Prs tippest & JustAFriend

När skulle allt det här sluta? Varför kunde han inte bara bli frisk? Åh, vad dum han var. Tidigare hade de ju lyckats hålla sig ifrån alltför dålig stämning, men det här var fan deja vu deluxe. Det blev svårt att dra in luft och ögonen spärrades upp, för att kort därefter knipas igen. Hårt. Han ville bort bort bort. Hur kunde Sebastian ens rör någon som Elliot? Någon såpass äcklig. Att det kanske var rätt så starkt att kunna avbryta "tömningen"...tja, den tanken slog honom inte ens. Nej, nu osade både skammen och självhatet. Andetagen blev korta och ytliga, vilket ledde till en ovälkommen yrsel. Det i sin tur resulterade i att han gled ner ytterligare längs med väggen. Åh, detta var ju bara ännu mer skämmigt. Dessutom kände Elliots näsborrar tydligt igen lukten från Sebastian. Inte parfymen, utan cigarettrök. Det fick klumpen att växa i magen att växa sig ännu större. Fan.
"Förlåt för att jag är såhär. Förlåt för att jag kom hit. Förlåt för att jag förstör allt hela tiden", snyftade han stressat. Jupp, nu hade tårarna funnit sin väg ner längs med kinderna.

Inte skulle Seb och Elliot kunna umgås i tre timmar utan att saker skulle skita sig. Nej, vad hade han trott? Detta var ju så otroligt typiskt dem.
”Shhh”, Seb strök handen över den äldres rygg. Ett desperat försök till att lugna ner en tydligt stressad Elliot. Ett desperat försök som förmodligen misslyckades. ”Du har inget att be om ursäkt för. Okej? Bara ta det lugnt. Andas, Elliot.” Seb kände sig mer eller mindre handfallen. Vad kunde han göra mer än så? Mer än att slänga ur sig massa meningslösa ord? Ja, för orden han uttalade spelade ingen roll. Hur kunde han hjälpa Elliot? Orden gjorde inte det. Nej, det kunde han inte förstå sig på, hur ord skulle kunna hjälpa.

Åh, så dumt allt var. Elliot sög verkligen från topp till tå, insidan ut. Lyckades förstöra allt.
Även om Sebastians ord definitivt inte löste allt, så lugnade det Elliot en aning. Efter ett tag lugnade andningen ner sig. Den återgick inte till det normala, men andetagen blev djupare. Luften kom ner i lungorna istället för att vara så ytlig.
"Jag är misslyckad. Jag misslyckas med allt. Förstör för dig och för mig och för oss. Jag stoppade mig själv från att spy upp allt, men det spelar ingen roll, för jag stannade inte här inne. Klarar inte ens att äta. Kunde inte ens stanna när du sa att jag skulle det. Kan inte lite på någon, inte ens mig själv. Jag-", orden bara rann ut. Frustation, stress, skam och ilska riktad mot sig själv. Nej, det var kanske inte optimalt. Och visst var det svårt att se det så, men var inte detta ändå ett steg i rätt riktning? Tja, inte allt såklart. Men att han vågade berätta om vad som snurrade runt därinne. Inte höll allt inom sig. Jo, det var nog lite positivt ändå, även om det nog kunde bli lite(eller väldigt) jobbigt för Sebastian att hantera.

Det blev tyst en liten stund. Seb kände hur Elliots andning så småningom lugnades ner. Blev djupare igen, istället för det där ytliga.
”Hey, hey”, sa Seb lugnt och fortsatte sitt strykande med handen. ”Säg inte så. Du är verkligen inte misslyckad... Du lyckades stoppa dig själv, Elliot. Det... Det är jävligt stort. Och bra. Och ett stort framsteg.” Nu var väl Seb inte så jätteinsatt i återhämtning från ätstörningar, men det lät ju som ett stort framsteg. Att ändå kunna stoppa sig själv. Fan, Elliot hade kunnat stoppa sig själv från att spy och Seb hade inte kunnat stoppa sig själv från att ta en cigg? Fan Elliot, om du bara visste vem som egentligen var misslyckad av er två.

Nej, just då kunde Elliot verkligen inte se något positivt med någonting alls egentligen. Halsen brände. Blodsmak i munnen. Rökstank i näsan. Ett rusande hjärta. Tusen tankar. Nej, återigen hade känslorna skiftat sådär plötsligt. Det var verkligen jättejobbigt att inte kunna styra det där. Berg- och dalbana. Dagligen.
"Men jag låste in mig i samma badrum som jag nästan dog i för några månader. Det är sjukt. Det är så sjukt. Jag är sjuk. Och jättedum", snyftade han vidare. Inte supertydliga snyftanden, då det värsta gått över, men tårarna rann fortfarande. Skammen fortsatte osa.

