Prinsen (sjätte året)

SweeneyTodd

Mintygirl89


Viloss


Ginerva2003




Kapitel 3 - Kontrast

“Den som hade haft hälften av er självdisciplin, miss Silver.”
Sirius slängde ett öga på mina olika högar av skrifter och böcker på köksbordet, medan han hastigt rörde sig runt och plockade med det han behövde inför avfärden. Tydligen krävde ärendet mugglarklädsel och den skarpa doften av hans skinnjacka kändes i hela rummet.
“Du vet att du kan säga Miriam, Sirius.” Jag log lite mot honom. Hans sällskap under den här tiden på Grimmaldiplan hade känts oväntat trevligt och otvunget. Kanske berodde det på att han var borta så mycket, vilket gjorde att vi knappast tärde på varandra.
“Miriam”, log han tillbaka, “nu ger jag mig snart ut och flyger igen och lämnar dig att vakta detta förtjusande fängelse. Jag slänger in lite ved så det räcker under kvällen. Ditt tålamod är verkligen rätt unikt. Snape borde vara här när som helst, förresten …”
Jag fick bråttom att fylla i en missad detalj i planeringen och tordes inte se upp förrän Sirius med ett svärande mummel rusat ut ur köket, på jakt efter något som absolut måste med. Hur klarade folk av sina liv när de inte hade en särskild plats för allt? Själv tappade jag sällan bort saker och det allra viktigaste bar jag ständigt med mig. Severus, som kände mig bättre än någon annan, visste detta och ändå … Jag slöt ögonen och föreställde mig hur han kom in i köket, medförande en doft av dimma och skymning.
PG13+

“Miriam?”
Jag ryckte häftigt till och såg mig förvirrat om i köket. Alla papper och böcker låg i prydliga högar och Sirius kikade in genom dörren.
“Sirius … förlåt, jag … satt i mina tankar, bara.”
“Det gjorde du rätt i.” Han flinade glatt mot mig. “Nu ger jag mig iväg. Hälsa Snape att jag stannar borta över natten, så det är bra om han har möjlighet att vara kvar här under tiden. Annars får ni kontakta orden.”
“Absolut”, sa jag och log tillbaka. Sirius anade något, det var jag helt säker på, och konstigt nog kändes det bra. Inte minst på grund av den tysta respekt som, alltsedan dagen Severus bett honom stanna utanför striden på ministeriet för Harrys skull, numera fanns mellan de båda trollkarlarna.



Jag hörde dem mötas och växla några korta, neutrala ord uppe i hallen. Severus och jag hade inte träffats sedan början på juli och hjärtat bankade av förväntan när de väl avvägda stegen närmade sig köket. Skulle min tidigare dagdröm snart bli verklighet?

Så stod han i dörren och jag såg det direkt. Han var bokstavligt svartvit, blek ända ut på läpparna, med ögon som var fokuserade och ändå beslöjade, förlorade i fjärran. Vid det här laget visste jag vad det betydde: Innanför den kyliga fasaden rasade en ångestfylld strid. Precis som i min fantasi hängde han resmanteln över en stol, men det var den enda likhet som fanns med drömmen och stämningen kunde inte ha utgjort en djupare kontrast.
“Vilken musik?” skyndade jag mig att fråga, fastän musik var det sista som kunde förknippas med honom just nu. Hastigt klarade vi av frågorna - utan några retsamma diskussioner kring sidenbandet - och han slängde en blick uppåt husets våningsplan, som för att försäkra sig om att vi var ensamma.

Sedan rämnade fasaden och vi störtade in i varandras armar.

Han var iskall.

Det var som om den tryckande dimman utifrån invaderat honom in på bara kroppen. Så hade han aldrig känts förut. Instinktivt drog jag honom så nära mig jag kunde, intensivt smekande utanpå klädnaden för att värma den darrande kroppen. Han begravde huvudet mot min axel och jag kände kylan flyta som i osynliga rännilar genom mig.
“Severus”, försökte jag och hörde en lätt skrämd ton i min egen röst. “Du måste få något varmt i dig. Låt mig göra lite te ...” Jag provade att lirka mig ur omfamningen men han höll mig ännu hårdare och mumlade med förtvivlan i rösten: “Din värme … bara din.” Försiktigt strök jag över det vackra, mörka håret som var så fuktigt av dimman att tusentals små droppar låg över det som en hinna av silver. Hur länge vi stod där vet jag inte, men så småningom blev hans andning lugnare och jag kunde befria en av hans iskalla händer och ta den i min.
“Kom”, sa jag bestämt och ledde ut honom ur köket. Den man, som stundtals varit på gränsen till överbeskyddande mot mig, följde mig nu lydigt uppför de gistna trapporna. På något sätt fick jag ner honom på den rankiga sängen i mitt sovrum under flera varma filtar. Tack och lov fanns det glöd kvar i kakelugnen. Jag tecknade åt honom att ligga stilla och han såg bara svartögt efter mig när jag gick för att hämta teet. När han fått i sig lite av det började han äntligen kännas varmare och jag kröp ner bredvid honom för att få upp värmen ännu mer. Till sist suckade han trött och lutade sitt mörka huvud mot mig.
“Tack”, viskade han. “Jag förtjänar inte det här.”
“Tänk inte ens den tanken”, sa jag varnande och kysste mjukt hans panna medan jag drog honom ännu tätare intill. “Vi är igenom det där nu och vet att vi visst förtjänar varandra. Två gånger har vi försökt leva åtskilda och minns du hur den tiden var?”
Han såg upp på mig i ångestfylld, tårlös smärta:
“Vi kommer att skiljas åt igen.”
“Inte i anden och tilliten. Jag vet att du inte kommer att tillhöra den mörka sidan på allvar.”
En lång minut såg vi på varandra innan han viskade:
“Jag kommer att utföra och bevittna något fruktansvärt.”
En våg av rädsla sköljde genom mig och orden kom av sig själva, som om de var det enda som fanns att svara:
“Berätta för mig, Severus.”
Men han gav ifrån sig ett plågat läte och skakade på huvudet.
“Det är det som är så omänskligt grymt. Att jag varken kan eller får säga det till någon, inte ens till dig. Det är alltför tungt att bära och definitivt för farligt att veta … Gud hjälpe oss, Miriam …” Han slöt ögonen och gömde åter ansiktet mot mig, medan han höll mig hårt som om hans liv hängde på det. “Varför kunde jag inte bara låtit dig vara från början?” viskade han tätt mot min halsgrop, samtidigt som han klamrade sig fast vid mig ännu mer.

