Privat rollspel

Rue:
Jag vaknar på morgonen av att May drar mig i håret.
" Jue! Jue!."Säger hon
Jag ruskar på huvudet
" Vad är det May."
Säger jag sömnigt
" Fläta."
Säger hon med sitt söta leende.
Jag kom på att jag lovat henne att fläta hennes hår dagen efter.
" Inte nu May."
Säger jag
Det är slåtter dag ekar i mitt huvud.
Jag gräver ner huvudet i händerna.
Jag kan vara med i spelen i år.
Jag känner min systers varma händer runt mig och jag ler
" Tack May."
Säger jag

Vänta, kom på att vi är ju båda från distrikt 11 nu haha, vad dumma vi äär♥ Aja, jag byter till distrikt 4 då

Okej ♥

Rue:
Jag går upp från sängen oc tar på mig min finaste klänning medans jag försöker intala mig själv att
" Detta är min första slåtter jag blir inte vald..."
Det går inget bra men jag har inget bättre att köra mes så jag fortsätter intala mig själv.
Jag går ner til frukosten med gråten som en stor klump i halsen. Där sitter alla redan sitter vid bordet.
Ingen säger något under frukosten utn den förblir tyst och med en jobbig stämning.
Den första som yttrar sig är Theo han börjar gråta inte tyst och stillsamt som en annan rädd nio åring skulle gjort utan vilt och högt som en bäbis. Theo har alltid varit speciell och han föddes så så jag får inte bli arg eller sur på honom ... Men jag lämnar bordet utan att säga något och precis när jag kommer in på mitt rum och låst dörren brister jag ut i gråt.
Jag kommer inte klara det... Säger en röst i mitt huvud.

Jag ser skyfflar upp gröten på tallriken och börjar äta. Men maten tycks växa i munnen på mig och jag skuter undan tallriken.
Josh kommer in i köket.
Han försöker gå med långa steg och se orädd ut men jag ser att under hans fasad är han likblek.
"Är du okej?" frågar jag.
"Jag? Klart jag är" säger han lite malligt. "Tack ör att du frågar" tillägger han sen, tystare.
Jag vill inte tänka på vad som skulle hända om Josh blev vald, jag skulle så klart anmäla mig som frivillig, de är klart. Men jag, i spelen?
Jag skulle inte klara mig en sekund.
Men jaja, hoppas att ödet är med mig och att Josh namn inte blir draget, han är ju faktiskt bara med på en lott.
Fast man vet ju aldrig..

Rue:
Jag samlar mig och går ner i köket.
Mamma och pappa står där vid Theodor han ser skamsen ut han fick nog skäll... Fast för vad? Frågar jag mig själv.
" Förl.l.låt R.rue..."
Säger han
" Det är lungt..."
Säger jag med en tyst stämma.
" Du blir inte drager Rue..."
Säger mor efter en stunds tystnad med den är rösten som hon använde för att säga " det gjör inte så där jätte ont väll?" När jag slog mig på knät eller något när jag var mindre.
Den rösten som förr var så lungnande känns nu mer skrämmande. Men jag nickar och tvingat fram ett litet leende.
Hon ger mig en kram och fixar mitt hår i en kompilerad knut som jag ser som omöjlig med mitt hår men det är väll något sånt som bara mammor kan... Hon slätar till klänningen och säger tyst.
" Nu måste vi gå..."
Hon tar mig i handen och vi går ut mot torget.

Anastasia:

Efter frukosten går jag och sätter på mig en kort gul klänning och flätar mitt långa hår.
Sen sätter jag på mig mina kängor och ställer sig framför spegeln.
Jag blir inte vald, Josh blir inte vald, det är lungt försöker jag intala mig själv.
Sen hoppar jag ut genom fönstret och springer bort till torget.
Jag springer så fort att det börjar brinna i benen, och jag känner hur ilskan växer och jag springer ännu fortare.
Jag hatar det här.
Jag hatar regimen.
Jag hatar spelen.
Men tillslut är jag framme och måste sakta in och ställa mig i leden som alla andra.
Jag blänger så mycket jag an på de som tar mitt blodprov.
Sen är det bara att vänta.

