Prs tippest & JustAFriend

Men herregud vilken suck. Hur dryg gick det egentligen att bli? Nu var ju inte Elliot heller den trevligaste just i stunden, men det här?
"Förlåt så jävla mycket för att jag inte har några muskler och skelett som pinnar. För all del, jag kan hoppa ner men då får du ta och ringa ambulans och det tar väl ännu mer energi?", svarade Elliot bitskt. Och sedan nämndes cigaretten. Det där var på riktigt lika illa som om han hade spottat på artonåringen. De båda visste vad Elliot tyckte om det där och...nej, all respekt för den yngre försvann. Om Sebastian skulle dra ut och stampa på Elliots hjärta gång på gång, så var det inte mer än rätt att den grönögde inte var som vanligt. Seb var någon annan. Någon helt annan. Ingen kärlek. Så istället för att klättra ut och be den andre hålla i, så gick Elliot fram och ställde sig nära nära.
"Skit samma. Gå och rök cancerpinnar istället du, de verkar ju ändå betyda mer för dig än vad jag gör. Jag vet inte vem...", Elliots blanka ögon blickade menande över den yngre. "det här är. Underbart att spendera mina första timmar i frihet hos en kallhjärtad, emapatilös, dryg främling. Nu slipper du slösa allt tålamod på mig i alla fall", avslutade han. Fortfarande hotfullt nära. Och därefter vände han på klacken, gick mot dörren, öppnade den och störtade nerför marmortrappan. Fan heller att han skulle bli hjälpt av den där.

