Prs tippest & JustAFriend

Visst hade allt varit sant, men inte heller helt rättvist mot någon av dem. Eller? Jo, det var det kanske egentligen. Nåväl, skuldkänslor all over the place.
Elliot ställde sig försiktigt upp och blickade ner i golvet. Skamset. Som en hundvalp som blivit konfronterad med att ha bitit sönder en sko, typ. Eller ett litet barn som väntade på en utskällning av sin förälder. Trots att han ju var arton och myndig och allt det(inte för att den var något den yngre hade vetskap om, men men).
”Jag är vuxen Sebastian. Det ska inte va såhär. Att du ska behöva trösta och barnvakta. Jag borde klara det själv”.

Seb följde Elliot med blicken när han reste sig upp. Såg den äldre inte skamsen ut? Jo, det gjorde han. Gud vilka humörsvängningar han hade. Det var väl i alla fall något de två hade gemensamt. En av de få saker, tyvärr.
”Du är bara sjutton år. Inte vuxen”, sa han och reste sig upp från golvet. Kom närmre den äldre och la händerna på hans axlar. ”Men det spelar ingen roll. För alla behöver tröst ibland. Jag också. Du har ju tröstat mig många gånger, eller hur?”

Nej, där hade Sebastian allt fel. Nåväl, det kanske inte var så petigt. Eller tja, nyss hade ju den yngre varit det. Kanske var det bra att åtminstone nämna. Förhoppningsvis skulle det inte vara en så stor big deal för Seb som det varit för Elliot. För artonåringen själv hade det ju fått många tankar att snurra med tanke på att det rent formellt var olagligt och så.
”Jag fyllde arton för ett par veckor sedan”, mumlade han till svar. Jovars, humörsvängningarna hade de sannerligen gemensamt.
”Inte många, men visst”. Jo, till och med Elliot fick ta och erkänna att det låg lite sanning i det där. Händerna på axlarna var också bra. Kanske hade han inte sabbat allt...kanske kanske.

Betydde det att Elliot var två år äldre än Seb? Eller... Nej, det behövde det ju nödvändigtvis inte göra. Inte för att det spelade någon roll för Seb heller. Till skillnad från den äldre tänkte han inte på vad som var lagligt eller olagligt. Nej, herregud, det var absolut inget han brukade tänka på. (Det var kanske ganska uppenbart, särskilt den senaste tiden?)
”Dessutom är du mycket bättre på att trösta än vad jag är”, sa han och valde att ignorera det där med åldern. För det spelade ju faktiskt ingen roll i den yngres värld. Visst hade han lite frågor om hur gammal Elliot egentligen var, men de svaren behövde han inte få just då. Nej, det kunde vänta till ett annat tillfälle. ”Men jag jobbar på att bli bättre.”

Okej, åldern verkade inte lämna några större avtryck hos Sebastian. Tur var väl det, för då hade Elliots tårar garanterat börjat forsa ner ännu en gång. Han var livrädd att det där skulle vara slutet på förhållandet. Och så var han ju ännu mer osäker och livrädd för att göra någonting fel. Så för tillfället hjälpte den yngres obryddhet.
Han skakade lite på huvudet. Nej, egentligen var väl de båda två rätt så kassa på det där. Definitivt ännu ett förbättringsområde. Dessvärre skulle det nog komma många övningstillfällen framöver.
”Jag vet att det inte är så lätt att hantera. Att jag inte är så lätt att hantera. Jag kan ju inte ens hantera mig själv. Jag tycker du löser det fint”.

”Äh, vem kan ens hantera sig själv?” ifrågasatte Seb dämpat. Lät sina händer lämna Elliots axlar för att istället dra in honom i en kram. Det kändes mycket, mycket bättre. Mer närhet, mer Elliot-doft.
”Hur lång tid är det kvar innan du måste gå?” frågade han sedan, efter att ett par tysta sekunder tickat förbi. Trots att det sög att påminna sig själv om att deras tid tillsammans tyvärr var begränsad så kändes det ändå relevant att uppdatera sig med tiden. Nu hade de väl ändå slösat bort alldeles för mycket... Eller, slösat bort och slösat bort; riktigt så var det ju inte, men spenderat tiden med annat än att bara mysa.

