Dracos enda önskan

Tack Avis Fortunae för dina fina kommentarer! Och hej Idiz, tack för ditt fina ord!!

Kapitel 3. Tillbaka till ovanlig

Draco hade fått med henne till sin sovsal och ner under täcket. Men vad han glömt bort där i fyllan och bland alla kyssar var att hänga en slips på dörren som han alltid, alltid gjorde när han hade tjejbesök över. Det var paniken av att ha glömt slipsen som fick honom att slå upp ögonen i panik och snabbt se omkring sig. Det var lugnt, ingen hade kommit hem än. Än var det bara Luna bredvid honom. Sovandes och drömmandes. Men klockan hade blivit mycket och Draco var säker på att festen skulle vara slut snart så han behövde väcka Luna och få ut henne, bort från sig. Han skakade försiktigt på henne och hon slog upp sina stora ögon.

”Åh, nej!” utbrast hon och satte sig upp.

Hon samlade hastigt ihop sina kläder och slängde på sig dem. Draco satt kvar, lite förnärmad, i sängen. Visst att han hade bråttom att bli av med henne, men varför hade hon så bråttom ifrån honom? Tjejer avgudade Draco. Alla drömde om honom och att få sova bredvid honom.

”Är det bråttom, eller?” sa han tyket.

”Jag ville bara testa på det här livet en kväll.” sa Luna. ”Inte vakna upp i det.”

Och så försvann hon. Draco lade sig ner i sängen igen och kunde fortfarande känna värmen från Luna. Men han hade nyktrat till och han undrade vad han egentligen gjort. Det kändes inte riktigt rätt. Dels för att Luna är så som Luna är och om det skulle komma ut att Draco och Luna spenderat en natt tillsammans skulle hela hans rykte förstöras, och hans pappa skulle undra vad han egentligen höll på med, men dels för att Luna kände sig ju redan ensam, tänk om hon nu skulle utveckla känslor för Draco och han skulle behöva såra henne så som han många gånger sårat Pansy. Det var något annorlunda med Luna i jämförelse med Pansy. Draco kände det nästan som att han ville ta hand om Luna, något han aldrig känt för Pansy, eller för någon annan heller för den delen.




Att vara omringad av sina arga, renblodig-besatta vänner smittade av sig på Dracos humör. Sättet många av hans nära nästan avgudade Voldemort fick honom att nästan känna sig stolt över att var utvald. Den Utvalda av Voldemort. Men han fick ju inte lov att berätta något om vad han blivit ombedd att göra och han ville faktiskt inte det heller, och inte heller visa tatueringen på vänsterarmen. Han tyckte det kändes lite småjobbigt att hålla så mycket hemligt för sina närmsta vänner, och också hela den där Luna-grejen var också en hemlighet han bar runt på. Det hade gått en tid sen dom senast pratat med varandra och Draco kände inte längre en saknad. Hon hade mest bromsat honom i sina mörka tankar och planering av mordet på Dumbledore.

Draco var påväg tillbaka till Hogwarts från Hogsmeade. Dagen hade innefattat ett förtrollat halsband och Imperius-förbannelsen. Säkert psykiskt påfrestande för andra ungdomar, men inte för Draco, försökte han åtminstone intala sig själv. Inte alls psykiskt påfrestande, fortsatte han intala sig själv när han kom in på Hogwarts och det första han gjorde var att kuta till Moaning Myrtles toalett för att bryta ihop. Inte, psykiskt, påfrestande, alls, försökte han intala sig själv när han inte kunde sluta gråta.

Jättebra beskrivet att Luna är den som har mest bråttom därifrån! Nu fick han något att fundera på. Fint att han inte vill såra henne - och att hon bromsar hans planering.

Bra skrivet i sista stycket om hur han försöker intala sig motsatsen till vad han känner. Kanske kommer hon att dyka upp?

Guuud du skriver så bra! Jättebra kapitel, längtar till nästa!

Hjättebra! ♥

Här kommer nästa del. Jag kommer inte riktigt ihåg om Draco pluggade trolldryckskonst men nu gör han det, haha! Och Draco är nog lite OOC då och då, men tänker att det beror hans mående och att han är för trött för att vara otrevlig hela tiden.


