Katie

Jättebra! Jag gillar verkligen Katie! Jag älskar vänskapen som du beskriver och händelserna är bara så bra skrivna! Du är en fantastisk författare och jag vill bara fortsätta att läsa!

Jag gick tillbaka och kollade på det jag hade pekat ut, det blev mycket lättare att läsa.

Längtar tills nästa kommer!

Det är helt omöjligt att avgöra vad som är taget direkt ur boken (om man inte går tillbaka och tittar), det finns liksom ingen gräns emellan och du skriver MINST lika bra. Det känns direkt som att det var precis så här det gick till. Har alltid älskat scenen när Fred och George får skägg; det är så typiskt Dumbledore med en humoristisk konsekvens av gränsöverskridandet. Överlag är det en riktigt mysig stämning i det här gänget. Noterar dock en viss misstänksamhet mot Diggory. Ja, vad var hans motiv? Hans känns ju ändå som en schysst person på det hela taget. Nu är frågan... kommer bägaren att välja ut samma personer som i boken...? Längtar att få veta

Ledsen att jag tog tid på mig med att kommentera! Men du vet hur det kan vara ibland!
Hehe! Gillar hur tjejerna retas med tvillingarna efter deras försök att korsa ålderslinjen. Det ska bli kul att läsa vidare!

Hej! Idag fick jag reda på att mitt prov (som är imorgon, hjälp) innehåller ett stycke som jag inte alls pluggat på... Med andra ord kommer kapitel 3 bli lite försenat, det kommer upp imorgon eller på onsdag beroende på hur mycket tid jag har. Hoppas ni har det bra ♥

Ingen fara!! Lycka till♥

Det gör inget! Livet kommer ivägen ibland och så är det bara! Lycka till på provet!

okej så whoop dee doop. kommer copypastea in samma text i båda mina fanfics så känn ingen press på att läsa den två gånger om du följer båda. om du inte vill/orkar/kan höra om mina negativa tankar eller förklaringen till varför jag är som jag är så måste du inte läsa detta ♥ det är även väldigt flummigt och förvirrat för jag är förvirrad okej let's get to it

så jag har försvunnit ur fanfic-forumet. igen. yeehaw. men seriöst, förlåt. jag vet att jag har gjort samma sak tidigare och sedan dyker jag upp månader senare och bara "hej guys!!!! jag är TILLBAKA!!" för att försvinna igen.

jag älskar att skriva. det är något av det bästa jag vet och ett av de bästa sätten jag flyr verkligheten på. så därför blir jag så jäkla låst och fattar inte vad jag ska göra när jag plötsligt får ångest över att skriva??

det som har hänt under de senaste månaderna (främst när jag skriver på mina fics på svenska) är att jag sitter med ett dokument och vill bara spy på allt jag skriver och klarar fysiskt inte av att spara det. det är som att ha writer's block fast värre för att jag inser långsamt att skrivandet (aka det som alltid gett mig glädje) bara känns hemskt?

detta låter så melodramatiskt men det har varit så svårt att hitta ord som låter som jag, och allt jag skriver känns fel och fejk. det är anledningen till att jag inte kommenterat någon fanfic heller. till er som skriver de fics jag följer (om ni ens läser detta), jag vill att ni ska veta att jag läst alla era kapitel och bara jag orkar sätta mig och skriva något som är längre än ett par meningar så ska ni få världens längsta kommentarer, puss ♥

anyways efter att bara ha dumpat allt några veckor (woohoo duKTIGT, again jag ber om ursäkt) började jag så smått arbeta på fics på engelska på andra plattformar. det var typ lättare eftersom jag alltid haft lite svårare att skriva på engelska så om det blev dåligt kändes det inte lika hemskt? men ja jag börjar komma till en punkt där jag kan skriva utan att känna att allt är vidrigt. yay, heja mig i guess.

