Nothing without you [Hungerspelen, SV]

Kapitlet kanske kommer imorgon. Jag får se. Ska iaf försöka lägga upp det någon gång i veckan.

*bevakar* :3

Låter superbra. Kan knappt vänta tills första kapitlet kommer

"bevakar"

Kapitel 1 - Slåtterceremonin

Jag kliver upp från metallkaret som används som badkar. Jag virar den gråa handduken runt om mig och tar ytterligare en handduk som jag använder för att sätta upp håret i en turban. Jag går till mitt egna rum och finner en vacker sidenklänning i pärlvit färg. Jag håller upp den framför mig. Vad vacker den är … Min mor, Anastasia, kommer in och ser mig.
“Gillar du den?”, frågar hon. Jag rycker till av förvåning när jag inser att hon är strax bakom mig.
“Mm.”, mumlar jag till svar. Jag tar tag i klänningen, ett par underkläder och går bakom den tredelade klädskärmen. Jag drar av handduken från kroppen och drar på mig underkläderna. Efter att ha tagit av handduksturbanen sätter jag varsamt på mig den vita sidenklänningen. Jag drar upp dragkedjan som sitter nästan osynlig på ryggen. Jag kliver fram från ombytningsskärmen. Klänningen är axelbandslös. Den sitter tajt åt upptill, men blir puffigare och större nästan vid revbenen. Den har ett vackert skärp till som sitter precis innan det tajta på klänningen tar slut. En stor, vit rosett sitter precis under min högra axel. Ett par fina vita ballerinaskor står framför mig. Jag kliver försiktigt ned i dem. Mor ber mig att sätta mig vid ett litet bord som står intill väggen. En spegel sitter fast i väggen rakt framför mig. Jag sätter mig på pallen som hör till. Mor tar min hårborste och börjar sakta men säkert borsta ur alla tovor från mitt nybadade hår. Hon tar en av handdukarna och gnuggar i hårbotten och på andra ställen där det fortfarande är fuktigt och blött. När hon tycker att det är tillräckligt torrt, börjar hon än en gång att borsta det. När mitt mörkbruna, vågiga hår är helt utrett från tovor börjar hon fläta det. Hon gör en avancerad flätning nästan vid nacken. När hon är klar blir jag helt förbluffad. Ett flertal vackra, snirklande flätor ringlar sig runt på mitt huvud för att tillslut sluta i en sammansatt inbakad fläta bak i nacken. Mitt på huvudet har hon lämnat utan flätor. Där ser man hårbotten och fem centimeter ned börjar alla flätor ringla sig likt ormar.

“Dags att gå.” , säger min far som kikar in i rummet.
“Okej.”, säger jag och tvingar på mig själv ett falskt leende.
“Du är väldigt söt, min vackra svan.”, säger far och pussar mig mitt på näsan.
“Tack.”
“Lycka till nu, Felicia.”

Vi går till torget i tystnad. Jag ser några klasskamrater, men allting är dystert, så det enda man får eller ger en kort nickning. Min far vinkar av mig och går mot scenen. Jag går fram emot ett slags bord där kanske ett halvt dussin Fredsväktare sitter, beredda att stoppa in en liten sticka i fingret.
“Nästa!”, säger en Fredsväktare som jag går fram till. Stickan skjuts in i mitt finger. Fredsväktaren drar ut sprutstickan. Det börjar genast blöda från sticket och Fredsväktaren trycker mitt finger mot ett papper. Ett blodigt fingeravtryck tar sin form medan mitt finger trycks emot pappret. En scanner scannar snabbt av fingeravtrycket. Det står “Felicia Monteé” på scannern. Fredsväktaren trycker vårdslöst på ett hudfärgat plåster om det blodiga sticket. Jag går mot gruppen av femtonåringar. Min far, borgmästaren, går fram mot mikrofonen och börjar prata om “Den Mörkare tiden”. Alla lyssnar ointresserat på, eftersom att detta berättas ungefär varje år. Och jag har hört det talet ungefär tvåhundra gånger känns det som, eftersom att han går runt och övar på det hela tiden när det är en månad kvar innan Slåtterceremonin.
När han är klar kommer Beliny Dives, hon som drar lotterna, upp på scenen. Hon pladdrar på lite om hur roligt det är att vara här i Distrikt 7. Sedan ler hon stort.
“Ja, ska vi inte börja med damerna, då?”, hon ler fortfarande stort när hon trippar iväg mot det stora glasklotet. Hennes hand gör en snirklig och svävande rörelse över alla tusentals lotter. Hon tar upp en. Sedan går hon mot mikrofonen igen. Hon tar bort Panems sigill som håller lotten stängd. Man kan nog höra en knappnål falla, så tyst är det på torget.
“Och Distrikt sjus kvinnliga deltagare är … Felicia Monteé!”, säger hon och ler större än förut. Jag biter ihop. “Hur kan jag ha blivit vald?” tänker jag. Jag går ändå med bestämda steg mot scenen. Jag kliver upp för den lilla trappan. Beliny känner igen mig, det ser man på hennes stela leende. Jag är den flicka som hon brukar se när hon kommer på middag innan slåttern. Hon gör en omärklig och diskret ledsen min med ögonen. Hon visar att hon tycker synd om mig. Jag biter ihop för att inte falla i gråt när jag sneglar på min far. Han håller händerna för ansiktet. Jag har nog aldrig sett min far gråta. Jo, en gång. När min yngre bror Jonathan dog. Det var en Fredsväktare som hade råkat skjuta honom. Fredsväktaren skulle skjuta en annan pojke, men tydligen tog han fel pojke.
“Ja, nu tar vi pojkarna!”, säger Beliny och försöker låta glad och förväntansfull. Hon tar snabbt upp en lott från det andra glasklotet. Hon tar fyra stora kliv, och befinner sig snart framför mikrofonen igen. Hon drar snabbt bort sigillet och vecklar ut lappen.
“Distrikt sjus manliga deltagare är … Liam Torap!”, en blond pojke kommer traskande upp på scenen. Han stirrar ned i marken.
“Seså, skaka hand nu, ni två!”, säger Beliny och fnittrar. Vi skakar nästan motvilligt hand.

Vi leds in i Rättens Hus.

JÄTTE BRA!!!

Tack :]

WOW! Gud vad bra...

Tack ^^'

Kapitel 2 kommer senare i veckan, och kanske, det är inte säkert, möjligtvis senare idag ^^ Vi får se vad jag hinner c:

jättebra!!!