~Bayrios - i Öst~ [Privat Fantasy Roll]

Erik - Gränsen till Öst:

Erik log mot Arya, hennes rufsiga hår var vackert och hon verkade ha sovit ganska djupt. Det gladde honom. Att få höra henne önska honom en god morgon, det var något han var säker på att han aldrig skulle tröttna på. Han önskade innerligt att han aldrig skulle förlora det privilegiet.
"Godmorgon till dig med," log han fram, "en stund. Tog ett bad och sådant. Men tänkte vi skulle försöka ordna fram någon frukost så vi kan komma vidare?" Han strök henne kind, "vi har en bit kvar att ta oss." fortsatte han medan hans hår dansade omkring i vinden. Det hade vuxit och blivit längre från solens sken i Söder som var mycket starkare än i Norr.

Freja & Wilheim - på väg mot Öst genom Söder:

"Hörde du det där?" Freja hade gjort halt och greppat sitt vapen, men lät det vila i hölstret medan hon försökte lyssna på omgivning. Wilheim hade stannat bredvid henne,
"Vad?" han såg sig fundersamt omkring men kunde inte höra något, "jag hör ing-"
"Sch." Freja stirrade rakt fram och hennes öron var spände, lyssnade efter minsta ljud. hon vred hastigt sitt huvud bakåt, "någon kommer, någon är bakom oss." sade hon och satte av i galopp, Wilheim följde raskt efter och de vek av in bland snåren. Där stannade de, alldeles tysta och efter en stund kunde även Wilheim höra ljudet från andra som var på väg mot dem.
"Spioner från Söder?" Wilheims röst var låg, Freja svarade inte. Hon väntade, alldeles stilla och tyst, på att de som var på väg skulle rida förbi.

Arya - Gränsen Mellan Öst och Söder
Arya gäspade och kliade sig i hårbotten.
"Frukost...hmm..." Sade hon fundersamt och såg sig omkring.
Det fanns såklart mycket växtlighet där de befann sig men Arya kunde endast se gräs och höga träd. Inget ätbart. Hon reste på sig ifrån sin sovplats och började gå runt på platsen för att leta efter ett fruktträd eller bärbuske.
"Du såg ingen bärbuske eller något när du var och badade? Eller ett träd med väldigt avlånga blad?" Frågade Arya Erik samtidigt som hon kikade bakom en tjock trädstam, "Jag har för mig att det här området brukar vara ganska tätt med Mispel Japonica."
Mispel Japonica var ett vanligt rosväxt-träd i Öst och Söder. Dess frukter påminde mycket om citroner men hade en sötare smak och användes ofta i matlagning. Om de kunde finna ett Japonica-träd och lite rent vatten var deras frukost fixad.

Priyanka - Regnskogen mot Öst
Solen hade gått upp för någon timme sedan. Priyanka, Leela och Ranveer reda i en rask takt genom den gröna regnskogen. Leela hade varit tyst under hela färden medan Priyanka och Ranveer talade lågmält till varandra. Deras samtal hade börjat med vad som skulle göras när de fann prinsessan men under tiden som gått hade det sakta men säkert övergått till något helt annat. Barn. Under den sista halvtimmen hade paret nästan helt glömt bort sitt uppdrag i regnskogen och diskuterade i stället en framtid som föräldrar.
"Om vi skulle få en pojke då? Vad hade du tyckt att han skulle heta?" Frågade Priyanka Ranveer.
"Zayed." Sade Ranveer, "Ett mycket ärorikt släktnamn många män i familjen tidigare haft."
Priyanka skakade på huvudet.
"Nej, Zayed är fint men alldeles för vanligt och jag vill att min son ska bindas mer till Nayar familjen."
"Så vad för namn föreslår du då?" Frågade Ranveer aningen surt.
"Joseph." sade Priyanka, "som min äldste bror."
Leela frös i sin sadel vid Priyankas ord. Hennes syster ville namnge sitt barn efter en man halshuggen för ett fruktansvärt brott.
"Jovisst syster." Sade hon högt och tydligt, "Låt honom heta Joseph efter en av kungen avrättade brottsling."
Priyankas ansikte förvandlades till ett åskmoln på mindre än två sekunder.
"Hur kan du säga något sådant syster!? Han var lika mycket din bror som min och vad hans handlingar var inget annat än nödvändiga!"
"Nödvändiga!?" utropade Leela, "Han misshandlade ett barn Priyanka! Hur i alla gudars namn kan du säga att det var nödvändigt!?"
Priyanka var påväg att skrika ett spydigt svar tillbaka till Leela men hejdade sig. Hon var egentligen på gott humör och ville inte sluta sin barn-diskussion med Ranveer.
"Och vad hade du föreslagit att han skulle heta i stället då?" Frågade hon i en lugnare ton.
Leela suckade och såg bort från sin syster. Det dröjde ett litet tag innan hennes svar på frågan kom;
"Krishna." Samtidigt som hon svarade uppfattade Leela ett ljud inifrån snåren. Hon höll hastigt upp handen för att få de andra två att stanna upp.
"Hörde ni det där?"

