Prs tippest & JustAFriend

Tålamod. Var det kärnan till allt? Nej. Elliot vägrade tro på det. Det gick inte att bara vänta på att kunna acceptera sig själv och våga stå upp mot nära och kära. Det krävde mod. Kanske även en väntan på bättre tillfälle, men tålamod var det i alla fall inte. Elliot respekterade ju Sebastian. Det var okej att göra sig redo och ta sin tid, men saken var ju den att de hade pratat om hur Elliots vänner stuckit, och sedan hade allt tagit en ny vändning när Elliot nämnt att Seb var rädd.
"Jag har inte ens sagt att det är bråttom, Sebastian. Du är så jävla lättkränkt och din självrespekt...", ryggen var fortfarande vänd mot den yngre, men nu vände sig artonåringen om. Blickade på Sebastian. Inget av det som kom ut ur Elliots mun tycktes stämma. Eller jo, men det kändes verkligen inte som att orden kom från den lille elevrådsordföranden. Som sagt, en jävligt öm punkt hade träffats.
"Kan du inte bara erkänna att du är rädd nån jävla gång? Alla är det. Du är en fucking människa, Seb! Men att erkänna något som vi båda redan vet för den du inte vill kalla pojkvän, försöker du fly ifrån till priset av att dra in min dödliga jävla sjukdom i det här. Du vågade inte hålla min hand när de tryckte ner en jävla slang i min hals. Det är nivån av rädsla. Jag vet att jag kräver jävligt mycket tålamod och jag är ledsen för det, men du är fan inte så lätt att ha och göra med du heller. Vi har båda dåliga vanor. Typ som att jag spyr och du röker. Men det som du inte tycks se är att jag som sagt har en dödlig sjukdom och du är...lat". Orden bara flödade fram. Avståndet behölls. Inga tårar, men inte heller tomhet i blicken. Sebastian hade helt enkelt passerat en gräns och nu fick han se en del av den andre som kanske kändes mindre bekant. Tja, den där önskan om en mindre blyg Elliot, kanske inte var tänkt att gå i uppfyllelse på det här sättet.

Var Seb verkligen lättkränkt? Kanske det ja, men för en tonåring fylld av hormoner och osäkerhet kändes Elliots kommentar otroligt vass. Hotande.
"Vad fan snackar du om?" frågade Seb med skarp röst och rynkad panna. Han mötte Elliots gröna ögon när den äldre väl vänt sig om. "Jag har ju för i helvete redan erkänt att jag är rädd! Måste jag verkligen säga det igen?! Okej Elliot, lyssna nu; jag är jävligt rädd för att komma ut för att jag inte vill att andra ska se annorlunda på mig. För att de sista som faktiskt snackar med mig i skolan kommer sluta med det. Jag är också rädd för att folk kommer börja snacka med mig för att de vill ha någon ny jävla gay best friend. Och sen är jag jävligt rädd för att få stryk. Okej?!" De mörka ögonen hade nästan blivit svarta av ilska. Herregud, hur var det ens möjligt för humöret, känslorna och hormonerna att gå i alla möjliga riktningar och skifta sig och ha sig? Seb tittade bort från den äldre. Blickade ner på golvet några sekunder innan han snurrade runt med stolen.
"Fattar du nu? Eller tänker du bara ignorera allting jag säger för att du har bestämt dig från början vad du ska tycka?" frågade han med tystare röst än förut. Fortfarande skarp, dock. Och kall. "Det har ju skitit i vad jag säger förut. Efter Emmas fest, kommer du ihåg det? Hur jag förklarade vad som hade hänt men det spelade ingen roll för dig för du hade redan bestämt dig för vad du skulle tro? Och hur du sen ignorerade mig och lät mig tro att du typ hade gått och tagit livet av dig? Huh?"

Ilska var en av de mer sällsynta känslorna i Elliots kropp. Framförallt var det något han sällan fick utlopp för. Det stannade på insidan. Mullrade och pyste. Men nu var ilskan överallt. Fyllde upp hela rummet. Två hormonfyllda tonåringar med noll kontroll what so ever, bråkade. Nu var det tur att ingen av dem var speciellt våldsam. Det hade nog slutat illa. Fast tungan var ju trots allt vassare än svärdet.
Elliot blev chockad. Stod tyst ett bra tag. Aoch. Ajajaj. Sten på sten kastades mot honom. Det Sebastian sagt var ett stort övertramp, men själv hade artonåringen inte varit mycket bättre. Ömma punkter stampades på på löpande band. Vad skulle en svara på det där? Klart som fan Sebastian var rädd. Ingen hade rätt att ifrågasätta det. Elliot included. Han stod där tyst och bara försökte andas ett bra tag. Lät tystnaden göra sitt.
”Jag...menade inte att pressa dig så”, fick han tyst fram efter ett bra tag. Att prata med en rygg kändes piss.
”Hon satt i ditt knä och pussade på dig när du trodde att jag var iväg och du bara log. Är det inte en normal jävla reaktion att ifrågasätta allt. Du hade ju sagt typ exakt samma om det varit något som faktiskt betydde något”. Fortfarande tyst stämma. Blicken fäst i golvet istället. ”...trodde du verkligen det? Att jag tagit livet av mig?”. Nästan viskning.

