Prs tippest & JustAFriend

Det kändes som att hela världen rasade framför han ögon. Tomheten inombords höll på att konkurreras ut av den starkaste känslan av skam han någonsin känt. Han skakade så jävla mycket. Han hatade det här. Han hatade skolan, livet, mamma, Eric, Sebastian, men framför allt sig själv. Eller nä det var inte sant. Han hatade sig själv förvisso men resten hatade han bara ibland. Typ nu. Det lätta trycket från handen på ryggen påminde honom att han hade ett liv att gå vidare med. Han ville bara bli omfamnad och stortjuta i någons knä samtidigt som tanken av att gömma sig under en sten i all framtid kändes otroligt lockande.

Ughhh, han hjärta slog i vad Elliot misstänkte var i takt med en kolibris vingar. Han lyfte försiktigt armen för att torka bort svetten i pannan men blicken möttes istället av en blodsdroppe rakt ner i ögat. Tårarna fortsatte sippra nerför Elliots kinder. Hur var det ens möjligt att allt kunde gå så käpprätt åt helvete? Han hatade att visa sig såhär. Hatade hatade hatade. Eric var den ända som fått, tja, äran eller vad man nu kunde kalla det, att se Elliot så här. Och numera... Sebastian. Allting var bara så konstigt. Han kände sig så otroligt underlägsen.

Självklart visste Sebastian inte var han skulle säga. Det var inte konstigt. Helt ärligt visste Elliot inte heller vad han ville höra. Han försökte försiktigt resa sig upp men hela han darrade som ett asplöv en vindig Majdag, eller som benen på en nyfödd giraff som försökte stå för första gången. Det berodde på betraktarens ögon. Elliot ville hur som helst varken vara ett löv, eller en giraff. Han ville vara Elliot.

Han sjönk istället ner på golvet, med ryggen mot skåpen bakom och drog upp knäna mot huvudet. Han la försiktigt armarna runtom benen. En del av ärmen gled upp och blottade den nedre delen av armarna. De var hyfsat oskadda från ärr, då han försökte dölja dem genom att planera ut placeringar mer. Ibland blev det dock som det blev. Typ som idag. Han kände sig som ett barn som satt och grät men just nu kunde han inte bry sig. Han hade blivit förödmjukad. Han sneglade försiktigt ner på såret och la först nu märke till hyr djupt det var. Betydligt djupare än planerat. Inte konstigt att det inte slutat blöda. Han drog försiktigt ner ärmarna igen men han var rätt så övertygad om att Sebastian redan lyckats se. Han skulle vara ärlig, bättre dagar hade han haft. Men även sämre. På något sätt fick Sebastian nämligen honom att känna en trygghet på ett sätt han aldrig känt tidigare. Han lutade försiktigt huvudet mot knäna igen.

Mer tårar. För mycket tårar. Det var som att Elliots tårar rann ner i Sebastians huvud och orsakade en ren jävla kortslutning. Hur var man ens en människa? Han förstod inget. Han hade till och med börjat gapa, lite sådär som förvånade/förvirrade människor brukade göra. Seb var verkligen bådadera.
Elliots försök till att resa sig orsakade däremot en reflex i Seb. Wow, ansats till handling! Nytt. Han tog ett steg närmre honom, kastade ut armarna som för att ta emot honom; men det behövdes inte. Han satte sig ner istället. Jaha, vad skulle han göra nu då? Stå där, titta på? Gå därifrån? Nej, det kändes fortfarande inte rätt att lämna Elliot ensam just då. Herregud, vem kunde ens veta vad som skulle hända då?

Men tankarna försvann när Seb såg Elliots armar. Fler ärr. Av någon anledning så gjorde det jävligt ont inom honom när han såg det. Hur i helvete kunde killen hålla masken hela skoldagar? Visste någon annan om vad han gjorde mot sig själv, eller var det bara Seb? Gud, han önskade att han inte visste. Han önskade det så mycket. Fan, tänk så var han verkligen den enda som visste om det? Han blev med ens lite arg - för hur kunde Elliot konstant vara omringad av människor, se glad ut, peppa de andra eleverna - men egentligen må helt åt helvete? Varför var ytan så jävla viktig för alla att de konstant tryckte undan sina egna känslor för att se bättre ut? För att få en bra image? Seb hade aldrig förstått det - vilket kanske var en anledning till hans utanförskap i skolan. Eller tja, han var ju inte helt utanför - han umgicks med diverse gäng då och då, men inte för ofta. Inte tillräckligt ofta för att de skulle märka av att han faktiskt var där.