Erik - Gränsen till Öst:

Erik funderade ett tag medan han tittade på Arya. Hade han inte sett någon sådan buske? Han rätade på sig, drog handen genom håret och funderade vidare.
"Jo, det gjorde jag, en bit upp längs med bäcken här." sade han och pekade i riktningen han menade.
"Vi kan väl gå och titta om det är sådana du menar?" frågade han sedan med ett mjukt leende mot henne. En varm känsla låg som en filt inom honom. De var på god väg mot sitt mål, det skulle inte ta lång tid innan de skulle befinna sig i öster där Norr och Söder besitter lika lite makt. Det var en lättnad att vara så nära, men han kunde inte riktigt slappna av helt ännu.

Freja & Wilheim - på väg mot Öst genom Söder:

När Freja såg hur soldaterna från Söder hade stannat precis där de tidigare stått kände hon en lycka av triumf i sin kropp. Hade hon inte fått Wilheim att flytta på sig så skulle de ha befunnit sig där just nu och den lilla kaninen som bröt av en pinne för bara någon sekund sedan skulle ha avslöjat deras plats för soldaterna från Söder. De var alldeles stilla och ljudlösa. En kunskap de båda besatt då det var svårare att smyga i snö än i en skog. Att sakta ner sin andning och förbli stilla var inget svårt för en general från Norr. Freja iakttog soldaterna, det enda som rörde sig var henne kalla ögon. Vad ska ni göra härnäst... Tänkte hon medan hon väntade på att soldaterna skulle röra sig.

Wilheim som stod bredvid Freja, några decimeter längre bak var förvånad och överraskad över att Frejas strategiska val att flytta sig från deras före detta gömställe till där de befann sig nu hade varit så lyckat. Han förundrades över henne och kände en otrolig respekt för kvinnan. Samtidigt växte tilldragningen han upplevde inom sig. En dag skulle ha ta Freja som fru, om hon ville och gick med på det. Men för tillfället var det inte det viktigaste att tänka på. Han stod lika stilla som Freja och iakttog soldaterna från Söder.

Arya - Gränsen mellan Öst och Söder
Arya nickade. Tillsammans med Erik, som visade vägen, gick hon till platsen Erik talat om. Mycket riktigt fanns där ett Mispel-träd med avlonga, något taggiga, blad. För tillfället blommade ingen frukt på trädets grenar. Endast de gröna bladen visade på att växten faktiskt levde. Arya ställde sig på tå och sträckte sig efter en av de fruktlösa grenarna. När hon fått tag i den granskade hon den först innan hon slöt sin ögon och andades på ett mer rytmiskt sätt. Snart föll andningen och hjärtslagen i takt på samma sätt som när hon helat Erik. Den gröna disen som kännetecknade Den Gröna magin flöt långsamt ut från Aryas finger toppar. När den nådde trädets grenar och gröna bland började även dem att utge en grön dis. Den lyste inte lika starkt som Aryas men det var tydligt att dem hörde ihop. Snart glänste hela trädet av den gröna disen och gula frukter började blomma ut från grenarna. Arya slog upp ögonen samtidigt som disen avtog och frukterna var mogna.