Tankarna arbetade snabbt medan jag lugnande smekte honom. Vi hade vetat att den här tiden skulle komma, att hans uppdrag skulle bli allt mer svårt och dubbelt. Det var med den vetskapen vi fått vår förmåga att leva i nuet och ta vara på de korta stunderna av sorglöshet liknande den jag upplevt i min dagdröm för en stund sedan. Jag visste att han hade sina skäl att inte avslöja något om den mörka sidan för mig. Men om det var som han sa - att han skulle utföra något fruktansvärt - hur skulle vi i så fall kunna leva med det på vårt samvete?
“Även om du inte kan berätta vad det är”, sa jag slutligen, “kan du ändå säga något om det? Något som kan vara till hjälp för mig att veta?”
Han var tyst några sekunder och såg ut genom de trådslitna gardinerna på den allt mörkare dimman.
“Ja”, sa han, “det finns något jag kan säga. Allt som gäller mitt uppdrag sker på order av Albus och med hans totala samtycke. Om du kan minnas det, kommer det att vara till stor hjälp.”
“Absolut”, utbrast jag. “Han skulle väl aldrig godkänna några grymma handlingar - mot någon individ?”
“Alldeles riktigt antaget”, sa Severus entonigt och hans blick började förlora sig i fjärran igen.
“Då kan jag vara lugn i det”, sa jag bestämt och vände försiktigt hans ansikte mot mig. “Och hoppas det var sista gången jag fick höra att du borde ha låtit mig vara. Det finns ingen annan än du för mig, Severus. Oavsett var vi befinner oss och vad som händer.”
“Om bara omständigheterna varit annorlunda”, mumlade han och drog de gamla malätna filtarna tätare om oss. “Jag kunde ha tagit hand om dig.”
Det tvivlade jag inte ett ögonblick på.
“Vi får helt enkelt ta hand om varandra”, sa jag. “Under rådande omständigheter, får vi hjälpas åt, så gott vi kan.” Han nickade sakta och slöt ögonen. Varsamt strök jag över det korpsvarta håret och vi förblev där, liggande mot kuddarna medan skymningen övergick i natt. Vanligtvis brukade jag sova med dörren öppen mot den upplysta hallen, men nu skrämde mig inte det dunkla rummet som det brukade. Severus sov djupt i min famn och jag visste, att hur mörkt det än blev omkring oss, skulle jag aldrig någonsin överge honom.

I love it ♥

gud, det är var helt underbart.

Så härligt att se att du uppdaterar! Mysigt som vanligt. Ja, nu fick hon möta Snape. Haha! Jag gillar delen i spoilern! Nu kan det inte bli mer spännande! Jag tror jag vet varför Snape verkar rädd.

Spoiler från sjätte boken:



Vi får se om jag har rätt. Nå, ska bli kul när hon träffar trion igen, samt Elvira och Luna. Profetiorna från "Kraften" var som sagt intressanta, så jag hoppas att vi får veta mer om dem. Kan knappt bärga mig när hon tänker på Quirinus, samt en viss person. (Du vet vem! ) Längtar till nästa kapitel! Det ska bli spännande som sagt.

Tips på ingång!

Hur klarade folk av sina liv när de inte hade en särskild plats för allt? Själv tappade jag sällan bort saker och det allra viktigaste bar jag ständigt med mig. Severus, som kände mig bättre än någon annan, visste detta och ändå … Jag slöt ögonen och föreställde mig längtansfullt hur han kom in i köket, medförande en doft av dimma och skymning.

Jag tror du kan ta bort det röda ordet. Det skulle låta bättre. Vill du absolut förmedla att hon är längtansfull, kan du se hur jag hade skrivit!

Hur klarade folk av sina liv när de inte hade en särskild plats för allt? Själv tappade jag sällan bort saker och det allra viktigaste bar jag ständigt med mig. Severus, som kände mig bättre än någon annan, visste detta och ändå … Jag slöt ögonen och medan hjärtat slog av längtan, föreställde mig hur han kom in i köket, medförande en doft av dimma och skymning.