Han böjde bak huvudet, tittade upp i taket, och tog ett djupt andetag. Det var rentav jobbigt att titta på Elliot; han såg bara ut som ett skal av den han brukade vara. Inte för att Seb kände honom eller så, men den personligheten han mötts av i korridorerna var inte den han möttes av nu. Det var bara utseendet kvar. Knappt ens det.
”Varför gjorde du det?” frågade han efter en längre tystnad. Han tittade tillbaka på Elliot och funderade på om han också skulle sätta sig ner. Han gjorde inte det. ”Alltså... Fan, jag kan inte prata om sånt här. Men jag kan lyssna, om du vill.”

Elliot tittade upp mot Sebastian. Han kände sig som en åldring på ett demensboende. Någon som var skadad. Någon som var i stort behov av hjälp. Någon som var där fysiskt men på samma gång inte riktigt där mentalt. Han kände sig svag. Rummet var suddigt. Han torkade bort tårarna med den högra ärmen. Den var redan fuktig av svett.

Sebastian såg så jäkla förvirrad ut. Det var dock inte konstigt efter vad han just varit med om. Han skulle bara hämta den där dumma målningen och sedan kom Elliot och förstörde han kväll. Och natt. Kanske även delar hans liv. Han var själv väldigt bekant med att saker och ting sätter spår, både fysiskt och mentalt. Han var fullt medveten om att händelser, bilder, som präntats in i hjärnan blir svåra, ja näst intill omöjliga att sudda ut. Elliot kunde inte låta bli att tycka synd om Sebastian. Han hade inte valt det här. Han hade inte valt att se Elliots armar, blodet...eller det Elliot misstänkte var någon form av panikattack.

Han fick ögonkontakt med Sebastian. Det var första gången han fått frågan ställd till sig. Han ville bara gömma sig, stänga inne allting och slippa vara så sårbar. Men på samma gång kände han hur allting förr eller senare behövde komma ut. Han ville inte ljuga, det hade ändå garanterat misslyckats och då hade han framstått som ännu värre, om nu det ens var möjligt dvs.
"Jag..jag..det...ont...", mumlade han snyftande. Fan Elliot. Ta dig samma för en gångs skull. Du låter som en barnunge. Tankarna flög runt i huvudet. Han försökte verkligen sitt bästa men orden verkade inte vilja komma ut, speciellt inte i den ordning han önskade. Efter ytterligare ett mer eller mindre misslyckat försök till att få ur sig något någorlunda vettigt bestämde han sig för att istället få ordning på såret efter saxen. Han tog mod till sig och samlade kraft för att rösten inte skulle brista.
"Kan du öppna?", frågade han försiktigt och nickade mot förbandsförpackningen på bordet. Det var ändå ingen idé att försöka öppna den själv då händerna darrade ännu mer nu. Han hällde försiktigt spriten över såret igen då han misstänkte att partiklarna från det ej nystädade bildsalsgolvet inte var det bästa för ett färskt sår.

Dum, dum grej att säga. Egentligen inte så dumt att säga, det var väl stöttande på något vis - men fan, han ville inte veta. Han ville inte bli involverad i Elliots liv, än mindre hans problem.
Men han tyckte synd om honom, vilket var udda. Seb hade aldrig riktigt tyckt synd om människor - hans mamma hade kallat det en av hans stora brister. Skulle hon vara nöjd med honom nu? Nu när han tyckte synd om någon, på riktigt? Förmodligen inte. Helvete Seb, försök inte göra detta till något om dig själv. Våga inte sätta dig själv i fokus. Inte nu. Verkligen inte nu. Inte när killen sitter vid dina fötter, gråtandes, skakig... Krossad. Helvete helvete helvete, tänkte han ännu en gång. Varför hade han bestämt sig för att åka till bildsalen.

”Okej”, svarade han hest och backade mot bordet där förpackningen med förband låg kvar. Där Elliot hade lämnat dem, för han varit inkapabel till att öppna den själv, och Seb hade inte hjälpt honom. Varför hade han inte hjälpt honom? Hann han inte? Han kom inte till skott i rätt tid. Fan. Han tog förpackningen från bordet och öppnade den snabbt och lätt innan han gick tillbaka till Elliot. Han satte sig ner den gången. Han föste under sin akvarellmålning - utan en klar anledning. Han visste inte om den skulle störa Elliot eller om den redan gjorde det. Kunde han relatera till den röda figuren i bilden? Det kändes som det, men Seb kände fortfarande inte honom. Han skulle inte låtsas som att han gjorde det.

