You Promised [SV]

Azkaban.
Varför. Plågar. Du. Mig. Så.


Super skrivet!

Underbart. Men åh. Helt Perfekt. Jag förstår inte hur du gör det Erica. Du får mig att älska karaktärer jag knappt tänkt på, shippa personer som jag inte ens visste att det fanns ett shippnamn till. Asså hur? ♥

JÄTTE BRA!! Jag vill bara läsa mer och mer!!!!!!

Wolfstar! ♥ Måste definitivt läsa den här med andra ord, då Sirius/Remus är mitt otp forever and ever and ever! Och du skriver dessutom superbra! (Fast Sirius kommentar om sjukhusflygeln vs Azkaban = såå inte okej på någon nivå alls. How very dare you? )

Alltsååå Wolfstar är så fint och allt du skriver är så himla, himla fint.
Jag vill så gärna ha med Wolfstar i min Jily men jag vet inte om jag vågar för det är så himla svårt att skriva det ._.
Måste också säga att dina karaktärer känns näst intill perfekta! Jag är helt kär i din James.. REDAN.

OCH FÖRRESTEN JO DET VAR VISST NÖDVÄNDIGT ATT HA MED DET DÄR OM AZKABAN FÖR erkänn ni kan föreställa er att Sirius brukade skämta om Azkaban.


Minihäst: Ha med Wolfstar! Bry dig inte om att det är svårt. Jag tog på mig den här utmaningen och det är typ den roligaste shippen att skriva om (efter Drarry). Att du tycker det är svårt är bara ytterligare en anledning till att försöka. Länka gärna din fanfiction till mig om den är publicerad, jag läser knappt aldrig Harry Potter fics längre och jag vill försöka ändra på det!




1981

Remus hade precis varit och hälsat på James och Lily, samt deras son Harry. Det var nästan ironiskt hur likt Harrys hår redan var James’, men hur han hade fått Lilys ögon. Sonen hade precis fyllt ett år och hade knappt lärt sig att gå, men han susade redan runt på sin leksakskvast som Sirius köpt åt honom i födelsedagspresent. Remus log åt minnet av hur James hade sett ut när Sirius gav Harry kvasten, hela ansiktet hade lyst upp och han hade kramat Sirius flera gånger. Remus undrade nästan vem som uppskattade presenten mest, James eller sonen.
I alla fall så hade Remus precis varit och hälsat på sina vänner, men besöket hade inte blivit så roligt som han hade hoppats på. De var på väg mot mörka tider, mycket mörka, och det visste dem alla. Hela trollkarlssamhället var medvetet om att kriget när som helst kunde bryta ut, och mugglarfödda häxor och trollkarlar dog en efter en efter att ha kommit i dödsätarnas väg. Solen tycktes inte skina längre, ingen tycktes riktigt skratta längre, och Remus undrade hur de skulle kunna ta sig igenom den här tiden, om de ens skulle göra det.
Han fann sig själv strosa runt på gatorna, utan att riktigt veta vart han var på väg. Det kunde ha gått en timme eller fyra timmar, han visste inte. Men när han väl tittade sig upp så fann han sig själv stå utanför ett alltför välkänt hyreshus i London. Såklart. Såklart att han befann sig där, vart skulle han annars ha gått? Han hade varit inne i huset så många gånger sedan de slutade skolan.
Remus suckade, öppnade porten till huset och gick upp för trapporna till tredje våning, han hade inget annat val än att knacka på när han väl var där. Det tog nästan en halv minut innan han hörde hur någon kom gående mot dörren, och han hade nästan börjat fundera på att gå igen när Sirius öppnade.
”Måntand!” innan Remus hade hunnit säga någonting så hade Sirius dragit in honom i en kram, ”Det har gått alldeles för lång tid sedan sist!”
Det var sant, Remus hade inte sett Sirius’ ansikte sedan Harrys ettårskalas, och innan dess hade det gått ännu längre tid. Han höll sig mest för sig själv nu för tiden, varulvar var nästan inte välkomna någonstans, än mindre i sådana här tider.
”Förlåt att jag kommer såhär plötsligt utan att-” började Remus när Sirius släppte honom. Men han hann inte ens avsluta meningen innan Sirius avbröt honom och insisterade på att han var fånig och att han alltid var välkommen.
Så Remus fann sig själv sittande i det lilla köket några minuter senare, med en kopp te framför sig och det enda som hördes var radions brusande. Sirius hade flyttat till den lilla lägenheten så fort de hade slutat skolan, och bott där ensam sedan dess. Han sa att han inte hade några som helst planer på att återvända till sitt barndomshem, inte med alla de hemska minnen som fortfarande satt kvar i väggarna eller när hans mamma fortfarande var vid liv. I övrigt så var lägenheten ganska stökig och hade slitna möbler. Remus hade alltid undrat varför Sirius inte köpte nya möbler, pengar var knappast ett problem för någon i familjen Black. Även om Sirius inte hade varit sin familjs favoritperson sedan deras femte år då han rymde hemifrån. Han hade inte ens träffat någon i familjen sedan dess. Sirius’ bror hade dött för två år sedan, och det gjorde inte Sirius mer populär hos sina föräldrar, men Remus trodde inte för en sekund att han hade hemlängtan.
Sirius satt mitt emot honom, och tittade för tillfället ut genom fönstret. Månen lyste utanför huset, och löven på träden hade redan börjat dala ner mot marken.
”Det är fullmåne på lördag”, sa Sirius tillslut och vände sig mot Lupin igen. Remus suckade och förde sin kopp te mot läpparna, utan att dricka någonting.
”Jag vet”, var det enda han svarade och han vågade inte möta Sirius’ blick. Han visste alltför väl att blicken skulle vara orolig, orolig för honom. Det hade Sirius alltid varit, alltid varit redo att skydda sina vänner vad som än krävdes. Remus fann sig själv tänka på hur många gånger Sirius hade stått upp för Peter när äldre elever hade skrattat åt honom, eller hur många gånger Sirius peppat James till att inte ge upp med Lily. För att inte tala om hur många gånger han krupit ner i Remus’ säng och hållit om honom när han vaknat av att Remus skrikit efter ännu en mardröm.
De sa inte så mycket, där de satt i skenet mot brasan, utan att egentligen dricka någonting av sitt te. Det kändes inte som det behövdes, även om Remus visste att han borde gå. Sirius hade bättre saker att göra än att underhålla Remus som råkade vara lite ensam.
När Remus ursäktade sig en timme senare, att han borde börja gå hemåt, så nickade Sirius bara och följde honom till dörren. Lupin skulle precis gå när Sirius tog tag i hans handled.
”Kom bara ihåg, att jag fortfarande håller mitt löfte. Jag kommer alltid finnas här, vad som än händer.”
Remus bet sig i läppen och tittade på Sirius’ allvarliga ansikte, osäker på vad han skulle tro. När han inte sa någonting så gav Sirius honom ett litet leende och sa de där två små orden som Remus inte hade hört på så många år.
”Jag lovar.”