Det var väl sant. Livet var inte 100% lätt för någon och tankar var komplicerade oavsett. Sen hade väl en del mer problem, men ja. Det mesta började lätta lite och kramen som Elliot drogs in i var underbar. Precis vad nog de båda två behövde just då.
”Vet inte riktigt, två timmar kanske? Eller en och en halv?”, mumlade han till svar, kinden vilandes mot den yngres bröstkorg. Det där ville han faktiskt inte tänka på. Att stanna här kändes som en mycket bättre idé. Men, som tidigare nämnt gick det inte.
”Jag var rädd för att du inte skulle vilja va med mig när jag kom tillbaks. För att jag blivit så stor. Och för att jag fyllde år och det kanske känns konstigt”, fortsatte han tyst efter en stund. Inte ledsamt eller så. Mer en övning på att inte hålla alla tankar på insidan.

Två timmar? En och en halv? Seb blev nästan gråtfärdig. Han hade hoppats på att det gått max tjugo minuter, trots att han var mycket väl medveten om att det var fullkomligt orimligt. Tiden tickade förbi. Rann som sand mellan fingrarna. Omöjligt att förhindra.
Det den äldre sa därnäst flyttade dock fokuset, vilket nog var på både gott och ont. Elliots ord var inte positiva. Visst lät han inte vidare sorgsen när han sa det, men betydelsen av orden var det ändå. Hur kunde han ha trott något sånt om Seb? Framstod han verkligen som en så ytlig person? Hjärtat sjönk lite i bröstkorgen.
”Jag skulle aldrig någonsin lämna dig för något sånt där”, sa han tyst. Höll kvar Elliot i en kram vilket gjorde att ögonkontakt var omöjligt. Kanske var det bra, för att förhindra att tårar vällde över. ”Jag kommer aldrig lämna dig någonsin... Så dum är jag inte.”

Nej, vid det här laget hade nog Elliots osäkerhet gått överstyr. Att konstant påminna den yngre var inte speciellt snällt, även om syftet bara var att vara ärlig. För i grund och botten var det ju osäkerheten som gjorde det så svårt att lita på någon. Rädslan för att folk skulle försvinna. Tänk om Sebastian tagit det personligt? Det var nog bäst att förtydliga och gå vidare sen.
"Bra. Jag tror alltid att folk ska lämna mig, men det är ju bara alla hjärnspöken som bråkar. Jag försöker tro på det du säger", svarade han i samma tysta ton som innan. Det gjorde han verkligen. För Elliot litade ju på Sebastian mer än någon annan. Och de älskade varandra och då gick det inte att gå runt och oroa sig för att bli lämnad. Nu var de ju fortfarande inte ens tillsammans, men ja.
"Jag ska se med dem på avdelningen om du kan få komma på besök nån dag. Om du vill. Det är ju inte så kul och det här är ju bättre, men det kanske är bättra än att inte ses alls?", fortsatte han efter en liten stund. Fortfarande fast i kramen. Ville aldrig släppa.

Så det var inte bara Seb som den äldre tänkte så om? Det var ju en lättnad. Hjärnspökena... Det var svårt att skilja på vad som faktiskt var Elliot och vad som var hjärnspöken.
”Det är klart att jag vill”, svarade han och lät ena handen vandra upp till Elliots lockiga hår. Började pilla med de vilda lockarna. Lockarna som, likt hela Elliot, skulle lämna honom alldeles för snart. Vad hände med att inte tänka på det? Det gick åt helvete. Plötsligt hade det blivit omöjligt att ignorera elefanten i rummet. Elefanten som verkade växa sig större för varje minut som passerade.
”Jag älskar dig”, mumlade han sedan. Det bara slank ur, ärligt talat.