Seb lät sin lediga hand leta sig upp till Elliots fågelbo till hår. Åh, de hade nästan lyckats undvika något sånt här. Varför skulle det vara omöjligt för dem att ha en bra stund tillsammans? Det sög ju bara.
”Du är inte dum. Du är sjuk”, mumlade Elliot och tittade varsamt på den äldre. Försökte, som så många gånger förut, verkligen förstå vad som skedde där inuti i huvudet. Hur tankegångarna gick. För trots att Elliot förklarat en del som hände där inne var det fortfarande svårt att förstå.
”Du gjorde något dumt för att du är sjuk”, fortsatte han sedan. Inte lika ’mumligt’ dock. Rösten blev återigen tydligare. ”Och ibland är det okej. För du kan inte bara göra framsteg. Du är bara en person, Elliot, och alla personer gör misstag. Snedsteg. Jag gör det hela tiden, så om du är dum är jag helt åt helvete korkad.”

Jo, sjuk var han. Det visste ju Elliot egentligen, även om han tenderade att förtränga det ibland. Hamna i "jag är inte tillräckligt sjuk"-träsket. Men det gick ju att var både sjuk och dum. Det fanns ju många människor som klarade av båda delarna.
Fast kanske låg det ändå lite sanning i det Sebastian sa. Att det inte bara gick att göra framsteg. Att alla gjorde misstag ibland. Skillnaden var väl att Elliot såg hela sig som ett stort misstag.
"Ibland är du det, men jag är det hela tiden", mumlade Elliot till svar. Torkade bort tårarna med tröjärmen. Nu var det värsta över. Skumt hur det kunde komma i vågor sådär. Speciellt så starka vågor. Blä.

”Nu får du skärpa dig”, sa han med aningen skarp röst. Nästan som en förälder som säger till sitt barn på skarpen, men alltså, inte helt. För Sebastian var ju ingen förälder till Elliot. ”Du är inte dum hela tiden. Inte alls.” Han drog tillbaka sina händer från den äldre. Det verkade som att han lugnat ner sig, eller? Uh. Seb var ju bevisligen dålig på att tolka den äldre, så det var svårt för honom att vara riktigt säker...
”Ärligt talat är du nog den minst dumma personen jag känner”, tillade han sedan och blickade ner i golvet en kort sekund. ”...om det nu skulle kännas bättre.”

Den lilla tillsägningen fick Elliot att rygga tillbaka. Inte sådär överdrivet mycket, men ett ryck åtminstone. Det högg till i hjärtat. Trots att det egentligen inte var något negativt som sades. Den hårda tonen blev bara mycket att hantera för en ytterst ostabil Elliot. Var han irriterande? Jo, så var det nog. Definitivt. Händerna som drogs undan bekräftade ju bara det. Åhhh.
"Det där är inte heller sant. Du beter dig typ bara dumt när du röker, vilket jag för övrigt vet att du gjorde förut. Det är helt jävla idiotiskt och får mig att må piss. Men jag förstör hela tiden Sebastian. Du vet att det stämmer. Jag förstör nu och...", nu hade en nästan arg version av Elliot tagit form. En som fick bollen att sträcka lite på sig och göra om skammen och sorgen på insidan, till ilska istället. Om den versionen stannade länge? Nej. Nej, den försvann innan Elliot hunnit avsluta sin halva utskällning. Det var inte rättvist att ta ut ilskan på någon som bara försökte finnas där. Skammen återvänd. Ångesten med. Och osäkerheten, såklart. Nej, det där hade varit ätstörningens fula tryne som visat sig. Försökt gå i försvar. Inte Elliot.
"Förlåt", sade han skamset efter ett par tysta sekunder. "Tankarna tog över".

Det där hade Seb verkligen inte förväntat sig. En arg Elliot? Det hade han inte fått se många gånger. Därför blev det extra otippat då. Ännu mer otippat för att Seb typ trott att de bara skulle mysa igen. Naiv tanke, tydligen.
Han kände sig aningen påhoppad av Elliots ord. Det där om rökningen... Fine att det var sant och så men... Nej, det sårade faktiskt. Det sårade nog extra mycket just för att det bara var helt sant.
Det gick inte att försvara sig. Han bara satt där och gapade nästan. Förvirrad, överrumplad... Nej, det var långt ifrån den respons han väntat sig. Men förtjänade han något annat? Nej, egentligen inte.
”Nej, nej...”, avfärdade han den äldres ursäkt med. ”Du får tycka vad du vill. Jag håller bara inte med om allting. Inte om att du förstör... Du gör inte det.”