Tre dagar senare så fick Remus veta att Lily och James hade dött. Knappt hade han förstått vad han hört innan han fick höra att även hans barndomsvän Peter Pettigrew hade blivit sprängd i bitar, av Sirius Black. Att Black hade förrådit Lily och James för Voldemort. Artiklarna i tidningarna visade bilder på hur Sirius fördes bort av flera trollkarlar, skrattandes, och att han skulle sättas i Azkaban där han skulle tillbringa resten av livet.
Remus hade alltid hatat att förvandlas till en varulv, han hatade hela processen. Det gjorde ont och han hade ingen kontroll över det och han visste att han kunde skada vem som helst. Men dagen efter, när fullmånen stod högt på den mörka himmeln och hans kläder slets i bitar när han försvann från sig själv, så såg han det nästan som en räddning.
Han hade förlorat de tre personer som alltid varit med honom, och han hade aldrig varit ensammare.



+++

För övrigt det blir visst sex kapitel istället för fem, det förra kapitlet var egentligen inte tänkt att vara med.
Men aja.
Glad söndag.

Noo, min stackars Remus! Du får inte vara ensam och ledsen no no no! Sirius finns fortfarande där för dig, det var Peter som förådde James och Lily, inte Sirius, no no! Sirius skulle aldrig göra något sådant, han skulle aldrig lämna dig ensam, he loves you! Remus, lyssnar du ens på mig?

Du skriver sååå bra, och jag vill bara läsa mer mer mer!

Och Minihäst: Ha med Wolfstar! It’s important! Och du får gärna länka eller tagga mig i din fic, för nu vill jag läsa den också!

Erica Potter&the marauder:
Hihi, jag har med Wolfstar dåå
Jag taggar er om jag någonsin lägger upp den

However älskade jag detta kapitlet och det gör så ont att Remus ska tillbringa 12 år med att tro det värsta om Sirius :c

Minihäst: Yay! Mitt uppdrag här är utfört!

Så underbart och sorgligt på samma gång.
Haha, det var så bra att jag helt glömde bort hur ont det gjorde i mitt finger (som jag bränt). Jag förlorade mig själv in i berättelsen som om det vore en bok som var skriven av ett proffs. Så otroligt bra, Erica. ♥