Priyanka - Regnskogen mot Öst
Priyanka, Leela och Ranveer stod alla tre knäpptysta på stigen och spanade omkring sig. Efter nästan en hel minuts väntan sade Priyanka;
"Leela, det var antagligen bara en fågel eller något-"
Leela skakade bestämt på huvudet.
"Nej, jag är helt säker på att det var något annat..." Hon tog sig försiktigt ner från den svarta hästryggen och spanade med en iskall blick mellan träden.
Priyanka suckade.
"Vi har inte tid att stanna upp såhär! Leela, kan du inte bara fråga något träd så vi kan komma härifrån."
Leela dröjde en liten stund med att svara innan hon nickade och sade;
"Okej, men var beredda, jag tror inte att vi är ensamma här..." Hon gick fram till närmaste trädstam och tog ett djupt andetag. Det var länge sedan hon använt sin sällsynta släkt magi. Inom familjen Nayar fanns det en särskild magisk förmåga inget annat Garudiskt släkte besatt. De som hade kraften kunde med hjälp av sin Gröna magi "tala" med träd. Det fungerade inte riktigt så enkelt att man bara kunde ställa sig och prata med trädet utan kraften gav en förmågan att se trädets minne. Bilder av vad som hänt långt tillbaka i tiden. Eller några minuter om man hellre ville det.
Leela andades ut och förde sin vänstra hand till trädets skrovliga bark. Hon slöt ögonen och lät sin Gröna magi färdas från henne till trädet. Samma gröna, lysande dis som Arya gett ifrån sig när hon helade Erik började sakta strömma ifrån Leelas fingrar och spred sig långsamt till handryggen. Men längre hann inte disen innan kvinnan slog upp ögonen -som en kort stund lyste gröna- och stirrade rakt in bland snåren framför sig. Bilder av en vithårig kvinna och en ljusblond man som kvickt gömt sig dit hon stirrade dansade framför hennes ögon.
Priyanka rynkade pannan.
"Leela...?"
Leela släppte trädet och tog sakta ett par steg framåt.
"Du hade rätt syster." Sade hon med en mörk röst, "Det var antagligen bara en fågel, eller en orm, eller en tiger...eller en liten kanin..."
Priyanka och Ranveer såg med rynkade pannor på Leela samtidigt som hon sakta gick fram mot snåret.
"Eller två spionerande Letoyaner som gömmer sig i snåren!" Ropade hon högt samtidigt som hon blixt snabbt drog sin sabel och högg ner de växter som dolde spionerna från stigen.

Erik - Gränsen till Öst:

Erik studerade Arya, såg på hur hennes kraft väckte liv i grenarna oh fick frukten att växa tills den var mogen. Det var ett under att beskåda. Han skrockade lite för sig själv,
"Händigt att ha med sig dig på resa ju." sade han med ett mjukt leende mot henne. Han önskade att han aldrig behövde slita sin blick från den vackra formen av Arya, de strålande ögonen, det böljande håret, den gyllene hyn... Han ville beskåda henne i tidernas oändlighet. En känsla som fortfarande var väldigt främmande för honom och han visste inte riktigt hur han skulle uttrycka sig eller visa vad han kände inom sig. Så han stod där som ett fån och glodde på henne med ett strålande leende på läpparna.

Freja & Wilheim - på väg mot Öst genom Söder:

Frejas hand landade på hölstret till sitt svärd, Wilheim hade redan hunnit dra ut sitt svärd halvt och började räta på sig. Deras fokus helhjärtat och fullt på situationen de befann sig i.
"Vi är inte spioner!" vrålade Freja med en röst vibrerande utav frustande ilska, hon drog svärdet medan hon kastade sig ut från växterna och höll svärdet i en blockerande hållning för att hindra eventuella attacker från soldaterna på andra sidan buskaget. Wilheim var hack i häl på henne och de intog en defensiv stans med soldaterna från Söder framför sig. Detta hade inte varit planerat. Freja frustade inombords, varför kunde de inte bara dragit vidare så hade de inte behövt mötas..? Men hon förstod att det förstås hade varit något konstigt då de befann sig på Söders territorium, de var trots allt två generaler från Norr.
"Vi är inte spioner, vi vill inte slåss, vi vill inte ha något bråk eller blodspillning." upprepade Freja medan hon stod alldeles stilla.