Kapitel 4. Typiska tonårsvänner

Potter misstänkte Draco att ha förhäxat Katie Bell. Rättelse; Potter visste att det var Draco som förhäxat Katie Bell. Men det hade inte varit med flit. Egentligen skulle Draco förhäxat Dumbledore men nu hade den planen gått i kras så nu behövde han ständigt tänka ut något annat sätt som inte involverade att behöva se in i Dumbledores ögon när han dog och samtidigt, samtidigt behövde han få borttrollningskåpet att fungera.

Samtidigt som det så var han tvungen att försöka prestera mer än någonsin i Trolldryckskonst eftersom Potter höll på att äga ut precis alla i hela klassen, även Granger. En eftermiddag valde Draco alltså bort att fixa med skåpet och satte sig istället i biblioteket med sina vänner för att plugga. Hans vänner skrattade och skojade mest med varandra men Draco försökte fokusera, även om det var svårt. Det var inte bara hans vänners liv som gjorde så han tappade fokus utan hon som satt och såg helt oförstående ut medan hennes stora ögon rörde sig fram och tillbaka i en bok Draco kände igen sen förra året. Luna. Det var första gången han sett henne utanför Stora Salen sen deras kväll ihop och hon såg så ensam ut. Draco hade sett Potter och hans vänner sitta längre bort i biblioteket och förstod inte varför dom inte bjöd in Luna till att sitta vid dom.

”Hallå.” sa Draco och puttade till Blaise i sidan.

”Vad?” sa Blaise.

”Hon.” sa Draco och gestikulerade försiktigt bort mot Luna.

Han visste inte egentligen vad han ville få sagt. Kanske någon form av bekräftelse att det inte var så konstigt att Draco intresserade sig för henne. Han ville inte åt något romantiskt med henne, och han hade inte tänkt på henne knappt alls sedan dom haft ihop det, men nu när hon var där igen kunde han inte sluta föreställa sig henne prata med sin lugna röst med honom, höra henne berätta om narglar och visa henne tidningen Hört & Sett. Han ville att hon ännu en gång skulle få Draco att känna sig vanlig. Inte som en dödsätare. Utan som en vanlig tonårspojke.

”Ja, vad är det med henne?” sa Blaise och skrattade lite. ”Det är Loony, hon från Ravenclaw. Hon utan skor, du vet.”

”Ja.. jag vet..” mumlade Draco.

”Vadå, är det något med henne du undrar? Eller nåt du vet? Eller varför skulle jag..”

”Strunta i det bara, Blaise.” avbröt Draco och smällde igen sin bok. ”Det här är så jävla tråkigt. Och svårt. Jag pallar inte mer.”

Han lutade sig framåt på bordet. Pansy tog chansen och började stryka honom i håret och han brydde sig inte överdrivet mycket om att slå bort hennes hand. Det gick en liten stund och sedan bestämde sig resten för Dracos sällskap att gå och äta middag, men han själv stannade kvar. Nästan alla sällskap i biblioteket hade försvunnit nu och passande nog satt bara Draco och Luna kvar. Han sneglade på henne över sin bok när han trodde att hon inte såg, men han måste glömt bort att det var Luna det handlade om. Självklart märkte hon, hon märkte allt i sin omgivning.

”Du kan få sitta här. Om du vill.” sa hon utan att släppa blicken från sina anteckningar.

”Vem, jag?”

”Ja, Draco, du. Det är ingen annan kvar.”

Draco satt kvar ett tag vid bordet och funderade. Å ena sidan så ville han ju som sagt känna sig som en typisk tonårspojke som bara pluggar med en vän i biblioteket, å andra sidan så handlade det om att sitta vid Luna. Tänk om någon skulle komma in och se honom sitta med, som alla andra såg henne, Loony. Vad skulle folk tro?

”Jag skulle behöva lite hjälp med den här läxan, om inte annat. Jag förstår ingenting.” sa Luna.

”Okej. Jag kan hjälpa. Men det är bara därför jag sätter mig hos dig.” sa Draco, något kyligt innan han samlade ihop sina saker och satte sig ner hos Luna.

Luna samlade ihop sina saker till en hög så Draco skulle få plats och han drog ut stolen och satte sig vid henne.

”Okej, får se vad du behöver hjälp med, då.” sa han och Luna visade sina anteckningar.