Nähä? Så nu ville den äldre inte ha hjälp längre? Perfekt. Seb höll på att yttra ännu en djup suck, men den fastnade i halsen när Elliot kom så sjukt jävla nära.
"Fan Elliot, jag ska ju-", började han men blev avbruten av att den äldre bara vände på klacken. Snabbt, hastiga rörelser. Den trötta Seb hann inte riktigt med i händelseförloppet. Plötsligt var Elliot ute genom sovrumsdörren. Han kunde höra hans skor i marmortrappan.
En klump växte fram i Sebs mage. Nej, gjorde den äldre verkligen så? Han visste ju att det inte var okej. Det där var fan över gränsen. (Och du har inte gått över gränsen Seb, eller vad menar du?) I och för sig visste Sebs föräldrar redan om honom. Ja, det gjorde de tyvärr. Men det kändes fortfarande läskigt. Vad fan tänkte Elliot med?
Han bestämde sig för att det inte var lönt att följa efter. Nej, vad skulle det vara bra för? Vad skulle han ens säga? Istället drog han återigen av sig jackan. Den där ciggen fick vänta lite. I alla fall tills han var säker på att hans föräldrar inte skulle ropa ner honom och skrika på honom eller något liknande.

~~~~

Brandons, Margots och Sebastians mamma Monica Boyd befann sig också hemma den dagen. Pappa George, däremot, var och jobbade. Eller tja, jobbade. Monica hade sina misstankar om vad hennes man egentligen sysslade med när han prompt skulle göra lite extrajobb under helgerna, kvällarna, you name it. (Men det är en annan historia.)
Just när Elliot Parker rusade nerför Monicas älskade, felfria marmortrappa stod hon vid köksön och läste någon skvallerblaska på sin surfplatta. Hennes blonda hår var uppsatt i en slarvig knut, de fyrkantiga glasögonen med becksvarta bågar var för ovanlighetens skull på, och på den vita skjortan hade hon låtit de två översta knapparna förbli oknäppta (något som också var ovanligt).
Från köksön hade hon fri insyn över hallen och ytterdörren, men inte marmortrappan. Vilket ledde till att hon, genast när hon hörde skor smattrandes mot marmorn, misstänkte sina söner. Skor inomhus var ett mycket illa lagbrott i familjen Boyds hus - usch och fy om man blev påkommen med det.
"SEBASTIAN!" ropade hon irriterat. Ja, det var den yngsta sonen som varit den värsta regelbrytaren det senaste, vilket gjorde att han blev offret innan hon ens sett vem det var. När hon kom ut ur köket blickade hon med arg blick mot trappan. Förberedde sig på att skylla ut Seb, men blev istället väldigt förvånad. Ansiktsuttrycket förändrades drastiskt.
Elliot?
Jo, Monica visste vem han var. Det var... En sorglig livshistoria han hade. Stackars kille. Och kanske var det därför som hon inte ville ha sin son kring honom. Nej, hon ville trots allt inte att Sebastian skulle få känna sorg. Inte ta del av andras sorg heller. Dock var det ju inte så livet fungerade, men det kunde hon ignorera en stund till.
"Elliot?" sa hon med sin vanliga, lugna röst. "Vad... När kom du hit?" Nej, hade hon ens hört någon komma in genom dörren?

Även om klapprandet från skorna hördes, så knarrade åtminstone inte trappan. Det var...ovant. Visst var trapporna på avdelningen(som för övrigt inte fick användas av patienter) tysta, men avdelningen var inte ett hem. Visst bodde det folk där, men det var mer en mellanlandning. Det här var ett riktigt hem och och ett riktigt hem utan knarrande trappa kändes skumt. Allt trapptänkande användes som distraktion. Kinderna hade någon gång mellan sovrummet och trappan blivit våta. Nåja, snart var han hos syskonen igen och sedan sjukhuset. Åh, hjärnspökena skrek. Permissionerna var ju tänka att spenderas med folk. Bevisligen var ensamheten för mycket än så längre. Tankarna var starka. Bråket hade inte underlättat något. Allt trassel i huvudet avbröts dock snart då Sebastians mamma dök upp. Fan fan fan. Det här blev ju första typ formella mötet. Elliot var väl medveten om att hans relation med sonen till kvinnan inte var välkommen och för någon som ville göra bra intryck på alla, var det här helt enkelt ett typ worst case scenario. Speciellt då känslorna fortfarande bubblade inombords.
