Prs tippest & JustAFriend

Motvilligt drog sig Elliot undan en aning för att kunna få ögonkontakt med den andre.
”Okej”, svarade han i samma tysta tonläge som innan. Om Elliot verkligen litade på Sebastian, varför fortsatte han då att ifrågasätta? Han hade visserligen anledningar till att hans trust issues fanns där. Det hade nästan varit konstigt annars. Så kanske var det inte relationen som hade brister(det hade den ju med iofs, men det var inte poängen här), utan bara Elliot. Äh, svårt att avgöra.
”Jag tror inte jag förstod hur jäkla svartsjuk jag kan bli, innan jag träffade dig. Jag hatar att det är så och jag försöker att sluta, men det är supersvårt att kontrollera”, förklarade han lågmält. Skamset. Ja, nu skämdes han. Kunde inte behålla ögonkontakten. Men återigen, att hålla allt inne hade de väl trots allt lärt sig var en dålig metod om det här skulle hålla.

Förstod den äldre nu? Nej, det var lite tveksamt om Sebs ord verkligen gick in. Om Elliot verkligen greppade det. Men det fanns typ inget mer att säga. Och om det hade funnits skulle det bli aningen tjatigt att fortsätta.
”Jag fattar”, mumlade han och nickade. Ja, svartsjuka var den äldre inte ensam om att ha upplevt. Seb hade ju också varit det. Den gången i korridoren, när en av sportkillarna lyft upp Elliot på sin axel... Minnet sved lite fortfarande. Eller en del. Ganska mycket, när han tänkte för länge på det.
”Jag har också varit det. Och det suger, men jag tror det går över. Du har ingen anledning att vara svartsjuk, och jag antar att jag inte har det heller?”

Det var väl en liten tröst kanske. Saker och ting kändes ju ofta lite bättre när en inte var ensam om det. Det tog inte bort skammen, dock. Den fanns kvar. Elliot ville inte vara en sådan person som hakade upp sig på partnerns ex och så. Det var fel. Men han kunde verkligen inte styra det där. Det sved till i hela själen.
Han skakade lite på huvudet. Nej, det fanns verkligen ingen anledning till att vara svartsjuk. Elliot älskade Sebastian och skulle aldrig någonsin vara med någon annan. Men självklart fortsatte frågetecknen att snurra. Hade Emma och Seb legat? Hade folk runtomkring tyckt att de var fina tillsammans? Var verkligen Elliot så speciell. Återigen, suck.

Elliot verkade fortfarande tänka mycket. Det kändes nästan som att han var frånvarande, typ.
”Vad tänker du på?” frågade han och tittade på den äldre. La märke till fräknarna. Hur hade han inte lagt märke till de tidigare? Han hade kunnat stirra sig blind på de jäkla fräknarna. Ärligt talat kunde han stirra sig blind på vilken del av Elliot som helst.
”Om du någonsin undrar någonting... om mig, fråga bara. Okej?” Ja, det var väl bra att säga? Öppenhet var en bra sak. Det största problemet i deras relation var väl att de inte kommunicerade ordentligt? Att de undrade, men höll frågorna inom sig? Ja, det här var ett bra steg.

Skulle han våga fråga om det där? Det var ju rätt så pinsamma frågor. Eller kanske inte frågorna i sig, men Elliot skämdes över att han brydde sig så mycket. Över att han inte kunde släppa saker och ting som normala människor.
”Låg ni med varandra ni två? Du och Emma...”, frågade han tillslut. Ja, det var kanske lika bra att fråga. ”...förlåt, du behöver inte svara. Jag har ingen rätt att bry mig”, lade han snabbt till. Nej, dum fråga. Dum Elliot. Åhhh, varför skulle att vara så jäkla dubbelt hela tiden?

