[PRS] miaslife och countess

Hon gav honom ett litet leende, förstod snabbt på hans ansiktsuttryck att han inte ville få en massa uppmärksamhet så hon låtsades som ingenting.
- Ja, mobilen brukar faktiskt gå sönder om man slänger den i asfalten sa hon med ett litet skratt och drog upp sin mobil och räckte den till honom så att han kunde ringa den han skulle ringa till. Clara stampade lätt på stället, hon hade ändå bara en kortare klänning på sig och en enkel kofta eftersom hon inte tänkt på att det skulle bli kallare när hon skulle hem.
- Kan vi typ börja gå lite medan du ringer? Vart ska du någonstans? Frågade hon.

Adam slängde ur sig ett ’tack’ och tog emot mobilen. På ren impuls började han skriva in numret till managern, men stoppade sig själv halvvägs. Fick managern reda på vart han var skulle han vara tillbaka på bussen innan natten var slut. Så vem skulle han ringa? Vem kunde han ens ringa? Han sneglade lätt mot kvinnan som nu stod och trampade otåligt på stället. Hon såg ut att frysa i den tunna koftan. Adam harklade tyst och räckte tillbaka telefonen.
”Strunt samma”, mumlade han och satte tillbaka de frusna händerna i fickorna. Tittade sig sedan vilset omkring.
”Ärligt talat vet jag inte vart jag ska. Vart ska du?”, frågade han och såg tillbaka mot henne.

Hon tog tillbaka mobilen och la den i fickan på sin kofta innan hon lätt höjde på ögonbrynet.
- du borde väl veta vart du ska? Jag menar du om någon borde ju ha något lyxigt hotell att sova på eller något sa hon och gav honom ett litet leende, såklart tyckte hon om hans musik och tyckte att det var jättehäftigt att träffa en musiker men hon kände samtidigt att det inte var rätt läge att "fangirla" så hon tog det lugnt.
- men jag ska bara hem, jag bor i en liten lägenhet här i närheten sa hon och pekade på ett lägenhetshus lite längre bort.

Adam pressade fram ett halvt leende.
”Folk får liksom inte veta att jag är här. Så ett lyxhotell är nog mitt sista alternativ”, svarande han. Tog ett djupt andetag, sträckte på sig och drog handen över nacken. Tittade sedan åt samma håll som hennes finger pekade och såg lägenhetshuset som låg knappt tvåhundra meter därifrån. Och det var då det slog honom.
”Fint, har du plats för en till? Bara över natten. Jag kan betala om du vill”. Adam hörde själv hur galet det lät, men vad hade han för val? Han skakade redan och den tunna jackan bidrog inte till mycket värme. Stannade han ute länge till skulle han förmodligen frysa ihjäl.

Clara höjde lätt ögonbrynet av hans fråga, ville han sova hos henne? En ännu större fråga var, varför ville han inte bli sedd? Men Claras familj hade lärt henne att man alltid skulle hjälpa folk och han var dessutom känd och kändes inte som en person som skulle göra något dumt. Efter en liten stunds tvekan nickade hon och började gå mot sin lägenhet.
- ja du får sova hos mig, men du får ta min säng så sover jag på soffan. Det är kanske inget lyxhotell men det är en stor dubbelsäng i alla fall sa hon och gav honom ett litet leende, försökte mjuka upp stämningen och få bort den stela stämningen som de hade just nu.

”Schysst”. Adam pustade ut när hon gick med på att låta honom följa med till lägenheten. Lättad över att inte behöva spendera natten ute i kylan. Han gick efter henne med raska steg, men ju närmare byggnaden de kom desto mer paranoid började han blir över hur snabbt hon gått med på att låta honom sova över.
”Du jobbar väl inte för någon tidning? Eller driver nått sånt där skvallerkonto?”, frågade han när de väl stod framme vid entréporten. Det sista han behövde var smygfotade bilder och rubriker som sa att ’Adam Walker var på rymmen’.

Clara hörde hans fråga och himlade lätt med ögonen.
- jag är undersköterska om du vill veta. Jag bjuder hem dig för att du är känd och därför antar jag att det hade stått i tidningar om du var våldtäktsman eller mördare. Jag tänker liksom inte ta bilder r du klär av dig eller något, så intressant är du inte sa hon enkelt men med ett litet leende som om det var självklart. När de kom fram till huset så skrev hon in sin portkod och öppnade dörren.
- men vill du hellre sova ute i kylan så får du det också sa hon med ett litet leende och ryckte lätt på axlarna.

Hennes lite spydiga kommentar fick Adam att le. De flesta kvinnor han träffade blev genast hysteriska när de förstod vem han var. Men hon – vem hon nu var – hade på sätt och vis avfärdat honom.
”Få inga konstiga idéer bara..”, sa han med en retsam ton och steg in genom porten. Kände sig genast varmare när de kom in byggnaden och väl inne kunde han ta sig en bättre titt på sin räddare. Innan hade mörkret gjort att han bara sett överflöd av tjockt, mörkt hår. Men nu, när de stod i det upplysta rummet, tog det honom bara några sekunder att inse hur vacker hon var.

Hon himlade lätt med ögonen och gick upp till andra våningen där hon drog fram en nyckel och öppnade dörren till sin lägenhet.
- well, det är väl ingen enorm lyxsvit men det är i alla fall ett hem sa hon med ett litet leende och såg sig runt i hallen innan hon drog av sig sina skor. En fluffig katt kom gående mot dem, jamandes.
- ja, detta är min rumskamrat, Dexter la hon till och lyfte lätt upp katten i famnen. Hon väntade på att han skulle komma in innan hon gick mot sitt vardagsrum.
- så, vill du ha något att äta eller vill du sova direkt eller vad vill du göra? Du är stjärnan så det är du som bestämmer sa hon med ett litet lekfullt leende medan hon granskade honom. Han var definitivt en kille i hennes smak och som hon blev attraherad av.

Adam klev in i hallen och såg sig nyfiket omkring, noterade rätt snabbt att hon verkade bo ensam.
”Fint”, sa han uppriktigt medan han följde henne mot vardagsrummet, tyckte sig se hur katten slängde misstänksamma blickar åt hans håll, som om den inte riktigt kunde bestämma sig för om den tyckte om att ha honom där eller inte.
”Först och främst vill jag veta vad du heter? Du verkar veta en del om mig, men allt jag vet är att du är undersköterska”, svarade han på hennes fråga medan han drog av sig väskan och ställde ner den på en stol i rummet. Lägenheten skiljde sig en hel del från hans eget hem, men han gillade hur hemtrevligt allt kändes. Mycket hemtrevligare än hans egen lyxvilla som såg ut att vara direkt hämtad ut en katalog, och som egentligen var alldeles för stor för att bo ensam i.