FÖR ATT SUMMERA: jag tappade i princip all min kreativitet och känsla i allt jag skrev på svenska ett tag och det var rätt läskigt. att skriva är något jag alltid tyckt om och enligt mig själv varit rätt så bra på, så att plötsligt ha så mycket "problem" med det som jag hade gav mig en del ångest (gotta love that ahahahhaha)

(jag vet att jag är störig när jag skämtar om allt. förlåt)

har fortfarande svårt att hitta orden för att beskriva vad jag känner så om detta är jätteförvirrande ber jag om ursäkt. kände mig bara så taskig som försvunnit utan en förklaring. några av er har ugglat mig och frågat och jag uppskattar verkligen det, så himla mycket kärlek till er.

det har även hänt lite saker irl som jag helst inte går in på i närmare detalj men de har också påverkat min lust att skriva. det hjälper inte att en del ämnen jag skriver om i mina fanfics hits a little close to home så det gör det svårare att skriva om det. har alltid. använt skrivandet som en outlet för mina känslor men denna gång var det för svårt.

also, jag skriver inte detta för att få sympati och snälla kommentarer. jag vet att jag inte är den enda som känner så här (herregud hur själviskt skulle det inte vara att tro att jag är den enda som har problem med writer's block och liknande?) jag skriver det här enbart för att informera om varför det blivit som det blivit med mina fics, just to make that clear.

men ja, vad nu, what comes next? jag har långsamt börjat hitta tillbaka till skrivandet och känner mig mer bekväm i att allt inte är perfekt, för let's be honest väldigt, väldigt få saker är perfekta. jag ska försöka börja uppdatera här igen, men kommer inte med säkerhet ge specifika dagar/datum då jag ska lägga upp kapitel, vill ta det lugnt och se hur det känns först.

och om ni undrar något, bara fråga! jag är som sagt väldigt medveten om att allt detta är lite luddigt men har suttit och word vomitat i typ en halvtimme nu så this is the best i can do right now.

tldr: jag har dåligt självförtroende och tappade all känsla för att skriva på svenska. ska försöka göra mitt bästa med att komma igång med mina fics igen lite smått

Jag vill bara att du ska veta att ditt inlägg uppskattas. Att du skriver om hur det känns för dig. Och att jag är en trogen läsare av dina fantastiska texter hur och när de än kommer. Skrivandet brukar alltid komma tillbaka, i en eller annan form - det nästan lurar sig på en... När jag tappade inspirationen för poesin hamnade jag efter några år i fanfiction istället, till exempel, utan att egentligen förstå hur det hade gått till. Gör det som känns bra för dig. Kan nästan lova att alla skrivande människor känner igen sig och förstår dig. ♥

Jag blev väldigt berörd av ditt långa inlägg! Jag förstår att det kan ha varit jobbigt, så kan jag också ha det. Så du har min förståelse! Styrkekramar till dig!

Hej! First of all, vill jag bara tacka er som svarade på min långa rant häromdagen, det värmer ♥ Jag hittar tillbaka till skrivandet mer och mer nu, allt har inte riktigt fallit på plats än men det närmar sig. Once again, FÖRLÅT för att jag har en identitetskris mitt i min fanfic ♥

Jag har jobbat med detta kapitel i någon vecka nu, och har insett att jag inte blir nöjdare än såhär med det, så jag postar det nu. Vet fortfarande inte om uppdateringen kommer bli regelbunden, det återstår att se. Om du läser: TACK ♥ Jag kan inte beskriva med ord hur mycket det betyder.

-

Leoney


boknörd_


Pixelow


Avis Fortunae


Mintygirl89


Annabeth the Chaser tack för tummen ♥

-

Kapitel 3 - Deltagarna

Om sorlet i stora salen brukade vara högljutt under festmåltider de år turneringen inte gick av stapeln, var det ingenting emot ljudnivån som Katie, Angelina, och Alicia möttes av då de kom dit ett tiotal minuter innan allhelgonafestens start. Vid alla fyra elevhemsbord förde de hundratals elever som redan var där ivriga konversationer, som med största sannolikhet handlade om turneringen. I vanliga fall var allhelgonahelgen en uppskattade högtid på Hogwarts, men det verkade vara få personer som brydde sig om de gigantiska pumpadekorationerna eller den kusliga stämningen som de skapade tillsammans med de levande ljusen.

“Jisses”, mumlade Alicia. “De hade ju kunnat skippa hela allhelgonadagen totalt.”