Från PG 13+ delen:


“Kom”, sa jag bestämt, ledde honom ut ur köket och den man som alltid skyddat mig, på ett stundtals mästrande sätt, följde mig nu lydigt uppför de gistna trapporna. På något sätt fick jag ner honom på den rankiga sängen i mitt sovrum, under flera varma filtar. Tack och lov fanns det glöd kvar i kakelugnen. Jag tecknade åt honom att ligga stilla och han såg bara svartögt efter mig när jag gick för att hämta teet. När han fått i sig lite av det började han äntligen kännas varmare och jag kröp ner bredvid honom för att få upp värmen ännu mer. Till sist suckade han trött och lutade sitt mörka huvud mot mig.

Om du ser den röda delen, skulle jag vilja pilla lite så det låter bättre.

“Kom”, sa jag bestämt ochledde ut honom ur köket. Den man som alltid skyddat mig, på ett stundtals häpnadsväckande sätt, följde mig nu lydigt uppför de gistna trapporna. På något sätt fick jag ner honom på den rankiga sängen i mitt sovrum under flera varma filtar. Det fanns tack och lov lite glöd i kakelugnen, så jag tecknade åt honom att ligga stilla och han såg bara svartögt efter mig när jag gick för att hämta teet. När han fått i sig lite av det började han äntligen kännas varmare och jag kröp ner bredvid honom för att få upp värmen ännu mer. Till sist suckade han trött och lutade sitt mörka huvud mot mig.

SOm du ser har jag tagit bort ett komma-tecken, och ändrat lite meningar.

“Vi får helt enkelt ta hand om varandra”, sa jag. “Så gott vi kan efter rådande omständigheter.”

Ändra den röda delen, så det låter lite bättre.


“Vi får helt enkelt ta hand om varandra”, sa jag. “Under rådanande omständigheter, får vi hjälpas åt, så gott vi kan."


“Om bara omständigheterna varit annorlunda”, mumlade han och drog de gamla malätna filtarna tätare om oss. “Jag kunde ha tagit så väl hand om dig.”

Ta bort de röda orden, så det låter bättre.

“Om bara omständigheterna varit annorlunda”, mumlade han och drog de gamla malätna filtarna tätare om oss. “Jag kunde ha tagit handom dig.”

Undrar om Miriam får träffa Dumbledore också.

Sååå bra!

Ginerva2003

Nepflite

Mintygirl89


Viloss




Kapitel 4 - Födelsedag

Mrs Weasley skar omsorgsfullt ut en stor, saftig bit av Harrys tårta. Biten svajade betänkligt några sekunder på tårtspaden innan den landade upprätt på min assiett.
“Se där, nog kommer du att gifta dig, lilla vän!” sa hon nöjt och övergick till att lika noggrant skära upp nästa, medan mitt hjärta återtog sin normala takt. Remus nickade hövligt men dystert när han tog emot tårtan. Han såg mer avtärd och sliten ut än någonsin och spanade ideligen oroligt utåt fälten som omgav Kråkboet. Det var dit, till familjen Weasleys hem, som vi alla bjudits för att fira Harrys sextonårsdag. Jag skulle även få stanna kvar, tillsammans med mina vänner, under resten av ledigheten. Harry hade redan varit här sedan mitten av juli.
“Åh, jag glömde ju gratulera dig, Miriam!” erinrade sig Tonks, som satt bredvid Remus. “U i teoretisk trollformellära, högsta betyget! Värt att fira, eller hur?”
“Och VG på nästan alla proven i franska”, insköt Hermione. “Det är ju högsta betyget i svenska högskolan. Snart kan du börja undervisa i det också.” Hon såg från mig till Tonks, som trots lyckönskningarna såg lika sliten och trött ut som Remus. Det var som om de delade samma problem, vad det nu kunde vara, där de satt och petade i sina enorma tårtbitar. Att vara på ständiga uppdrag för Fenixorden kunde säkert vara rejält slitsamt. Remus snälla ögon lyste emellertid upp betydligt när ljudet från en motorcykel närmade sig.

Även jag drog på munnen när Sirius landade med det rytande fordonet i trädgården och nonchalant gled av det, till synes helt omedveten om mrs Weasleys bistra blängande. På gräsplätten, där det imponerande åket stod, hade växtligheten böjt sig platt mot marken. Några trädgårdsliljor undgick precis att bli nedtrampade när Sirius skrattande stegade fram och dängde ett stort paket i famnen på sin gudson, som såg gladare ut än på hela dagen.
“Grattis grabben, lite uppmuntran i de tuffa tiderna”, sa han och lät sina livliga, silvergrå ögon svepa över oss andra.
“Ständigt på språng”, konstaterade Molly och lade för Sirius en enorm tårtbit. “Sitt still en stund nu och ät så du får lite kött på benen. Några nyheter?”
“Inte så många muntra sådana, nu när de förbannade svarthuvorna härjar runt som om de ägde världen”, muttrade Sirius med en förtrolig blick på Harry, “men de är inte så oövervinneliga som de tror. Vi är dem närmare än de anar, inpå bara skinnet.” Mitt hjärta brände till och ökade takten igen när jag tänkte på Severus. Han var inte här, stod inte familjen så nära. Sirius blinkade konspiratoriskt åt mig medan han mumsade på tårtan.
“Icke desto mindre sker ständigt nya angrepp från Dementorer och människor försvinner spårlöst”, suckade Remus medan han tankfullt smulade sönder sin bit med skeden.
“De ska bara inte lyckas, så enkelt är det”, sa Harry sammanbitet och Sirius nickade uppskattande mot honom.
“Just nu är i alla fall det vettigaste ni kan göra att vila upp er och förbereda skolstarten”, sa mrs Weasley menade medan hon fyllde på glasen. “Innan ni vet ordet av det redan dags att åka till Diagongränden.” Det låg dolt i London och var en magisk plats, likt Hogsmeade, och det var där allt skolmaterial inhandlades.
“På tal om Diagongränden är både Ollivander och Florean Fortescue försvunna”, sa mr Weasley dystert.
“Trollstavstillverkaren och glassförsäljaren”, förklarade Tonks lågmält för mig och tillade, vänd mot mr Weasley: “Jag vet, det är förskräckligt. Om den andra sidan har fått tag i Ollivander är det inte bra för oss. Han är ju den bäste.” Remus gav henne en vänskapligt deltagande klapp på ryggen och fyllde på hennes vinglas.

