PRS Vidomina & Lupple

Astral anade att 'de onda' som Melanie talade om var samma fiende som stulit det magiska föremålet av hans konung. det irriterade honom. Därför muttrade han något ohörbart och rynkade pannan. I någon sekund fantiserade han vad han skulle kunnat göra med fienden och dödat de på ett fruktansvärt sätt, men sköt snabbt bort tanken. När Melaine förklarade att han inte behövde sitt svärd släppte han genast taget och såg på henne. Med en sådan säkerhet, som hon talade i, visste han bättre än att inte lyda. Det fanns något lugn hos henne, ett lugn som han inte stött på hos så många tidigare. Något i honom ville att han skulle lyssna och observera. I denna stund var Melaine hans lärare, det här var hennes hemmaplan.
När hon sedan frågat honom om han kände sig ha bråttom svalde han och vände bort blicken för en sekund. Deras blickar kunde inte mötas, vilket var skönt, tyckte Astral, eftersom ho på så sätt inte kunde se att han var bekymrad. "Ja. Jag är på ett uppdrag.", sa han kort och hoppades att hon inte skulle fråga mer om uppdraget, då han visste att ju fler som inte visste om det, desto bättre. Han gick fram till henne vid vattnet och såg ner på sin egen spegelbild och sedan hennes. "Jag är inte trött. Finns det någonstans att ta sig förbi våra fiender utan att bli upptäckt?". Han hade beslutat sig för att fortsätta vandra. Desto längre han höll sig kvar, desto längre skulle det ta för honom att ta tillbaka det magiska föremålet.

Melanie väntade tålmodigt på hans svar och vid orden uppdrag så slog hon upp sina ögon och studerade honom.
"Uppdrag?" Frågade hon och nyfikenheten nästan lyste i hennes ögon, i hela hennes skimmer som var runt bäcken, runt håret.
" Det finns många vägar förbi dem, men Astral att vandra runt här i mörkret. Du måste veta vägen annars kommer du gå vilse. " Sa hon lugnt.
"Naturen är vis, tålmodig men också lurig." Viskade hon leendes.
"Jag följer dig gärna genom buskar och snår men låt mig då veta vad detta uppdrag är. " Sa hon och såg på honom med en skarp och på nått sätt genomträngande blick.
"Jag förstår att det är nått viktigt. Du utstrålar det. Men alla vägar är alltid bättre att vandra med någon än utan någon." Sa hon för att sedan tystna och bara sitta där, tålmodigt och vänta in honom- vänta in att han skulle tala.

Ajdå, han hade sagt för mycket. Han blickade åt ett annat håll för ett sekund för att sedan se i vattnet och möta hennes blick i vågorna. "Jag har fått ett uppdrag av kungen.", sa han och visste att han redan nu sagt för mycket. Han lämnade henne kvar vid vattnet och vände om. Han tog några steg inåt i dungen. "Jag..", började ha och orden verkade sådär svåra igen att finna. Vad skulle han tordas säga? Han visste inte ens vilken kung hon tjänade. Oturligt nog kanske han tjänade fienden? Med misstänksamhet i tankarna öppnade han munnen igen för att tala. "Kungariket att blivit berövade på deras makt. Om inte det magiska föremålet återhämtas.. är det under med kungariket och dess land och folk.", sa han i ett andetag och lät bekymrad igen. Astral sänkte blicken och tänkte tillbaka på kungariket och dess folk. Han hade beslutat sig för att lyckas, det fanns inte tid för annat. "Nå, du har fått veta nog, varelse av skogen, tänker du visa mig vägen?". Han lätt smått irriterad på rösten med andades in för att lugna sig. Det var inte smart att bli fiende om nu Melanie skulle visa sig vara hans vän och till och med till nytta. "Jag behöver ta mig vidare, tiden är knapp."