Arya - Gränsen mellan Öst och Söder
Arya sträckte sig upp mot en av de gula frukterna för att plocka den samtidigt som hon svarade Erik.
”Detta var ingenting, alla Garudier har förmågan att få växter att skynda på sitt blommande.” Hon sträckte sig mot en ny frukt, ”Men det är egentligen förbjudet, använder man kraften på detta sättet för mycket sätts växtens åldrande ur balans och den dör långt tidigare än den borde, eftersom detta bara var en engångs sak så tror jag inte att det bör vara någon far-”
Arya avbröt sig på sista ordet. Hon hade precis vänt sig om med ett par frukter i sina händer för att upptäcka att Erik stod och iakttog henne. Han hade ett brett leende på sina läppar vilket fick henne att undra om det hon gjort sett roligt ut på något sätt.
”Vad tittar du på?” Frågade hon med en förvånad min, ”Är något på tok?”

Priyanka - Regnskogen mot Öst
Leela tog ett par steg tillbaka då de två Letoyanerna störtade ut från sitt gömställe bland snåren. Inom loppet av två sekunder stod även hennes syster och svåger bredvid henne. Alla tre Garudierna stod i en position sina sablar beredda att när som helst göra ett utfall av försvar eller attack. Priyanka var den första att ta till orda efter att den vithåriga kvinnan talat.
"Jasså, inte spioner? Säg mig då vad ni gör här, i de Söderländska regnskogarnas snår, lurandes bland buskarset?"

Erik - Gränsen till Öst:

Erik tittade genant bort, hans hand drog sig genom hans hår för att lite obekvämt klia hans nacke. Han hade ju inte riktigt tänkt sig för, utan fastnat i den där fåniga gloende positionen. Han hade ju inte riktigt tänkt hon skulle se honom sådär, men nu hade hon det.
”Vad tittar du på?” frågade Arya med något som såg ut som en förvånad min, ”är något på tok?” fortsatte hon sedan och Erik kunde inte annat än titta ner på marken. Vad skulle han säga? Att hon var det vackraste han beskådat? Att han kände känslor som han trodde var fysiskt omöjliga? Nej, han kunde inte säga det. Det kändes alldeles för, smörigt och alldeles för omanligt och definitivt onordiskt.
"Umh, nah, inget, bara, bara, fascinerad av din magi." hasplade han lite osmidigt ur sig och vände sig om för att låtsas studera himlen och solen.

Han kunde känna en lätt värme inom sig och han märkte hur små pärlor av svett bildade spå hans nästipp från generingen. Han ville kunna berätta för henne i detalj, men hur skulle han kunna göra det? Det kändes bara alldeles för skumt och blottande för honom.


Freja & Wilheim - på väg mot Öst genom Söder:

Freja insåg att det hela måste te sig extremt skumt och misstänksamt enligt söderlänningarna. Två nordbor, soldater dessutom, som ligger och gömmer sig i buskaget, jo visst fan hade man själv tyckt det var misstänksamt om positionerna varit omvända... Freja suckade och halstrade sitt vapen. Ett försök till att skapa en lugnare atmosfär även om det gick emot var enda fiber i hennes kropp.
"Vi söker efter en försvunnen person från vårt hemland." sade hon och stadgade sin stans med brett mellanrum mellan fötterna, "han har varit försvunnen ett par dar nu. Vi följde helt enkelt hans spår och det har än så länge lett oss hit." Wilheim reagerade vid denna tidpunkt, även han halstrade sitt vapen och tog ett steg framåt så att hon stod bredvid Freja.
"Vad söker ni så här nära gränsen till Öst?" frågade han med sin grova mansröst, "det är lite udda att tre generaler befinner sig utan följe såhär långt från Palatset i Söders center." Freja slängde en blick mot Wilheim, kanske borde han undvika att reta upp de tre söderlänningarna ansåg hon då det skulle leda till onödigt bråk och eventuellt blodspill. Men det fanns inget satyg i hans röst eller blick så Freja hoppades söderlänningarna inte skulle ta det han sade på fel sätt.


