Prs tippest & JustAFriend

Var det verkligen så självklart som Sebastian fick det att låta? Jo. Jo, det var det kanske. Sluta övertänk, Elliot. Ni tycker om varandra och då spelar det ingen roll om ni tvingas ses på någon besökstid. Ta vara på tiden tillsammans nu.
”Och jag älskar dig”, fyllde han i. Det kändes inte lönt att påpeka grejen om att det inte fick sägas vardagligt. För på sätt och vis var ju det här inte ens det. De hade inte kunnat säga orden på tre månader, så det fanns ju en hel del att ta ikapp. Motvilligt drog han sig ur kramen och lämnade en puss på Sebastians kind. Därefter fångade han upp den andres händer med sina. Det kändes så annorlunda nu när hans egna inte var isbitar längre. Visst var de inte jättevarma, men ja, inget lik.
”Kom, jag får inte stå upp så mycket”, mumlade han och drog bort den yngre till sängen. Att inte bara ge upp med allt efter ett felsteg, det var faktiskt starkt gjort. En hel del hade hänt med inställningen till livet.

Jo, det var något som även Seb lagt märke till. Att Elliots händer inte längre var som isbitar. Inte varma som hans egna, men fortfarande levande. Förut hade Elliots iskalla beröring ofta fått honom att rysa till av obehag, men nu? Nu fanns det överhuvudtaget ingenting som skulle kunna tolkas som obehag hos Seb när Elliot vidrörde honom. Det var mycket positivt. Det hade nästan gett honom dåligt samvete, ibland, då obehagskänslorna dök upp, trots att det såklart bara var en naturlig reaktion. Men det handlade om Elliot och att rysa till när han rörde vid honom - det kändes såklart fel. Trots att det inte var Elliot det var fel på, utan hans isbitar till händer. Nåväl, det var ingenting att fundera överdrivet mycket på.
"Okej", svarade han bara och tillät sig dras med till sängen. Satte sig ner men lät den äldre hålla kvar hans händer. Varför fick Elliot inte stå upp så länge? Det kändes dumt att fråga, för det kändes som att han borde förstått anledningen ändå. Och han ville inte se dummare ut än vad han redan gjorde inför den äldre så han lät bli att fråga. Drog bara ner Elliot i en sittande position och gosade in ansikten vid utrymmet mellan halsen och axeln. Drog ännu en gång in doften, doften av den äldre, som han saknat så länge.

Det där med att inte få stå upp handlade ju om att utplåna ätstörda beteenden. Att tillåta sig själv att vila och inte konstant tänka på kalorier och annat strunt. För Elliot var det mycket riktigt en självklarhet men det var ju inte konstigt om Sebastian inte riktigt hängde med.
När den yngre gosade in sig vid halsen släppte Elliot en av händerna. Lät den istället vandra upp till den andres mörka hår. Åh, återigen ville han bara stanna där för evigt. Visserligen blev röklukten mer påtaglig när de var så nära varandra, och det drog ner en bit på upplevelsen. Men annars var det bra. Mysigt.

Att sitta där, med ansiktet nedgrävt hos den äldre, med hans fingrar i håret, kändes av någon anledning vemodigt. Det påminde Seb om att snart, alldeles för snart, skulle den äldre bli tvungen att gå. Och trots att han så gärna ville följa med honom skulle det inte gå. Visserligen skulle han förmodligen kunna följa Elliot till sjukhuset, men det kändes inte bra. Så fort de två skulle skiljas åt vid sjukhuset skulle han säkerligen bryta ihop och det var inte något han gärna gjorde ute i det offentliga, öppet för vem som helst att beskåda. Nej, att följa med Elliot till sjukhuset skulle bara göra mer skada än nytta. Trots det var det fortfarande aningen lockande.
”Kan jag...”, började han efter en tids tystnad. Han drog sig undan en aning för att kunna titta på Elliot med ovanligt stora ögon. ”...få din tröja?” Rösten var försiktig. Seb var medveten om att det förmodligen lät väldigt konstigt, därav den osäkra rösten och de minst lika osäkra, stora ögonen.
”Bara för att komma ihåg hur du luktar”, fortsatte han tyst. ”Och du kan få min.” Tveksamt om Elliot ens ville ha den, då den luktade en del rök. I och för sig var det rök blandat med Sebs egentliga doft, så det var väl positivt?

