Prs tippest & JustAFriend

Att Elliots skuldkänslor förvärrades bara av att hans ord hindrat den yngre från att kolla sin mobil, ja det var inte annat än fånigt. Kanske visade det också vart Elliot var i sitt tillfrisknande. Framsteg hade gjorts. Stora framsteg. Han var definitivt inte lika ostabil som han varit för ett par veckor sedan. Men han var också långt ifrån frisk. Tankarna som rörde sig i huvudet var väldigt annorlunda från de som rörde sig hos personer utan hjärnspöken och psykisk ohälsa.
Det var kanske inte precis så han menat. Eller jo, men att typ hoppa från broar fanns i princip inte på kartan. Inte just då åtminstone. Han var som sagt stabilare rent mentalt. Men det där med maten och självskadorna var svårt. Det var så lätt att bara göra det. För typ tionde(?!) gången den dagen, nickade Elliot. Stödet från den yngre kändes bra.
"Bara att jag kom hit, utan nya sår, antar jag betyder att jag gjort lite framsteg", mumlade han och började pilla lite med Sebastians mörka lockar.

Det kändes bra att få höra det från den äldre. Det var lite mer fastställt då. Att Seb sa att Elliot gjort framsteg hade inte samma kraft som att Elliot sa det själv. Kanske kändes det lättare att lita på då. Eh, tankarna i Sebs huvud var långt ifrån lätta att förstå.
”Jag tycker det låter som ett ganska stort framsteg”, sa Seb och gosade in huvudet tätt intill Elliots bröstkorg. Njöt av känslan av att ha den äldres fingrar i håret. Det var typ som att han fick lagra känslan av Elliots närhet, för att sedan kunna leva pp det under tiden han var på sjukhuset igen. Åååh, nu råkade han påminna sig själv om det också.

Jo, kanske var det ett större framsteg än vad Elliot förstod. Det var väl lite som med att växa. Andra, som en inte mött på länge, såg förändringen medans en själv tyckte att en såg likadan ut som innan. Lite så fungerade nog det där med. Om en jämförde Elliot då och nu, var skillnaden uppenbar. Men att skilja gårdagen från det som var nu, ja det var betydligt svårare. Speciellt om det var personen själv som skulle avgöra förändringen. Då blev inget objektivt. Nåväl, förändring gick att konstatera. Definitiva framsteg, på många plan.
"Jo, kanske", mumlade han till svar och lutade huvudet mot den andres, medan fingrarna fortsatte pilla med Sebastians hår. Nu var det mesta mysigt igen. Kanske inte (de spyfyllda)tankarna, men annars. Han lämnade en puss i den yngres hår.

Fokuset övergick så småningom till filmen. Vad den handlade om var oklart då de två pojkarna missat början, och tydligen en väldigt viktig inledande förklaring. Eh, strunt samma. Det var bara att fortsätta titta. Ärligt talat spelade det ingen roll. Nej, inte med Elliots fingrar pillandes med lockarna.
Förmodligen förblev det tyst mellan dem. Seb bara njöt av närheten, njöt av stunden, njöt av Elliot. Men så småningom dök suget upp. Suget som han trodde sig kunna undvika, men som alltid kom ändå. Suget han alltid, alltid gav vika för.
Cigarettsuget.
Kanske lät det där onödigt dramatiskt, men eh. Seb var sexton år. För tillfället fanns det inte mycket annat att vara dramatisk över.
Under månaderna Elliot varit borta hade Seb börjat röka mer och mer. Han hade alltid sagt ’nej, jag är inte en rökare’ för han tänkte att han kunde kontrollera sig. Kunde säga nej till suget. Men under den senaste tiden hade han erkänt. Han var inte bättre än alla andra. Han var också beroende, och svag. Svag för att dra ner gift i lungorna...
Det skulle kännas fel att röka nu när Elliot var där. Men det gick inte att säga nej, liksom. Fan Seb, du är helt jävla värdelös. Well, det var väl bara att acceptera faktum.
”Jag måste ta lite luft”, mumlade han slutligen, efter alldeles för långa tankegångar. ”Men du kan bara fortsätta titta, jag... Jag kommer snart.” Han tittade kort på den äldre innan han reste sig upp. Tackade gudarna för att han låtit tändaren och paketet ligga kvar i jackfickan kvällen innan, och för att han dessutom lagt jackan på rummet, vilket innebar att han bara lite ’diskret’ kunde slänga på sig jackan innan han öppnade fönstret.

Filmen var inte särskilt bra. Framför allt var det svårt att hänga med utan inledning. Nåväl, det var godkänt som distraktion och med Sebastian bredvid sig spelade allt annat en väldigt liten roll. Tills dess att den yngre reste sig då...
Vem behövde ens gå ut, bara sådär? Tja, Elliot ibland, men det hade ju med helt andra saker att göra. Förhoppningsvis saker som Sebastian inte hunnit utveckla under månaderna utan varandra. Magkänslan var definitivt inte den bästa. Nä, blä.
När Elliot legat ensam kvar i bara ett par sekunder, passade tankarna på. Då den yngre klättrat ut ur fönstret och inte längre såg Elliot, tassade artonåringen kvickt ut till badrummet och stängde igen dörren. Åh, fan. Varför varför varför?

