Prs tippest & JustAFriend

Elliot blickade bort mot dörren. Skulle han gå ut och tömma magen på mellanmålet och lunchen? Det hade känts så bra. Och dåligt såklart, men ja. Fast då skulle 1) Sebastian kanske försöka stoppa honom och 2) det skulle få konsekvenser. Typ som fler restriktioner när det kom till friheten och att träffa andra, så var det värt det? Tveksamt. Men ändå svårt att motstå. Klurigt det där. Blicken vandrade lite frånvarande tillbaks till Sebastian. Stämningen var inte så tung och jobbig som den varit för ett par månader sedan, men det klart Elliot doftade en del ångest.
Han nickade. Jo, det hade han ju varit. ”Jag var där innan jag kom hit. De har fått komma och hälsa på ett par gånger med”.

Hade syskonen fått hälsa på Elliot? Det sved lite. Visst, de var ju familj och det var inte Seb, men ändå. Det sved. Ganska rejält om han skulle vara helt ärlig. Skulle han någonsin bli klassad som en del av Elliots familj? Just då kändes det inte som det. Han var ju inte ens Elliots pojkvän.
”Och din mamma?” frågade han osäkert efter en kort tystnad. Ja, mamman var väl inte det bästa ämnet att ta upp. Särskilt när han inte visste om Elliot visste att Seb hälsat på henne. Eller hälsat på kanske inte var rätt term, för det lät alldeles för trevligt. Fast det var nog inte troligt att Elliot visste om det. Den äldre skulle väl isåfall säga något om det, eller hur?

Tyvärr var det inget som Elliot fick styra över själv. Nu var ju Sebastian nära och allt det, men enligt sjukhusets kriterier räknades han som vän eller utomstående och nej, bara närmsta familjen fick komma dit. Det fanns väl goda tankar bakom det egentligen. Att besökarna inte skulle trigga och så vidare. Men äh, det sög oavsett.
”Hon har flyttat. Tillfälligt. Det...det är mycket som har förändrats sen jag blev inlagd. Så de andra har flyttat in hos en fosterfamilj. För nu i alla fall”, förklarade han, fortfarande halvt frånvarande. Nej, modern kändes inte sådär jätte lockande att prata om.
”Jag...”, började han tyst och vred lite på sig. Blickade bort mot dörren igen. ”...ska gå på toa bara”.

Flyttat? Det var väl egentligen bra. Kanske lite tungt för syskonen, med tanke på att det ändå var deras mamma och grejer. Men för Seb var det bra. Han hatade Elliots mamma. Eller mamma och mamma. Var hon värdig den titeln?
Mycket hade alltså förändrats sen Elliot lagts in. Och Seb hade inte fått reda på något. Äh, vad hade han förväntat sig? Att Eric skulle höra av sig till honom? Nej, Seb hade inget med det att göra. Han var, som sagt, inte ens Elliots pojkvän.
”Okej”, svarade han tyst. Han kunde ju inte hindra Elliot från att gå på toaletten. Nej, han var tvungen att lita på Elliot. För det kunde han väl göra nu? Hm, jo Seb. Skärp dig.

’Okej’. Fan. Elliot hade nästan hoppats på att Sebastian skulle ha stoppat honom. Men det var ju ingen annans uppgift. Det var ju något som Elliot behövde göra själv. Det var dock så så så mycket svårare i praktiken. Tankarna var ju inte hans egentligen. Och de var jävligt starka.
Lite tveksamt reste han sig upp. Lät de strumpbeklädda fötterna komma i kontakt med golvet. Det här var fel. Grovt fel. Stegen styrdes bort mot dörren. Handen på handtaget. Långsamt pressade han ner det samtidigt som tusen tankar snurrade runt runt. Han var ju tvungen.
Fast nej. Ge inte upp Elliot. Du vet att du inte behöver gå på toa. Att det ens ska behöva bli till något så stort är hemskt, men du måste ta dig ur detta. Ett bakslag är inte lägligt. Efter ett par långa sekunder med nertryck handtag och ryggen vänd mot den yngre, lättade han på handen och vände sig om. Gick tillbaks till sängen och la sig bredvid Sebastian igen.
”Jag-”, började han tyst men avbröt sig själv. Var det ens någon mening med att förklara sig själv? Hela grejen var ju pinsam egentligen.
”Kan vi slå på en film eller något? Jag behöver distraktion”, fortsatte han tyst och skamset. Åh, dumma dumma sjukdom. Dumma dumma tankar. Dumma dumma Elliot.

