The kiss of Judas (sv)

såklart bevakar jag!! ska bli så najs att läsa

känn dig bevakad

Är det ens ett val? Tror bevaka knappen var tryck redan när jag kom in på tråden ♥

Bra att du tagga mig, hade kanske missat den här xD

TACK till alla er som vill läsa! Hade inte väntat mig någon särskild reaktion, så det här gör mig sååå glad! Lämna hemskt gärna konstruktiv kritik.

TACK till krambjörn och Velleity för er hjälp! Ni är ovärdeliga.

Med allt sagt, on with the story.

--------------------------------------------------------------

Kapitel I

1 september, 1943

Plattform nio och trekvart surrar av liv och rörelse trots att klockan bara är halv elva. Det är typiskt Tom, vars hand jag greppar så hårt att knogarna vitnar, att vara i så god tid. Inte konstigt att Snigelhorn utnämnde honom till prefekt. Runtomkring oss tar familjer farväl av varandra, några gråter medan andra glatt vinkar hejdå. Det sticker till någonstans djupt inuti mig av scenerna som utspelar sig framför oss. Det är inte första gången den underligt bittra blandningen av avund och längtan tar tag i mig, men Tom har alltid sagt att det är onödigt. Onödigt, och framförallt otroligt dumt att sukta efter närheten; efter någon vars lojalitet och respekt är obrytbar, en familj. Varför pina sig själv med minnet av något som en gång var när jag redan finner allt det i Tom? Dessutom, som han har sagt till mig så många gånger, var det ju minst sagt underligt att far min inte försökt söka upp mig. Om han verkligen älskade mig. Fast vad gör det? Vi har varandra, Tom och jag.

Jag sneglar upp mot Tom och hans vanligtvis skarpa ansiktsdrag blir suddiga i mitt synfält, antagligen på grund av rökmolnen som tåget pyser ur sig. Trots att perrongen är knökfull verkar våra jämlikar vika åt sidan för Tom, och jag travar efter honom som en plikttrogen hund för att hinna med i de sjumilakliven han tar. Min fantasi tar över och jag föreställer mig att häxorna och trollkarlarna som stiger åt sidan vet. Jag ser framför mig hur de alla går runt och vet vad Tom gjorde förra terminen i juni, att de vet vad jag misstänker hände i Little Hangleton. Mitt sinne skapar bilder i min näthinna - plötsligt ser jag ministeriet gripa Tom, jag ser dem döma honom till döden och jag ser mig sälv helt ensam. Jag ser hur jag har förlorat allt igen och att jag måste leva med vetskapen om att jag kunde ha förhindrat det. För det är ju Tom och jag. Vi har varandra oavsett vad. Alltid.

Tror jag.

”Se upp, allesammans!”
En oväntad kollison stöter till våra kärror och får mitt fasta tag om Toms hand att lossa. I ett ögonblick av panik hinner jag tänka att mitt mardrömsscenario blivit verklighet; att trolldomsministern är här tillsammans med en armé av otaliga aurorer. Jag famlar i luften efter hans värme, bekantskap. Okej, värme är fel ord. Toms händer är iskalla; hela han är iskall. Jag känner smått yr, men Fleamont Potters glada flin och höga röst avbryter mina svindlande tankegångar.
”Nämen, jag kan inte tro mina ögon! Euphemia, min kära”, utbrister Potter dramatiskt. De blå irisarna tindrar mot mig.
”Potter. Så oväntat att se dig anlända i tid”, svarar Tom. ”Alltid lika angenämt.” Kylan i hans röst avslöjar motsatsen.
”Äh, lägg av för Melins skull”, muttrar jag och skjuter glasögonen högre upp på näsan. ”Fleamont, min sockertopp, orsaken bakom ditt goda humör - vad den än är - måste hittas och förgöras med detsamma!”
Fleamont ler om möjligt ännu bredare och alldeles försent inser jag mitt misstag.
”Åh, nej”, stönar jag. En ovälkommen rodnad bränner till på mina kinder och jag kastar Tom en hjälplös blick. Han har alltid varit överlägsen mig inom området att resonera, har alltid vetat vad han ska säga i precis alla situationer. Jag är en helt annan historia. Den silvergröna slipsen runt min hals ser malplacerad ut när jag sätts i pressade situationer, för i jämförelse med mina vältaliga elevhemskamrater snubblar jag över orden.
”Åh, jo”, nickar Potter febrilt.
”Kan någon av er vänligen tala om vad som pågår?” forcerar Tom otåligt samtidigt som jag gör ett desperat försök att fly från situationen med en rejäl knuff på min kärra. Uggleburen svajar till vilket framkallar ett oroligt hoande från min pärluggla Gilbert, men jag lyckas med nöd och näppe rusa iväg från de mörkhåriga pojkarna och klämma mig in i en vagn. 
”Det vore en synd att tillintetgöra dig, Euphemia Longbottom!” Fleamont Potters röst tränger ända in i vagnen vilket får flera huvuden att vändas mot mig. Med blossande kinder ursäktar jag mig, innan jag slinker in bland dem och försvinner från uppmärksamhetens centrum.