Jo, Elliot kände också av vemodet. Det var mysigt och fint att vara sådär nära varandra. Nästan känna den andres hjärtslag. Andetag. Doft. Veta att åtminstone just i den stunden, var allt okej. Inga bråk. Bara trygghet. Däremot fanns vemodet och sorgen också där. En uns av desperation. Att försöka ta tillvara på stunden, för att den så småningom skulle ta slut. Elliot mötte Sebastians förvånansvärt stora och osäkra ögon.
”Det klart du får”, svarade han samtidigt som ena handen letade sig upp till den yngres kind. Och det klart han ville ha Sebastians tröja. Det var en bra idé. Nu kunde de nog ha nästan samma tröjstorlek. Inte riktigt, men Elliots tröja var för stor och Sebastian var trots allt ganska spinkig, så det skulle nog lösa sig. Röklukten skulle dock bara väcka jobbiga tankar. Skulle ta fokuset från den underbaraste av alla.
”Kan- kan du kanske ta på en annan tröja nu, som inte luktar rök? Så kan vi kanske byta innan jag går”, fortsatte han, nu lika osäkert som Sebastian. Jo, det hade nog blivit bäst så. Onödigt att väcka jobbiga tankar och framför allt sorgligt att inte kunna känna den andres egentliga doft.

Lättnad. Elliot tyckte inte att det var så konstigt som Seb hade befarat. Det var bra. Mycket bra. Det lugnade honom otroligt mycket, för nu visste han i alla fall att han inte skulle behöva sakna den äldres doft också. Nu var det ju "bara" beröringen, rösten, den äldre i sig, som han skulle behöva sakna. Äh, det var fortfarande mycket. Alldeles, alldeles för mycket.
"Åh, jo", svarade han i samma stund som han reste sig upp från sängen. Det var klart att Elliot inte ville ha en tröja som luktade rök. Röken tenderade att ta över de andra dofterna och... Ja, vad skulle den äldre göra med en sån tröja? Tänka på Sebs cigaretter, eller vadå? Han stegade bort mot garderoben och drog samtidigt av sig den vita tröjan. Slängde den slarvigt över skrivbordsstolsryggen. Därefter drog han på sig första bästa tröja i garderoben (Elliot skulle väl inte bry sig om vilken tröja han fick? Poängen var väl bara att den skulle lukta Seb, right?), vilket visade sig vara en svart thrasher-t-shirt.
Han stängde garderoben och vände sig om. Så fort han lät ögonen vila på Elliot igen slogs han av en tanke. Inte en ny tanke, verkligen inte, det var något han funderat på länge. Under månaderna Elliot varit borta. Varför hade han inte tänkt på den idag? Och var det ens värt att fråga? Eh, jo. Elliot hade varit ärlig och frågat det han ville. Skulle det inte likna ett svek från Sebs sida om han inte gjorde detsamma?
"Jag har tänkt på en grej", mumlade han och tryckte ryggen mot garderobsdörren, för tillfället bekväm med avståndet mellan dem. Han svalde och blickade ner i golvet innan han kunde förmå sig att fortsätta. "Låg du bara med mig för att du inte orkade säga emot?" Åh herregud, det där lät ju verkligen som våldtäkt. Men Seb kunde inte komma ihåg om han ens frågat Elliot att det han gjorde var okej och... Tja, Elliot var ju trött. Det visste han ju. Inte bara med tanke på att han kommit hem sent efter balen men också för att han vid det tillfället bara var några timmar ifrån en fullständig kollaps.

Det blev inte dålig stämning av Elliots förfrågan, tack tack tack. Sebastian förstod. Röklukt och Elliot hade bara inte blivit bra. Det här var mycket mycket bättre. Själv skulle han nog se väldigt konstig ut i den nya t-shirten, eftersom den var så otroligt långt ifrån Elliotig. Men det var okej. Doften var ju det viktiga och den var ju Sebastians så...ja. Perfekt.
Han fäste blicken i sängen och började pilla lite med lakanet, tills dess att den yngre började prata. Då tittade artonåringen upp med stora ögon. Slutade pilla. Satte sig upp. Det här samtalsämnet ändrade definitivt auran i rummen. Det krävde närvaro. Elliot försökte få ögonkontakt.
”Sebastian? Nej”, började han men insåg att avståndet bara gjorde allt värre. Skitsamma om det blev obekvämt, det här var ju allvarligt. Så han ställde sig upp och gick fram till Sebastian. Placerade en hand på vardera axel. ”Du vet att jag inte alltid har haft det så lätt och...det har gjort att jag nästan inte släppt in någon i mitt liv. Även om jag ofta är dålig på att säga nej, så är jag proffs när det kommer till att hålla folk på avstånd. Om det är något jag inte vill så kommer jag säga till, okej? Jag lovar”. Elliot hoppades verkligen att Sebastian förstod.
”Du gjorde inget fel. Det var fint...och bra...och mysigt...”, fortsatte han och tja, som vanlig drog samtalsämnet med sig en svag rodnad.