Jag rös vid tanken på alla försvinnanden. Visste Severus något om dem? Kunde han förmedla information som var till hjälp för vår sida? Sedan han vaknat i mina armar på Grimmaldiplan för några veckor sedan hade vi inte träffats, och den förmiddagen vi då spenderat tillsammans hade vi inte sagt många ord om det svåra. Det var ändå inte mycket han fick avslöja, så vi hade ägnat oss åt att trösta varandra med ömsinta kärlekshandlingar mellan de gamla dunbolstren medan dimman, som omslöt huset, långsamt blivit ljusare.

Mina tankar avbröts av att någon tilltalade mig på franska. Det var Fleur Delacour, som numera var förlovad med Rons bror Bill. Jag mindes henne som en av deltagarna i trekampen. Hon var så slående vacker att hennes utseende hade stannat i minnet.
“Ska du undervisa i franska i år?” undrade hon hoppfullt medan hon smuttade på vinet med sina välformade läppar.
“Inte i år, men kanske nästa”, svarade jag. “Det krävs några fler poäng och studier i pedagogik, men sedan vore det roligt att försöka lära ut språket.”
“Ja, det skulle behövas mer språkkunskaper i allmänhet på trollkarlsskolorna”, höll Fleur med. “Ännu finns det ju ingen trollformel som får en att lära sig språk. Jag kämpar mycket med min engelska, men tack vare Bill blir jag bättre … eller ‘yr?” tillade hon på engelska med kraftig, fransk brytning och pussade ömt sin fästman på kinden. Ginny himlade med ögonen åt kärleksparet bakom ryggen på dem, vilket fick Harry att flina till.



Jag satt kvar i trädgården långt efter det att de flesta gått in i huset och värmen. De festliga lyktorna slocknade, en efter en, och den kalla dimman började komma smygande över fälten.
“Så du blir kvar här hos oss nu?” Harry hade satt sig bredvid mig på den fuktiga trädgårdsmöbeln.
“Ja, det ser så ut. Det är vänligt av dem att jag får komma.” Jag suckade. Det kändes som om jag varit beroende av andras välvilja en alldeles för lång tid.
“Jag har varit här många veckor, under flera lov”, sa Harry tröstande. “Det känns som hemma för mig. Ingen som stirrar och pekar … eller behandlar mig som om jag vore pestsmittad ... “
“Nej, varför skulle de göra det?” undrade jag förvånat. “Menar du på grund av allt det här med ‘den utvalde’ som det spekuleras om i tidningarna?”
“Inte bara det”, sa Harry och tog plötsligt ett djupt andetag. Det svaga skenet från de sista lyktorna återspeglades i hans gröna ögon. “Det är lika bra att du också vet - och du kan säga det till Elvira, eftersom hon har en del i profetian.”
“Profetian?” Jag såg spänt på honom.
“Ja”, sa han och suckade, “men den profetia som gäller mig.”
“Den som gick förlorad på ministeriet?”
“Det gjorde den inte”, sa Harry entonigt. “Dumbledore hade en version av den bevarad, eftersom han hört orden uttalas första gången. Han och jag tittade på den i hans minnessåll på morgonen när vi kom tillbaka från ministeriet.” Efter ett ögonblicks tystnad fortsatte han enkelt: “Profetian handlar om mig och Voldemort. Ingen av oss kan leva om den andre överlever.”
“Så en av er måste …” Jag drog efter andan när insikten drabbade mig: “Det vill säga, du måste …” Så tystnade jag skamset vid ljudet av det krävande ordet, men Harry nickade bara lugnt: “Ja.”
“Vet Ron och Hermione?”
“Ja, Dumbledore tyckte att jag kunde berätta för mina närmaste vänner, så jag gjorde det när jag kom hit.”
“Bra. Det måste ha varit väldigt tungt att bära det ensam.” Nu förstod jag vad det var han hade grubblat över i slutet av juni. Samtidigt insåg jag att bara ett fåtal kunde ha kännedom om det här, annars skulle trycket på Harry bli omänskligt. Vilket det i och för sig redan var. Jag sneglade på sextonåringen bredvid mig. Han kunde ha varit min lillebror, som just gått ut nian och skulle börja gymnasiet. Livet borde vara fyllt med utbildningsplaner, förälskelser, framtidsdrömmar … men över allt det låg nu tyngden av ett uppdrag som kunde ha fått vilken vuxen människa som helst att duka under. Om jag ändå hade kunnat hjälpa honom!
“Snälla, se inte så förtvivlad ut!” bad han och log lite snett. “En sak har i alla fall blivit bättre”, tillade han och drog handen genom luggen på sitt typiska sätt, “ärret gör aldrig ont längre, så det är lättare att koncentrera sig nu. Dumbledore tror det beror på att Voldemort använder ocklumenering mot mig. Han vill väl inte att jag ska ha insyn i hans planer ...”
Jag nickade fundersamt medan tankarna snurrade, orediga och ogripbara, kring den enda individ, den mörkrets herre som gjorde vårt liv till ett sådant kaos. Nu skyddade han sig alltså mot Harrys insyn, men han hade också kunnat nå den omvända vägen in i min väns sinne. Harry hade trott på den falska drömmen om Sirius fångenskap i Mysterieavdelningen. Jag såg försiktigt på hans ärr, som hade blivit synligt när han strukit undan det rufsiga håret.