Drottning Ariana - Palatset Letiana, Norr:
Fjäderpennan rispade mot pergamentrullen, Ariana befann sig i det västra tornet där hon kunde arbeta ifred. Långt från alla andra då endast en lång spiraltrappa och det lilla rummet hon befann sig i i toppen utav tornet fanns där. Hon hade inget mer tålamod, hon ville ha mer information så hon skickade pergamentrullar till de tre spionerna hon sänt efter generalerna.
"De måste kommit någonvart nu, de måste ha mer information nu." Hon ville ha svar. Framför allt annat ville hon få fatt i Erik och få hem honom om han s skulle behöva släpas hem efter en hatari så skulle hon minsann ha hem honom.

Hon öppnade fönstret, band pergamentlapparna kring benen av två ugglor och en bergshök.
"Seså, flyg nu." de tre djuren lämnade tornet i ett virrvarr utav flaxande vingar. De försvann längs med himlen och drottningen såg med kall blick ut över hennes land och hem.
"Aldrig att jag låter detta förfalla, jag har arbetat för hårt och flitigt för att förlora allt nu. På grund utav min otacksamma lilla yngel till son." hon fräste ut orden i tomheten och smällde igen fönstret innan hon återtog sitt keramiska ansikte med ett vackra leendet och de mjuka ögonen då hon lämnade tornet för att återförenas med alla andra i slottet. Hon hade spelat spelet i många år, levt en teater av charader bland en ovetande publik i nästan 100 år. Hon skulle inte ge upp eller låta det vara förgäves nu. De sista pusselbitarna behövde falla på plats och Erik var en utav dem, för att säkra Norrs framgång och framtida rikedom.

Priyanka - Regnskogen mot Öst
Ingen av Garudierna rörde en muskel under tiden Letoyanerna talade. Den vithåriga kvinnans ord konstaterade teorin de tidigare haft om prinsessan Ashiwaryas försvinnande. Nordkvinnan behövde inte ens berätta vem personen de letade efter var, det var redan uppenbart för Söderborna. Leela suckade och antog en lite mindre hotfull ställning.
"Er prins tog en sväng förbi det kungliga slottet i Söder och plockade upp vår prinsessa." Sade hon, "Vi är här för att leta efter henne."
Priyanka blängde snabbt på Leela, hon gillade inte att systern gav ut sådan viktig information så lätt.
"Vi är fortfarande på Söderländsk mark, ni har egentligen ingen rätt att ifrågasätta oss." Sade hon kallt som svar på den Letoyanske mannens fråga.

Arya - Gränsen mellan Öst och Söder
Arya ryckte på axlarna.
"Okej." Svarade hon Erik utan att tänka vidare så mycket.
Hon tog ett par steg fram emot honom och placerade en gul frukt i hans hand.
"Du skalar den precis som vilken annan citrusfrukt som helst, men akta dig för att äta kärnorna på denna, dem brukar vara väldigt beska." Sade hon och satte igång att börja skala sin.

