Iliya PRV Vidomina & Medi

Alice gick tätt efter Eruiel och satte sig vid hans sida.
Lunar log.
"Tja vi bor i en by i skogen. En stor by med hemsnickrande hus. Varje kväll tänder vi en brasa i stadens mitt och samtalr om vad som helst. Berättar sagor för de små och varnar dem för ondskan." han log.
"Jag bor inte i ett slott utan det största huset med min fru och barn." Han log.

"Det låter trevligt." Eruiel försökte föreställa sig hur det skulle se ut. "Jag skulle vilja se det någon gång. Såklart.. om jag får?" Han skrattade då och sträckte sig efter glaset med vin för att smaka av det.
Stolen bredvid Alice sköts ut. Det var Rion. Han slog sig ner och tittade på Alice. "Så.", började han och lutade armbågen på bordet för att sätta sin haka i sin hand. "Vi blir alltså inte av med varandra så lätt." Han tittade forskande på Alice.
Estagan visade sig och slog sig ner mittemot vampyren. Han tittade åt Alices håll och antog att hon var någorlunda lugn, med tanke på omständigheterna. En middag skulle säkert få henne att känna sig bättre.
Rion sträckte på sig och tvinnade en röd hårslinga runt sitt pekfinger. "Vad är din historia.. Alice? Jag är nyfiken på dig."

"Det är klart att du får. Du är så välkommen. Men jag varnar dig redan, vi konsumerar så mycket kött att de flesta skulle gå i taket." Lunar log mjukt och såg på Rion. Sedan nickade.
"Håll koll." Viskade han och nickade mot Rion.
Hon hade fått en talrik och såg sedan upp.
"Nej det verkar som vi är fast med varandra." sa hon och tog upp en gaffel och såg på honom.
"Har ingen." Sa hon. Han hade varit så emot henne innan så varför detta intresse?
"Jag är Estagans elev och det är det ända du behöver veta."

"Är du inte nyfiken?", försökte Rion och lutade sig närmare Alice, men lutade sig tillbaka då han inte fick någon notis.
"Jag menar.. det är väl inte varje dag du träffar en vampyr heller?" Rion tystnade. En aning frustrerad över att Alice inte verkade särskilt intresserad av honom.
"Alla har vi en historia, Alice." Rion sträckte sig efter sitt glas han fått och drack av det. Det var blod.
"Du kommer gilla det. Ja, det är jag säker på.", sa han sedan och ställde sig upp. Han försvann för att gå och prata med någon annan.

"Nej inte det minsta." Sa hon och såg bort från honom och svalde. Hjärtat slog för fort och hon var livrädd.
"Jag har en historia men du får inte veta den. Du var så snobbig och arrogant så du får inte veta den." Sa hon och började sedan att äta. Huvudet snurrade och hon såg på Eruiel.
"Gjorde jag rätt?" Viskade hon och kände hur allt snurrade.
"Han är så..." hon avslutade meningen hängandes och såg på sin mästare.
"Behöver du inte vara hemma?"

Eruiel nickade åt Alice. Hon hade gjort rätt. Det var bättre att hålla Rion på håll. Vem vet vad han hade kunnat göra annars.
"Jag fick också en inbjudan att delta på middagen, Alice. Och jag ville säga hejdå till dig. Här. Jag har en present till dig."
Han räckte över en liten skinnpåse. Inuti låg ett smycke, en amulett. "Den ska bringa dig framgång och lycka på din färd." Han ställde sig upp. "Det är här våra vägar skiljs åt. Ska du återkomma till staden igen, så sök upp mig." Estagan dröjde med blicken på Alice och vände sig sedan om för att gå därifrån och lämna hela sällskapet bakom sig.

Hon tog emot påsen och for sedan upp. Sprang fram till honom.
"Du sa förut att du skulle vara med. Vad har dig att ändra dig?" Hon såg upp och tårar föll ner för hennes kinder.
"Du kan inte säga så. Jag har mycket kvar att lära och jag vägrar lämna dig ensam i huset. Du kan knappt laga mat själv!" Sa hon surt och släppte honom sedan.
"Men får jag fortfarande vara din lärling när jag kommer tillbaka?"

"Här har du ännu en lärdom- lär dig att du är stark. Och du klarar dig. Du har överlevt så mycket och kommer att överleva så mycket mer. Njut, du är fortfarande ung."
Estagan log. "Jag är gammal, Alice. Jag har levt länge. Jag klarar mig. Jag kommer få att hjälp jag behöver. Tack vare dig. Tack vare dig ser staden efter mig. Jag ska få ett nytt hus.. en större gård.. Allt vi drömt om, Alice. Det blev sant. Tack vare dig." Han torkade bort hennes tårar.
"Visa dem vad du går för. Och ska du någonsin tvivla, se inåt. Och du kan alltid skriva till mig."
Estagan sänkte sin hand och dröjde med blicken kvar i Alices. "Du kommer fortfarande vara min lärling när du kommer tillbaka. Se det här.. som ett uppehåll." Han skrattade lite då och vände sedan på klacken för att sedan gå ut från rummet.

Hon snyftade till och tog del av hans lärdom. Han hade rätt.men att skiljas såhär? Var han helt ondskefull?
"Det är bra att höra. Att du får det bättre. men jag undrar hur det kan vara min förtjänst? Du har varit väktare i så många år..." Sa hon och log svagt.
"Då syns vi när jag är tillbaka morfar." Sa hon och vinkade efter honom. Torkade bort sina tårar som envisades att rinna ner längst hennes kinder.
Hon återvände sedan till matsalen och slog sig ner.

"Jag är säker på att det inte är sista gången ni ses, Alice.", sa Eruiel då Alice slog sig ner vid bordet med de andra igen.
Han smakade av maten och drack av vinet.
"Hur känns det att lära sig av oss andra? Är du inte nyfiken på att få se dig omkring i nya miljöer? Tänk så mycket resor du får göra."