Skinny Love (Marauders)

Trezzan, förlåt att jag inte har svarat! Har haft mycket på jobbet, så att det blev luddigt i huvudet. Snälla, förlåt mig!

I alla fall bra kapitel. Det blir spännande att läsa vidare! Undrar hur det ska gå när hon kommer till Hogwarts! Längtar.

Hej på er, fredagen är kommen och har tillgång till mitt dokument igen haha. Är febrig med ledvärk i hela, hela kroppen vilket inte är så skönt för en fredag (och kan inte plugga när jag mår så dåligt...) men jag kan ta det lugnt åtminstone!

Hoppas ni har haft en bra vecka och att ni ska tycka om kapitlet! Och njut av eran fredag!


Kapitel 2.

”Jessica!” Ropar en glad Sirius när jag kliver in i hans och marodörernas kupé på Hogwartsexpressen. Efter att i över tio år sett honom bli behandlad som skit är jag så oerhört glad för honom och över att han ser så oerhört frisk ut. Jag får hålla mig från att inte börja gråta av lycka över att var där med dem efter tretton dagar i graven. James sitter mittemot Sirius, Peter bredvid James och Remus intill Sirius. De allihop ler mot mig och jag känner att nu är jag på väg till lycka. Jag slår mig ner bredvid Remus som jag vet inte kommer hitta på något bus mot mig och sedan lutar jag mig bekvämt bakåt.

”Hur var ditt lov?” Frågar Remus artigt och jag ler ett leende som inte riktigt når ögonen.

”Det var behagligt, lugnt och skönt.”

”Så du orkar med oss resten av terminen”, säger James och sedan skrattar de glatt. Kupédörren öppnas och Lily kikar in. Hon ler mot mig och ser sedan mot de andra och upprepar gesten. James är överlycklig för att han lyckats fråga ut Lily på dejt och hon verkar vara ganska glad över det också.

”Finns det plats för mig och Alice här inne?” Undrar hon och vi allihop nickar. James knuffar bort Peter till andra hörnet och Lily sätter sig på platsen men när våra blickar möts ser jag att hon himlar åt hans barnsliga gest, även om jag tror att hon innerst inne uppskattar den. Alice sätter sig intill mig och jag frågar henne hur hennes lov varit varpå hon börjar prata och inte slutar på en kvart. Marodörerna spelar knallkort tills Remus måste gå till sitt prefektmöte. Strax därefter tycker James att det är en bra idé att gå på upptäcktsfärd genom tåget fastän det är exakt samma tåg vi åkt så många gånger de senaste åren. Peter vill självfallet följa med, Alice vill leta upp godisvagnen och Lily skrattar bara när James drar med henne ut ur kupén. Sirius stannar kvar i kupén med mig och då kan jag inte hålla mig längre. Först tittar jag bort från honom när tårarna ramlar nerför ansiktet på mig fastän jag förstår att han kan höra att jag hulkar. Det tar inte många sekunder innan han vänt mig mot honom och lagt armarna om mig. Han vet hur det är, han vet vad som hänt.

”Alla har haft ett sådant underbart lov”, gråter jag och han lutar sig fram så att hans haka lutar mot mitt huvud ”och jag har inte gjort någonting, jag har inte ens fått några presenter. Såg du det där armbandet Alice hade?”

”Det blir bättre.” Tröstar han och klappar mig över ryggen. Jag drar mig undan från hans hand men innan jag hunnit skydda mig så har han dragit upp baksidan av min tjocktröja och synar de blåmärken som täcker större delen av den.

”Jag ramlade nerför trappan.” Säger jag ursäktande men han köper det inte.

”Jag ramlade också nerför en trappa en gång”, svarar han dock samtidigt som han håller om mig igen.

”Jag har en julklapp till dig, men den ligger i min koffert”, säger han sedan och jag ler smått. Sirius Black, min bästa vän.

”Jag vill aldrig dit igen”, viskar jag. För denna gång var det som allra värst. De andra gångerna jag fått stryk hade jag förtjänat det men denna gång hade jag inte gjort någonting. Att Avery inte sa ett ord till mor, eller ens kom och hjälpte mig tydde bara på att han faktiskt inte brydde sig. Jag trodde uppriktigt talat att han hade brytt sig men jag antar att jag inte kunde lita på mitt eget kött och blod längre, hur rent blodet än var.

”Du får säkert följa med hem till James när vi slutar skolan”, svarar Sirius. Jag nickar mot hans bröst och sedan somnar jag utmattat.

