honom mer ledsen än han redan är.
”Jag kommer tillbaka imorgon, börjar bli sent.” Säger Joshua med en gäspning, och gör sedan något han borde ha tänkt sig för. Han lämnar en puss på Zihaos hjässa, så som han brukar göra på både sina katter och hundar utan att riktigt tänka på det. Sen så bryr han sig nog inte så mycket, han har ju ingen aning om att den jämnårige är förtjust i honom. ”Godnatt,” han drar in sin vän i en kram och vinkar lite mot Yaosu innan han rör sig ut ur sjukhusflygeln. Det tillåter Hayley att luta sig tillbaka mot Yaosu med ett osäkert leende på läpparna.
”Det där måste ha varit ett helvete för dig,” påpekar hon, syftandes på pussen på Zihaos hjässa. Samtidigt sträcker Elmo de små tassarna mot nittonåringen som håller honom framför sig. Han vill uppenbarligen mysa och tja, han gillade den fluffiga kamraten, men tvåbenta filurer funkar perfekt också.

”Gud, påminn mig inte om det”, vad Yaosu med ett litet skratt och grimaserade. Bara något så fånigt som att inte kunna kontrollera svansen, var något som gjorde honom sådär förskräckligt bedrövad. Fullmånarna överlag betydde ju brist på kontroll på många olika nivåer, och att vara i kontroll var liksom någonting nittonåringen levde efter. Sedan hade det varit förfärligt generande att visa den svagheten inför Hayley, alltså att skifta i hennes närhet. Nu hade det samtidigt varit någonting han själv valt, men ändå, det var ändå svårt att tänka tillbaka på. Faktumet att fullmånen bara var någon vecka borta gjorde ingenting bättre heller.
”Det är så pinsamt att inte kunna styra över sig själv..förstår att det kanske var gulligt i dina ögon, men jag höll nästan på att dö av skam”, förklarade den äldre lågmält och följde Joshua med blicken, när denne bestämde sig för att lämna sjukhusflygeln. Han hade rätt, det började bli sent och han skulle nog hamna i trubbel om han inte rörde sig tillbaka snarast. Vilket han också gjorde, så det skulle nog inte vara någon fara. Inte gör honom, däremot var det högst osäkert om han och den yngre flickan skulle få sig någon sömn. Efter att den där lilla kyssen placerats på Zihaos hjässa och chocken runnit av honom, krånglade han sig ner från sängen och hastade fram till dörrarna. De hade som tur var redan hunnit glida igen, annars hade han nog följt efter gryffindoreleven utan att tänka två gånger.
Den äldre Huaze brodern lät de mörka ögonen glida från den stora klumpedunsen till Hayley. Åh, varför hade inte Joshua kunnat vara intresserad av Zihao istället? Det hade gjort allting så otroligt mycket enklare för dem allihopa.
”Tror det blev för mycket för honom om jag ska vara helt ärlig”, konstaterade nittonåringen och placerade Elmo mellan sig själv och den två år yngre flickan. ”Han tvingade precis bort sitt medvetande, så är ganska säker på att min teori stämmer..kan inte göra honom längre och tja, han hade aldrig hållit på sådär om han varit i kontroll”, fortsatte han och började klia den lilla kissemissen bakom ena örat, samtidigt som blicken flackade mellan den spinnande lilla varelsen och slytherineleven, som börjat krafsa på dörrarna. Innan hade han tänkt för sig själv att det hela nästan var sorgligt, men nu började han komma fram till att det inte bara nästan var sorgligt - det var sorgligt. Lite som en ankunge som var desperat efter att följa efter sin mamma, och förmodligen var det precis så det hela kändes för den yngre brodern.
”Tror du att Joshua skulle ha lust att adoptera honom? Är ganska säker på att han kommer stanna i den där formen bara för att kunna stjäla till sig ännu fler kyssar och mer gos..” Fast nej, det fick han inte göra, i slutändan skulle det bara leda till att han förlorade sin mänskliga identitet helt och bli sinnesrubbad.