Han lade märke till min blick och frågade plötsligt:
“Förlåt, Miriam, jag vet att det här är en väldigt udda sak att be om … men jag har tänkt en del på våra ärr och …”
Jag förstod vad han ville. Själv kunde jag varje dag se likheten mellan märkena, men för honom var det över ett år sedan han sett mitt och minnesbilden måste ha bleknat. Mörkret och dimman hade tilltagit runt omkring oss och ett bord stod framför. Vi var ensamma i trädgården nu. Det var inte helt lätt att dra undan alla lager tyg från klädnaden och de långa, tunga kjolar jag numera klädde mig i, men på något sätt fick jag dem åt sidan tillsammans med sidenbandet. Harry gav det en hastig blick innan han såg på blixtformen och nickade sorgset:
“Ja, det är precis som mitt, bara mycket större.” Han rörde tankfullt vid sin egen panna och strök sedan mycket försiktigt över mitt ärr, dröjde vid de jämna kanterna, perfekt läkta efter Severus minutiösa omvårdnad. Det kändes dock inte alls som när Severus rörde vid det, och tur var väl det, tänkte jag och kunde inte låta bli att dra lite på munnen, men blev snabbt allvarlig igen när jag såg hur nerbitna och såriga Harrys nagelband var.
“Har du tänkt något på vad likheten kan betyda?” frågade han mjukt och täckte lite tafatt över blixtformen igen med en bit av klädnaden. Jag nickade, nästan osynligt. De tankarna var så skrämmande att jag inte alltid tillät mig dem.
“Du fick det från en älva ...”, fortsatte han.
“… som utbytte krafter med Voldemort”, sa jag lågt. “Jag såg det redan i drömmarna den våren, och Alvina, älvan som Snape och jag mötte i skogen i somras, bekräftade det.”
“Men … det kan ju innebära att …” Han såg på mig med de gröna ögonen fulla av medlidande och avbröt sig: “Äh, förlåt, jag målar säkert fan på väggen, men …”
“Jag vet vad du menar”, sa jag enkelt. “Att Voldemort, via ärret, skulle kunna nå mig också.”
Dimman låg totalt dödstyst omkring oss. Jag förmådde mig inte att säga något mer. Tankarna snurrade vilt. Otydliga bilder av Quirinus Quirrell, svartälvor, ormliknande röda ögon, grönt sken och mörkrets märke på Severus arm blixtrade förbi mitt synfält. Jag tänkte på blixten, som var mitt och Harrys märke.
“Han vet ju inte om ditt”, sa Harry till sist med en tröstande ton.
“Nej”, sa jag stilla, “han gör ju inte det.”
Jag mötte Harrys vänliga, gröna ögon och undrade plötsligt, med en rysning, hur de sett ut när han varit under inflytande av mörkret. Hur det hade varit och känts.
“Du fryser”, sa Harry skuldmedvetet och reste sig från den kalla bänken medan han räckte mig handen till stöd. “Kom, vi går in nu. Förlåt för allt mitt snack ... det är ju bara spekulationer ändå.”
Jag reste mig och följde honom tyst genom gräset som var så fuktigt att fållen på klädnaden blev dyvåt. Alla skyddande lager av tyg och kjolar kändes plötsligt tunga att bära.

Även Harrys steg var långsamma och dröjande, som om också han bar på något mycket tungt. Jag betraktade hans lätt böjda rygg, men sa ingenting.

Det finns saker som man helt enkelt inte frågar.

------------------------------------------------------

En långt mindre allvarlig fråga: Jag ser hela tiden sidenbandet i olika färger och kan inte bestämma mig för vilket det är: vitt, svart eller rentav smaragdgrönt. Vad tror ni?

så bra!!!

Så bra detta kapitel var! Hur bär du dig åt?! Roligt att Sirius fick vara med och fira Harry på födelsedagen. Undrar när hon får möta Ron och Hermione.
Jag ser dock inte fram emot en sak som skedde i boken:


Kan knappt bärga mig när hon tänker på Quirinus, samt en viss person.(Du vet vem! )

Om du ser den gula delen: Förlåt! Jag trodde du visste vem jag menade! Men jag skriver det i spoilern, då vi har diskuterat det via ugglorna.