Vant klättrade han ner från taket. Kände sig aningen skamsen... Eller nej, han skämdes mycket. Att han inte ens orkat stå emot suget i tio minuter, det var ju under all kritik. Varför hade han låtit det bli sådär? Fan Seb, du rökte ju aldrig ’på riktigt’? Vad hände nu?
Jaja. Skitsamma. Strunt i tankarna. Bara få det överstökat så snabbt som möjligt så att Elliot inte ligger där inne och grubblar... Fast han hade kanske redan förstått? Fan. Fan fan fan. Och sen skulle han säkert lukta rök när han kom in igen... Faaaaan. Verkligen inte bra tajming av Elliot och komma just då. Fast eh? Skyll inte det på Elliot. Du hade varit röksugen om han kommit vid ett annat tillfälle också, så försök inte ens Seb.
Han rökte inte upp hela ciggen. Nej, det gick inte. Dessutom blev suget mättat efter två-tre bloss. Snabbt fimpade han den ovanligt långa cigaretten innan han klättrade tillbaka upp.
När han kommit in i rummet, och stängt fönstret efter sig, hade den äldre förmodligen inte kommit tillbaka.
Var fan hade han tagit vägen? Helvete. Han kunde ju inte ha stuckit, för hans saker var fortfarande kvar, men... Tankarna drogs till toaletten. Fan Seb! Du kan inte bara dra sådär. Elliot skulle... Fan. Fan fan fan. Svordomar fyllde den yngres huvud samtidigt som han drog av sig jackan och satte sig på sängen. Han hade alltså misslyckats med att stötta Elliot ännu en gång.
Det var nästan skrattretande vid detta laget.

Att låsa dörren var lite skrämmande. Att se sig om med. Minnena därifrån var ju inte de bästa. Inte för att han mindes så mycket, men ja.
Efter ett par sekunder fann han sig själv på knä framför toastolen, med fingrarna i halsen. Det var svårt, nu när det var ett tag sen han ätit. Så fort lite kom upp, for han dock upp dit stående. Spolade och tvättade otroligt noggrant av händerna. Åh, vilket misslyckande. Fan. Visserligen hade han ju stoppat sig själv i hyfsad tid, men det sved i halsen och...ugh. Verkligen ett vandrande misslyckande.
Kort därefter smög han tillbaks till rummet i hopp om att Sebastian var kvar ute. Men nä, varför skulle något gå enligt Elliot planer. Nu var han alltså inte bara en besvikelse för sig själv, utan även för Sebastian. Dubbelfan.

Seb glodde på dörren i väntan på Elliot. Varför skulle han alltid lyckas fucka upp? Det var patetiskt! Han kunde verkligen inte stötta den äldre för fem öre. Han fanns inte där när det behövdes. När det verkligen gällde försvann han.
Ett tag senare kom Elliot tillbaks. Seb tittade på honom med tom blick. Vad skulle han säga? Skulle han be om ursäkt? Det kändes inte riktigt rätt. Trots att han var Seb, alltså självkritisk som fan, kändes det inte som ett förlåt hörde hemma där. Eller? Åh, han visste inte ens. Och kanske hade den äldre bara gått på toa. Men var det ens sannolikt? Mycket tveksamt.
”Vad har du gjort?” frågade han tyst efter några tunga sekunders tystnad.

Tom blick. Trippelfan. Nej, men helt seriöst, vad fanns det ens att säga? Nivån av skam kvävde Elliot. Han skämdes mer än...ja, troligtvis mer än han någonsin gjort i den andres sällskap. Hopplös gick det ens att bli. Sebastian hade lämnat i max ett par minuter och Elliot hade gjort i princip det ända som inte var okej(tja, det fanns ju rätt så många sådana saker, men denna var nog största risken). Direkt vek han av med blicken. Sjönk ner på golvet, längs med dörren. Vågade inte ens närma sig Sebastian. Åh.
Ja, vad hade han egentligen gjort? Det frågan kändes som när någon i filmer typ varit otrogen eller raserat världen eller något i den stilen. 'VaD haR DU gJorT?!', var i dem fallen väldigt passande. Och egentligen var det väl likadant nu med. Men även om det säkert inte var meningen så tolkade Elliots hjärna det på ungefär samma sätt. Som att han typ förstört jorden eller så. En annan hade kanske tänkt att ett litet återfall kanske var okej, för att vara fri för första gången på månader var det få som klarade av bara sådär. Men...nej. Skamnivån var obeskrivligt hög. Han fick inte ut några ord. Istället växte panik fram i bröstkorgen. Kroppen hanterade alltså detta som en attack. Åh, fantastiskt. Artonåringen kurade ihop sig och blev liten igen. Inte som tidigare, men fortfarande en väldigt liten boll. Och sedan skakade han på huvudet. Var? Nej. Vad? Nej. Hur? Nej.

Elliots agerande bekräftade tyvärr Sebastians misstankar. Han hade alltså inte bara gått på toa. Han hade spytt. Fan, Elliot. Nej, det var inte rättvist. Elliot var sjuk. Skyll inte på honom.
Den äldre kurade ihop till en liten boll. Han förblev tyst. Vad... Vad skulle Seb säga? Kanske fanns det inga ord för tillfället. Kanske var det bara handling som behövdes just då. Han reste sig från sängen och gick fram till Elliot. Blickade i några sekunder ner på den äldre, hopkurade killen och... Ja, vad gjorde han? Tänkte, typ. Tänkte på hur hopplöst dålig han var på att stötta Elliot. Hur han aldrig varit tillräcklig. Och så funderade han på om det egentligen var värt att fortsätta att försöka trösta. Stötta. Finnas där.
Och det var det. Det skulle alltid vara lönt. Seb skulle alltid försöka finnas där för Elliot så länge den äldre inte sa något annat. Och kanske hade han fortsatt ändå.
Han satte sig ner på huk och la mjukt ena handen på Elliots rygg.
”Elliot?” började han frågande. ”Vad är det?”