Seb hade inte riktigt förväntat sig en fråga direkt. Och särskilt inte den frågan. Om han och Emma hade legat? Trodde Elliot det? Hm, det var kanske inte jättekonstigt egentligen. De hade ändå varit runt 14-15 när de var tillsammans och folk låg väl då. Vilket Seb också hade velat, men inte Emma.
”Nej, nej det är lugnt”, försäkrade han den äldre om. Trots att frågan var oväntad och obekväm så hade han ju faktiskt sagt att den äldre skulle ställa alla frågor.
”Nej, det gjorde vi inte”, svarade han sedan. Nöjd med svaret. Ja, om svaret hade blivit ja... Nej, det kunde kanske ha gjort saker och ting jobbigare. Sårade känslor och sånt...

Phew. Det där hade ju kunnat bli riktigt jobbigt. Alltså, folk fick ju ligga med vilka de nu ville, men Elliot hade nog inte varit redo att höra ett ja. Det hade blivit för jobbigt. Svartsjukan hade dränkt honom. Dumt. Och att fråga frågor som en inte kunde hantera svaret på? Ännu dummare. Så det var kanske bra att det var som det var. I vanliga fall skulle väl Elliot ha ifrågasatt, men det kändes fel. Det...nej, att försöka lite på det och sedan släppa det var definitivt den bästa planen.
”Okej”, svarade han och nickade lite. ”Jag snurrar bara fast i dumma tankebanor ibland”.

Svaret verkade vara okej för Elliot. Hade de verkligen lyckats undvika en dålig stämning? Herregud, ja, det verkade så. Framsteg! Seb hade alltså inte lyckats säga något jättedumt som var fullkomligt omöjligt att rädda upp. Sen hade han ju sagt något dumt, men det gick ju att rädda, såatte...
”Det är ingen fara”, mumlade Seb och strök återigen undan en av Elliots lockar som hamnat i vägen för de gröna ögonen. ”Det är nog bra att vara öppna, eller?” Jo, eller i alla fall bättre än hur de hållit på förut; undrat, övertänkt, dragit sig undan från varandra.

Vänta nu lite? De tog sig ur den där lätt spända stämningen utan tårar? Woah. Kanske hade det funnits någon slags positiv del med veckorna ifrån varandra? Det hade kanske med annat att göra, men tanken kändes bra. Definitivt framsteg i relationen.
”Ja”, svarade han och nickade. Lite lättare stämning. Tankarna på maginnehållet låg fortfarande och gnagde, men det märktes förhoppningsvis inte av alltför mycket. Räknades sånt in i inte-dölja-saker-saken? Kanske. Troligtvis. Fast Sebastian hade ju inte frågat och då blev det kanske mest tmi...hmm.
”Det här är första gången på två månader som jag är utanför sjukhuset. Ensam alltså. Första gången jag kan hoppa över att äta, eller träna, eller spy, eller skada mig själv. Och det skrämmer mig. Jättemycket”, sa han efter en stund. Ja, det var nog bäst att få ut det. Förväntade sig ingen stor respons men det underlättade nog om Sebastian hade lite koll på var som försiggick inuti Elliots huvud. Komunikationen var som sagt ett ständigt förbättringsområde.

Seb höll på att sträcka sig mot nattduksbordet för att, för första gången den dagen, kolla sin mobil. Men när Elliot började prata igen stannade han upp i sin rörelse. Han vände de mörka ögonen mot den äldre och nickade lite. I brist på ord, som vanligt. Så hade Seb inte tänkt på det. Att det fanns möjligheter för den äldre att bara... fucka ur, typ. Visst hade han tänkt på att den äldre kunnat gå till toaletten och spy, men... Helt plötsligt kändes det inte som en bra idé av sjukhuset att låta Elliot komma ut. Seb blev orolig. Vad var det som sa att Elliot skulle gå raka vägen till sjukhuset efter att han lämnat Seb?
Nej, okej, skärpning. Tillit. Du måste kunna lita på Elliot, Seb.
”Jag kan inte säga att jag vet hur det känns”, började han och la sig ner igen. ”Men... Jag vet att du är stark Elliot. Och jag kan inte tro något annat än att du kommer klara det här, okej?”