65:e Hungerspelen (THG)

Okidoki, här kommer en till del! Jag kommer att försöka skriva vidare så länge jag kan, det finns två färdiga delar efter den här
------------------------------------------------------------------------------
Del 2 - Träningsdagarna

På väg till träningscentret dagen efter pratade jag för första gången med Emerald, flickan från Ettan. När jag och Caria stod i hissen kom hon in och lutade sig mot väggen, obehagligt nära mig.
Hon var ett huvud kortare än mig med mörk hy. Hennes svallande lite turkosaktiga hårsvall gungade lite lätt i luftkonditioneringen, trots att den var så svag. Det påminde mig om havet. Hon uppfattade mina blickar, tittade upp och mötte min blick. Jag ryggade tillbaka när jag såg hennes ögon, onaturligt isblå. Det måste vara linser. Hennes läppar var fylliga och målade i knallrött och hon andades ut genom sin lilla uppåtnäsa. Hon såg ut som en huvudstadsinvånare.
“Hallå, Finnick Odair.” Hon flinade och visade upp en rad av sjukt vita tänder.
“Hej…” Jag tappade bort namnet.
“Eeeemeraaaald”, sa hon långsamt och lutade sig mot mitt bröst. Jag fick en road blick av Caria. “Du är snyggare än alla andra jag har sett. Någonsin.”
Jag nickade och hon tittade upp på mig med sina sjuka ögon.
“Okej”, sa jag och jag såg hur Caria försökte hålla tillbaka ett skratt.
“Dina ögon är sjukt vackra. Jag har fula ögon. Jag har linser istället”, fortsatte hon.
“Japp, jag ser det”, sa jag och började känna mig lite obekväm med hur hon lutade sig mot mig.
“Men visst ska vi vara allierade på arenan?” viskade hon och strök mig med ett smalt pekfinger över min näsa. Jag kände hur det gick över gränsen för vad jag tålde, men jag bet ihop. Jag hade chansen nu.
“Såklart”, spann jag och tittade henne i ögonen.
“Ojdå, ta det lugnt Finkan”, sa Caria. Jag fnissade och tittade Emerald djupt i ögonen medan jag försökte att inte spy över mig själv. Jag såg hur hennes hårda blick smälte bakom linserna. Ännu en beundrarinna, tänkte jag och ryckte till när hissen öppnade sig. Äntligen ställde sig Emerald raklång igen, men hon höll hårt om min hand när vi gick ut i träningscentret.

De följande dagarna var hemska. Jag såg hur duktiga Ettan och Tvåan var med sina vapen jämfört med mig. Jag försökte mig på att kasta spjut, vilket jag var ganska bra på, men det kändes inte alls lika välbalanserat som en treudd. Jag passade på att prata högt om treuddar varje gång när jag såg att spelledarna tittade på mig så att de fattade att jag behövde en.
Emerald följde efter mig överallt. Hennes kalla ögon betraktade mig i allt jag gjorde. Jag tvingades spela med. Hoppas att något dödar henne fort på arenan så att jag slipper henne sedan.
En positiv sak med Emerald var att hon presenterade mig för de andra vinnarna. Emer, pojken från Ettan, var arton och stor och skräckinjagande. Hans snaggade huvud var fullt av ärr som han sa att han hade fått under övning med knivkastning. Gram däremot var väldigt liten, men ändå muskulös. Något med honom fick mig att tänka på en råtta. Han var listig och väldigt professionell med armborst - ja, de flesta vapen egentligen. Arabel verkade faktiskt vara en bra människa. Hon hade megafluffigt stort blont hår och djupa bruna ögon. Hon var helt förkrossad över att behöva lämna sin lillebror hemma - han var fem år gammal. Dock var hon inte lika känslig när hon övade med yxan. Hon högg sönder alla träningsdockor och fick en otäck glimt i ögonen under tiden.
På kvällarna pratade vi taktik med Mags. Hon gillade verkligen inte de andra “karriäristerna”, men höll ändå med om att det var smartast att hålla ihop med dem. Tyvärr visade det sig andra dagen att Caria blev utvisad av Gram - hon dök inte upp på träningen någon mer gång under träningsdagarna. Enligt hennes assistenter försökte hon begå självmord genom att dunka huvudet mot sängkanten. Jag kände på mig att hon inte skulle leva länge på arenan. Alla kunde inte göra det.
Men jag tänkte vara en av dem.