Medan ilskan verkade rinna av Elliot som började lugna ner sig var Seb fortfarande arg. Fortfarande oförstående till varför den äldre ens hade börjat med sin kommentar. Han kände sig fortfarande attackerad - inträngd i ett hörn. Till stor del oförstådd också. Jo, en blandning av de flesta känslor som fanns. Förutom glädje, typ. Och kanske inte sådär mycket kärlek heller. Nej, faktiskt inte. Nu var det självklart inte så att han helt plötsligt bestämt sig för att sluta älska Elliot sådär, för det gick ju inte bara att bestämma sig för, men när han snurrade runt med stolen och tittade på den äldre kände han inte sig kär. Inte som han brukade när han tittade på Elliot. Nåja, ilskan tog allt ut sin rätt.
"Om du nu hade velat att jag skulle vara din pojkvän hade du lyssnat på mig ändå", kontrade han med. Ignorerade det den äldre fått ut i en viskning. Väntade med svaret på det en liten stund. "Tillit är liksom en stor grej i ett förhållande, det vet du va?" Han tittade som hastigast på den äldre innan han istället bestämde sig för att fästa den mörka blicken ut genom fönstret. Skakade lätt på huvudet, som för att skaka av sig en del av ilskan. Gick det? Fungerade det? Förmodligen inte. Men han var inte lika arg längre. Han var definitivt arg fortfarande, men inte lika okontrollerat upprörd som tidigare. Det berodde nog på att Elliot inte var så vass längre. Seb kände inte sig lika trängd. Inte lika ohörd.
"Mm, det trodde jag", svarade han sedan, tystare. Vek inte undan blicken från fönstret. Orkade inte riktigt med att titta på den äldre.

Jo, ilskan började definitivt avta, men helt borta var den då inte. Den där skarpa högre stämman kändes dock onödig. Passivt aggressiv var nog bättre. Äh, inte aggressiv men med en röst som speglade lite av det som rörde sig på insidan. Att Elliot insett sitt övertramp men att den yngre fortfarande betett sig som ett svin.
”Det där är inte rättvist, Seb. Du...vad fan hade du gjort om mitt ex var sådär närgången när jag trodde du inte såg på? Fan heller att du bara hade litat på mig direkt. Och tycker du inte jag har nån anledning att vara riktigt jävla pissrädd att släppa in folk i mitt liv? Huh? Jag försöker så jävla mycket men...”, det blev jobbigare igen. Blanka ögon, även om blicken var fäst på golvet. Lika bra att hålla tyst. Det var väl trots allt vad han förtjänade. Jadå Sebastian, bara spä på du.
”Jag visste inte det”, viskade han som svar på det andra. Nej, han hade ju bara varit arg och ledsen och förvirrad. De för dygnen hade han ju mest sovit. Knappt tänkt på den yngre. Eller jo, det klart. Det var snarare det enda som snurrat runt. Att skicka något hade dock knappt ägnats en tanke åt. Förväntades en skicka något överlevnadstecken till någon en(tror en) kommit på med att vara (typ) otrogen? (Överdriven much?) Elliot visste isåfall inte det.
”Jag kan gå om du vill. Det kanske blir bäst så?”, mumlade han efter ett tag.

”Jag hade i alla fall hört av mig så att du inte behövt vara orolig”, muttrade han som svar. Ja, redan då hade känslobomben börjat ta ut sin rätt. Tagit allt för mycket energi. Det, i kombination med bakfyllan, såklart. ”Ärligt talat Elliot, hade du ens kommit tillbaka till mig om det inte varit för att du behövde nånstans att sova?” Ja, det var också en fundering som dök upp ibland. Om han blivit utnyttjad eller inte. Inte för att det spelade någon större roll, för det mesta, för han var ju jättelycklig över att den äldre kommit tillbaka. Men... Tja, det sög ju ändå att bli utnyttjad. Särskilt när han liksom var tvungen att gå med på det av rädsla för att han annars skulle förlorat Elliot.
Sedan nickade han. Ja, det hade nog varit bäst om sen äldre gick. Trots att det innebar att de inte tog vara på all tid tillsammans. Men vadå, skulle de sitta där tillsammans, arga på varandra? Nej, då var Seb hellre utan Elliot. (Han skulle snabbt ångra sig, dock.)
”Ja, du kan gå.”