Tips:

Tankarna snurrade vilt. Orediga bilder av Quirinus Quirrell, svartälvor, ormliknande röda ögon, grönt sken, mörkrets märke på Severus arm. Mitt eget märke. Harrys och mitt. Blixten.

Jag skulle vilja ändra den röda texten, så den känns mer levande.

Tankarna snurrade vilt. Otydliga bilder av Quirinus Quirrell, svartälvor, ormliknande röda ögon, grönt sken och mörkrets märke på Severus arm blixtrade förbi mitt synfält. Jag tänkte på blixten, som var mitt och Harrys märke.

Det ska bli spännade och se hur det går. Tyvärr kan jag inte svara på frågan du har. Får klura på det.

Mer spoiler från våra ugglor, samt Kraften:



Spoiler från sjätte boken:

Ginerva2003


Mintygirl89




Kapitel 5 - Diagongränden

“Réveillez-vous, vous deux! C’est l’heure!”
Fleur hade redan stigit upp och som en kvittrande morgonfågel flög hon hit och dit i rummet, ivrigt dragande i rullgardiner och överkast. Ett nyvaket grymtande hördes från Ginnys säng och jag förstod henne, där jag låg gömd djupt under filtarna i ett desperat försök att hålla kvar nattens drömbilder av Severus.
“Seså”, förmanade Fleur när hon utan nåd dragit undan alla gardiner från fönstren, “ ‘ermione är redan färdig och väntar på er där nere i la cuisine! Ypp med era små rympor ur sängarna nu, mesdames, innan ni missar frykosten!” Hon försvann trallande nerför trapporna till köket. Ginny blängde efter henne med täcket om sig och det svallande håret som en rufsig gardin över de ljusa, fräkniga axlarna.
“Varför måste mamma vara så 1800-tal och inte låta henne sova i Bills rum?” stönade hon. “Som om de inte redan …”
“Äh, Fleur är okej”, gäspade jag, mot min vilja road av den franska brytningen som genljöd genom huset. “Hon är bara väldigt mycket morgonmänniska.”
“Till skillnad från oss”, konstaterade Ginny och sträckte sig efter en hårborste. Jag visste att hon var ihop med Dean Thomas från Gryffindor. Drömde hon måhända om honom så som jag om Severus? Tanken på andra ungdomar från skolan fick mig plötsligt att minnas vilken dag det var och varför Hermione redan var färdig:
“Idag blir det äventyr, Ginny!” utbrast jag. “Till Diagongränden!”



Det skulle bli mitt första besök i den omtalade gränden och egentligen hade jag inget speciellt ärende dit, eftersom Leonardus tillhandahöll min kurslitteratur, som inte var magisk, och mitt tornrum på Hogwarts alltid var fyllt av vackra klädnader och skrivmaterial. Men över en månads snävt begränsad vistelse, först på Grimmaldiplan och sedan i Kråkboet, hade gjort till och med mig alldeles vanvettigt sugen på en utflykt. Fnittrande vräkte vi oss i det enorma passagerarsäte som tillhörde specialbilen från Trolldomsministeriet.
“Bäst att ni inte vänjer er vid lyxen. Det är bara för Harrys skull”, förmanade mr Weasley från framsätet. “Första rangens säkerhetsstatus.” Han höjde en hand mot Bill och Fleur, som vinkade adjö åt oss från köksfönstret.
“Undrar vad de ska göra när vi har åkt”, sa Ginny menande, men så tyst att mr och mrs Weasley inte skulle höra. Ron gav henne en riktigt purken blick:
“Inget som du ska hålla på med i alla fall.”
Ginny bara skrattade åt honom och jag rycktes med i hennes uppsluppna sinnesstämning. Oväntat snabbt var vi framme på Charing Cross road och stannade utanför puben Den läckande kitteln, där en välbekant gestalt väntade på oss.
“Hagrid!” utbrast Harry förtjust och vinkade genom bilrutan. “Jag som trodde att det var en massa Aurorer som skulle vakta oss!” Han nästan ramlade ut genom bildörren och omfamnade hjärtligt sin store vän, som såg tämligen stolt ut.
“Dumbledore tyckte de dög me mej som säkerhet”, tillkännagav han och spände ut bröstet med händerna i fickorna. De förbipasserande mugglarna betraktade honom med stora ögon; de måste tro att han var världens längste man. När de revbensknäckande hälsningarna var avklarade följde vi Hagrid genom en tom och mörk bar och ut på en liten bakgård, där han slog på en av murens tegelstenar med sitt skära paraply. Jag gjorde stora ögon när hela väggen öppnade sig och bildade en valvport, där de andra vant gick in. Vaksamt höll jag mig tätt intill dem i mörkret tills vi kom ut på en slingrande kullerstensgata.