Parvati - Kungliga Palatset i Söder
Parvati gick med snabba steg genom palatsets korridorer i riktning mot tronsalen. Hon hade en orolig rynka i pannan men ögonen spelade ett starkt uttryck av bestämdhet. Salen var inte riktigt lika full av folk som vanligt men kungen och drottningen satt båda på sina troner och talade lågmält till var sin rådsmedlem. Parvati tvekade inte. Hon nästan sprang över det stora golvet mot tronerna på andra sidan. Inte förens hon var precis vid kanten av det första trappsteget till podiet stoppades hon av två vakter.
"Vad tror du att du håller på med kvinna!?" Röt en av vakterna, "tjänare får inte komma närmare tronerna eller Deras Högheter än såhär!"
"Jag måste tala med Deras Majestäter!" Ropade Parvati, "det är brådskande!"
"Skulle inte tro det!" Sade vakten och började mota bort tjänsteflickan, "Lämna tronsalen nu eller så blir vi tvungna att eskortera dig!"
"Nej! Jag måste-" Sade Parvati förtvivlat.
Hon försökte ta sig förbi vakterna men de fortsatte att mota bort henne med sina vapen. Till sist tog hon till ett sista desperat försök att nå kungen och drottningen av Söder.
"ERS NÅD!!" Skrek hon av alla sina krafter upp mot tronerna. Till hennes stora lättnad lyckades hon få både kungen och drottningens uppmärksamhet.
"Vad är det frågan om? Vakter, låt flickan tala, hon har min tillåtelse." Sade drottningen, "Fröken Kshatriya, vad är det som är så brådskande?"
Vakterna släppte omilt förbi Parvati som tog sig upp för trappan och föll på knä framför sina regenters fötter.
"Ers Majestäter, det är prinsessan Ashiwarya, hon är i fara!"
Kungen och drottningen utbytte en snabb blick med varandra.
"Vad för fara?" Frågade drottningen med mörk röst.
"Det är generalen ni sent för att finna henne, Priyanka Padukone, hon kommer att döda henne!"
Hela tronsalen tycktes dra efter andan då Parvati uttalat de sista orden.
"Hur vet du det här?" Frågade kungen och spänningen steg ytterligare.
"Priyanka har alltid avskytt prinsessan, hon spred falska rykten om henne den första tiden efter att det Röda Kriget var slut och det var hon som fick Ashiwarya att lämna palatset natten då hon försvann."
"Lögner." En kall röst ljöd vid sidan av drottningens tron, "ers Majestät, den här tjänsteflickan ljuger, min dotter skulle aldrig göra något sådant."
Mallika Nayars ord var så falska en rysning gick över hela Parvatis kropp, men det var bara hon som kunde höra det. Drottningen såg mellan hovdamen på sin högra sida och tjänarinnan vid sina fötter.
"Parvati, det här är mycket allvarliga anklagelser." Sade hon, "Har du något konkret bevis för dina påståenden?"
Parvati svalde med pannan tryckt mot det kalla golvet.
"Nej ers Nåd." Sade hon svagt, "Men jag är prinsessans närmaste tjänarinna och-"
"Om du inte har några bevis har du heller ingen rätt att anklaga min dotter för sådana fruktansvärda saker!" Avbröt Mallika Parvati, "Ers Majestäter, jag försäkrar er om att min dotter är den mest lojala kvinnan ni kan finna, hon skulle aldrig göra något av vad denna oförskämda tjänarinnan sade."
Drottningen såg på sin make som nickade tillbaka mot henne.
"Vakter, för bort fröken Kshatriya från tronsalen, hon har inte längre någon rätt att vistas här." Beordrade drottningen.
Parvati såg hastigt upp från golvet.
"Men ers Nåd jag-"
"Tig flicka! Du har redan sagt nog och du skall vara glad att jag inte bestraffar dig hårdare för din fräckhet!"
"Men min drottning, prinsessan-"
Längre hann inte Parvati innan de två vakterna tagit var sitt hårt tag om hennes överarmar och släpade henne ner för trappan och över det blanka golvet mot utgången av tronsalen.
"ERS NÅD!" Skrek Parvati hest samtidigt som hon kastades ut i korridoren och de tunga dörrarna till salen slogs igen med en dov smäll.

Freja & Wilheim - på väg mot Öst genom Söder:
Wilheim rätade på sig, Freja drog ihop benen lite och rätade sig lite hon med. Förvånade över att söderlänningarna hade svarat dem.
"Jag uppskattar er ärlighet." sade Freja och placerade sin knutna näve på sin högra axel med en dov smäll. Det var det Letoyanska sättet att tacka en okänd. Wilheim gjorde det samma och böjde sitt huvud kort.
"Vi söker vår prins, kungaparet önskar att han återvänder. Oavsett." sade Freja och tittade med ärlig blick på en utav de två kvinnorna med gyllene hud, den som talat öppet till dem. Luften kändes tung omkring dem och en spänning vibrerade i luften. Men den var inte så stark att Freja kände sig tvungen att anta krigsställning eller tänk. Hon var vaksamt på sin vakt men avstod från att vara den som antog stridsposition i hopp om att slippa spilla onödigt blod och slösa värdefull energi och tid.