Seb följde Elliot med blicken. Fortfarande med tankar i huvudet som sa att hans okej inte varit ett bra svar. Att han kanske skulle kontrollerat mer. Frågat vad Elliot tänkte göra där. För risken fanns ju att Elliot skulle spy.
Men var det verkligen rätt att tänka så? Var det Sebastian, sexton år gammal, som skulle kontrollera det? Han var inte mogen för det. Det var för jobbigt. Trots att han ville stötta Elliot, vara en stöttepelare, var han alldeles för omogen. Han förstod inte. Ville hellre lita på den äldre. Det var enklare. På så sätt riskerade han inga konflikter.
Samtidigt ville han ju att den äldre skulle bli frisk. Och det var väl svårt att bli utan något stöd. Utan ifrågasättande. Åh, det var så jäkla svårt. Lita eller inte lita?
Elliot dröjde kvar vid dörren. Sebs blick fastnade i hans ryggtavla. Skulle han säga något? Nej. Vad skulle han ens säga? Han visste ju inte vad den äldre tänkte på.
Sekunderna gick förbi och tankarna frodades innan Elliot vände sig om igen. Han kom tillbaks till sängen, la sig bredvid Seb.
Seb hade alltså gjort fel. Igen. Han skulle sagt nej, skulle varit en stöttepelare, han skulle inte litat. Fan. Han la ena armen om Elliot och nickade. En film. Den han hade haft på tidigare var nästan slut. Han släppte Elliot och sträckte sig mot fjärrkontrollen för att byta film. Tog första bästa så att han snabbt kunde lägga sig ner och återigen lägga armen runt den äldre.
”Förlåt”, mumlade han samtidigt som han började pilla med de kastanjebruna lockarna.

Det var bra att Sebastian var snabb med att slå på tv:n, för rösterna i huvudet skrek verkligen. Det där som den yngre tidigare sagt om mackan låg kvar och gnagde. Hade det verkligen varit sanning? Det hade inte känts som det. Det hade känts som alldeles alldeles för mycket.
Att det inte ställdes en massa frågor kring det där var skönt. För det innebar väl att Sebastian förstått? Förstått allt av det skämmiga? Att Elliot tänkt gå och spy och därmed nyss ljugit för de båda två.
”Varför säger du förlåt?”, frågade han tyst och försiktigt. Nej, det där förstod han inte. Han blickade skamset upp mot den andre igen samtidigt som han försökte fokusera på hur underbart det kändes när lockarna pillades runt med.

Var inte det uppenbart vad Seb bad om ursäkt för? Nej, det var det nog inte. Särskilt inte för Elliot. Elliot, som nästan aldrig tänkte likadant som Seb.
Han mötte de gröna ögonen en kort sekund innan han tittade bort. Ibland var ögonkontakt alldeles för mycket. Då riskerade saker och ting att välla över. Istället tittade han på teven.
”För att jag...”, började han osäkert innan han bet sig i kinden. Hur skulle han formulera sig? Det var ju inte helt lätt. ”Typ... Skulle sagt nej? Jag stöttade inte dig och... Jag vet inte.”

Ingen ögonkontakt. Det kändes lite farligt. Elliot hade verkligen inte förstått vad ursäkten handlat om, men nu när han gjorde det väcktes mest skuldkänslorna till liv. Återigen en påminnelse om att allt det som pågick inuti Elliots huvud även påverkade de runtomkring i högsta grad.
”Det är inte ditt ansvar”, svarade han tyst och lät blicken vandra mellan Sebastian och teven. Nej, även om Elliot önskat att den yngre sagt något så var det trots allt inte rimligt. En sextonåring skulle inte ha ett sådant ansvar. Dessutom hanterade han allt bra. Vem som helst hade nog blivit lite obekväm i Elliots sällskap.
”Jag vet att jag inte är den lättaste att va med, men du hjälper så mycket mer än vad du förstår”, fortsatte han och lutade huvudet mot den yngres axel.

Trots att Elliot sa att det inte var hans ansvar så kändes det fortfarande som att det var det. Lite, i alla fall. Men det var väl klart att Elliot inte skulle lägga något tungt ansvar på Sebs axlar. Det var han alldeles för snäll för att göra.
”Jag förstår inte hur du menar”, sa han med dämpad ton. Lät sin hand lämna Elliots hår för att istället börja pilla med sitt eget. ”Hur hjälper jag dig? Jag gör ingenting.” Det var väl inte helt rätt. Men självkritisk, det var ju enkelt att vara. Dessutom var det generellt sett jävligt svårt att förstå hur Seb, som aldrig förstod hur Elliot tänkte, kunde hjälpa honom. Seb, som hade sårat den äldre gång på gång. Vad var det för hjälp?