Precis som jag förväntat mig, påminde Diagongränden till viss del om Hogsmeade. Men det var som att se en stor, glittrande, färggrann gåva övertäckt med etiketter om säkerhet. Över de lockande trollkarlsbutikernas skyltfönster satt förstorade anslag av föreskrifterna från Trolldomsministeriet. De väggar, som undgått dessa skrikigt lila anvisningar, hade istället enorma, rörliga foton av Dödsätare och andra efterlysta personer. En vacker, mörkhårig kvinna som såg ut att vara jämnårig med Severus såg hemlighetsfullt på mig från dörren till madam Malkins butik. Jessica Raven, fängslad för konspiration mot trollkarlssamhället, efterlyst och försvunnen sedan 1992.
“Jag föreslår att vi delar upp oss!” föreslog mrs Weasley beskäftigt med trollstaven i handen som en dirigentpinne. “Ron, Harry och Hermione går in och provar ut nya klädnader. Vill du följa med dem, lilla vän?” Jag nickade och hon fortsatte: “Hagrid håller vakt utanför klädbutiken, så går vi andra och handlar skolböcker åt alla. Jag har ju listorna här.” Hon viftade stressat med en bunt pergament som hon höll i andra handen.

Sagt och gjort. Vi steg in i butiken för klädnader och jag såg mig andäktigt omkring på paljettprydd prakt och mjukt pälskantade resmantlar. Det var här Severus hade skaffat de ljuvliga, silverskimrande festkläder som jag, med magiskt modifierat utseende, burit nyåret mellan 94 och 95 hos familjen Malfoy. Det var första gången jag stiftade närmare bekantskap med Draco och fortfarande gick det att minnas den häftiga, återhållna vreden hans beteende hade väckt hos mig.

I detsamma hörde jag hans släpiga röst bakom ett av klädställen.
“Seriöst, mamma. Elli och jag är inga barn. Kan du inte lämna oss ifred här inne åtminstone? Du ville ju titta på vaserna i den där butiken mitt emot. Vi klarar oss!”
“Jag vet inte, Draco”, hördes en nasal stämma. “Det är en stor risk nu att vandra omkring utan vuxet sällskap. Vi måste vara rädda om lilla Eleonora.”
“Vi är sexton år, mamma!”
“Låt gå då, för Merlins skull, men så fort ni är klara, kommer ni till mig.”
“Självklart, mrs Malfoy”, hördes en flickas röst och i nästa stund stod vi öga mot öga med Dracos mamma, som dök upp mellan de dyrbara tygerna. Hennes ljusa ögon smalnade när hon gav oss en kort nick och svepte förbi med lätt rynkad näsa. Vi stod i det kvardröjande molnet av tung parfym och tittade sökande på varandra innan vi, som på en given signal, såg mot det håll från vilket Dracos röst hade kommit.
“Då så, ungdomar, vi fortsätter väl?” hördes madam Malkins insmickrande stämma.
“Var försiktig med de där nålarna!” Draco lät högdragen. “Och vad är det här för tyg? Det är ju standard! Vi ska ha det mest dyrbara! Vill ni vara så vänlig att hämta det med detsamma.”
“Menar du det speciellt importerade, älvspunna sidenet? Men det är längst in på lagret i översta hyllan! Är du säker på att …?” pep madam Malkins. “Din mamma sa ju inget om …”
“Vi har råd!” klippte Draco av. “Om ni inte gör som jag säger besöker vi Twilfitt & Tating istället! Ge er in på lagret nu, så ska jag ta en titt i spegeln …” Sekunden därpå stod han rakt framför oss och flickan, som var i hans sällskap, kikade nyfiket fram bakom honom.

Dracos ögon smalnade på exakt samma sätt som hans mammas hade gjort och han log ett triumferande, snett leende när han såg oss. Att han var iförd en klädnad, som hölls uppe av ett stort antal nålar, tycktes inte bekomma honom det minsta.
“Pottan och Vesslan!” flinade han utan att bry sig om flickans frågande blick. Hennes stora, bruna ögon såg faktiskt mycket vänliga ut.
“Malfoy”, sa Harry bistert, “vad vill du?”
“Vadå, vill?” svarade Draco lugnt. “Vi provar kläder och det var lugnt här tills ni kom. Jag trodde att det rådde hög säkerhet här i Diagongränden, men det är så klart inte lika tryggt som på Hogwarts i de gamla goda tiderna, när farliga individer hölls fängslade …” Han stirrade ogenerat på mig och det sneda leendet blev bredare. Flickan såg däremot ännu mer förbryllad ut och såg från honom till oss.
“Granger”, fortsatte Draco vänd mot Hermione, “vad gör du i en klädaffär? Jag trodde du pluggade dygnet runt för att hålla takten med oss som har den naturliga förmågan.”
Ron rätade genast stridslystet på sig och drog fram trollstaven:
“Vet du vad jag tycker, Malfoy?” fräste han. “Att du ska hålla käften!”
“Jaså, är det du som ska köpa kläder, Vesslan? Tyvärr, jag tror inte att de säljer något under en knuting här…”
“Ron, låt bli!” ropade Hermione och grep tag i hans arm som höjde staven. “Han är inte värd att bli relegerad för!” Hon såg panikslaget på mig och Harry, men han hade också höjt sin stav och jag grep tag i honom. Mina ögon föll på flickan, som även hon såg sig hjälpsökande om in mot dörren till lagret, dit madam Malkins försvunnit och tycktes vara uppslukad av jorden. Jag, i min tur, spanade efter Hagrid utanför fönstret, men kunde bara se hans breda ryggtavla som var helt upptagen med att bevaka gatan.
“Nu håller du mun, Malfoy”, sa Harry, “annars …”
“Annars vadå, Potter?” svarade han kallt. “Ska du förhäxa mig? Så värdelös som du är på att trolla känner jag mig faktiskt inte särskilt rädd … jag är mer orolig när vissa, ehm, varelser får gå fria utan att vara bundna …” Knappt hade hans menande blick landat på mig förrän Harry gav till ett rytande och, åtföljd av Ron, pekade med staven rakt mot Dracos bröst.