Elliot tog försiktigt emot förbandet.
"Tack", sa han tyst.
Han drog motvilligt upp tröjärmen än en gång och satte på förbandet. Därefter lirkade han hastigt ner den igen i hopp om att visa så lite som möjligt. Han lutade sig bakåt, torkade tårarna ytterligare en gång och tog några djupa lugna andetag. Han kände hur kroppen började återgå till det någorlunda normala. Sebastian satt nu bredvid honom. Hur fan skulle han gå vidare med det här? Om en liknande händelse hade hänt med en annan elev och han fått reda på det, hade han sett till att eleven fick hjälp av kurator och skolhälsoteamet. Men det här var ju inte samma sak. Eller hur? Det var ju Elliot. Det var ju bara Elliot.

Elliot stirrade tomt framför sig. Vad fan skulle han göra. Tystnaden var outhärdlig. Han bet sig försiktigt i läppen, men hejdade sig innan det gick hål. Han försökte återfå kontrollen. Det var länge sedan det var så här sist. Det var dock inget han förvånades av. Under flera veckor hade det byggts upp. Nu brast det. Det värsta var att han visste att det här helvetets skulle han vara tvungen att genomlida flera veckor framöver. Han vilade blicken på Sebastian, som satt tyst där bredvid. Hans målning låg nu på golvet en bit bort. Han kunde inte riktigt se vad den föreställde med den suddiga blicken, speciellt inte på så långt avstånd. Den röda färgen kändes som blodet i hans kropp. Blodet som rann nerför hans kropp när livet bara var en tung börda. Det grå i bakgrunden kändes som insidan. Det tomrum som just nu fyllde hans själ. Bilden kunde representera så mycket inombords men Elliot antog att den hade en helt annan betydelse för Sebastian. Han vågade inte fråga. Däremot kände han att någonting behövde bryta tystnaden. Helst nu.
"Är.. Är du okej?", frågade han blygt och tittade försiktigt mot Sebastian. De var nog båda lika skakade även om en nog var mer förvånad och den andra faktiskt var fysiskt skakande.

När Elliot återigen drog upp tröjärmen kunde inte Seb hindra sig själv från att grimasera. Inte överdrivet tydligt, men en grimas. Det var inte ens säkert att Elliot såg det ens. Det var en ganska subtil grimas. Men onödig. Inte för att han kunde hjälpa det, direkt. Det kom som en reflex som han inte hade någon som helst kontroll över. Var han en hemsk människa? Möjligtvis. Stor risk för det, faktiskt.
Hans blick fastnade på Elliots arm då han på egen hand fixade med förbandet. Tankarna flög fortfarande igenom hans huvud och han kunde inte få fullständig klarhet i något överhuvudtaget. Allt blev som ett enda virrvarr. Det gick för snabbt. För långsamt. Fel. Kortslutning.

”Jag, okej? Ja, ja... Herregud, ja, jag är okej”, babblade han på med hes röst. Hade han själv ens frågat detsamma till Elliot tidigare? Han kunde inte komma ihåg. Men om han inte gjort det, och Elliot hann före - vad sa det då om Seb? Självupptaget jävla rövhål? Tekniskt sett var det väl precis vad han var, men det var jobbigt att erkänna. Han hade alltid sett sig själv som offret, men Elliot fick honom att tänka i andra banor. Kanske var han själv den som hade kommit undan hela skiten, genom att undvika det mesta folket i skolan. Helvete, vilken tur han hade haft egentligen.
”Är du det?” frågade han sedan, utan att låta rummet falla i tystnad alldeles för länge. Hans röst var fortfarande hes; han hann inte vänja den vid att prata innan han återigen blev tyst, så det var egentligen inte konstigt. Under tystnaden hade han låtit blicken falls i golvet, men nu tittade han upp på Elliot igen och mötte hans stora, gröna ögon.

"Kan ju typ andas i alla fall, alltid något", han gav Sebastian ett svagt leende. Han kunde fortfarande inte släppa hur absurd hela situationen var. Men på tal om andning var det nu kvavt inne i bildsalen, trots det öppna fönstret. Paniken började återigen krypa sig på men han försökte behålla lugnet. Återigen bleknade han.

"Jag behöver nog gå hem nu", sa han sedan. Det var återigen en lögn men han ville inte utsätta Sebastian för fler av hans komplicerade känslor. Hemma var den sista platsen han ville befinna sig på nu. Dessutom gå? Gå. Han kunde ju knappt stå upp. Han försökte tänka ut en plan men hjärnan ville inte samarbeta.