Försiktigt blickade Seb upp när han hörde hur Elliot reste sig och gick fram mot honom. Fan. Avståndet hade känts som den enda tryggheten just då. Omedvetet tryckte han ryggen ännu hårdare mot garderobsdörren, som att den skulle försvinna och tillåta honom att backa undan.
Trots att Elliot dementerat Sebs påstående kändes det läskigt när han kom närmare. Som att den äldre skulle förklara mer och bara 'eller tja, inte riktigt, men...', vilket egentligen bara skulle bekräfta det Seb sagt. Fast linda in det så att Seb typ inte skulle bli, tja, sårad eller något? Känna sig äcklig? Uh.
"Jag har haft... så mycket tid att tänka", mumlade han när Elliot tystnat. Eftersom hans mörka blick återigen var fäst i golvet la han inte märke till den äldres svaga rodnad, vilket var synd. Hade han återigen glömt bort att de inte hade all tid i världen med varandra? Varför kastade han bort ett tillfälle att memorera Elliots ansikte ännu en gång? "Och jag bara... Jag har bara fått nej innan och jag fattar inte varför du... Fattar inte varför du som är äldre, populärare, snyggare, bättre ville ligga med mig." Det lät nog svamligt. Sebs röst var i alla fall osäker, mumlande och tyst. Fortfarande vågade han inte titta upp på den äldre. Rädd att kanske, kanske ljög han. För att bespara Sebs känslor och rädda upp stämningen i rummet.

Tid kunde lätt bli något dåligt. För mycket. Och då kom en massa tankar. Övertänkande. Ja, Elliot om någon förstod ju det där. Och det var okej. Alla övertänkte ibland. Kanske speciellt när det kom till sånt här. Men det var viktigt då att någon fick en att förstå att det var just övertänkande. Att det inte var något att fortsätta vira in sig i, för då skulle det bara bli värre.
”Du?”, mumlade Elliot och la mjukt händerna om Sebastians kinder istället. Titta upp. Snälla snälla snälla...
”Jag älskar ju dig. Det där är inte sant för du är minst lika bra”. Nu tyckte ju visserligen Elliot inte om sig själv alls, men Sebastian var ju underbar. Nåväl, Elliot utgick från den yngres beskrivning.
”Jag var trött, det är sant. Men jag ville. Vill. Kanske inte just nu, men när jag blivit lite friskare”.

Det var nästan som att Elliots bedjande tankar kommunicerade med Sebs hjärna, för så småningom tvingade den yngre sig själv att titta upp. Tvingade sig att möta de gröna ögonen. Vilket till en början var obehagligt, nästan läskigt; men så fort ögonkontakten var upprättad kunde han med ens inte förstå varför han någonsin varit rädd för att titta upp. Det var Elliots gröna ögon han skulle möta - den största tryggheten han någonsin haft - vad kunde möjligtvis vara läskigt med den? Åh, skärp dig Sebastian. Du är så sanslöst korkad ibland.
”Jag antar att jag bara...”, mumlade han och lät blicken gå från det ena gröna ögat till det andra. ”...har svårt att hantera mina impulser? Typ när jag drog hemifrån. När jag röker, dricker...” Den slank ur. Att han dricker. Det var inte planerat att han skulle berätta det just då. Blev det för mycket? Åh.
”Folk säger åt mig att inte göra saker och jag fattar varför jag inte borde göra det men det är som att mina impulser stänger av hjärnan”, fortsatte han osäkert. Lät det helt sjukt eller vadå? Fan också. ”Jag går för långt. Så jag tänkte bara att jag hade... gjort det med dig också.” Han pausade ännu en gång och la sina händer ovanför Elliots.
”Men jag litar på att du säger sanningen”, fortsatte han mumlandes. Gud, kunde han ens prata välartikulerat? ”Förlåt, jag låter säkert helt sjuk i huvudet.”