Please help me [Divergent]

Nu känner jag mig elak som har många läsare som måste plågas av mitt skrivande. Ok, ni valde det...
___________________________
Kapitel 2
----------
-Tobias-
Besöksdag. Mitt första år kom Marcus, men i år ser jag honom inte. Han har väl bättre saker för sig. Som vanligt. Jag har de infödda noviserna i år, fast det är ju inga falangbrytare. Det är det aldrig. Jag ångrar att jag stannade i de osjälviska. Det är det jag ångrar mest i mitt liv någonsin. Jag kunde blivit fri. Men istället är jag fast här föralltid. Jag tittar på Beatrice Prior och hennes föräldrar. Hennes föräldrar är stolta över henne. Hon ångrar sig säkert inte. Det går kanske inte jättebra för henne, men hon klarar sig. I de osjälviskas intierrering (stav?) klarar sig alla. Jag minns min. Hur jag satt och pratade inte förrän jag blev tilltalad och sedan svor på slutceremonin att jag alltid skulle leva osjälvisk. Det var ju antingen det eller att bli falanglös. Men det är en fråga som gnager i mig som jag aldrig fått svar på. Varför behövde jag svara "nej" när Tori frågade om jag var medveten under simuleringen? Vad hade hänt om jag svarat ja, och inte ljugit?
__________

Jättebra!

Kapitel 3
_______
Beatrice
___
Jag blundar och drömmer mig bort. Det gör jag varenda dag i princip. I mina drömmar bytte jag till de tappra och det gick jättebra för mig. Jag blev fri. Men jag vaknar alltid upp ur mina drömmar av att jag måste hjälpa någon. Jag har lärt mig att vara osjälvisk, men är detta verkligen meningen med livet? Jag ställer mig upp och börjar med maten. Jag bor själv. Det är ganska skönt, eftersom ingen så bestämmer över mig. Jag äter min mat och går och lägger mig. Men denna morgon vaknar jag inte av min väckarklocka. Jag vaknar av skrik utifrån gatan...
__/\_______/\__
Det kommer dröja ett tag mellan uppdateringarna just nu då jag inte har några idéer. Ni får gärna uggla mig om ni kommer på något:-)

Braaa!

Super!

Super!♥

Jättebra!!!!