Katie nickade för att visa att hon höll med. Det kunde inte varit mer uppenbart att det enda folk brydde sig om var turneringen. Angelina grimaserade.

“Varför inte dra ut på det lite extra, för tortyrens skull?” Hon verkade göra sitt bästa för att låta skämtsam, men hennes röst var alldeles för spänd för att det skulle lyckas. Katie gav henne ett uppmuntrande leende, som hon tacksam besvarade.

Med Alicia i täten fortsatte de tre häxorna sedan längre in i salen, för att slå sig ner intill Lee och de nu skäggfria Weasleytvillingarna.

“Ni blev alltså inte särskilt fästa vid Dumbledores stil”, konstaterade Alicia med en gest mot deras ansikten. Lee frustade till av skratt.

“Du är så lustig att du borde göra karriär av det”, bet Fred tillbaka med. Alicia log sockersött mot honom.

“Hur känns det, Angelina?” Frågan kom från Hermione, som satt några platser från tvillingarna tillsammans med Harry och Ron. Angelinas ansikte återtog samma grimas som då de kommit in i salen någon minut tidigare.

“Nervöst?” Hon fick det att låta som en fråga.

“Med all rätt”, fnös George. “Jag hörde att ingen Hufflepuffare utom Diggory lagt i sitt namn. Av ‘solidaritet’.” Vid det sista ordet gjorde han överdrivna citattecken med händerna. Angelina suckade och lutade huvudet i händerna.

“Tack för uppmuntran. Det värmer.” Hennes röst lät en aning kvävd.


Festmåltiden tycktes pågå i en evighet, och Katie var inte den enda som började förlora tålamodet. Elever från rummets alla hörn vände med otåliga ansiktsuttryck ideligen på sina huvuden för att se om någon vid lärarbordet verkade vara på väg att ta till orda. Fred, George, och Lee roade sig med att försöka pricka varandras munnar med kolagodisar från ett av de gyllene faten på mitten av bordet. Katie noterade att ett stort antal missade godisar från tvillingarnas sida verkade landa i närheten av Ron.

Hon var precis påväg att fråga de andra hur länge de trodde att de skulle behöva vänta, men just då hon öppnade munnen försvann med ens alla matrester från tallrikarna. Genast exploderade de utspridda konversationerna i salen till ett högljudd sus, som sedan hastigt tystades ner då Dumbledore reste sig upp.

“Ja, nu är bägaren strax färdig att fatta sitt beslut”, tillkännagav han med en mycket seriös röst. “Jag räknar med att det tar en minut till.”

Katie zonade ut och såg sig omkring i salen medan han gav fortsatta instruktioner till de som snart skulle vara utvalda. Angelina var inte den enda sjuttonåringen som såg märkbart nervös ut. Ett par flickor från Beauxbatons verkade vara sekunder från att brista ut i gråt, och en Ravenclawelev hon inte visste namnet på var så blek att det inte skulle vara förvånande om han plötsligt tuppade av.

Hennes blick passerade Viktor Krum, som satt lätt framåtlutade med blicken fokuserad på Den flammande bägaren, och Cedric Diggory, vars ansikte hon inte kunde läsa av eftersom han hade ryggen vänd mot henne. Sedan, tack vare en sväng med Dumbledores trollstav, slocknade alla ljus, med undantag för de som var placerade inuti pumpalyktorna. Dunklet som sänkte sig över salen fick de blåvita flammorna längst fram i salen att skina klarare än någonsin.

Sekunderna tickade vidare, och när ingenting hände började folk långsamt skruva på sig. Någon sneglade på sin klocka, och ljudet av viskande röster spridde sig i salen.

“Vilken sekund som helst nu.” Lees röst darrade av spänning. Katie blinkade, och i samma ögonblick bytte de gnistrande flammorna färg från blåvitt till intensivt rött. Alla flämtade till då en meterhög flamma plötsligt sköt upp i luften.

Då bägaren återgick till den mindre, blåvita elden kunde Katie skymta en pergamentbit som sakta dalade ner mot marken. Dumbledore grep tag i den och höll upp den en bit framför sig för att kunna se vad som stod skrivet.

“Durmstrangs turneringsdeltagare”, läste han, “blir Viktor Krum.”

