Prs tippest & JustAFriend

Ögonkontakten kändes som högsta vinsten. Det var ju alltid positivt och kändes bra, men nu var det verkligen nödvändigt. Att gå tillbaks till gamla mönster skulle inte leda till något gott alls.
Sedan kom dock allt det andra på tal. Det som Elliot helst inte ville veta av. Dick visste han ju redan om allt, vilket var en väldig tur. Annars kunde nog allt blivit betydligt jobbigare. Ölen på festen hade inte känts bra alls, men det blev åtminstone som en förberedelse. Helt ärligt reagerade Elliot mer på drickandet och rökandet än det där med impulserna. Och då visste som sagt redan om det första.
”Det borde ju gå att träna upp. Alltså jag tycker ju om dig oavsett, men det blir väl...liksom lättare för alla då”, började Elliot och lät nu istället händerna vandra ner till den yngres midja. ”Men du är verkligen inte sjuk i huvudet och du behöver inte vara orolig för det där andra”, fortsatte han och lämnade en puss på Sebastians nästipp. Hade han sagt något fel nu? Något som behövde förtydligas? Nja, det var nog okej. Om Sebastian sa att han litade på Elliot så fick väl Elliot ta och lita på Sebastian om att han litade på Elliot som...ja, komplicerat. Svårt det där. Händerna fångade upp den andres istället. Ögonkontakt.
”Det var bra att du tog upp det där, om det var något du tänkt på. Kommer du ihåg hur vi missförstod och höll på med varandra i början? Vi har gjort framsteg, eller hur?”. Ett snett litet leende spred sig över Elliots läppar. Var stämningen påväg att lätta lite? Jo, kanske.

Jo, tidigare hade Seb druckit när Elliot varit med. Skillnaden på det som var då och det som var i nuläget, var att han inte längre kunde hålla sig till en öl. Det blev alltid mer, för mycket, vilket ledde till... tja, mestadels spyor, ärligt talat. Men minnesluckor också, vilket nog sög mer.
Träna upp impulshanteringen? Det kändes omöjligt. Kanske var det inte någon impulshantering i sig han skulle träna upp, mer självkontroll. Om det inte var samma sak egentligen. Jo, men det var det väl. Problemet var inte impulserna, men det faktum att Seb var helt inkapabel till att hantera dem.
När Elliots händer vandrade ner från Sebs kinder till hans midja lät Seb sina händer falla ner längs sidorna igen. Slöt ögonen en kort sekund när den äldres mjuka läppar kom i kontakt med hans nästipp.
"Mm", mumlade han efter att ha slagit upp ögonen och mött Elliots gröna. Det var lugnt igen. Elliot tyckte inte att han var sjuk i huvudet. Inte vad han erkände, i alla fall.
"Har du träffat några av dina andra kompisar efter... efter att du fick tas in på sjukhuset?" frågade han sedan, försökte komma på något namn. Men herregud, hur dålig kunde han vara? Han hade till och med träffat Elliots vänner i skolan. Fan, Seb.

Skulle han tvingas upprepa samma mening som någon minut tidigare? Att det här med att stå upp inte var optimalt. Det skulle ju bli stelt. Samtidigt så fanns ju regeln kvar. Äh, Elliot valde att visa det istället. Händerna höll ju redan i den andres så nu gick det att försiktigt dra bort den yngre mot sängen igen. Förhoppningsvis följde denne med utan några större protester och då satte sig åtminstone Elliot på sängkanten. Utan att släppa greppet om de varmare händerna.
Vännerna? Känsligt ämne, även om det nog för de flesta såg rätt oskyldigt ut.
”Jo, Lucas och flera andra var där när jag va på intensiven. Men ingen efter det”, började Elliot lite osäkert. Det var sant. Han hade haft en del besökare(och väääldigt många krya på dig kort).
”Alltså några har inte pratat med mig sen jag kom ut, Sebastian. De skickade inte ens sms när skolan la ut det där om att jag var sjukskriven och ersattes tillfälligt och så”, fortsatte han, nu med blicken fäst på fötterna. Blicken hade liksom nästan skamset vandrat nedåt.