”Ja, öh...hej”, svarade Elliot och stannade upp nedanför trappan. Att springa skulle nog bara förvärra. Frustrerat torkade han bort tårarna med tröjärmen. Ughhh.
”För ett tag sen...jag behövde prata med Sebastian om en sak, men-”, började han förklara med darr på rösten. ”Ja, han var...för trött för att...vara snäll. Förlåt så mycket för skorna! Tror bara det blir bäst om jag går”, fortsatte han och styrde hastigt stegen mot ytterdörren. Helvete.

Var det tårar som rann ner för Elliots kinder? Jo, det var det. Vad skulle det annars vara? Ännu fler frågetecken väcktes i Monicas huvud. Hade Sebastian och Elliot... gjort slut? Det var nästan som att hon hoppades på det. Visserligen betydde det förmodligen att hennes yngsta son var väldigt ledsen, vilket hon såklart ville undvika, men det skulle bli bättre så. I längden, alltså. Seb skulle få... Komma ut ur sin förvirring. Ja, för det var vad det var för Monica och George. Förvirring. Sebastian gillade inte killar - han var inte homosexuell - han hade ju haft en flickvän förut? Nej, lite förvirring var det. Och om Monica hade rätt verkade det ha löst sig.
"Åh, öh, ja om Sebastian är trött så - det blir nog bra om du går så att han får sova lite", svarade hon med en minst sagt förvirrad ton i rösten. "Ingen fara, hejdå."
Skulle hon gå upp och prata med Sebastian? Elliot hade ju varit... ledsen, så kanske var det bra att kolla med honom också? Hon stod och övervägde en liten stund med sig själv innan hon beslutade sig för att inte gå upp. För att låta honom komma till henne om det var något. Det fungerade väl lika bra?

Precis innan Elliot öppnat ytterdörren vände han sig om. Hur illa han än tyckte om den yngre i stunden, så fanns det ju i grunden en djup kärlek som inte gick att sudda ut bara sådär. Sebastian var rädd och Elliot ville att den yngre skulle må bra, oavsett.
”Mrs Boyd?”. Han vände sig om och blickade bort mot den blonda, förvirrade kvinnan.
”Jag förstår att ni bara vill att Sebastian ska må bra, men att inte respektera honom för den han är gör motsatsen. Han är rädd. Jätterädd. Och som det är nu kan han bara prata om det med den enda personen som ni helst vill ha ut ur hans liv. Trots att jag älskar honom och bryr mig mer om honom än om mig själv, bara för att jag råkar vara kille. Jag- jag hade högre tankar om er och hoppas verkligen att ni ser igenom era värderingar”. Utan att låta kvinnan avbryta, flödade orden fram. Och därefter öppnade Elliot dörren. Gick ut. Stängde den. Och styrde sedan stegen bort mot syskonen. Stor stor stor klump i magen. Var det slut nu? I magen kändes det så. Fast samtidigt så hade de ju bara kommit överens om att det var bäst att Elliot gick, just då. Inte för alltid. Det gick ju inte att göra slut(de hade ju inte ens varit tillsammans?!) varje bråk. Samtidigt hade de båda gått över gränsen och sagt allt annat än snälla saker om varandra. Äh, Elliot mådde oavsett piss och var nu mer än redo att återvända till avdelningen, innan han lyckades göra något dumt.

Och med den tunga kommentaren lämnade Elliot familjen Boyds hus. Monica hann inte ens svara. Nej, hon bara stod och stirrade dumt på den stängda ytterdörren.
Sebastian, rädd? Jätterädd? Det lät inte rätt. Nej, det kunde inte stämma. Och kanske hade Sebastian sagt något dumt till Elliot så att han bestämt sig för att jävlas lite. Fast i och för sig lät inte Elliots kommentar som något man sa bara för att jävlas. Nej, långt ifrån. Men Monica, strunt i det. Sebastian var inte homosexuell. Verkligen inte. Elliot hade bara... Ja, fått det hela om bakfoten. Det fanns inget annat alternativ.