Awesome!!!!!!!!!

Braaa!!

Omg varför blev det en smiley på slutet?!

Bra

Jaha, här kommer nästa del! Jag tycker att det går bra med skrivandet för min del just nu, hoppas på att kunna skriva klart innan inspirationer tar slut. Och Linn Lumos, det var inte meningen att tvinga dig att läsa. Du behöver inte.
-------------------------------------------------------------------------------------------------
Del 3 - Intervjun

Enligt mina assistenter hade Eemsin fixat något unikt till intervjun, och det tvekade jag inte på för en sekund. Efter paraden fattade hon att ju mer man ser av mig, ju mer folk gillar mig. Jag kunde bara föreställa mig vad mamma skulle säga om huvudstadens bild av mig. Mamma var den enda personen som inte behandlade mig som någon sorts modell. Hon gillade aldrig mig. Hon kom inte och sa hejdå till mig på stationen på väg hit. Hon tyckte helt enkelt att jag var en vandrande cliché.
Jag genomgick en - turligt nog - lite mindre behandling än jag fick inför paraden. Mina assistenter smorde mig med alla möjliga krämer och oljor för att få mig att se ännu brunare ut. De snaggade mitt hår på sidorna och satte på löshår uppe på huvudet som spretade åt alla håll och kanter, allt för att se stökigt perfekt ut. Usch. Om jag skulle se ut så här så skulle det nog inte bara vara mamma som skulle tycka att jag var en vandrande cliché.
Dessutom applicerade de glänsande guldtatueringar på mina överarmar och ett litet attraktivt guldstreck på vardera ögonbryn. Tatueringarna hade svallande motiv och såg faktiskt vackra ut i det kalla ljuset från lysrören.
När vi till sist var klara kände jag mig nästan lite spänd på hur Eemsin fixat min klädnad åt mig. Jag antog att det knappast var en klädnad utan mer en tygbit eller två - men jag kunde inte göra något åt det.
Jag satt insvept i min pappersrock på bänken och väntade på att Eemsin skulle komma in med ett gigantiskt smajl på läpparna som vanligt. Hon dröjde en lång stund. Jag hade fått noggranna instruktioner om att jag absolut inte fick pilla på mina tatueringar för att de isåfall skulle gå sönder, så jag satt stelt med spikrak hållning och kände hur det sträckte i huden där de satt. Jag tänkte på flickan med det röda håret.
Till sist hördes Eemsins röst utifrån.
“Finnickgubben! Blunda är du snäll så får jag överraska dig!”
“Okej, Eemsingumman”, härmade jag tillbaka och log snett. Jag slöt ögonen och hörde hur hon kom in genom dörren. Hon flämtade när hon fick se mig, jag vet inte om det var tatueringarna eller håret eller bara min vackra uppenbarelse, men hon verkade imponerad.
Jag var som en marionettdocka när hon klädde på mig. Det var något kjolliknande tajt runt höfterna av ett hårt tyg, och en kedja runt halsen. Jag föreställde mig mig själv i huvudet, men det var svårt.
När Eemsin var klar fick jag titta.
Jag var faktiskt vacker. Min bara överkropp glänste ikapp med tatueringarna över hela armarna. “Kjolen” som jag hade runt midjan var av ett guldskimrande grovt tyg som påminde om säckarna vi bar fisk i, fast mycket vackrare och säkert mycket, mycket dyrare. Kedjan runt halsen satt åt och var sammankopplad med kjolen i nästan tio små glittrande kedjor. Jag bar ett par enkla sandaler av flätat fräs med strimmor av guld.
“Snyggt jobbat, Eemsingumman”, sa jag och log för första gången mot henne. “Jag ser ut som en gud eller något.”
“Allt för att folket i Panem ska avguda dig!” kvittrade Eemsin i ett försök att vara rolig, men det lät som att hon höll på att börja gråta. Hennes ögon blänkte ikapp med hennes skalle, som hon inte pudrat alls idag. Hon såg olycklig ut.
“Stackars Finnick”, viskade hon. “Någon så vacker som du borde inte få skickas till Hungerspelen.”
För en sekund kände jag hur jag kanske gillade henne trots allt. Sedan fortsatte hon.
“Det kommer ju att förstöra din vackra hy totalt!”