Erik - Gränsen till Öst:
Han stirrade på henne, sedan på frukten, på henne och på frukten. I Aryas hand såg frukten ganska stor ut och tillräcklig för att mätta gott medan den i hans näve såg ut som några fjuttiga munsbitar - i bästa fall. Men han satte sig ner med en lätt duns och lade benen i kors medan han försiktigt skalade frukten. Det var svårt att inte få med fruktens kött, han var ovan vid frukter som denna. Hemma åt de allt, bara stoppa hela frukten med skal och kärnor - ja hela alltet - rätt i munnen och tugga. Förutom frukter med ett center - som äpple och päron - då de växte sig stora i deras nordliga trädgårdar.

"Vid de utvaldas näve!" svor han till då lite sur saft lyckades skvätta sig in i hans öga. Det sved till något fruktansvärt och han försökte gnugga med baksidan av sin näve men det hjälpte inte så värst mycket. Han höll frukten stadigt i sin andra hand dock, rädd att försumma en värdefull källa till energi som dessutom gavs till honom av kvinnan han älskar. Han mumlade lite mer för sig själv medan han försökte blinka bort den svidande känslan från sitt nu röda öga.


Prinsessan Briañna - Palatset Letiana, Norr:
Hon hade känt sig rastlös, utan sin bror Erik hade palatset känts dött och trist. Inget hände och hon fick ingen paus från bördorna av att vara kunglig. Erik hade tagit Frigga med sig, Freja hade följt efter dem på order av kungaparet och med henne hade Wilheim försvunnit.
"Du vet, det var roligare när alla var här." muttrade hon medan hennes hund satt bredvid bänken och stirrade på henne med glada - dock oförstående - ögon. Briañna klappade hunden på huvudet. Den flämtade lite av nöje och återgick sedan till att titta på henne.
"Nu får jag aldrig gå ut, eller rida på Frigga. Wilheim berättar inga historier medan han lär mig stridstaktik, Erik och Freja finns inte här att prata eller umgås med. Och absolut inget händer. Det är helt dött här..." muttrade prinsessan uttråkat och släppte ointresserat pennan. Hon gick fram till fönstret och tittade ut. Himlen var klarblå, det vita skenet från solen klart och starkt mot den glänsande marken.
"Du vet, bara för att jag är kvinna och yngst så ska jag utbildas till någon slags skrivbords faun, medan det jag vill är oviktigt. Visst, jag får ah mitt nöje med sång, dans och musik då det anses värdigt att kunna sjunga, dansa och spela instrument som kvinna. Anses, vad brukar Wilheim säga... Juste, belevat." fnittrade Briañna och skskade sitt huvud, "men mer än det skrivbrodsbundna vill jag ut där, i friheten..." Hon stirrade ut över bergen som fanns överallt i Norr och kände en glädje inom sig vid åsynen.

Innan hon visste ordet av det hade hon smitit förbi alla vakterna i palatset via gångarna och rutterna som Erik visat henne för många år sedan och kappan hon bar täckte effektiv hennes klädnad och huvan hannes ansikte. Hon hade bestämt sig utan att egentligen veta om det. Hon ville ha lite andrum, om det så bara var hennes mors älskade inmurade trädgård. Bara komma ut en kort stund och slippa se sama väggar, slippa studera läkemetoder och stadsbyggnation. Men valet att smita ut till just sin mors trädgård visade sig vara ett förödande sådant.

Priyanka - Regnskogen mot Öst
"Jag uppskattar er ärlighet." hade den Letoyanska kvinnan sagt och hon och den andre mannen hade båda placerat var sin knuten näve på sina högra axlar. Priyanka såg inte ut att hålla med kvinnan. Hennes ansikte hade mulnat drastiskt då Leela gav ut informationen om deras uppdrag. Hon och de två andra Garudierna höjde något förvånat på sina ögonbryn efter Letoyanernas gest. De alla kunde ytterst lite om Letoyanska seder och traditioner. Leela var den första att ta till orda efter den lilla förvåningen.
"Så, har ni funnit några spår av er försvunne prins?" Sade hon och lät sin sabel försiktigt glida ner i slidan i sitt bälte.
Även om hon inte längre hade sitt vapen blottat för Letoyanerna var hennes sinnen på helspänn ifall att någon av dem skulle bli hotfull. Priyanka och Ranveer ändrade inte ställning utan stod blick stilla med sina vapens bredsida vinklat mot Letoyanerna. De tänkte inte vara så vänliga som Leela.