Draco försökte kolla igenom anteckningarna men hennes handstil var rent ut sagt oläslig.

”Luna, vad står det egentligen?” sa han och kvävde ett skratt. ”Ska det här föreställa bokstäver?”


”Draco!” utbrast Luna, något förnärmad. ”Ja, klart det ska. Du ser väl?”


”Det här är den värsta handstilen jag någonsin sett.” sa Draco och såg på Luna.

Sedan hände något som inte hänt på hur länge som helst. Draco började skratta ett genuint och alldeles för högt, för att vara i biblioteket, skratt. Han kunde inte sluta och drog till slut med sig Luna i skrattet.

Det blev inte mycket pluggande för dom två. Men det blev någon form av vänskap. Någon form av glädje. Något nytt för dom båda. Visserligen hade väl båda en och annan vän någonstans där på Hogwarts och givetvis hade dom skrattat några gånger i sitt liv. Det var bara att det här var något alldeles annorlunda. Det här kändes mer på riktigt. Luna berättade om allt hon kände till som inte Draco visste något om och hon berättade att hon läste mugglarstudier vilket fick honom att fnysa. Draco lät henne prata hela tiden. Han hade inget direkt att säga som inte var förbjudet.

Åh vad jag gillar det! Det är så typiskt dem, jag vet inte hur du lyckas men jag tycker inte att det är OOC!

Många ställen som får mig att le:
Han sneglade på henne över sin bok när han trodde att hon inte såg, men han måste glömt bort att det var Luna det handlade om. Självklart märkte hon, hon märkte allt i sin omgivning.

Draco försökte kolla igenom anteckningarna men hennes handstil var rent ut sagt oläslig.
”Luna, vad står det egentligen?” sa han och kvävde ett skratt. ”Ska det här föreställa bokstäver?”


Det blev inte mycket pluggande för dom två. Men det blev någon form av vänskap. Någon form av glädje. Något nytt för dom båda. Visserligen hade väl båda en och annan vän någonstans där på Hogwarts och givetvis hade dom skrattat några gånger i sitt liv. Det var bara att det här var något alldeles annorlunda.

Hjättebra! ♥

Tack som alltid Zendra Potter Black och Avis Fortunae för fina kommentarer♥


Kapitel 5 Tio poäng från Ravenclaw

”Det är faktiskt väldigt fascinerande, det är som stora plåtfåglar men som kan flyga till och från olika länder.” sa Luna allvarligt när bibliotekens stängningstimme började närma sig.

”Men dom är patetiska, Luna, mugglarna.” sa Draco och skissade på något oviktigt på sitt pappersark. ”Du borde istället..”

”Mr. Malfoy, visst har du något annat att syssla med än att sitta på kvällarna och babbla med Ms. Lovegood?”

Draco tittade upp från sin skiss och mötte Professor Snapes mörka ögon. Draco stelnade genast till och började samla ihop sina grejer utan att titta på Luna.

”Han hjälpte mig med läxan, Professor Snape.” sa Luna till Dracos försvar.

”Hjälpte dig? Jag trodde du tillhörde Ravenclaw, ni ska väl inte behöva hjälp? Och dessutom är det meningen att elever ska göra sina egna läxor. Tio poängs avdrag från Ravenclaw.” sa Professor Snape kyligt.

Draco stannade upp och tittade på Snape. Ville egentligen försvara Luna och få Snape att ge tillbaka poängen. Han kunde bara föreställa sig vilka problem dom andra Ravenclaw-eleverna skulle ge Luna när det spred sig att hon gjort av med tio elevhemspoäng. Men han visste att skulle han själv säga emot Snape skulle han bara hamna i problem och få en uppläxning. Istället tittade Draco bara på Luna som sjunkit ihop på sin plats och garanterat också visste vad som skulle vänta henne bland sina elevhem-kamrater.

”Färdig, Malfoy?” sa Snape stelt.

”Jag kan gå själv. Jag hittar.” snäste Draco tillbaka och det förvånade honom men Snape lämnade biblioteket utan att säga något.

Draco ställde sig upp och la ner sina grejer i sin ryggsäck. Det var en stel tystnad ett tag och Luna satt och skrev något på sitt papper.