När jag vaknar igen sitter jag istället lutad mot fönstret, förmodligen har han bytt plats på oss två för att gå och hitta på fuffens med de andra killarna. Det är nämligen ingen i kupén. Bara jag och väskor på hyllorna, på det utfällbara bordet ligger ett parti knallkort, en del godispapper ligger intill. Det är mörkt ute, inte särskilt konstigt kanske med tanke på att det är januari och solen går ner innan den ens gått upp. Det är säkert ett par timmar kvar innan vi kommer fram till Hogsmeade. Jag reser mig trött upp och håll på min ömma rygg när jag rör mig mot kupédörren. Jag öppnar den men utanför är det helt nersläckt förutom två lyktor i vardera ända av vagnen. Kupédörren stängs efter mig och jag plockar upp min stav ur innerfickan på min kappa och låser efter mig. Deras väskor är ju trots allt kvar därinne. Sedan går jag bakåt i tåget. I nästa vagn är det precis lika lugnt och stilla med bara två ensamma lyktor som ljusresurs. Kupéerna här verkar även vara tomma och när jag kliver in i sista vagnen förstår jag varför. Kalabaliken, musiken och människorna slår mig liksom kylan efter att en varit inne i ett varmt hus. Korridoren är fylld av människor, kupéerna ännu knökade och efter att ha tagit mig förbi de två första kupéerna utan att bli knuffad eller att ha fått ont så hittar jag marodörerna. Självklart är det de som har startat detta, vilka annars? James får syn på mig och reser sig vingligt upp. Han öppnar dörren och ler glatt mot mig.

”Kom in, kom in!” Säger han och jag nickar och försöker klämma mig förbi två hufflepuffare som samtalar febrilt om något som jag inte riktigt uppfattar.

”Jag kommer James”, skrattar jag och är lättad över att han lockat ett skratt ur mig så enkelt. Direkt när jag är innanför kupédörren slår den igen med en smäll och om det skulle vara möjligt är det ännu mer liv här inne. Sirius försöker få två knallkort att inte smälla samtidigt som han ställt ett shotglas fyllt med eldwhiskey på dem som Peter med tårar i ögonen och ett brett leende hjälp till att försöka hålla stabilt. Knallkorten knarrar argt men till slut lyckas de och ett väldigt jubel bryter ut i kupén. Knallkorten sprängs och landar hela på golvet men shotglaset med eldwhiskey flyger genom luften. Det skapar en total tystnad inne i kupén och ingen mindre än Remus Lupin ställer sig upp och fångar det nu nervända glaset i handen. Den heta whiskeyn är kvar i glaset. Ännu ett jubel.

”Vad sysslar ni med?” Frågar jag Sirius när jag sätter mig ner med ett flin. Han ser nöjt på mig.

”Det spelar väl ingen roll, jag är bara glad att du ser gladare ut än för ett par timmar sen”, svarar han och lägger en försiktig arm runt mina axlar.

”Remus verkar ha vunnit i alla fall”, påstår jag och Sirius tittar på Remus.

”Pft”, utbryter han och plockar upp knallkorten från golvet, sedan tar han det nu tomma shotglaset från Remus för att börja om på nytt. Remus flinar åt sin vän och hjälper till att hålla korten stabila istället för Peter som pratar med James om något.

”Två poäng till Remus nu”, hör jag att han säger.

”Sirius har bara vunnit en gång, han börjar väl säkert fuska snart”, skrattar James och Sirius verkar ha hört det för han kastar en blängande blick på de två vännerna som inte deltar i leken.

Yes! Bra att Lily gav James en chans!

Man kan inte låta bli att gilla marodörerna *host*Inte Peter*Host*. Sedan så är det väldigt idiotiskt att slå sina barn bara för att de är i ett annat elevhem än de var och för att de hänger med människor som inte har "rent blod" eller inte tycker som de...

Krya på dig!

Läser, superbra!

Hej! Har ingen dator förrän nästa vecka så blir tyvärr ingen uppdatering tills dess. Men kan hinta om att den första lektionen i trolldrycker hålls. Tack för att ni läser

Blir nu lite nyfiken om hon är bra på treolldryck eller inte, eller om att hon är med i Snigelklubben. Tack för att vi får läsa den här fantastiska fanfiction!

Nytt kapitel woooh! Haft så himla mycket i skolan men jag har ju kapitlen i datorn, bara inte haft tid att göra något åt saken. Men hoppas ni ska tycka om det ändå!

Kapitel 3.