Arya - Gränsen mellan Öst och Söder
Arya skalade snabbt och smidigt sin frukt. Inget av köttet fastnade i det perfekt formade skalet och ingen saft sprutade åt något håll. Lika smidigt gick det för henne att peta ut de små kärnorna ur de gula, färska klyftorna. När skalningen och rensningen var klar delade hon frukten i två delar och drog loss och åt upp klyfta för klyfta. Hon hoppade till när Erik svor över saften i sitt öga, men kunde inte låta bli att le roat åt honom.
"Försök inte torka bort det," sade hon, "Håll ögat stängt eller skölj med vatten annars kommer det att bli värre."
Hon såg ner på den ännu inte färdig skalade, något mosade, frukten i hans hand och bet ihop för att hålla inne ett till leende.
"Vill du ha hjälp?" Frågade hon försiktigt, men ändå lite retsamt.

Parvati - Tjänarnas del i Kungliga Palatset i Söder
"DU GJORDE VAD FÖRNÅGOT!?" Hariamta Kshatriya's höga röst ljöd genom alla rum i tjänarnas boning i det kungliga slottet.
Parvati satt nästan osynlig på sin sovmatta medan hon läxades upp ordentligt av sin förbannade moder.
"Hur tänker du flicka!?" Ropade Hariamta, "Rusa rakt in i tronsalen framför kungen och drottningen och nästan alla deras närmsta rådsmedlemmar och hovdamer och slänga ur dig sådana anklagelser utan minsta bevis rakt framför näsan på dem alla!"
"Jag var så stressad, jag tänkte bara inte riktigt igenom det-" Pep Parvati men blev avbruten av sin mor.
"Tänkte inte igenom? TÄNKTE INTE IGENOM!?" Hariamta såg ut att när som helst kunna explodera, "PARVATI YASMINE KSHATRIYA! FÖRSTÅR DU VAD DET ÄR DU HAR GJORT!? Det är inte bara du som tar skada av detta, det är hela din familj! Du, jag, din broder! Förstår du vilken skam detta är för oss alla? Hur svårt det kommer att vara för mig att sköta mitt arbete? Hur svårt det kommer att vara för dig och din bror att överhuvudtaget få något jobb!?"
Hariamta var tvungen att ta ett par djupa andetag innan hon kunde fortsätta.
"Du skall föreställa vuxen Parvati, du skall föreställa en vuxen, mogen kvinna, men du beter dig som ett litet barn! Ett mycket korkat sådant! Du skall vara glad att drottningen visade sådan nåd mot dig. Dessa typer av anklagelser hade kunnat klassas som föräderi och du hade kunnat förlora din frihet där och då!" Parvati's mor gjorde en kort paus och såg på sin dotter med nästan blixtrade ögon, "Du får från och med nu uppgift att sköta fängelse sysslorna tillsammans med Kanika och Marek. Dina nya sysslor börjar från och med i morgon bitti."
Fängelsesysslorna var de smutsigaste och jobbigaste av alla uppgifter i hela palatset. Det innebar att städa de illa luktande cellerna, tömma fångarnas avföring, bara in och ut mat till fångarna och en hel del annat som vanligt vis bara de lägsta tjänarna eller slavar brukade få i uppgift.
"Nej! Mor, snälla förlåt mig jag-" Men Hariamta hade redan vänt sig om och gått ut ur rummet då Parvati talade. Innan hon hann avsluta meningen hade dörren mellan dem smält igen med en hög smäll. En liten tår föll från Parvatis öga innan hon reste på sig från sovmattan. Först stod hon bara upp en liten stud och stirrade på den hårt stängda dörren. Men efter en liten stund torkade hon snabbt sin kind och skakade bestämt på huvudet. Hennes tidigare plan hade kanske inte varit särskilt genom tänkt och ingen hade kanske lyssnat på henne, men Parvati tänkte inte ge sig för det. Hon kände mycket väl till Priyankas hat mot Arya och vad hon antagligen skulle göra när hon hittade henne. Arya var Parvatis bästa vän och hon skulle sätta stopp för Priyankas planer. Oavsett vad det skulle kosta henne.