Melanie satt stilla och bara lyssnade på honom.
När han började med uppdrag av kungen, minskade inte hennes nyfikenhet - tvärtom den nästan ökade.
Men hon sa inget utan lät honom tala medan hon fångade upp sitt hår och snurrade runt det varsamt och i flera varv.
När det magiska föremålet nämndes så ställde hon sig upp.
Detta var intressant nog och viktigt nog för henne.
Detta var vad oroligheterna berodde på och hon hade sina skyldigheter.
Hon log av hans ord, varelse av skogen.
Hon visste inte om han menade illa men hon gillade det. oavsett.
" Jag Melanie, varelse av skogen kommer visa dig vägen och slå följe med dig tills ditt uppdrag är avslutat. Min skog, alla skogar påverkas av denna orolighet och jag kan inte ha mina vänner oroliga." Sa hon med en bestämd röst och en målmedveten blick.
"Men jag råder dig Astral, åh du vandrare. Att inte bli irriterad på mig- jag är inte din fiende. " Sa hon och fällde sedan upp sin luva och fångade upp ett blad och studerade det, viskade några ord till det innan hon blåste på det och följde det med blicken. När det seglade iväg.
Efter en kort stund så vände hon om och gick mot bäcken.
"Vidrör inte vattnet, främlingarna är åt det hållet så vi går hitåt." Sa hon och pekade mot det hållet de skulle gå. Hon tog upp en pinne från marken och drog med fingrarna över den innan hon tog ett smidigt språng över bäcken och vidrörde vid buskarna så en liten öppning öppnades åt dem.

Först såg Astral överraskad ut och höjde ögonbrynen, men lugnande sig snarast. Självklart var skogen tillhörande kungariket. Om Melaine tjänade skogen, var det troligtvis så att hon tjänade samma kung som han själv. Han lyssnade på hennes ord. Den oroliga skogen hon talade om, ja, visst kunde det vara så. Astral var inte en av skogens folk, men nog hade han anat att dess magiska krafter när han stegat in mellan träden. Dess magi verkade tala till honom på ett sådant sätt han bara stött på i andra magiska sammanhang. När Melaine förklarat sig att slå följe förstod han att hon var att räkna med och därför litade han mer på henne, kanske mer än han tordes. Astral insåg att han hade inget att förlora. "Vi måste ge oss av genast. Det här är ingen plats för vila.", sa han i en låg stämma och slöt manteln närmare sig. Han såg på när Melaine visade vägen och stegade efter henne. Först tänkte han på fienden, visste hon vem de talade om? "Vi måste ta oss till landet där de onda härskar.". Han kände på skaftet av sitt svärd igen och greppade taget om det. En vana Astral hade.
Han satte fart efter hennes håll. En nyfikenhet om henne kändes i honom, men han höll sig för att fråga."Led vägen, Melanie. Tyvärr är jag och denna skog i oenighet.". Astral drog sig till minnes då han råkat, på sina unga dagar, fallit träd i just denna skog för att göra brasa tillsammans med sitt dåvarande sällskap i uppdrag att ta ihjäl några av landets dåvarande fiender.

Melanie stannade upp för en sekund av hans ord.
Där de onda härskade? Hon skakade lite av tanken.
" I det landet kommer vi inte ha mycket hjälp av skogen. De är arga där." Viskade hon innan hon började gå för att snart jogga genom skogen.
Men att han var oense med skogen fick henne att stanna helt.
Vad hade han gjort?
Hon lät sin hand röra vid närmaste träd och de tidigare klarblå ögonen blev mörkare.
" Astral. " Sa hon lågt, ilsket.
" Skogen glömmer inte." Fortsatte hon och synade honom.
"De var friska, levande. " Viskade hon sorgset och höll kvar handen trots smärtan som for genom hennes kropp.
Hon föll snart ned på knä och höll handen nära sin kropp.
Den nästan glödde.
Hon slöt sina ögon och samlade sig innan hon reste sig upp med uppslagna ögon.
"Be om ursäkt. " Viskade hon skarpt.
" Det kommer inte läka det du gjort men det visar på att du ångrar dig. " Sa hon och studerade honom.

