Andravärldskriget berättelse
Forum > Fanfiction > Andra fandoms > Andravärldskriget berättelse
Användare | Inlägg |
---|---|
Margareta
Elev |
Kapitel 2 eller del3
Men kriget blev bara värre och värre och ingen såg något ljus, inget hopp. De alla såg bara en sista utväg, att emigrera. Att emigrera våren 1940 var svårt. Man var tvungen att söka inresetillstånd eller spara ihop pengar till en tågbiljett. För judarna var det svårt nog att få ihop tillräckligt mycket pengar till mat på bordet och en tågbiljett kostade mer än dubbelt så mycket. Det var vanligt att familjer splittrades under emigrationerna. För Eteles familj var det det de ville, emigrera. Men att tjäna pengar som jude under deras hemska omständigheter var svårt och man tjänade inte så mycket. Dagarna gick och för varje dag som gick fick de ihop mer och mer pengar. De hade fått flytta till en liten etta i utkanten av staden så det tog flera timmar för den morgontrötta Etele att ta sig till skolan. Hon gick dit till fots. Läs gärna min och några andras berättelse om en judisk flicka som tvingas fly från det krigsdrabbade Budapest till det neutrala Sverige under andra världskriget. https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=47654&page=1 Ge oss gärna respons och för 8 dec, 2016 22:32
Detta inlägg ändrades senast 2016-12- 9 kl. 15:45
|
Sprout
Elev |
Tack för fin respons! Ska se till så att vi ändrar det!
Våga stå upp för den du är! Varje individ har sin egna personlighet som gör just den speciell. Alla är unika på sitt sätt. Även du! 9 dec, 2016 06:47 |
Borttagen
|
9 dec, 2016 07:10 |
Lollo16
Elev |
9 dec, 2016 07:11 |
Sprout
Elev |
Skrivet av Borttagen: Skrivet av Sprout: Tack för fin respons! Ska se till så att vi ändrar det! Min respons? Ja, din respons! Vi vill gärna att fler ger respons till oss! Two stars and a wish? Fler wishes eller stars? Kap. 3 eller del 4 Etele och Ilona stod upp i sätena och vinkade febrilt till sina föräldrar. De vinkade tills tågstationen bara syntes som en liten svart prick i fjärran. Nu hade de inget kvar förutom varandra och en liten väska som de förvarade deras enda ägodelar i. Etele hade en kappa, en halsduk, en bok, pennor och brevpapper. De hade fått varsin macka och ett kort på hela familjen innan de åkte. Tåget tuffade fram, långsamt. För Etele kändes det som en evighet innan de tillslut nådde deras mål. Sverige. De stannade i Malmö. Under tågresan hade Etele berättat för Ilona att i Sverige så var allt täckt av ett flera meter tjockt lager med vit snö. Alla bodde i igloos och tomten bodde i en extra stor igloo med flera våningar. Men när de kom fram möttes de av något helt annat än det vackra snölandskapet som de föreställt sig. Allt och alla var annorlunda. Människorna talade ett främmande språk och det lät som om de sjöng när de öppnade munnen, de bodde inte alls i igloos och inte en enda snöflinga låg på backen. När Etele frågade vart de var och vart de skulle så tittade folk på de med oförstående blickar. De hade kommit till ett främmande land, med främmande människor och ett främmande språk. Ingen förstod de, det var som om de förlorat förmågan att uttrycka sig, förmågan att yttra sig, det kändes som att hon tappat sin kommunikativa förmåga. Det kändes som att hon var lika liten som ett gruskorn och lika oviktig som ett r i ordet skon. Det kom en liten knubbig dam gåendes mot de. Hon kom fram till de och vinkade till hälsning. Etele lyfte handen och vinkade blygt tillbaka. Hennes bror fick inte följa med när de for till Sverige eftersom de inte hade råd han hade insjuknat i feber precis innan de for. Hej! Jag heter Matilda!!?. Vad heter