Aut neca aut necare – PRS Jackies & Medi

"Ska jag säga till min pojkvän att vara elak då?" Han såg mot Caleb och låtsades se sur ut.
Men brast i skratt sedan och nickade.
"Jag kan nog förstå henne. Han är rätt charmig.." Han hajade till med och lyssnade men han hörde inte rektorns djupa stämma och harklade sig.
"Ät nu. De kommer nog snart tillbaka,"

Lily såg på honom medan han stod framför henne. Hjärtat slog hårt i bröstet och hon såg ner i knät.
"Gjorde jag fel?" Frågade hon och sedan kämpade sig för att ta sig upp. Tog små steg mot hans håll och stödde sig mot handfatet.
"Får jag hjälpa dig?" Hon kunde se hans sår och bet sig i läppen.
"Det känns som jag gjorde fel."
Benen ville vika sig men hon lutade sig mot handfatet mer och iakttog honom.
"Men jag ska hjälpa dig. Att inte nämna vad som hände. Men lova mig då att inte gå på balen imorgon. Du kan inte utsätta dig för hans vrede igen."

Julian kom tillbaka till matsalen med ett förvirrat uttryck i ansiktet.
”Badrumsdörren är låst, så jag antar att Lily är där inne, men Alistair är borta.”, sa han och slog sig ner på sin plats igen.

”Du har inte gjort något fel”, svarade Alistair. I ögonvrån kunde han se hur Lily rörde sig, men blev ändå överraskad när hon dök upp vid hans sida.
”Lily, du borde inte anstränga dig så. Din kropp är fortfarande svag”. Han räckte fram en hjälpande hand när han såg hur hon kämpade för att hålla sig uppe på benen, bara för att kort därefter lyfta upp henne och placera henne på ytan bredvid handfatet, med benen hängdes över kanten.
”Jag måste gå dit imorgon, det är min plikt”, svarade han när hon bad honom att inte gå på balen. ”Den arrangeras för att hylla mina förfäder och allt de gjort för vår familj och den här staden. Att inte dyka upp vore samma sak som att vanära dem”. ”

"Då kanske hon är där och Alistair gick ut för en snabbis." Vincent såg på all mat och skakade på huvudet.
"Vi väntar då. Den håller sig varm tills de kommer tillbaka."


Hon grimarserade när han sa att hon inte skulle anstränga sig. Kände hur hans armar lyfte upp henne och hon såg på honom nu med sorgsna ögon.
"Det är helt sjukt att det ska vara så." Hon tog lite vatten och strök det över hans kind.
"Om du vill så kan jag vara med dig imorgon. Jag vill inte att det ska hända dig igen." Hon såg på honom och log.
"Du verkar lite för sorgsen så jag vill se dig le." Sa hon och lade huvudet på sned.
"Men vi borde ta oss tillbaka. De letar säkert efter oss."

Alistair släppte aldrig blicken från Lilys ansikte medan hon rengjorde såret på hans kind. Hon väckte någonting inom honom, något han inte känt på många år. Och de där stora, nyfikna ögonen räckte för att en man skulle glömma allt annat och bara vilja ta reda på vilka tankar som rörde sig i hennes huvud.
”Jag…”. Alistair tystnade. Det var inte likt honom att inte finna några ord. Men han var inte van vid att någon rörde honom så ömt och varsamt. Vid att någon såg på honom med så vänliga ögon.
”Vill du det?.. Vill du gå med mig imorgon?”, frågade han till slut.

Hon muttrade över att bandaget blev blött men hon såg upp i hans ögon. Nu var hon iallafall klar med att ha rengjort hans kind och niiickade.
"Du bad mig vara tyst om vad som hende. Så hur ska jag beskydda dig om du går ensam?" Frågade hon och gav honom ett leende.
"Men vi måste gå tillbaka. De undrar säkert vart vi är och du är säkert utsvulten." Sa hon mjukt och såg mot rullstolen.
"Vill du hjälpa mig?"

Ett litet leende spred över Alistair läppar. Han släppte till slut blicken från Lilys ansikte och såg in i spegeln bakom henne. Granskade såret som nu var rengjort och hoppades att det inte skulle lämna ett synligt ärr. Det skulle inte vara lika enkelt att dölja som de andra på hans kropp.
”Min familj kommer att vara i fokus under balen, och många blickar kommer att vara riktade åt vårt håll. Tror du att du klarar det?”, frågade han innan han enkelt lyfte upp henne igen och hjälpte henne ner till rullstolen.

Hennes hjärta slog hårt medan hon såg på honom och hon nickade sakta.
"Ja jag kommer att klara mig. Jag kommer ju att ha er alla om mig." Hon såg sedan på sina bandage och suckade sedan.
"Efter middagen så vill jag ha hjälp att byta förband. Vi byter tjänster." Hon såg upp på honom och hörde sin mage klaga högt.
"Åh ska bli så gott att äta. Du anar inte hur hungrig jag är. Så nu sätter vi igång. Hoppas maten är fortfarande varm." Hon såg mot dörren och svalde lite. Hur skulle de reagera när de såg att de varit på toaletten tillsammans?

Han nickade instämmande åt hennes ord. Kunde redan föreställa sig uttrycket i faderns ansikte när de gjorde entré tillsammans i den stora salen imorgon, men för för första gången såg han faktiskt fram emot balen. Alistair låste upp dörren till badrummet och sköt med Lily tillbaka till matsalen där de andra fortfarande satt samlade runt bordet. Alla blickar riktades genast åt deras håll. Julian hade precis skrattat åt någonting som Vincent sagt, men tystnade abrupt när han fick syn på dem. Celia såg först förvånad ut, men log sedan och var den första som tog till orda.
”Och var har ni två varit?”, frågade hon med ett lurigt leende på läpparna.

Hjärtat slog hårt inom henne när de kommit in i köket och hon såg på dem. Kinderna blev röda av
Hur skulle hon svara? Hur skulle de svara? Försiktigt vred hon sig och såg mot Alistairs ansikte och vände sig mot deras håll.
"Jag var på toaletten och Alistair var ute. Han såg mig ha svårt att ta mig ut så han hjälpte mig." Sa hon och rodnade igen.

Vincent såg mot dem båda. Hon ljög och han flinade när han såg mot sin syster.
"Låt dem vara. Kom nu äter vi på riktigt innan maten blir iskall."

Alistair hjälpte Lily fram till hennes plats och satte sig sedan på stolen bredvid, ignorerade Julians blick som genomborrande honom från andra sidan bordet.
”Vad har hänt i ditt ansikte Al? Det ser ut som om du fått en rejäl smäll?”, frågade hans vän, och Alistair kände hur allas uppmärksamhet riktas åt hans håll – till såret på hans kind.
”En olycka”, svarade han kort, men när han såg de andras frågande ansiktsuttryck fortsatte han och sa; ”Lily slog upp badrumsdörren i samma stund som jag skulle öppna den åt henne”.