Många tror att vissa saker inte är så allvarliga som de verkar och får för sig att det är smartast att vända sitt blinda öga åt de drabbades håll. Helt ärligt vill jag bara att de människorna ska gå in i en vägg och få grisnäsor, allihop. Sådana är personalen på Hogwarts. De tror att det enda allvarliga här i världen är dödsätarna och han-som-inte-får-nämnas-vid-namn. Under mina snart sju år här på Hogwarts har jag aldrig fått höra att det går att få hjälp om man mår dåligt eller har det dåligt eller något som skulle kunna tyda på att Hogwarts på något sett bryr sig om eleverna på skolan. Ingen hade sett att Sirius blev dåligt behandlad hemma, förutom hans vänner såklart. Ingen märkte att många elever sprang runt och lekte med svartkonster, ingen märkte att många elever blev dåligt behandlade hemma. Ingen märkte att marodörerna hade mobbat Severus Snape, inte för att jag brydde mig om honom. Men allt detta i stort sett bevisade för mig att ingen brydde sig ett dugg om eleverna, det fick vi göra själva. I vartenda elevhem var allihop en familj och tog hand om varandra.

På den första lektionen, sista terminen på Hogwarts har vi Trolldryckskonst. Snigelhorn parar ihop oss, jag hamnar med någon Slytherinare jag inte kan namnet på men som verkar irriterad över att få arbeta med någon från Gryffindor. Kanske kan det vara en sak som bidragit till att jag blivit så utfryst av min familj. Min bror var i Slytherin så han var mors självklara favorit när inte jag också hamnade i Slytherin. Innan dess hade saker varit lite bättre men vi var trots allt en renblodsfamilj, disciplin var viktigt tyckte mor och ännu viktigare blev det när far försvann. Jag visste att både Sirius och Regulus blivit agade fastän Sirius blev det mer, och detsamma gällde mig. Vi hade förmodligen aldrig varit så goda vänner om vi inte varit så lika i grunden. Han störde sig på att jag var så precis, tystlåten och stilla medan jag störde mig på att han var en skuttig jävla idiot - ja, jag kallade honom faktiskt det en gång.

”Som ni vet kommer ni att ha era F.U.T.T prov senare i år, men istället för att göra ett skriftligt prov i Trolldryckskonst ska ni de kommande sex månaderna tillreda Felix Felicis, flytande flax.” Nästan hela klassen stönade över informationen, killen intill mig gjorde detsamma och slängde en arg blick mot mig. Idiot. Lily verkade tycka att informationen var strålande, Snape tittade på Lily längtansfullt medan James och Sirius viskade ondsint och såg elakt mot personen som inte kunde släppa Lily med blicken. Var det såhär det kändes innan storm slog hårt mot en fridfull atmosfär? En sak var säker, skolan hade börjat igen.


”Du måste lägga i örten före regnvattnet”, väser Slytherinaren intill mig ilsket fastän jag ännu inte gjort något fel. Jag gör som han säger, precis så som jag hade tänkt göra och vet att man gör. Runtom har människor faktiskt roligt när de arbetar kring uppgiften medan jag får stå här med en pojke jag inte ens vet namnet på. Han tar över när jag lagt i örten, regnvatten och strax därefter en bärnsten. Jag antecknar på en bit pergament med min fjäderpenna som jag först doppat i bläcket. När vi påbörjat våra trolldrycker tar Snigelhorn till orda igen och berättar att vi runtom projektet kommer att ha vanliga lektioner och att han förväntar sig det allra bästa från oss allihop samtidigt som han nickar uppmuntrande mot sina fyra eller fem favoritelever, kanske är det fler. Jag bryr mig inte särskilt mycket då jag inte är en av dem.

”Jag är här klockan sju ikväll, inte en minut försent”, säger pojken jag kokar trolldryck med och skyndar iväg då Snigelhorn avslutat lektionen. Jag ser på honom där hans ryggtavla försvinner och försöker komma på hans namn.

”Kom Jessica, vi har örtlära med Ravenclaw nu!” Ropar Lily och jag skyndar efter henne och resten av Gryffindor. Egentligen har jag otroligt ont i ryggen, men vad ska jag göra åt det problemet?


”Han verkar ju jätteskum, är du säker på att vi inte ska följa med dig ner och vänta på dig utanför klassrummet?” Undrar Sirius medan han går fram och tillbaka bakom soffan. Efter att vi spelat ett parti knallkort har jag berättat att jag måste gå ner till fängelsehålorna för att titta till felix felicis. Något alla mina vänner verkar vara skeptiska inför.

”Ni var ju där nere efter maten”, suckar jag och försöker göra mig liten, jag hoppas att de inte ska följa med. Jag vill inte vara en för stor börda för dem.

”Varför gick inte du också ner då?”

”Vi kom överens om klockan sju… Typ.” Svarar jag.

