Di Vittorios - PRS Medi & Vidomina

Cecilia satte sig i framsätet bredvid sin bror som startade bilen.
"Jasså?" Hon log litet. "Jag hade gärna velat shoppa något också. En klänning kanske."
"Eller flera menar du väl?", retades Gian och körde ut från infarten ut på landsvägen. Cecilia himlade med ögonen och vred på huvudet för att se åt sina kusiner i baksätet.
"En manikyr kanske?"

Vaalentino hade tagit en stor tugga av mackan och tuggade på. Han kunde inte svara Alba med munnen full av mat, utan nickade och tog han kopp för att fylla på den.
När maskinen hade fyllt koppen så räckte han över den igen till honom.
"Vad trevligt det blir med middagen sedan. Det blir kul att träffa fler av familjen. Visst? När var du här senast?", frågade han och högg efter en till tugga av smörgåsen, det lilla som fanns kvar av den.

"Åh du pratar strrunt nu Gian." Lucia fnittrade till men nickade.
"Ja men precis. Vad sägs som mannikyr OCH pedikyr? För att bli lite extra vackra."
Mara såg upp från mobilen och nickade.
"Jag håller med Lucia, Det låter underbar.

Alba tog emot koppen och drack från den. Det var mycket starkare kaffe här än hemma och han log..
"Tja.... 7 år sedan kanske?" Han knyckte med huvudet.
"Ingen aning.."

Cecilia höll tillbaka ett skratt och nickade åt Lucias förslag. "Bra idé." Hon vände sig om och såg på Gian. Innan hon hann säga låtsades Gian sucka av besvär skakade på huvudet. "Okej, jag hörde. Bäst för er att det inte tar så lång tid.", svarade han, men bytte sedan en underlig blick med Cecilia. Om den betydde att han faktiskt tyckte att det lät som en bra idé eller om han tyckte att den var löjlig. Cecilia visste inte, men frågade inte heller.
"Känner ni några andra här? Jag menar, har ni några kompisar här? Eller umgås ni bara?", frågade hon, lika nyfiken igen.

"Ett tag sedan alltså.", förtydligade Valentino och tuggade i sig det sista av smörgåsen. Han slickade fingrarna rena och ställde sig upp. Han plockade med sin fatet för att sätta den i diskmaskinen. "Vi borde ta en runda snart. Eller jag menar..", han snodde runt för att se på sin kusin. "..Tja, om du orkar?"

(Alba och Valentino är tvillingar. )

Mara skakade på huvudet.
"Vi kommer ta oss den tid det tar. Så du kan göra lite manikyr själv." Sa hon i en retsam ton och skakade på huvudet.
"Vi känner några men det var så länge sedan vi var här så vi vet inte om de bor kvar eller minns oss."

Alba nickade och reste sig.
"Jag orkar. Bara jag har en käpp att stötta mig på. Farmor har en hel käppförvaring intill dörren. Jag behöver bara låna en." Sa han

(Juste! Hehe.)

Gian fnös åt Maras kommentar, men log snett. Cecilia plockade upp sin mobil för att scrolla i den.
"Undrar vilka de var..", mumlade Gian fundersamt. Han hade trots allt blivit anlitad av Matteo för att ha koll på familjen. Men det lät som att det gått så pass lång tid att de förmodligen inte längre kontakt. Inga okända personer skulle alltså vistas med de.
Han tänkte inte mer på det då de passerade skylten som beskrev att det endast var en kilometer kvar till stan. "Okej, var ligger den där salongen då?", frågade han och kikade på Mara och Lucia i backspegeln.

"Bra. Här, jag hämtar en." Valentino gick bort till dörren för att plocka en käpp åt Alba. "Här.", sa han när han räckte över en käpp åt honom.

Mara funderade och pekade sedan.
"Den kommer snart upp på höger sida. Du ser den nu." Hon log och snart såg man en nagelsalong och Mara log.
"Vill du inte göra lite vackra naglar. Rosa naglar?" Sa hon retsamt.

Alba tog emot den och skrattade.
"Farmor var riktigt kort. Får gå lite kutryggit men det hjälper." Han smekte käppens knopp.
"Älskar dig farmor." Viskade han ömt.

Gian svängde in på parkeringen. Salongen låg precis vid utkanten av staden. I ryggen hade de landsvägen och närmare salongen en sopstation. Mittemot gatan fanns en bokhandel. Den bokhandeln verkade ha funnits där länge. Den såg gammal ut med flagnat trä och smutsiga fönster. Som något från en saga. I andras ögon, som något idylliskt och vackert.
"Jag går till bokhandeln efter att jag sett var ni tagit vägen."
"Nej, Gian. Jag ringer dig om det är något. Du kan gå direkt till bokhandeln.", sa Cecilia bestämt och klev ur bilen. Gian gjorde detsamma. "Hmpf." Han stängde bildörren. "Okej.", sa han då. "Men minsta lilla och..-"
"..Jag ringer dig.", klippte Cecilia av och visade mobiltelefonen med sin hand för att förtydliga sig.
"Kom, Mara och Lucia. Vi går in." Hon drog på ett leende och krokade arm med Mara för att närma sig salongen.
Gian såg efter de och väntade en god stund innan han vände om för att gå till bokhandeln.

"Bra. Vi behöver se oss omkring. Och nu är det så tidigt. Det är så fint ute. Vi behöver lite luft också." Valentino gick före och satte upp dörren så att en frisk fläkt av vinden drog in i rummet. Valentino log nöjt och steg ut på baksidan av huset, vid poolen och solstolarna.

Mara kunde inte låta bli att skratta och satte handen mot munnen.
"Åh Cecilia vill du inte att han blir din? Rosa naglar är väl vackert?" Hon visade sin hand.
"Vilken färg ska jag ta då?"


Han gick efter i mycket mer saktare takt och såg sig om.
"Det är som jag minns det." Sa han lågt.
"Dofterna är något jag minns."

Cecilia himlade skämtsamt med ögonen. "Gian håller på så mycket. Äsch, låt oss inte tänka mer på det. Jag ser fram emot en manikyr och pedikyr.", sa hon med eftertryck på och:et. Det här kändes definitivt som en semester. Och det var underbart.
Cecilia gick fram till disken och kikade sedan på Mara. "Ta rött. Det passar dig så fint.", sa hon ärligt. Men tvekade sedan. "..Men bestäm du såklart. Ta det du vill ha. Jag ska nog själv ha röda naglar.", skrattade hon när hon insåg att hon tänkte detsamma om sig själv.

Valentino nickade och såg sig om. Han hörde Lucas röst från övervåningen. Luca hade låtit fönstret vara öppet när han hade sina möten på telefonen. Orden kunde han inte urskilja, men det lät som att det var något viktigt, på tonen i Lucas ord. Han tänkte inte mer på det och svängde runt hörnet på huset så att de kom fram på framsidan av det och infarten. Även här fanns det gräs och en trädgård som såg smickrande välkomnande ut. "Ja, det doftar underbart.", erkände han.

Mara log och nickade. Hon började prata italienska med kvinnan och förklarade vad de ville ha. Nickade sedan och visade.
"De kan ta emot oss redan." Mara log och såg sedan mot en bok.
"Då tar jag en mörkt röd. Oxblod kanske?" Hon såg på sin syster.
"Luna tar nog mörklila om jag känner henne rätt."


Alba slog sig ner på en av stolarna och pustade ut.
"Ge mig en minut. Jag måste tala med Vincent och Matteo. Det här går inte i längden. Jag kanske måste byta protes eller kanske något mer..." Han hörde Lucas röst.
"Vad tror du han pratar om?"