Nu hade däremot flickan slutit upp nära intill honom och drog lite i hans klädnad.
“Draco”, sa hon mjukt, “öh … de är fyra …” Hon såg lugnt på oss i tur och ordning, med blicken lite extra nyfiket kvardröjande vid mig. “Och vi är två”, fortsatte hon sakligt.
“Och?” skrattade han. “Weasley skulle inte kunna förhäxa så mycket som en smutsskalle ens, och Potter är inte särskilt mycket bättre, jag skulle faktiskt föredra att bli förhäxad av Granger eller Silver … eller, just det, Silver kan ju inte ens förhäxa någon …”
Men nu var det nog och jag hade återfått fattningen så pass att blicken gick att fokusera. Sakta lösgjorde sig en stor, tung låda från en av hyllorna och svävade, omgiven av ett svagt grönt sken, ner mellan Draco och hans angripare. Min avsikt var att skapa en barriär mellan dem, men innan jag hann förklara det rusade flickan framför Draco, varpå även hon höjde sin stav med en beslutsam rörelse.

Harry klev dock raskt fram mot lådan och vräkte undan den med ett brak.
“Harry!” utbrast jag frustrerat och vid ljudet av hans namn syntes åter en nyfiken glimt i flickans ögon.
“Flytta på dig!” fräste Ron till henne och viftade med staven, men hon stod stadigt framför Draco och såg lugnt på pojkarna. Även om hon var i sällskap med en elev från det gröna hemmet, var det ett enda ord som for genom mitt huvud när jag såg hennes försvarsställning: Gryffindor. Draco lät henne agera och lutade sig till och med lätt mot en hylla bakom.
“Jag ska bara förhäxa honom lite, jag svär, han kommer att bli mycket sötare när jag är klar med honom …”, bad Ron, men hon svarade bara:
“Då får du förhäxa mig också.” Jag kände plötsligt att jag förstod henne helt. En gång hade jag stått på samma sätt mellan Sirius och Severus. Ron stönade dock tungt:
“Sluta! Du kan inte mena att du … försvarar det där lilla krypet!”
“Jo”, sa flickan bestämt och jag betraktade henne fascinerat. Vad var det Draco och hans mamma kallat henne? Ellinor, eller något liknande?
“Jag förhäxar inte tjejer!” sa Ron uppgivet och sänkte sin stav.
“Då ska du nog inte förhäxa Draco heller.”
“Harry, gör någonting!” utropade Ron frustrerat, men Harry hade sänkt sin stav medan också han började se på flickan med allt större intresse.
“Öh”, sa han tveksamt, “jag tror inte att det är någon idé, Ron.”
Rons arm föll slappt ner utmed sidan, medan en glimt av intresse tändes även i hans ögon när han såg på Dracos beskyddare. Det var som om han först nu såg att det var en vacker flicka han hade framför sig. Hennes långa, lockiga hår hade samma mörka färg som ögonen.
“Är du hans syster eller någonting?” frågade han henne, men svarade själv: “Nej … Det är du alldeles för snygg för … och hans föräldrar är alldeles för snåla för att kunna skaffa mer än ett barn …”
“Jag bor hos honom”, svarade hon enkelt. Trots att hon fortfarande höll trollstaven höjd såg hon inte särskilt fientlig ut.
“Blev du avundsjuk nu, Weasley?” inflikade Draco, som fortfarande lojt lutade sig mot hyllan. “Bor, alltså … Mer än vad man kan göra i ditt lilla ruckel … Oj förlåt, hus, menar jag.”
Men nu vände hon sig om och gav honom en ilsken blick: “Tyst Draco! Du beter dig ju inte bättre själv!” Hon sänkte staven.
“Sådana där behöver man inte bete sig alls emot”, fnös Draco. “Det är bara på Hogwarts ni är Dumbledores gullegrisar, men vänta bara, ni ska få se …”
“Nog nu”, avbröt jag, som såg att madam Malkins äntligen närmade sig, överlastad med glänsande tyger och munnen full av nålar. “Alla har sänkt sina stavar och ingen behöver veta något om det här. Vi var ensamma i butiken. Snart ska vi börja arbeta på Hogwarts tillsammans och det kommer att bli lugnare om vi kan behandla varandra civiliserat.” Jag lade försiktigt handen på Harrys axel.
“Ja, kom nu, Ron!” sa Hermione och började dra honom med sig. “Vi går med Hagrid till Twilfitt & Tating istället.”
Pojkarna följde, till sist, motvilligt med oss. Madam Malkins hade åter börjat cirkla kring de båda unga kunderna, och Harry vände sig fundersamt om efter dem flera gånger på vägen ut. Jag hade dock en bestämd känsla av att det inte hade speciellt mycket med Draco att göra.

Om ni blev nyfikna på flickan, som var i sällskap med Draco, kan ni läsa mer om henne i den legendariska Draco Memoraid, skriven av Elzyii, som också har börjat lägga upp den på nytt i forumet med namnet Draco Memoraid II. Den måste vara Mugglis mest lästa fanfiction - på goda grunder!

Super bra