Jag hörde hur publiken jublade och törstade utifrån. Alla tävlande stod under scenen och skulle när som helst gå upp till Caesar Flickerman för att bli intervjuade.
För en gångs skull kom inte Emerald och kramade om mig. Hon stod lutad mot väggen med ryggen mot mig och pratade lågt med Gram. Hon var iförd en gigantisk fluffig mörkt neonblåklänning som matchade med hennes hår som låg i lockar ända ner till svanken, silverblekt i topparna för utseendets skull. Klänningen nådde henne precis ovanför knäna och var i olika lager av silkigt tyg och glittrande tyll. Den hade stora puffärmar och glittrade i det svaga ljuset. Även hon hade fått små tatueringar på benen fast i silver. Hennes skor hade skyhöga klackar, silverglittrande. När jag såg henne där hon stod pirrade det plötsligt till i magen. Ånej, inte nu Finnick, tänkte jag. Jag fick jämt infall för olika flickor, som kunde vara i tre minuter eller en vecka. Det var det sista jag behövde inför Hungerspelen - förälskad i en av spelarna.
Jag hörde hur Caesar Flickerman började skämta för att värma upp publiken. Jag visste exakt vad jag skulle säga och tycka om allt - precis det jag tyckte. Mags sa på min presentationsövning att alla skulle älska mig om jag bara var mig själv. Tja, alla tittade ju ändå bara på mig.
Porten öppnades och jag ställde mig snabbt bredvid Caria, iförd en lång, silvrig klänning. Hennes hår var uppsatt i en komplicerad flätad knut och hennes ansikte var mjukt sminkat. Hon såg helt gråtfärdig ut.
Vi gick högtidligt ut på scen. När jag kom ut blev ljudet helt öronbedövande från publiken och jag kämpade emot en impuls att hålla för öronen. Istället log jag mystiskt och svassade fram till min fåtölj i guld.
“Och här har vi dem!” vrålade Caesar och skrattade galet. Hans hår var knallgult och även hans smått ludna kavaj, vilket gjorde att han såg ut som en kyckling.
Intervjuerna satte igång med Emer. Han var mycket högljudd. Jag själv såg bara hans ryggtavla, men på de stora skärmarna uppsatta i taket såg jag hur svetten droppade nerför hans näsa och lämnade små kanaler i det matta pudret i ansiktet. Ärren på skallen var noga översminkade.
Sedan var det Emeralds tur. Hon var väldigt tystlåten jämfört med den Emerald jag lärt känna i gymmet. Hennes linser var uttagna och hennes ögon var ljust bruna. Jag förstod lite varför hon sa att hennes ögon var fula dagen i hissen - de såg bleka och vattniga ut - men jag såg någon sorts charm i dem. Hon hade en mycket spetsig eyeliner som ramade in ögat på ett dramatiskt sätt. Hon var vacker.
“Så, Emerald”, sa Caesar och tog tag i hennes hand. “Vad tror du att det kan bli för arena?”
Emerald funderade i några sekunder. Jag hörde hur folk ropade mitt namn. Fokusera på henne istället, tänkte jag ilsket, men log lite automatiskt.
“Jag tror att det blir något dramatiskt, som typ berg eller djup skog”, svarade Emerald. “Det skulle nog vara en fördel.”
“Jaså? På vilket sätt då?” undrade Caesar, glad över att kunna föra vidare diskussionen.
“Mitt hår är ju rätt så avslöjande, så om det är öppna ytor så kan det bli problem”, svarade hon.
“Jaha, listigt, listigt!” gormade Caesar och skrattade. “Men ska du inte färga om håret då? Inte för att jag vill det, du är urtjusig. Tycker ni inte?”
Publiken jublade.
“Aldrig i livet att jag skulle byta min hårfärg”, sa Emerald när publiken lugnat sig. “Min storasyster färgade det - hon är frisör i Ettan - och hon valde den dyraste färgen bara för att hon visste att jag älskade den. Jag har sett bilder på havet, förstår du - och den påminner mig om allt kluckande vatten. Jag älskar färgen på haven och har alltid velat se det själv.”
Jag suckade tyst. Vatten. Hav. Hemma. Jag kom ihåg att jag själv hade tänkt på havet när jag sett hennes hår första gången.