”Förlåt, alltså, att du hamnade i problem på grund av mig..” stammade Draco fram.

”Det är ingen fara, Draco. Han hade ju rätt. Man ska göra sina egna läxor.” svarade Luna med sin lugna stämma.

”Jag måste gå nu.” mumlade Draco och ville egentligen bara stanna, fortsätta slippa tänka på att han var dödsätare och allt vad det innebar.
”Jag förstår.”

Draco gjorde ansats för att börja gå men stannade kort därefter. Han vände sig mot Luna igen och försökte komma på något sätt att formulera sig på. Något sätt att kunna säga att det skulle aldrig kunna bli något mellan dom. Att han var för farlig för det och hon var för fragil och för.. konstig. Draco kunde ju bara föreställa sig vad hans pappa skulle sagt om han kom hem med Luna en dag.

”Luna, jag måste bara säga att.. det här var kul, vi hade kul, men det kan inte, alltså, du och jag..”

”Draco.” avbröt Luna och reste på sig. ”Det är lugnt. Vi hade kul ihop och den natten efter Gryffindor-festen fick du mig att känna något jag aldrig känt innan men jag förväntar mig ingenting. Jag vet att alkohol kan göra en helt galen. Och särskilt om ens hjärna är så full av smygspruttar och onda tankar som din.”

Draco skrattade till lite.

”Ja, särskilt då.” sa han. ”Hejdå.”

Luna svarade inte, utan började i tystnad samla ihop sina saker och Draco lämnade biblioteket och den roligaste tiden på länge för att gå in i ett grått, tyst och kallt Vid-Behov-Rum för att försöka laga ett skåp som skulle användas till bara dåliga ting.


Draco kom hem till sällskapsrummet i Slytherin när klockan var över elva på kvällen. Blaise, Theodore och Pansy satt fortfarande uppe framför brasan. Draco slog sig ner mellan dom och Pansy lutade genast sitt huvud på hans axel.

”Har ni läst Hört & Sett någon gång?” frågade Draco och Theodore, Pansy och Blaise skrattade.

”Nej, jag använder dom mest för att elda i brasan.” svarade Pansy.

”Inte jag heller. Men du har pratat mycket om Lovegood idag, Draco. Är det nåt man borde veta?” frågade Blaise.


”Mycket skulle jag inte vilja påstå.” snäste Draco till sitt försvar. ”Jag såg en sån blaska ligga i korridoren bara. Undrade om någon nånsin läst en över huvud taget. Och om dom nånsin kommer gå i konkurs.”

Han hoppades att hans sätt att snäsande och hans otrevliga kommentar skulle verka genuin. Han ville inte bli påkommen med att finna Luna intressant men han hade så svårt att sluta undra kring henne och hennes liv.

”Det vore ju inte särskilt bra för varken henne eller hennes pappa om tidningen går i konkurs.” sa Theodore, som oftast satt tyst. ”Det är ju familjens enda inkomst.”

Draco vände sig mot Theodore.

”Jobbar Lunas mamma också med tidningen? Eller, Loony, menar jag.”

”Jag är ganska säker på att Lunas mamma är död.” sa Theodore. ”Har nog hört det någonstans. Och hon är ju en av dom som kan se testralerna.”

”Theodore, säg inte att du tror på att det är något som drar vagnarna?” skrattade Pansy och så glömdes snacket om Luna bort.

Draco svalde hårt. Han hade ingen aning om att Lunas mamma var död. Han hoppades innerligt att det inte var en dödsätare, en av hans, som dödat henne. Men han undrade också varför hon inte sagt något? Hon hade ju pratat oavbrutet hela kvällen, hur kunde det inte kommit upp på tal? Draco kände en känsla han nog aldrig känt så starkt innan. En känsla av att tycka synd om någon. Han själv ansåg sin mamma som sin bästa vän, även om han aldrig skulle säga det till någon. Och Luna hade inte ens någon.

Draco sneglade ner på sin vänsterarm och tatueringen som doldes av skjortärmen.

”Draco, är allt lugnt?” frågade Blaise.

”Ja, jag bara tänker på..”

Hur det kan ha varit en sån som jag som hade ihjäl Lunas mamma, ville Draco säga.

”Om jag glömde något i biblioteket.” sa han istället.

Hjättebra! ♥

Superbra!