”Typ?” Undrar Remus och äter en bit av chokladen han håller i handen.

”Han sa att han skulle vara där då bara och sen gick han så jag måste väl också vara där då.”

”Du måste sluta låta alla trampa på dig”, fnyser Sirius och ger mig en blick som känns lite hårdare än vad jag vet att den är.

”Vem är han ens?” Undrar jag och kommer på att jag ännu inte lärt mig hans namn.

”En sådan där skum typ, säkert framtida anhängare till den där som inte får-nämnas-vid-namn”, säger James och himlar med ögonen, när han ser min blick svarar han istället, ”Evan Rosier.”

”Han är väl vän med Snape?” Frågar jag varpå Remus nickar eftersom det är hans choklad jag tittar på, han ifrågasätter i alla fall ingenting som Sirius eller James gör när jag har ögonkontakt med dem.

”Äsch, om ni måste följa med ner så får ni väl ställa er utanför dörren då.” Remus himlar åt att jag gett upp så lätt men när jag tittar på Sirius och James skiner de upp.

”Jag ska leta reda på Peter, jag tror han är i biblioteket”, säger Remus simpelt och vi allihop går mot porträttutgången. Remus försvinner åt ett håll av slottet och vi, alltså jag, Sirius och James tar en genväg till fängelsehålorna.


”Gjorde du rätt då?” Snäser Rosier och knuffar bort mig från kitteln varpå han ser om effekterna på drycken är som de ska vara när ekvatorsand blivit tillsatt. Han kastar en blick mot mig som säger att han fortfarande tror att jag är inkompetent trots att drycken faktiskt har rätt färg. Jag haltar dit eftersom knuffen gjorde extra ont i ryggen och tittar ner i drycken snabbt.

”Du behöver inte vara elak Rosier”, säger jag lite mer vågat än vad som är menat. Han tittar snett på mig.

”Du fick väl inte ont av det där?” Skrattar han och knuffar mig igen för att få bort mig från drycken så han kan tillsätta pulveriserad draktand. Denna gång faller jag till golvet och tårarna bränner mot ögonlocken när jag inte kan komma upp igen. Merlins skägg vad svag jag är. Han kommer att berätta det för alla om han märker något.

”Men för merlins skull, ställ dig upp din patetiska lilla fågelunge”, säger han men när jag inte rör mig hör jag att han kommer närmare. När han ska vända håll på mig åker klädnaden upp och jag tror att han kan se min rygg för han släpper mig omedelbart.

”Har du ramlat nerför trappor eller?” Undrar han och jag stönar.

”Ja det har jag”, viskar jag innan jag med alla min kraft trycker mig upp från golvet. Är han verkligen så dum i huvudet att han tror att jag ramlat nerför en trappa? Men så minns jag namnet Rosier. Han må vara en av de tjugoåtta men familjen Rosier är inte bland de som vilar hårt på traditioner. Inte konstigt att han inte fattar någonting. Idiot. Han har säkert fått halva sitt liv serverat på silverfat.

”Är vi färdiga?” Frågar jag men utan att vänta på svar börjar jag gå mot dörren och där utanför väntar James och Sirius. En blick åt dem båda och de förstår att vägen till Gryffindors sällskapsrum ska spenderas i tystnad.

Haha, satt nyss och undrade när du skulle lägga upp ett kapitel xD Men den var bara...TOTALLY AWESOME!

Jättebra! Bevakar. Läs gärna min fic:https://www.mugglarportalen.se/forum.php?topic=50757

Ja, det här är jättebra. Är detta Jessica Raven, som

Här får vi möta en ung, mer sårbar Jessica. Hon är omgiven av vänner, men ändå på något sätt ensam. Just ensamheten tycker jag beskrivs väldigt bra i den här berättelsen. På herrgården, i den tomma tågvagnen, i hennes inre ensamhet.

Jag tycker om hur Sirius är mot henne. Han verkar vara den som får komma närmast.

Det här stycket berörde mig och jag tycker att det har en stark poäng:

Under mina snart sju år här på Hogwarts har jag aldrig fått höra att det går att få hjälp om man mår dåligt eller har det dåligt eller något som skulle kunna tyda på att Hogwarts på något sett bryr sig om eleverna på skolan. Ingen hade sett att Sirius blev dåligt behandlad hemma, förutom hans vänner såklart. Ingen märkte att många elever sprang runt och lekte med svartkonster, ingen märkte att många elever blev dåligt behandlade hemma. Ingen märkte att marodörerna hade mobbat Severus Snape ...

Hoppas att den här storyn någon gång fortsätter,även om det var länge sedan den uppdaterades. Bevakar!