”…och det var en stor skandal! Vilken vettig trollkarl på ministeriet parar sig med en smutsig mugglare!?” Några instämmande hum bekräftar hans åsikt. ”De borde skickas till Azkaban. Nej, döden!”
Tillsist fann jag kupén där Tom och hans så kallade vänner befann sig. Abraxas Malfoy är för tillfället den som för talan och jag önskar innerligt att jag sprungit vilse under mitt sökande. Jag hade dåsat av direkt när jag hörde riktningen samtalet lutade åt, och de böljande landskapen som susar förbi bakom fönsterskivan är utan tvekan det mest intressanta inom den area kupén besitter. Malfoy, med sitt karäkteristiskt vitblonda hår och släpiga röst, verkar ha livsmålet att tråka ut alla till den punkten med sina synpunkter att åhörarna hoppas att öronen trillar av. Jag kan, i alla fall, garantera att han håller på att lyckas.

Toms mörka ögon vilar på mig - han har betraktat mig hela färden, och endast öppnat munnen när han blivit tilltalad, vilket är ytterst ovanligt. Då och då släntrar en drös häxor förbi, dröjer lite extra länge utanför vår kupé, fegar ut, och springer fnissande ifrån. Tom har inte bara karisma och utstrålning, han är också ”döläcker” som min vän Isolde Allen i Hufflepuff skulle säga. Kombinationen ger honom en utbredd, kvinnlig audiens, fast hans lilla klubb består endast av trollkarlar bortsett från mig. De kallar sig Dödsätare, och av någon underlig anledning gick jag med på att vara vice ordförande för Toms anhängare. Han kan, som sagt, vara väldigt övertygande. Jag finner både namnet och konceptet urlöjligt, och jag har alltid anat att de har sammanträden utan min närvaro. Förut var jag bara glad att jag slapp vara med, men efter vad som hände i somras är jag inte säker på om mindre allvarliga brott och radikala disskusioner är allt de ägnar sig åt utanför min radar.

Håren på mina armar reser sig och jag tvingar bestämt bort farhågorna ur sinnet. Tom märker att jag sutderar honom och svarar med ett charmigt, mycket oskyldigt leende. Jag följer hans blick, som fäster sig vid den stora, klumpiga ringen på min vänstra hands långfinger. Den är i guld, med en stor svart sten i mitten där någon karvat in Dödsrelikerna, en symbol från Sagan om de tre bröderna. Det är tydligen familjen Gaunts släktklenod, som han ska ha fått från sin morbror. Metallen är kall mot min hud, men Tom hade insiterat på att det var just jag som skulle bära den. Han hade till och med fått mig att lova att alltid bära den, och att under inga omständigheter ta av mig den. Jag hade självklart lovat honom det. Hur mycket obehag den än bringar, med sitt illvilliga blänkande, är jag ju ingen som bryter löften. Aldrig, aldrig någonsin, ett löfte jag gett Tom.

Antal ord: 1 158

Skitbra ju!! Av någon anledning gillar jag verkligen Euphemia xD

Det här är ett jättebra första kapitel! Man får direkt en ganska tydlig bild av Euphemia och hennes relationer till några andra karaktärer. Jag tror det kan bli mycket intressant att se hur hennes och Toms relation utvecklas i framtida kapitel. Redan nu märker jag en antydan till att Euphemia känner lite osäkerhet över deras relation ("För det är ju Tom och jag. Vi har varandra oavsett vad. Alltid. Tror jag."), så det blir spännande att se hur allt utvecklas.

Jag måste bara tillägga att jag älskar ditt språk också. Typ "jag travar efter honom som en plikttrogen hund för att hinna med i de sjumilakliven han tar" och "de böljande landskapen som susar förbi bakom fönsterskivan är utan tvekan det mest intressanta inom den area kupén besitter" för att nämna några. Så sjukt fint och precis lagom detaljerat.

Jättebra första kapitel!
Jag tycker väldigt mycket om karaktärerna hittills, jag vet att den precis börjat men jag kan inte undgå att tycka om Euphemia. Hennes karaktär är briljant idén också!
Tom som är iskall, väldigt smart. Att involvera en Longbottom in i Toms liv älskar jag, två generationer senare och... ja ni vet ju vad som händer med familjen Longbottom.

Kapitlet är också väldigt väl skrivet! Längtar till nästa kapitel!

Såå bra! Väldigt bra skrivet, inga fel (enligt mig) någonstans! Älskar dina beskrivningar, det får en att verkligen leva sig in i berättelsen. Jag älskar redan Euphemia, men jag gillar automatiskt inte Tom haha.

Längtar till nästa!

Vilket underbart kapitel!
Man känner ett starkt medlidande för Euphemia! Det måste vara tufft att se hur alla andra kramar sina familjer, vilket gör att hon blir både avundsjuk och längtansfull. Tom är en mycket kylig typ, och vi får se hur det ska går.

Superbra kapitel som sagt!