~~~~

Någon annan i familjen Boyd som också fått höra Elliots avslutande kommentar var Brandon. Eller tja - han hade ju hört allting, då han suttit i vardagsrummet hela tiden (hade hans mamma verkligen inte lagt märke till det?!), men det var det sista Elliot sa som faktiskt väckte lite uppmärksamhet. Och hans mammas tystnad väckte också uppmärksamhet. Frustration också. Ja, för Brandon hade långt ifrån samma uppfattning och åsikt som sina föräldrar. Han trodde inte att hans lillebror gick igenom någon jävla fas och tyckte dessutom inte att det spelade någon roll vem fan han höll på med. Kille, tjej, whatever, liksom.
Det var just den frustrationen som fick honom att resa på sig och gå ut i hallen där hans blonda mamma fortfarande stod kvar. Fortfarande chockad, fortfarande stirrandes på ytterdörren.
"Du vet att han har rätt, huh?" började han och la handen på hennes ena axel. Ja, det var bara att svälja frustrationen. Aggressivitet skulle aldrig fungera i en sån här diskussion. I alla fall inte med Monica Boyd.
"Brandon, du vet inte vad du pratar om." Hennes kalla blå ögon vreds äntligen bort från dörren.
"Jo, det gör jag. Och du vet nog också att Elliot har rätt", började han och drog tillbaka sin hand. Lät istället båda händerna gräva sig ner i jeansfickorna. "Jag vet inte om han är bög eller bisexuell eller vad fan man nu kan vara... Men ärligt talat borde inte det spela någon roll för dig eller pappa. Det spelar ingen roll för mig. Han är fortfarande Seb oavsett om han föredrar kuk liksom. Du är bara så jävla... skev, och fan mamma, du måste skärpa dig. Seb är Seb oavsett vad."
"Det är inte så simpelt som du-", började Monica men blev hastigt avbruten av sin äldsta son, ännu en gång.
"Fast jo mamma, det är precis så simpelt. Och du måste fan växa upp. Varför svider det att Seb kanske är bög? Det sved aldrig när jag tog hem tjejer, eller hur? Varför är det så jäkla mycket värre nu? Huh?"
Det hade hon inget svar på. Mor och son stod bara där i någon minut och stirrade på varandra i tystnad. Och Brandon sa inget mer, för det skulle inte betyda något ändå. Han lät budskapet sjunka in. Kanske, bara kanske, skulle hon äntligen ta åt sig av det.

~~~~

Seb blev aldrig nerkallad, tack och lov. Istället fick han ligga kvar i sin säng och tjura. Och ilskan rann av honom väldigt snabb. Känslorna av ånger kröp sig på snabbare än vad han var beredd på. Åh, han hade verkligen slösat bort tiden med Elliot. Det sved på riktigt. Och de hade inte ens fått varandras tröjor. Det sved ännu mer.
Kanske hade de växt ifrån varandra. Kanske... Eller tja, tydligen hade Elliot under deras tid från varandra insett hur omogen Seb var.

Och dagarna gick förbi. Hans mamma sa inget till honom. Inget gällande Elliot i alla fall. Eller hans sexualitet. Det var knäpptyst på den fronten. Småpratet var dock fortfarande fullt igång. Eh.
Tisdagskvällen kom. Känslorna av ånger tog över. Och saknaden av Elliot. Behovet av att säga förlåt var också brutalt. Seb satt, som vanligt, vid datorn den kvällen. Och klickade sig fram på internet och fick till slut fram en hemsida med besökstiderna för Elliots avdelning. Ja, det var obviously stängt vid den tidpunkten han var inne och kollade, men nästa dag, då fick han fan dra sig dit. Trots att Elliot säkert hatade honom fortfarande. Det hade han seriöst all rätt att göra. Seb hade varit ett rövhål. Igen.

Han gick och la sig i någorlunda god tid. Gick sedan upp i någorlunda god tid också. Tja, det skulle egentligen inte räknats som god tid, men det var definitivt tidigare än de flesta morgnar under lovet.
Han gjorde sig i ordning. Drog på sig en vit, kabelstickad tröja och marinblå kostymbyxor. Såg förmodligen ut som en överklass-brat men det... Äh, det kändes som att han gjorde ett gott intryck så? Han såg ju verkligen inte ut som Seb i de där kläderna. Kanske var det positivt.
Sedan packade han ner presenter i sin svarta ryggsäck. Tänkte säga att det var försenade födelsedagspresenter men nej, det var egentligen bara ett förlåt för att han sagt vissa saker. Hur som helst packade han ner två oöppnade vaniljschampoflaskor. Och sedan ett ritblock, varav alla sidor var blanka förutom den allra första. Där hade han målat Elliots öga. Eller tja, så gott som han kunde komma ihåg de där jäkla ögonen utantill. Han hade i alla fall gjort sitt bästa.
Sedan stack han till sjukhuset. På sin skateboard, för någon ny cykel hade han fortfarande inte fixat. Cigaretterna fanns inte med i jackfickan. Nej, han skulle fanimej skärpa sig. Det fungerade inte längre att hålla på och ursäkta sig och tänka att det var så jävla svårt att stå emot att röka. Elliot hade rätt, Seb var lat. Alldeles för lat för att stå emot röksuget. Och visst klarade han inte en hel dag utan en cigarett, inte än, men han skulle kunna stå emot suget när han var med Elliot. Och innan. Och efter.

När han kom fram till sjukhuset letade han sig fram till rätt avdelning. (PS. det var ett rent jävla helvete. Varför byggde man sjukhus som labyrinter?) Kom fram till en disk och harklade sig, sådär halvt nervöst. Eller helt nervöst. Han var skitnervös.
"Öh, jag skulle vilja träffa Elliot Parker?"

Elliot gick väldigt snabbt ifrån familjen Boyds hus. Alltså, sådär som när någon höll upp dörren åt en, fast att det var en bra bit dit. Att springa vore fel, men det gick inte heller att släpa benen efter sig. Så fort han kommit utanför grindarna började han i alla fall springa. Killen fick knappt stå upp och nu...ja, det där med att bli frisk var inte direkt en central del i Elliots hjärna just då. Tårarna hade börjat rinna igen och helst av allt ville han bara bort. Bort från Sebastian, hans mamma och den här jävla sjukdomen. Springa dit stegen ledde honom. Som sagt hade han dock gjort framsteg så därmed var det till syskonen han så småningom kom fram till. Allt kändes fel. Ilskan hade runnit av rätt snabbt och bytts ut mot ånger och sorg. De båda två hade betett sig illa. Elliot ångrade det han hade sagt. Det var definitivt över gränsen. Allt allt allt gjorde ont. Han hade gjort fel och därmed kröp det i kroppen. Efter en dryg halvtimme kom hur som helst taxin som skjutsade honom tillbaks till sjukhuset. Utan självskador, men med ett hjärta som sved.

