Prs tippest & JustAFriend

Det det var inte sant. Verkligen inte. Visst kanske det inte var supermycket konkret och aktivt stöd, men bara att finnas där och älska Elliot var ju mer än han kunde begära av någon.
"Hur mycket jag än hatar mig själv och skadar mig själv och är fast i mina tankar, så finns du ändå här. Jag förstör för oss båda två gång på gång, men ändå kan jag komma hit och gråta in mot din axel när som helst", började Elliot och pilade lite med den andres tröjtyg. Jo, för så var det ju faktiskt. Även om Elliot nog i många fall kanske verkade mjukast i sättet, så hade ju Sebastian ett stort hjärta. Troligtvis större än han själv förstod.
"Och säg inte att du inte gjort någonting. Du har räddad livet på mig, Sebastian. Två gånger".

Seb kunde verkligen inte hålla med om det. Det var inte Elliot som förstörde för dem - det var Seb. Varje gång. Festen hos Emma och allmän oklarhet, det var Sebs fel. Han sårade Elliot. Han sårade den människan som absolut inte förtjänade att bli sårad. Insåg Elliot verkligen inte det? Att Seb egentligen inte var bra för honom? Men själviskt nog skulle han aldrig upplysa den äldre om det. Han ville hålla kvar Elliot så länge det var möjligt, det vill säga tills han insåg det själv.
”Sluta”, mumlade han. Räddat Elliots liv? Nej, nu fick den äldre ta och skärpa sig. Visst att han ville få Seb att må bra igen eller något men det lilla Seb gjort kunde inte räddas till livräddning. Inte i Sebs lilla självkritiska värld i alla fall. ”Jag har inte alls räddat ditt liv, El.”

Äh, om det var någon som ljög så var det ju ändå Sebastian? Insåg han på riktigt inte det? Visst hade de båda två gjort feltramp men de hade ju hittat tillbaks till varandra gång på gång och det var både fint och viktigt.
"Nu låter du som jag gör när jag blir sådär hopplöst övertygad om att jag är sämst", påpekade Elliot och lät handen vandra upp till Sebastians ena kind. Väl där försökte han allvarligt(inte sådär dödsallvarligt, men så att det förhoppningsvis framgick att det han skulle säga var viktigt) få ögonkontakt med den yngre.
"Jag är högst tveksam till att jag hade ställt mig upp och tagit mig till sjukhuset själv när mitt hjärta slutade slå i ditt badrum. Och vid bron...jag vet inte vad jag hade gjort om du inte kommit och spräckt bubblan jag var i. Jag tror jag hade hoppat Sebastian. Jag hade tagit mitt eget liv. Du räddade mig från mig själv".

Seb blev mer eller mindre tvingad till att möta den äldres gröna ögon. (Äh, tvingad och tvingad. Han gav upp ganska lätt med att titta ner i lakanet.)
Pannan rynkades lätt när Elliot förklarade. Så som Elliot sa det var han tvungen att hålla med om att jo, han hade visst räddat den äldres liv. Två gånger.
Fast det kändes ändå inte riktigt rätt. Nej, lite egoistiskt kändes det att tänka att han räddat Elliots liv. I slutändan var det ju ändå sjukhusmänniskor och Elliot själv som räddat livet. Seb hade bara varit där. Nej, det skulle nog ta ett bra tag för den yngre att riktigt förstå vilken viktig roll han spelat för Elliots överlevnad.
”Nu får du det att låta som att jag är nån jäkla hjälte eller nåt”, svarade han med ett nyfunnet svagt leende över de tunna läpparna. Ja, allvaret i konversationen hade nästan börjat kväva honom.

Ingen protest i alla fall. Det var bra. Framsteg. Dock var det väl vad som rörde sig inuti den yngres huvudet det som spelade störst roll. Om Sebastian verkligen förstod eller ej. Om han ens försökte förstå. Nej, inte ens det var ju säkert. Elliot hade ljugit om sådant många gånger.
"Kalla det vad du vill, men det är sant", svarade han och kom närmre igen. Vilade huvudet på samma sätt som innan. Ögonkontakt blev kanske lite väl mycket just då. Även om det var allvarliga samtalsämnen, så behövde det kanske inte bli överdrivet tungt.
"Jag försöker förstå varje dag varför du stannar hos mig, men jag har inte begripit det än. Fast det gör kanske inte så mycket så länge du inte drar", spann Elliot lite tankspritt.