Det där var ju lätt att säga när man inte befann sig i situationen. Att en skulle tänkt på sånt. Tagit det lugnt. Att det hela kom från Sebastian var nästan ironiskt med. Självkontroll? Hah.
"Det vet du ju inte, du har ju ingen jävla kontroll över dina känslor what so ever. Och ja, det hade jag. Vet inte när, men klart som fan jag hade". Det där var nog ändå rätt så säkert. Jo, Elliot älskade ju Sebastian, även om känslorna förvirrade just nu. Att han skulle kommit dit just den natten var nog inte speciellt troligt, dock. Det hade nog mer med elen att göra.
Okej, det här påminde allt för mycket om morgonen efter bron. Varför slutade saker och ting såhär? Hur kassa gick det egentligen att vara på att hantera bråk? Bara fly ifrån det. Suck. Nåväl, Elliot hade ingen lust att stanna där. Hjärtat hade börjat slå så där skumt igen och en klump hade växt sig stor i magen. Utan ett ord följde han den yngres instruktion. Gick bort mot kläderna på golvet och tog på dem och skorna. Ryggsäcken hängdes över väskan.
"Du måste hjälpa mig ner", mumlade han tyst.

Det var alldeles för sant. Seb hade ingen kontroll över sina känslor - istället höll de ett stadigt grepp kring honom. Fick honom att agera som en jävla idiot många gånger. Då han gick hem till Elliot mitt i natten var ett bra exempel på det. Men de okontrollerbara känslorna var också det som höll kvar honom hos Elliot. Ja, för om Seb hade kunnat kontrollera sina känslor bättre hade han aldrig kysst Elliot. Då hade han aldrig gjort några närmanden. Nej, verkligen inte. Då hade han hållit sig undan. I många fall var det alltså också tur att hans känslor var så starka och att Seb var så svag.
"Om jag hade kunnat kontrollera mina känslor hade du aldrig varit här", sa han kallt och snurrade ett halvt varv med skrivbordsstolen. Sedan reste han sig upp och tittade på den äldre. Det där var inte ens en fråga. Nej, det var en uppmaning från Elliot. Du måste hjälpa mig ner. Eh, nej? Det var Elliots problem att han inte kunde ta sig ner, inte Sebs. (Oh, douche.)
"Nej, jag pallar inte", sa han lika kallt som förut och la sig istället ner på sängen. Seb, du kunde verkligen vara ett rövhål ibland. Uuuuusch.

Och vad fan innebar det? Att Sebastian egentligen inte ville vara med Elliot? Det där gjorde ont. Troligtvis ondast hittills. Kniv rakt in i hjärtat. Eller magen, kanske. Ont gjorde det i alla fall. Och ögonen tårades. Lyckligtvis sipprade inget nedför kinderna, men ögonen blev väldigt blanka. Varför hade han ens kommit hit? Han var ju uppenbarligen inte längre välkommen. Två månader var för lång tid. Kanske hade de vuxit ifrån varandra. Fast nej, Elliot vägrade acceptera det samtidigt som han bara ville ha det att skylla på. Just då var dock fly det han ville mest av allt. Vilket inte gick, pågrund utav det svaga svaga skelettet och musklerna som sjukdomen sett till att ordna. Det var liksom inte bara det att Elliot inte orkade med sin egen tyngd, om han föll kunde han bokstavligen bryta flera ben. Och om Sebastian skulle fortsätta sådär så skulle artonåringen bli liggandes där nere på den perfekt klippta gräsmattan. Det i sin tur hade inte bara varit förnedrande, utan kunde även bli farligt i Elliots tillstånd. Nej, fine att de var osams, men lite empati fanns väl kvar?
"Seb, jag ska gå som du ville. Men om du inte tänker hjälpa mig så måste jag ta dörrvägen. Kan du bara sluta bete dig som en idiot ett par sekunder och bara hjälpa mig ner som den Seb jag blev kär i?". Darrande, tyst röst. Blicken riktad mot den yngre.

En onödigt djup och ljudlig suck gav Seb ifrån sig. Han var nog definitionen av barnslig ändå. Trots att det skulle vara allt för jobbigt att erkänna just då. Själva anledningen till att det blivit ett stort bråk var inte Elliots kommentar i sig, men Sebs barnsliga överreaktion på den. Och bådas övertramp. Men mest Sebs. Ja, verkligen mest Sebs.
"Fine", muttrade han och reste sig från sängen i slowmotion-fart. Sträckte ut kroppen som att han sovit en hel natt. Barnsligheten slutade inte alltså. Han var så otroligt dryg, och barnslig, att man inte ens kunde förstå att han var sexton år gammal. Att han skulle fylla sjutton samma sommar. Herregud, Seb.
"Jag ska ändå ta en cigg", fortsatte han och drog på sig jackan. En till? Jo, det behövdes för att lugna ner sig. För att dämpa irritationen. Eller tja, behövdes och behövdes - det var väl ganska bekvämt bara. Han knäppte jackan och kände efter i fickorna så att tändaren och paketet fortfarande var kvar där, vilket det var, innan han gick fram till fönstret och öppnade.
"Hur vill du att jag ska hjälpa dig?" frågade han med så dryg ton i rösten som möjligt. Det var egentligen inte svårt för en Boyd - de var i princip födda för att vara dryga.