I chock stannade han upp. Han var inte beredd på Melanies beteende. Han förstod att hon kände för skogen, verkade vara dess vän, men.. Han tänkte efter och drog luft i lungorna innan han öppnade munnen för att tala igen. "Jag..", började han och något stoppade honom. När hennes blick svartnat och hennes ord tunnats, visste han inte vem hon var. Det kändes inte som denna kvinna han nyss träffat. Var han lurad? Var hon ett trick att lura honom in i mörket? "Melanie.", sa han sedan och samlade mod och kraft till sig. "Jag ber om ursäkt.", sa han med en bestämd ton och igen hade hans ena hand sökt till svärdets grepp. Men den här gången hade han dragit det. Han sneglade på det blanka bladet som pekade ner mot det frusna gräset. "Jag ber om ursäkt..", sa han igen och lät mer fundersam. Långsamt höjde han svärdet och satte ner det i bältet. Undrande över vad som flugit över honom. Dessa beteenden och val, de var inte hans. Vad var det för kraft? Vad var det för magi? "Melanie.", sa han igen i försök att också ta sig tillbaka till verkligheten. "..Vi måste ge oss av. Nu."

Melanie såg på honom, såg hur han drog svärdet och stelnade till.
Vad i hela friden gjorde han?
Hon hörde hans ursäkt och kände sedan mörkret närma sig och hon nickade sakta.
Hon greppade hårt tag om hans arm och började nästintill ljudlöst röra sig.
Hon sprang sicksack, över bäckar, under buskar mellan träden. Hela tiden med ett fast grepp om honom.
Med sina klarblå ögon vakande framför dem och bakom dem.
Mörkret drog sig snabbt in över dem och hon stannade upp.
Såg sig omkring.
" Vi är i hjärtat av skogen. De är gamla, de gillar inte att bli störda. "Viskade hon knappt hörbart.
"Ingen kommer följa oss hit. Jag råder dig Astral. Dra inte ditt svärd. Följ i mina fotspår. Visa respekt. " Viskade hon i samma låga ton.
Greppade hårdare tag om hans ena arm och började sedan gå. Var noga med att inte vidröra rötter, pinnar inte ens löv.
Efter en ganska långsam vandring, så viskade hon några ord mot grenar som hängde långt ned och de flyttade undan så en liten öppning formades. Hon knuffade ut honom först för att sedan hoppa ut efter honom.
"Tack." Viskade hon lågt, på ett nästan utdött språk och drog försiktigt med fingrarna över löven.
"Nu är det bara raka vägen så är vi ute. " Sa hon med ett litet leende.

Astral snubblade framåt av Melanies knuff. Han såg över axeln åt hennes håll. "Vi bör hålla oss borta från skogen ett tag.", mumlade Astral och tänkte över hur skogen inte välkomnat han eller hans beteende.
Han borstade bort snö som fallit på hans manteln och drog bort luvan så det bruna håret syntes. "Kom, jag tror det här är den snabbaste vägen. Vi kan stanna inne i staden för att äta något.", sa Astral och började gå längst en snötäckt äng. Längre bort tornades en mindre stad upp. De höga utkikstornen fick det att se hotfullt ut, men Astral var bekant med de styrande, så där skulle ingen göra honom, eller hans sällskap, någon skada. "Vilka var det vi hörde tidigare? Blir vi förföljda?", sa Astral sedan utan att titta åt hennes håll. Han var alldeles för fokuserad på att se var han skulle sätta ner fötterna eftersom marken var så pass ojämn.

Hon svalde hårt, nickade sakta. Det han sa var rimligt till och med något hon själv tänkt på men sorgen av att lämna skogen slog henne. Hårt och snabbt.
Hon drog upp sin luva mer för att verkligen täcka håret samma stund som han drog ned den.
Hon följde honom osäkert, ängen var vacker. Hon kunde känna dess liv men hon var inte bekant med detta.
När staden tornade upp sig och hon såg utsiktstornen så stannade hon till och drog tag i hans mantel för att stoppa även honom.
" Detta är inte mig bekant. "Viskade hon och såg på tornen med skräck i blicken.
Hon slängde bak sin blick då han frågade och såg skogen, stor och mörk bakom sig.
"De som använder vägarna." Sa hon tyst. " De som är klädda i svart." Viskade hon- hon hade ingen som helst aning om vilka dem var bara vad hon själv och folk hon lyssnade på kallade dem.
"Vi är inte förföljda Astral. Skogen skyddar oss- mig." Viskade hon ärligt och studerade honom.