En halv sekund av tystnad följde, innan hela salen fullkomligt exploderade i applåder. Karkaroff reste sig upp, tillsammans med Ron, Lee, och många andra, och tycktes jubla högst av alla. Krum själv visade inga tecken på glädje då han hastigt tog sig fram till dörren bakom lärarbordet, och försvann in.

Då applåderna dött ut och allas blickar återigen riktats mot Den flammande bägaren sprakade den till ännu en gång, och det som skett innan Krums namn ropades ut upprepades.

“Beauxbatons turneringsdeltagare”, fortsatte Dumbledore då han fått tag på pergamentstycket, “är Fleur Delacour!”

Ännu en gång tog applåderna över salen, denna gång för en vacker flicka med långt, silverblont hår. Till skillnad från Krum log hon belåtet då hon lämnade Ravenclawbordet, och tog god tid på sig att graciöst promenera fram till dörren han försvunnit genom. När Katie kastade en blick mot de resterande eleverna från Beauxbatons, såg hon att de flickor hon lagt märke till tidigare brustit ut i dramatiska snyftningar.

Katie tog tag i Angelinas hand och kramade den hårt då de röda flammorna uppenbarade sig för sista gången. Den mörkhyade flickan greppade tag i den med en sådan styrka att Katie fick bita sig i kinden för att inte grimasera av smärta.

Dumbledore fångade upp det tredje och sista pergamentstycket i sin högra hand. Stämningen i salen var tjock som sirap. När det kom till Hogwarts’ deltagare var spänningen mycket större, med tanke på hur många fler elever som fanns där jämfört med eleverna från de gästande skolorna. Efter vad som kändes som flera minuter harklade sig Dumbledore innan hans röst ekade genom salen ännu en gång.

“Hogwarts turneringsdeltagare är Cedric Diggory!”

Om jublet för Krum och Delacour hade varit öronbedövande fanns det inte ord för att beskriva oväsendet som bröt ut vid Hufflepuffbordet sekunden efter att Dumbledore tillkännagett den sista deltagaren. Alicia sträckte ut handen för att klappa Angelina på axeln.

“Det är synd”, sa hon med ett bittert leende, något som Katie inte kunde minnas sig ha sett alltför ofta i hennes ansikte.

“Bägaren valde honom av en anledning, antar jag.” Angelina ryckte på axlarna med en besviken min.

“Nåja, hellre Diggory än Warrington.” Katie var tvungen att ropa för att höras över hurraropen från bordet intill.

“Där sa du något, Katiekins”, nickade Fred, som trots det såg ut att ha svalt en citron. “Men guldgossen Diggory är inte ett förstahandsval direkt.”

“Visa lite sportsmannaanda”, påpekade Alicia medan Dumbledore tålmodigt väntade på att Hufflepuffarnas applåder skulle dö ut. “Vare sig vi gillar det eller ej så är det han som kämpar för Hogwarts.”

“Ja pojkar, är det kanske dags att fylla i ansökningsblanketten till Durmstrang?” frågade Lee i riktning mot tvillingarna, som nickade med identiska flin på läpparna. Alicia himlade med ögonen.

“Ni är så barnsliga”, suckade hon.

Katie vände sig mot Angelina, som hade lutat huvudet i handen och nu betraktade bordet med en dyster min. Innan hon hann komma på något tröstande att säga lyckades Dumbledore äntligen göra sig hörd igen.

“Utmärkt! Ja här har vi alltså våra tre deltagare.” Han väntade tills det sista tumultet lagt sig innan han fortsatte. “Jag vet att jag kan lita på att ni allesammans, inklusive de återstående eleverna från Beauxbatons och Durmstrang, kommer att ge era representanter allt de stöd ni kan uppbåda.” Alicia sköt en vass blick mot tvillingarna och Lee. “Genom att uppmuntra och heja på era deltagare bidrar ni på ett mycket vikt…”

Vad han hade tänkt säga därnäst fick ingen veta, för han avbröt sig själv av en mycket god anledning. Den flammande bägaren hade återigen blossat upp i rött, och av blickarna Dumbledore delade med resten av jurymedlemmarna att döma var detta inget som var planerat.