~~~~~

Vitt tak, vita väggar. Det påminde om då han vaknat upp inne på intensiven. Eller tja, bara färgen. Annars var det här rummet betydligt mer hemtrevligt. En varmare vit och absolut inte lika sterilt. Det var onsdag och Elliot låg som så många andra dagar i sin säng på avdelningen. Rummet delade han med en annan kille, Elijah, som för tillfället var ute på permission. Dock kändes det knappt som samma. Skärmar stod i mitten av rummet för att skärma av, så Elliot kunde varken se den andres säng eller prylar. Själv hade han dragit nitlotten att ha sängen närmast dörren, vilket gjorde att han vaknade både när folk ville prata med Elijah och honom själv. Ilandsproblem, men ja, lite jobbigt. Annars var rummet som sagt målat i en varm vit nyans och borta vid Elijahs del av rummet fanns ett stort fönster. Det gick inte att öppna, men det släppte in lite ljus och solstrålar, vilket var skönt. Bokhyllor, stolar och bord var annars det mesta som fanns därinne utöver sängarna. Över Elliots vägg satt en massa teckningar som syskonen ritat uppe. Där hängde även en del av ”krya på dig”-korten. Och så bilden på Sebastian. Långt ner, så att den gick att se även när en låg ner. Den sved att kolla på.

~~~~

Samtidigt befann sig sjuksyster Erin i receptionen. Hon var i femtioårsåldern och hade det mellanbruna håret uppsatt i klämma. Ögonen var blå. Hon såg ut som en lärare. En av dem stränga, men vänliga. Som fick ordning på klassen och blev respekterad. Nåväl, nu kom en besökare, dags att fokusera.
”Och ditt namn var?”, svarade hon mjukt. Svaret, som förhoppningsvis kom, skrev hon noggrant ner.
”Kan jag få ta en titt i din väska innan bara?”, fortsatte hon och rundade receptionsdisken. Ja, det där var en process som alla besökare till avdelningen behövde genomgå. Ingen mat, rakhyvlar, piller och så vidare. Inte för att hon trodde att ungdomen framför skulle försöka bryta mot det men regler var liksom regler.

”Sebastian Boyd”, svarade han med osäker röst. Kanske hade det varit en dålig idé att komma dit? Ja, det skulle ju verkligen inte vara konstigt om Elliot bara bad honom dra åt helvete. Det var en mer förståelig reaktion än någon annan. Seb hade verkligen varit ett rövhål - större än någonsin förut - och han ångrade sig. Extremt mycket. Önskade att han kunde gå tillbaka i tiden och hindra sitt dåtida jag från att häva ur sig en massa dumheter.
”Öh, okej”, mumlade han till svar och lät ryggsäcken glida av axlarna. Öppnade det stora facket och räckte fram till kvinnan. Nu var det inte så att Seb hade full koll på vad som fick tas med och inte, men han hade ändå en del grundläggande vett i kroppen, så det borde inte varit något problem med väskans innehåll.

Elliots hals gjorde ont. Det skavde. Redan på måndagen hade sonden satts i igen. Utan att riktigt veta varför hade han då matvägrat för många måltider i sträck, vilket detta blivit konsekvensen för. Trots att han lovat sig själv att aldrig hamna där igen. Nåväl, saker blev väl som de blev. Återfall var väl okej och allt det. Fast samtidigt kändes ju inget helt okej för relationen med Sebastian hade ju gått åt helvete. Elliot hade gått överstyr. Kanske ironiskt då att det var han som mådde piss och inte den yngre(trodde Elliot i alla fall). Och inte hade han vågat be om ursäkt heller, trots att han även fått tillbaks mobilen. Vad fanns ens att säga? Eller tja, mycket men det kändes svårt och jobbigt och...nej, Elliot hade inte gjort det. Istället vände han ryggen mot rummet och dörren och blickade istället in i väggen och fotot på Sebastian. Åh, fegis.

~~~~~

Erin tog emot ryggsäcken och letade vant igenom den. Hon hällde inte ut nåt eller så, men lyfte i alla fall på sakerna och kände lätt på alla mindre fack, utan att öppna dem. Säkerheten först. De två schampooflaskorna kändes var lite misstänkta, men tyngden verkade stämma så hon bestämde sig för att inte ifrågasätta. Istället stängde hon igen det stora facket och räckte över ryggsäcken till ungdomen framför. Hon nickade lite.
”Jag skulle tro att Elliot är på sitt rum, vilket är nummer fjorton näst längst bort i korridoren, till vänster”, började sjuksköterskan och pekade på korridoren snett framåt. Därefter gick hon tillbaks till den tidigare platsen bakom receptionsdisken. ”Och annars är han i allrummet, vilket ligger åt andra hållet”.

Eller hade han något med sig som inte var okej? Seb blev osäker. Kvinnan verkade fastna vid schampoflaskorna. Men snälla nån, var schampo inte tillåtet? Det fuckade ju verkligen upp saker för Seb. Fast det visade sig att det var dumt att dra allt för tidiga slutsatser, eftersom kvinnan slutligen inte beslagtog någonting. Han tog emot sin ryggsäck och slängde den över axlarna igen.
Okej. Nummer fjorton, näst längst bort i korridoren, till vänster. Han nickade lite och mumlade ett tack innan han började gå genom korridoren som kvinnan pekat ut.
Återigen funderade han över om det här var en bra idé. Det kändes verkligen inte som det. Samtidigt var det väl dumt att strunta i det? Dumt att bara... ge upp på deras relation bara för att de hade haft ett bråk? Hm, jo...
Till slut kom han i alla fall fram. Tankarna var fortfarande inte utredda men han kunde inte stå där i korridoren och se dum ut, så han tog mod till sig och knackade på dörren med nummer fjorton på.