Rue:
Jag tar blodprovet och ställer mig bland alla andra tolv åringar.
Alla är nervösa och flackar med blicken.
Jag försöker fortsätta intala mig själv arta jag inte blir vald.
Ett mummel ligger över torget men alla tystnar när Frensic kommer in. " Glatt hungerspel allihopa och må oddsen vara er gynnsamma."
Säger an inställsamt med ett fejkat stort leende som alltid.
Filmen spelas och jag kollar ner på mina fötter. Den filmen är inget jag vill se...
När den är avklarad så lyfter jag på huvudet.
Frensic lyfter handen och säger med sånglik ton.
" Damerna först."
Han gräver och gräver i skålen det känns som en evighet tills han greppar en av lapparna.
Som ett vilddjur som bara väntar på att få det bästa bytet. Som everlyn min bästa vän alltid säger.
Själv står hon borta vid trettonåringarna och ser väldigt nervös ut.
Frensic vecklar upp lappen och sedan säger han högtidligt.
" Rue Deen."
Rue Deen... Orden sjunker in. Rue Deen. Rue Deen. Rue Deen.
Jag!' JAG !! RUE DEEN.
Jag skriker och mor slår händerna för ansiktet och far med. Dem gråter.
Jag skriker skärrat och försöker springa därifrån.
Men ett par starka armar greppar om mig och jag skriker och skriker när dem drar mig mot scenen.
Dem ställer mig bredvid Frensic.
Han säger
" Så hur känns det att ha blivit dragen."
Jag kollar ner på mina skor. Jag tänker inte säga något och jag vill inte se på någon. Jag vill inte få ögonkontakt.
Jag hör ett svagt mumlande att
" Jason Mclant."
Är killen i årets hungerspel.
Han protesterar inte utan går med säkra steg fram till scenen. Han måste vara minst 17 år och han ser ruskigt stark ut.
Frensic drar sin replik igen och hoppas på mer tur hos Jason
" Så hur känns det att ha blivit dragen."
Jason rycker åt sig micken och skriker i den
" Fan ta er allihopa! Fan ta regerigen!."
Dem föser undan oss från scenen och jag hör Frenisc shecka
" Glatt hungerspel allihopa och må oddsen vara er gynnsamma."

När eskorten kommer upp på scenen och ska börja dra lappar försvinner mitt medvetande som i en sömnig dimma, jag står blint och tittar på filmen utan att egentligen kolla på vad den innehåller.
Sen drar eskorten de vanliga replikera och sträcker ner handen i skålen. Tiden tycks gå i slow-motion när han långsamt vecklar ut lappen.

"Anastasia Ferloo" säger han glatt.
Jahapp
Det blev jag
Där tog mitt liv slut

Jag har fantiserat om hur det skulle bli när jag blev vald.
Att jag skulle skrika och gråta, streta emot.
Men jag gör inget av det.
Jag går lungt upp på scenen.
Kollar inte tillbaka på min familj.
Just nu är jag i chock-tillstånd och såklart kommer det att brista.
Men just nu känner jag ingenting

Rue:
Jag sitter och gungar fram och tillbaka i fosterställing.
Jason stirrar bara på mig men jag bryr mig inte.
" Jag ska dö snart..."
Säger jag i ett lågt mumlande för mig själv
Då verkar Jason få nog
" Hur fan vet du det!"
Nästan skriker han
" Du är söt och alla nästan dog av sorg när du blev vald alla kommer vilja sponsra dig om du lyckas få ett bra resultat på träningen.!"
" Men jag hur bra resultat jag än får kommer jag vara idioten från elvan som bara svär hela tiden."
Jag sitter tyst en stund och sen säger jag
" Men du är ju stark..."
Han kollar på mig som om jag sagt något riktigt elakt.
" Stark... Mhm."
Han drar upp ena byxbenet och där är inget ben utan ett trä stycke. Han har amputerat sitt ben. Hade han varit från huvudstaden eller liknade så hade han nog fått en bra ampution men vi är från elvan det näst fattigaste distriktet.
Jag vill säga att han får nog hjälp men jag är rädd för att säga något dumt så jag säger bara
" Jag är ledsen..."