För att vara helt ärlig hade Elliots upplysande om att han inte fick stå upp under längre perioder gått in genom ena örat och ut genom andra. Eller nej, inte riktigt faktiskt, för Seb hade ju funderat en del på det där, men så fort något annat kom på tal så sållades den informationen hastigt bort. Var han en dålig människa då? Han kunde ju faktiskt inte kontrollera vad hans hjärna bestämde sig för att sålla bort eller behålla. Han brydde sig fortfarande om Elliot, så det blev väl i princip plus minus noll?
Nåväl, han följde i alla fall med Elliot till sängen. Släppte inte tag om den äldres händer trots att han satte sig ner på sängen. Nej, det fungerade väldigt bra att stå upp och titta ner på Elliot. (Inte för att tala om att han var urgullig när han tittade uppåt, men i och för sig var han gullig vad han än gjorde (typ) så det spelade ingen större roll.)
"Åh", undslapp Sebs tunna läppar. Han hade inte haft någon aning om det där. Den äldre hade väl inte nämnt det förut? Nej, det kunde han inte ha gjort. Inte att hans vänner, eller tja, vänner sög balle. "Men vet du? Det spelar ingen roll. De spelar ingen roll. Om de inte gillar dig oavsett vad som händer så är det deras förlust." Han satte sig ner på huk och satte fingret under den äldres haka för att tvinga upp hans ansikte så att deras blickar kunde mötas.
"Okej?" han lät blicken vandra från det ena gröna ögat till det andra.

Mobilen hade ju Elliot som sagt inte haft på länge, men det hade Eric. Han fick vakta. Inte öppna en massa saker, men uppdatera en del.
Att Elliot skämdes över att några andra betedde sig som skit, ja det var ju bara vrickat. Fast det var det ju mycket som var. Öh. Elliot var bi och det i sig skämdes han(med all rätt) inte över. Däremot det faktum att andra hade problem med det? Eh, oklart.
Motvilligt blickade han upp. Ögonkontakt. Allt var ju egentligen självklarhet, men ändå kändes det mer på riktigt när det kom från Sebastian. Tja, det mesta lät och kändes ju bättre när det kom från Sebastian. Ändå dröjde svaret.
”Okej”. Tyst tyst.

Seb bröt inte ögonkontakten förrän Elliot svarat, vilket dröjde. Därefter gav han en hastig blick på sina nakna fötter innan han tittade upp igen och mötte de gröna ögonen ännu en gång (såvida Elliot inte hunnit titta bort). Han drog tillbaka sin hand från Elliots haka och grabbade istället fatt om hans hand. Drog upp den andra handen och tog tag i den äldres andra hand också.
”De förtjänar inte ens dig”, fortsatte han efter någon sekunds tystnad. Höll däremot tyst om att han var högst tveksam till om han själv ens förtjänade Elliot. Nej, det kändes ju dumt att påminna honom om det? ”Bara... fuck dem.” Fuck dem var definitivt något Seb sagt innan. Det var trots allt mycket likt Seb att säga fuck dem - fuck it - fuck vad som helst. Kanske hade det dock varit bättre om det varit Elliots grej. Ja, det hade definitivt varit en stor personlighetsförändring - och det visste Seb inte om han gillade - men för Elliots egen skull, då hade det nog varit bra att kunna säga fuck off till allt och alla ibland.

Det här påminde helt klart om det lilla toamötet efter Elliots redovisning. Då han kommit ut och tårarna runnit nedför de tunna kinderna. ’Bara fuck dem’, hade Sebastian sagt och Elliot hade upprepat. Nu kändes det annorlunda. Det som varit anledningen till tårarna, mer än lättnad, hade ju varit rädslan för det som nu faktiskt hade hänt. Att bli lämnad och mindre omtyckt. Fast ville han ens vara vän med folk som brydde sig om något sånt här? Tvek på den egentligen.
”Fuck dem”, mumlade Elliot efter ett par sekunder. En litet litet leende med stängd mun, kunde skymtas.
”Fast du kan inte säga så”, började han efter en längre paus. Typ en minut av tystnad. ”Du vill inte ens bli tillsammans med mig. Och om det du säger om att du älskar mig, är sant, vilket jag tror på, så kan det ju bara vara oro och skam som ligger bakom det, eller hur? Jag älskar dig oavsett, men du kan inte säga att det inte spelar någon roll, för du är jätterädd att samma sak ska hända för dig”.