Jösses vad dum Hayley känner sig. Det är klart att det är jobbigt för dem att förlora kontrollen på det där viset, inte veta vad man gör eller kunna göra något åt det. Speciellt när man är någon som Yaosu, som verkligen behöver ha kontroll helst hela tiden. Flickan ser ner på sina händer som börjar pilla med Elmos tjocka päls. Den är så len och fin, åh vad hon har saknat honom. Nu har hon bara medvetet varit utan honom i några timmar, men ändå. Det får skuldkänslorna att lugna ner sig lite, men de ligger fortfarande och gnor.
”Förlåt.. det är klart att det är jobbigt för er.” Får hon ut sig med ett litet leende på läpparna. Precis som den andre följer hon sin vän med blicken, för att sedan fästa den på slytherineleven. Kanske hon borde berätta för Joshua att han är intresserad i honom, så att han inte lämnar fler pussar över hjässan på stackarn och gör honom alldeles ledsen. Däremot vill hon inte avslöja en hemlighet bara sådär, Zihao kanske inte vill att han ska veta om det, vilket hon har full förståelse för. Hon gnager sig i underläppen medan fingrarna fortsätter att stryka sig över den vita pälsen. Elmo ligger och spinner alldeles för fullt, nöjd över uppmärksamheten. Tänk att behöva vara olyckligt kär. Från sin egna erfarenhet är det förjävligt och hon vill aldrig behöva gå igenom det igen. Hon är fortfarande inte jätteförtjust i Zihao, men han förtjänar att bli gillad tillbaka.
”Jag visste inte att man kunde göra det,” mumlar sjuttonåringen. Hon skulle gärna vilja kunna tvinga bort sitt medvetande när hon vill, när saker och ting blir tufft. Det gör faktiskt ont i hjärtat på henne när han börjar krafsa på dörren, som att han desperat vill komma ut och följa efter Joshua. Hayley har lust att strosa fram och bära upp honom, men det är inte en bra idé av två anledningar. För det första så kan hon inte gå med alla brutna ben, och för det andra har hon ingen aning om han skulle uppskatta det. Nu när han inte är medvetande så finns det stor risk att han inte tycker om henne. Så det är väl bäst att låta honom vara. ”Det skulle han säkert göra, men vet inte om det är någon bra idé.. risken är ju att han aldrig kommer över Joshua då.” Resonerar hon med rynkade ögonbryn och gäspar stort.

Kanske Yaosu inte borde ha sagt något, särskilt inte eftersom det verkade få skuldkänslorna att bubbla upp inom sjuttonåringen. Hon hade inte menat det på det sättet och det visste den äldre av dem mer än väl. Men ändå, ändå hade han varit tvungen att vara lika taktlös som han alltid hade en tendens att vara. Om det var ett beteende han gärna ville träna bort så var det just det, att härva ner sig alldeles för djupt i vad andra sa och twista till det i skallen. För det var inte bara jobbigt för honom själv, utan även för personerna omkring honom.
”Nej, nej, jag är bara överkänslig..”, skyndade den äldre sig att säga, med ett svagt leende dansandes över läpparna. Så sant, så sant. Han var verkligen överkänslig när det kom till många olika saker, men speciellt när det handlade om pälsproblemet. Det var liksom någonting han aldrig skulle kunna ändra på trots att han hatade det. Sjukt mycket, han hatade det sjukt mycket. Betydligt mer än Zihao som verkade försvinna ner i sin egna lilla värld titt som tätt.
Nittonåringen vände de mörka ögonen mot Hayley igen och studerade henne medan hon blickade bort mot den yngre brodern. Hon tyckte nog synd om honom, vilket nästan var lite ironiskt när hon själv låg där alldeles blåslagen och eländig. Inte ironiskt kanske, men hon skulle verkligen inte behöva känna av Zihaos smärta nu när hon hade tillräckligt mycket av sin egen. Han önskade verkligen att han bara kunde ta den ifrån henne, så att hon kunde slippa ha ont.