du? frågade damen med överdrivet kroppsspråk och artikulerade överdrivet mycket. Guten Tag! Ich heisse Etele, svarade Etele. Damen såg frågande på henne. Jag antar att ditt namn är Etele. Jag kommer från hjälpkommiten och ska föra er till tåget mot Stockholm, sade damen med en ansvarsfull stämma. Nu var det hennes tur att se frågande på damen. Men hon nickade jakande till svars och följde lydigt efter damen. Våga stå upp för den du är! Varje individ har sin egna personlighet som gör just den speciell. Alla är unika på sitt sätt. Även du! 9 dec, 2016 07:22
Detta inlägg ändrades senast 2016-12- 9 kl. 07:25
|
Borttagen
|
9 dec, 2016 07:24 |
Jggw
Elev |
Skrivet av Borttagen: Super bra, fantastiskt fint språk kan verkligen se det framför mig och en gripande historia, bara två små meningar som jag undrar lite om: 1. "Hon var ju bara 10 och hade mer än halva livet kvar att leva" undrar om det inte skulle låta bättre med " nästan hela livet" eller "hennes liv hade ju precis börjat" 2. " vad skulle hända de" där undrar jag om det inte borde vara "vad skulle hände med de". Annars så tycker jag att det vore kul att få höra lite mer om hennes hem och hennes vän Alice. Fantastisk berättelse *bevakar* Tack!! Jag ska ändra det. 9 dec, 2016 07:39 |
04maralm
Elev |
Man kan också skriva att hon hade lång tid kvar att leva
Kap 4 eller del 5 Etele och Ilona satt och tittade ut medan skog, ängar och städer flög förbi utanför det lilla tågfönstret. De kände sig fruktansvärt ensamma. Ilona höll hårt i Eteles hand. Tillslut stannade de i Stockholm. De gick av tåget och en man kom och hämtade Ilona och sade till Etele att Ilona skulle stanna i Stockholm. Strax därefter kom en kvinna och hämtade Etele. De gick till kvinnans bil och Etele satte sig i baksätet. De åkte längre och längre norrut och det blev kallare och kallare för varje timme som gick. Luften blev fuktigare och fuktigare och det var som om himlen skulle brista i gråt i vilken sekund som helst. Tillslut, efter många timmars bilfärd, nådde de sitt mål, Mora och hennes fosterföräldrars stuga. Kvinnan från hjälpkommiten följde henne till dörren, sa adjö och gick sedan tillbaka till bilen och körde sedan iväg. Hon var ensam, igen, omgiven av skog, massor av skog. Hon bedömde att de enda som fanns i hennes närhet på en radie av tre kilometer var hennes fosterföräldrar. Så hon samlade mod till sig och knackade försiktigt på dörren. Den första tanken hon slogs av när hon såg sin fostermor var: “Varför? Hur kunde det gå så snabbt? För en dag sedan satt hon på golvet i deras lilla etta som de fått bo i efter att nazisterna ockuperade deras stora, vita , ståtliga hus, och nu, en dag senare, stod hon på tröskeln till en häxas territorium.” Hon klev in i “häxans territorium” och precis när hon hade satt båda fötterna i hallen smällde dörren igen med en dov duns. Det luktade unket och det fanns nästan ingen belysning. Den enda ljuskällan hon kunde se var en liten oljelampa som stod på en byrå i den långa korridoren. Hon ville inte längre. Hon ville hem, hem till Budapest, hem till mamma och pappa. Varför hade de övergivit henne? Nu stod hon i det stora okända Sverige med en häxa som fostermor och långt bort från civilisationen. Läs gärna min och några andras berättelse om en judisk flicka som tvingas fly från det krigsdrabbade Budapest till det neutrala Sverige under andra världskriget. https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=47654&page=1 Ge oss gärna respons och för det 9 dec, 2016 13:59 |
Gaffeln Potter
Elev |
SUPER spännande
9 dec, 2016 14:42 |
Lollo16
Elev |
9 dec, 2016 15:37 |
Du får inte svara på den här tråden.