Varför Seb stannade? Frågan var väl snarare varför Elliot stannade, eller? Elliot var liksom den bra av de två. Seb var Seb. Stel, konstig, trög... Listan kunde göras lång. Därför avvisade han Elliots svar med en huvudskakning.
”Jag vore korkad om jag lämnade dig”, sa han utan att låta en tystnad uppstå. En tystnad behövde inte uppstå för Seb visste svaret direkt. Behövde inte ens tänka efter. ”För du är på riktigt det bästa som har hänt mig. Jag har... Jag har aldrig älskat någon innan dig.”

Nja, alltså det klart Elliot inte ville att Sebastian skulle lämna. Det vore hemskt och han skulle inte veta vad typ livet var och han skulle definitivt inte bli frisk och...nej, förhoppningsvis stannade Sebastian för alltid. Däremot vore det väl långt ifrån konstigt om den yngre lämnade. Det skulle väl varit som att ta semester. Rena lyxen. Slippa tänka på all problem som ingick i paketet Elliot.
Bara älskat Elliot? Visst värmde det i hjärtat, men var det verkligen sant. Genast vandrade tankarna iväg till en speciell person. Artonåringen hade varit helt övertygad om att de två yngre ungdomarna varit tajta och...ja, lite oklart vad det ens var han trodde. Egentligen var det väl dumt att ta upp, men annars skulle Elliot grumla på det orimligt länge. Det var bäst att fråga. Kommunikation var nyckeln till ett bra förhållande, right?
"Emma då?".

Uh oh. Den hade han inte förväntat sig. Att Elliot skulle ta upp Emma. Nej, det förhållandet hade Seb inte haft i åtanke när han sa det där. Och det betydde väl också något? Om Emma inte ens hade dykt upp i hans huvud - hade hon verkligen varit så betydelsefull för honom?
”Jag tror inte jag älskade henne”, svarade han ärligt. Han var inte säker. Hur skulle han vara det? Han var sexton år och allmänt förvirrad.
”Det var typ bara... Jag gillade henne. Mycket. Men jag tror inte jag älskade henne för jag älskar ju dig och det jag känner för dig har jag aldrig känt för någon annan.” Svamlade han? Kanske. Kanske var det på gränsen till svammel. Äsch, Elliot fattade väl? Och han skulle väl inte bli sårad? Fan Seb, vad håller du ens på med?!

'Trodde' var inte speciellt övertygande. Men det var inte heller ett klart ja, vilket väl spelade en del roll? En visste väl när en älskade någon, right? Kanske var det inte så enkelt. Nej, vad visste Elliot om sånt? Han hade ju inte varit i något förhållande innan. Visst hade han tyckt om andra, men det var ju inte på samma sätt alls. Inte i närheten.
"Okej", svarade han tyst. Nickade lite. För okej var det väl? Ja. Var inte så jävla svartsjuk Elliot. Förstör inte stämningen. Ta dig samman. Hata inte Emma. Ja, minst sagt en drös med tankar överöste artonåringen. Suck. Med dem kom dessutom behovet av att spy tillbaks. Troligtvis kopplat till känslorna samtalsämnet medförde. Verkligen mysigt. Inte.

Det spreds en känsla inom Seb som sa att det där svaret inte riktigt gick hem. Vilket var förståeligt. Ett ’kanske’ var inte ett tydligt svar. Inte ett tydligt svar som ett ’nej’ hade varit. Men var det inte bäst att vara ärlig? En lögn hade väl kommit ifatt honom så småningom.
”Du?” började han sedan och sökte den äldres ögonkontakt. ”Hur det än var så spelar det ingen roll nu, det vet du va?” Det, däremot, var något han var helt säker på. Emma spelade inte längre någon roll. Verkligen inte. Det var inte lönt att vara svartsjuk på henne - i alla fall inte om man ville ha Seb.
”Jag har inga känslor kvar för henne. Har inte haft det på länge.”