”Hm? Jo, det går..oftast sker det ofrivilligt, men Zihao har lidit av den här förbannelsen sedan han var fem, så antar att han kört sig alla knep som finns att lära”, svarade Yaosu och fortsatte med sitt, inte vidare diskreta, stirrande. Ögonen hade limmat fast sig vid den yngre flickan och han kunde verkligen inte lirka loss dem. Hon var så förbaskat söt när hon gäspade och gullade med Elmo, som om hon på något sätt var bekväm trots blåmärkena och de brutna benen. Nu hade de väl börjat läka tack vare madam Pomfrey och alla hennes trolldrycker, men ändå.
”Det är nog försent för det, han kommer ändå aldrig komma över Joshua”, påpekade nittonåringen och vilade kinden mot den blonda hjässan. ”För jag kommer aldrig komma över dig och tja, antar att han känner på ungefär samma sätt”, fortsatte han tyst och slöt ögonlocken med en egen liten gäspning, just som kinderna började bli rosiga.

Det är faktiskt riktigt jobbigt att inte riktigt kunna ha kontroll på sin mun. Förr eller senare kommer Hayley att såra någons känslor utan att ens tänka på det, och nu hade hon gjort det mot en av de snällaste personerna hon stött på. Åh, det får henne att känna sig så patetisk. Det hade varit förståeligt att hon inte riktigt kunnat prata så som man ska när hon var elva. Hon hade liksom aldrig riktigt umgåtts med människor i hennes egna ålder. Men sen hon börjat på Hogwarts och nu gått där i sex år så finns det liksom ingen ursäkt. Därför kan hon inte undgå att skaka på huvudet när den två år äldre sedan påpekar att han bara är överkänslig. Inte det minsta sant.
”Nej, det var okänsligt av mig.” insisterar sjuttonåringen med ett magert leende. Hon kan tänka sig att hon skulle känna likadant om hon förlorade kontrollen på det sättet, pinsamt att inte kunna ha kontroll över sig själv. Att bara tänka på hur gulliga deras svansar som de inte kan kontrollera är, är faktiskt väldigt okänsligt. I hennes ögon är Yaosu verkligen inte överkänslig, hans reaktion är helt förståelig och hon dömer den verkligen inte för det.
De kristallblå ögonen är fastfrusna på den jämnårige ett bra tag. Precis som Zihao så är hennes bästa vän olyckligt kär, och hon vet att det är en hemsk känsla. En känsla som ligger och gnor konstant, drar ner humöret hela tiden. Tänk om Joshua fallit för slytherineleven istället, allt hade varit så mycket bättre då. Hayley är hundra procent säker på att det finns flera i skolan som är förälskade i Yaosu, men det är liksom ännu tuffare när en av dessa personer är hennes bästa vän. Som egentligen skulle passa mycket bättre med den två år äldre. Det gör faktiskt lite ont att tänka på, trots att hon är fullt medveten om att Yaosu bara har känslor för henne. Hon höjer spå blicken när hon märker att den andre i princip stirrar på henne, hur länge har han gjort det?
”Varför stirrar du?” Undrar hon medan rodnaden stryker sig över kinderna och hon börjar gnaga sig löst i underläppen, bara för att peta honom lätt i kinden. Det känns fortfarande som en dröm, att någon så fin som Yaosu gillar henne. Rodnaden blir ännu tjockare när han påpekar att han aldrig kommer komma över henne. Fan vad bra de orden känns.
”Jag kommer aldrig komma över dig heller.” Instämmer Hayley och höjer på huvudet för att långsamt lämna en liten kyss på hans läppar. Hon kan inte vänja sig vid att kyssa honom, det känns lika fantastiskt varje gång och jösses vad hon älskar det.