Jo, det tillfället vid skoltoaletten påmindes även Seb om. Fuck dem. Hans ordförråd var väl helt enkelt inte mycket större än så. Äsch, inte för att det spelade någon roll. Fuck dem beskrev precis vad Seb tyckte och tänkte i frågan. Och det verkade även fungera någorlunda bra för Elliot, men efter den där tysta minuten passerat...
Seb rynkade pannan. Han hade inte förväntat sig att Elliot skulle... roasta honom? Var det inte det den äldre gjorde? Jo, en low-key roast var det allt. Helt oprovocerat, om man frågar Seb. Vad hade han gjort för fel? Han hade stöttat Elliot - varför i hela friden var han tvungen och gå emot honom så hårt? Det sved faktiskt. Sved som saltsyra.
"Jag...", började han i brist på ord. Det var som om Elliot hade gjort honom stum. Stulit hans röst, hans ord, allting. Han drog tillbaka sina händer och slog sig ner på rumpan. Nej, vaderna hade sagt ifrån. De orkade inte den tidigare positionen i fler minuter.
"Du vet att jag inte är redo för att komma ut", sa han och tittade oförstående på Elliot. Försökte tyda på vad i helvete han tänkte på. Vad han tänkte med. Hade det verkligen varit nödvändigt att attackera Seb sådär? "Och det är liksom inte bara för att jag är rädd att förlora vänner, det är... Jag vill inte att folk ska se på mig annorlunda. Och dessutom vill jag inte få stryk av cirka alla sportkillarna i skolan, så jag tror att det där med att komma ut får vänta." Rösten blev vassare för varje ord som undslapp hans läppar. Nej, någon förståelse för Elliots kommentar hade han verkligen inte.
"Fan Elliot", fortsatte han sedan, samtidigt som han reste sig upp och slog sig ner på skrivbordsstolen mittemot sängen istället. "Jag har så jävla mycket tålamod med dig och du bara... varför försöker du pressa mig?" Wow Seb, humörsvängning deluxe. Mår du bra eller?

Okej, woah. Elliots syfte med kommentaren hade varit...oklar, men inte var det att röra upp såhär mycket känslor i alla fall. En öm punkt hade definitivt träffats. Om skuldkänslor växte? Yesbox. Dock hade det ju inte varit några lögner. Och reaktionen hos Sebastian blev bara mer och mer. Värre och värre. Okej, liten överdrift, men stämningen var återigen en bra bit från toppen. Elliot blev lite chockad och hade därmed inte mod eller kraft nog att avbryta den andres lilla rant.
”Jag pressar dig inte, du får ta din tid. Men du kan inte komma och säga att det inte spelar någon roll för det är bara lögn och isåfall är du en hycklare. Ta det lugnt Seb-”, han avbröt sig själv. Där hade rollerna bytts. Nu var det en av Elliots ömma punkter som träffats. Hårt. Tålamod. Det där syftade helt klart till psykiska ohälsan. Fan. Artonåringen kom på sig själv med att gapa lite. I ögonen speglades en blandning av förvåning och sorg. Han var en börda, precis som förväntat. Och nu förväntades saker i utbyte. Som att Elliot var skyldig Seb en massa för allt tålamod sjukdomarna krävde av den yngre.
”Du hade kunnat säga till tidigare, Sebastian. Att jag var för jobbig och krävde tålamod. Att ta det nu, när jag är hemma ett par timmar och nyss bett dig att inte ljuga...det är så jävla lågt”. Det här var oväntat. I alla fall från Elliots egna sida. Ojojoj. Hur mycket hormoner och känslor fick egentligen plats i ett tonårsrum? Elliot ställde sig upp, trots att ham inte borde. Han gick fram till sängbordet för att plocka upp skräpet från melliset och sedan kastade han det i papperskorgen under skrivbordet utan Seb. Egentligen mest för att hålla sig sysselsatt. Att bara dra var av erfarenhet en både dålig och barnslig idé, men sitta still gick inte.

Det tog ett par sekunder innan Seb insett sitt eget övertramp. Det var ju självklart att Elliot krävde mycket tålamod då och då, men det var väl inte rätt att kräva någon "gentjänst" för det? Nej, det förstod Seb också. Efter ett tag, det vill säga.
Men om han ändå hade tålamod med Elliot kunde han väl ha det med Seb också? Var inte det rätt? Mer än rätt, kanske? Äh, nu försökte han bara försvara sig själv. Ville inte riktigt erkänna att han låtit som en jävla douche sekunderna tidigare. Det hade varit tufft att erkänna för sig själv. Inte för att det spelade någon roll om han erkände det eller ej. Elliot hade hört orden och tagit illa upp, med all rätt. Sebs övertramp var hästlängder längre än Elliots. Fan, Elliots kommentar kunde inte ens räknas som ett övertramp längre. I förhållande till Sebs var det verkligen ingenting.
"Jag vill bara ha lite tålamod från dig", sa han och taggade ner det vassa i rösten. Nej, det kändes inte riktigt lämpligt längre. Elliots respons hade definitivt fått igång ytterligare en humörsvängning. Seb kämpade emot, dock. Ville inte riktigt ha fel ändå. Vem fan ville ha fel? "Det är klart att du kräver tålamod ibland Elliot, och jag är okej med det för att jag älskar dig. Och nu önskar jag lite fucking tålamod från dig så kan du snälla bara... låta det vara?"