“Vackert. Vackert”, mumlade Caesar. “Vi hoppas innerligt allihop att det blir en arena full av hav för din skull. En applåd för Emerald!”
Publiken applåderade och Emerald reste sig elegant upp. Jag såg hennes ansikte på skärmarna och sög in allt. Så vacker.
Hon gick tillbaka till sin stol och mötte min blick på vägen. Jag log - vilket fick publiken att dåna igen - och hon log diskret tillbaka. Hon satte sig på sin guldiga stol.
Intervjuerna fortsatte, och sedan var det min tur. Jag tog ett djupt andetag och svassade fram till stolen bredvid kycklingen.
“Finnick Odaiiiiiiir!” vrålade Caesar, tog tag i min hand och sträckte upp den i luften. Jag lyssnade på publikens öronbedövande vrål. Jag var verkligen favorit. Helt otroligt. Hur kunde invånarna i huvudstaden vara så ytliga?
“Finnick, Finnick”, suckade Caesar och skrattade. Jag satte mig ner i fåtöljen och la upp mitt ena ben över det andra, men jag var noga med att ingen såg upp under “kjolen”. Jag tittade Caesar i ögonen.
“Först och främst måste jag bara påpeka vilken underbar klädnad du har”, sa han och publiken jublade.
“Tja, klädnad och klädnad, mer som en tygbit”, sa jag och hela Panem skrattade trots att det inte var roligt.
“Jaha”, sa Caesar. “Finnick Odair… bara fjorton år gammal. Du fick en åtta som träningspoäng, eller hur?”
“Det stämmer.”
“Och du är redan så… oemotståndlig.”
Där kom en till kommentar om mitt utseende. Publiken vrålade. Jag la på ett leende. Caesar skrattade och försökte tysta ner publiken, en mycket svår uppgift.
“Ja, du har nog fått alla Panems småflickor på fall redan nu, Finnick.”
“Nej det tror jag inte”, sa jag och spelade blyg, och jag fick ännu mer bifall från publiken.
“Finns det någon särskild där ute då?”
Det var en fråga som programledaren ställt i alla år, men jag var ändå inte beredd på att just jag skulle få den. Jag såg på skärmarna att jag såg nervös ut.
“Eeeeeeh”, sa jag och försökte komma på vad jag skulle säga. “Kanske det.”
“Men Finnick, vi vill ha meeeeer!” Caesar högg med näven i luften och skrattade.
“Jo, en tjej hemmavid. Och någon annan som jag sett precis.”
Publiken vrålade i tron att det var just dem som jag sett och det kändes som om mina trumhinnor skulle spricka. Som om det skulle hända att jag gillade någon av clownerna härifrån. Jag var noga att inte titta på skärmarna ifall jag skulle vara knallröd i ansiktet.
“Vad lyckliga de två är då!” skrattade Caesar. “Välj den du känner mest för och så går du och vinner detta. Du kan få vem som helst, Finnick. Vem som helst.”
Det plingade i min lilla hörsnäcka vilket betydde att min tid var ute, så jag ställde mig upp, log strålande mot publiken och rufsade om i mitt vilda löshår. Bifallet var enormt. Jag släppte loss och kastade slängkyssar runt omkring mig. Jag kände de andra deltagarnas blickar, men jag brydde mig inte. Om jag ändå skulle döda dem så gjorde det inget om de dömde mig, det gjorde bara saken lättare.
Alla intervjuer förflöt snabbt. Jag inspekterade alla deltagares kroppsbyggnad, memorerade vad de berättade om sig själva och försökte hitta svagheter. Dock kände jag mig orolig. Jag kände hur Emeralds blick vilade på mig och jag fick uppbringa hela min viljekraft för att inte möta den. Emerald skulle dö. Jag skulle leva.
Det fanns tjugofyra deltagare på arenan. Chansen att jag skulle tvingas döda Emerald var väldigt liten. Någon annan skulle göra det.
Det fanns inget annat sätt att ta till mig faktumet på.
Jag skulle aldrig kunna döda Emerald.

Fantastiskt!!!!!!!!

Så bra!! Jag vill läsa

vad bra, fick bara intrycket av att du inte ville läsa när jag pratade om det imorse ♥

Nej det var bara jag som var elak. De andra blir så sura när vi börjar prata om sånt