Hela salen tycktes hålla höll andan medan Dumbledore sträckte sig efter lappen, läste den, och sedan fortsatte stirra på den. Sekunderna tickade vidare, och ingen verkade våga röra en muskel. Till sist lyfte den vithårige mannen blicken från pergamentbiten, harklade sig, och läste högt.

“Harry Potter!”

Som om någon tryckt på en knapp vände sig varenda människa i salen mot Gryffindorbordet för att stirra på Harry. Det hördes inga hurrarop eller applåder, snarare verkade de flesta upprörda över vad som just skett. Folk sträckte på halsarna och ställde sig upp på bänkarna, allt för att få en bättre blick av den nyss utropade fjärdeårseleven. Katie sneglade från hans förvirrade ansikte, till tvillingarna, som gapade häpet, till Angelina, vars ansikte inte visade några känslor, till Alicia, som såg minst lika förvirrad ut som Harry. Hon visste inte vad hon skulle tro. Hade de hört rätt?

Framme vid lärarbordet lyssnade Dumbledore till något McGonagall viskade i hans öra, innan han rätade på ryggen.

“Harry Potter!” upprepade han. “Harry! Vill du vara snäll och komma fram hit!”

Katie stirrade, tillsammans med alla andra, på hur den yngre pojken hastigt ställde sig upp, bara för att nästan snubbla över sin klädnad. Någon längre bak i salen fnös ut ett hånfullt skratt. Harry verkade inte märka det, utan rörde sig ryckigt fram genom salen med ett tomt uttryck i ansiktet. Katie kände ett styng av medlidande för honom. Det måste vara hemskt, att gå fram genom salen medan surret av röster blev allt ilsknare och mer högljutt.

Dumbledore väntade tills Harry hade försvunnit genom dörren innan han vände blicken ut över salen igen.

“Alla ska återvända till sovsalarna”, instruerade han lugnt. Genast utbröt ljudliga protester, men han lät sig inte störas. “Den som inte går raka spåret till sitt uppehållsrum kommer att få möta allvarliga konsekvenser.” Med de orden vände han på klacken och skyndade in genom dörren, tätt följd av Bagman, Crouch, McGonagall, Snape, Maxime, och Karkaroff. I ett par ögonblick fortsatte det högljudda sorlet, men sedan reste sig professor Sprout.

“Ni hörde rektorn!” ropade hon barskt. “Alla elever återvänder till sina sovsalar! Det gäller gästerna också!”

Katie skyndade sig att resa sig upp och följde strömmen av elever ut ur salen med sina vänner hack i häl. Då de kommit en bit bort, och separerats från eleverna från andra elevhem, tog Fred till orda.

“Såklart att det är Harry”, sa han där de gick genom korridoren. När han fick ett flertal förvirrade blickar och höjda ögonbryn riktade mot sig fortsatte han. “Kom igen! Om någon minderårig som skulle lyckas anmäla sig, vem skulle det vara förutom Harry?”

“Han sa att han inte gjorde det”, påpekade Hermione med rödglödande kinder och ögon som var blanka av oro. “Han sa att han inte lade sitt namn i bägaren, så-”

“Kom igen Hermione!” avbröt Seamus Finnigan, en annan fjärdeårselev. “Hur skulle hans namn annars hamnat i bägaren?”

“Inte vet jag!” utropade hon irriterat. “Någon annan måste ha gjort det, men hur?”

“Harry gjorde det säkert.” George hade funderat några sekunder, och nu höll han med sin bror. “Han har alltid varit bra på att komma runt regler, och han är en ödmjuk kille, så det förklarar varför han inte sagt något om det.”

“Spelar det verkligen någon roll vem som anmälde honom?” Angelina tog till orda för första gången sedan Harrys namn ropats upp. “Om bägaren väljer ut dig är du med i turneringen. Gryffindor har en deltagare!” Hennes ord ledde till uppskattande rop och skratt från ett flertal elever. Katie kände lättnad över att hennes vän inte verkade upprörd över det faktum att Harry valts ut även fast hon själv inte lyckats komma med i turneringen.

“Det har du rätt i!” Fred flinade brett. “Och det betyder att vi måste fira lite, inte sant?”

-

Om du läst hela vägen hit: Du är bäst!