Elliots leende kändes helt sjukt. Seb förstod ju att han förmodligen mådde... Mådde sämre ön vad han själv någonsin mått, så hur kunde han ens klämma fram ett leende? Oavsett om det var svagt eller inte - Seb förstod det inte. Försökte han se ut som den Elliot han brukade vara? I vilket fall så funkade det inte. Han var långt ifrån skolans elevrådsordförande. Långt, långt ifrån.
Så fort Elliot bleknade så la han märke till det. Helvete, skulle han gråta igen? Skrika? Vad fan skulle han själv göra? Seb, som nyss lyckats slappna av en aning, blev stel igen. Rädd för att något skulle hända, rädd för att han skulle bli tvungen att göra något.
”Är du säker?” frågade han osäkert, behöll ögonkontakten som bildats stunden innan. Förhoppningsvis var Elliot inte typen som avskräcktes av för mycket ögonkontakt, för det var verkligen inte Seb. Han krävde i princip ögonkontakt i de flesta fallen. ”Jag kan följa dig hem, jag har ingen tid att passa ändå.” Lögn. Hans mammas sms brände i bakhuvudet på honom. 21. Inte för att hans föräldrar skulle märka om han kom insläntrande vid 22 eller 23. Han brukade ju komma hem vid den tiden ganska ofta, och det var aldrig något problem ändå.

Sebastian höll fast vid ögonkontakten. Elliot höll kvar blicken, ibland skrämde det honom men det här var inte obehagligt. Sebastian ville honom inget illa, det var han rätt så övertygad om. Troligtvis ville han nog inte Elliot något över huvud taget. Om inte Elliot hade varit här och förstört allt skulle Sebastian säkert varit hemma nu. Tittat på TV. Målat. Ja, hur fan ska Elliot kunna veta det? Han kände ju inte ens Sebastian. Hur som helst var poängen att Elliot just förstört Sebastians kväll och det var något han ogillade starkt.
"Mmm", mumlade han han till svar. Vad fan skulle han svara? Klart han inte var okej men det kändes inte riktigt som ett bra läge att öppna upp sitt hjärta och berätta sin livshistoria.

Han ville inte att Sebastian skulle följa honom hem. Inget personligt mot Sebastian, verkligen inte. Men han ville inte visa sig svag. Han ville inte vara svag. Han kände dessutom inte Sebastian. Han råkade bara klättra in i salen just när Elliot hade en av sina mörkare stunder. Elliot övervägde kort alternativen men konstaterade snart att han inte hade mycket att välja mellan. Han var allt annat än stabil och att gå hem själv var inte en bra plan. Han tackade något motvilligt ja till erbjudandet.
"Okej, är du säker?", han lyfte frågande på det ena ögonbrynet och mötte återigen de vackra, mandelformade ögonen.

’Mmm’ var inte ett övertygande svar. Men vad fan förväntade han sig? ’Ja gud ja, jag mår skitbra! Bara bra med mig!’ Fan, han hade förväntat sig ett sånt svar. Det skulle vara lättare då. Luften skulle sluta tynga ner honom fullständigt. Men livet var inte så enkelt. Luften blev tung ibland - oftare för vissa än för andra, men fortfarande. Fyfan vad jobbigt det var, dock. Livet kunde dra åt helvete.
”Ja, inga problem”, svarade han och ögonen drogs till Elliots lätt höjda ögonbryn. Han hatade att erkänna det, men han hade nog alltid tyckt att Elliot var ganska attraktiv. Kanske var det en av anledningarna till att han hatat honom så mycket - för han visste att han aldrig någonsin hade en chans med honom. Han var både äldre och populär. Ingen chans. Inte den minsta.
Han kom att tänka på den gången då han skulle hjälpa Elliot med att göra en affisch till sin kampanj. Han hade först sagt helt nej åt det; han visste att han skulle bli nervös runt honom. Han skulle inte klara att vara cool runt honom allt för länge. Men när han avböjde blev han erbjuden pengar - och då kändes det omöjligt att säga nej. Inte för att han inte fick pengar från sina föräldrar, för det fick han lite för mycket av, men han kunde ändå inte tacka nej till pengar. Så han gick med på att göra affischen, blev tvungen att jobba med Elliot, höll käften och låtsades vara sur hela tiden, allt för att dölja att han innerst inne var nervös. Var han också ytlig? Huh, det hade han inte tänkt på. Använde han också en mask för att skydda sig själv? Fan.

Han reste sig utan att någon tystnad uppstod. Tveksamt sträckte han fram handen mot Elliot - han var fortfarande skakig, trots allt. Men kände han sig hopplös nu? Fan. Fan fan fan. Förvärrade Seb hela situationen nu, genom att erbjuda hjälp? Men han kunde ju inte dra undan sin hand, så han lät den hänga där i luften, och hoppades helhjärtat på att Elliot skulle greppa tag i den.