Life - Lupple & Medi PRS

Hon letade upp en sida och började att läsa och såg upp.
"Ska jag blanda den? Jag såg att det fans lavendel på baksidan. Jag kommer så fort jag kan." Hon såg på honom och lade ner boken.
"Vill du ha vatten att dricka?" Hon såg på honom innan hon såg sig nervöst om.
"Ehm jag önsar att mormor kunde hjälpa."

Gabriel log, någonstans i hennes undermedvetna så visste hon dessa saker. Han vet, eller snarare antog och hade förstått från hennes mormor att hon hade assisterat mormodern vid flera fall som yngre. "Ja tack, det skulle underlätta." Förklarade han för att sedan skaka lite på huvudet. " Det går bra, salvan först." Mumlade han för att sedan le större. " Jag förstår. Men jag vet att du kommer vara väldigt hjälpsam och du kommer lyckas." Sa han med en så säker ton han kunde uppbåda innan han försökte greppa tag om den biten av kniven som satt fast i honom. Men den var av silver och det brände, det brände så mycket. Men han morrade dovt, av smärtan och ryckte ut den och kastade den mot golvet. Kulan däremot skulle han aldrig lyckas få tag i.

Hon försvann och hon plockade åt sig en liten korg, plockade åt sig lite blommor och örter som var i trädgården och kom in. Hon tog med sig en mortel och ett glas vatten och såg upp på honom.
"Jag hoppas att du inte behöver en riktig läkare." Hon läste medan hon följde det som stod innan hon hade en kletig smet och såg upp.
"Så jag ska lägga det här på ditt sår." Hon tog fram en gasbinda och satte sig vid hans sida.
"Får jag?"

Han såg på henne och log mjukt. " Det kan jag lova att jag inte behöver. Jag behöver bara din hjälp." Sa han mjukt och studerade det kletiga och nickade sedan. "Du ska lägga det på såret, men först. Var vänlig och hjälp mig få ut kulan." Sa han mjukt, bedjande och pekade på det stället kulan satt kvar, det helt klart värsta såret.

Hon lade på salvan och torkade sedan av händerna.
"Jag måste hämta en pincett men jag tror jag inte kan." Hon såg upp på hans ansikte och såg sig om.
"Vad gjorde min mormor för tjänster? Maffian eller?" Hon skakade på huvudet men reste sig upp.
"Sen ska jag äta middag så vill du ha mat då?"

"Snälla försök." Bad han innan han började känna salvans verkan, som om det giftiga sögs ut. Det som förgiftade hans kropp brändes bort. Han slöt sina ögon och andades tungt. Han ville helst av allt förvandla sig, det skulle göra smärtan mer hanterlig- mindre på något sätt men samtidigt visste han att han inte hade krafter nog att göra det, inte ännu.
"Din mormor var en god kvinna, hon var inte inblandad i något olagligt bara något ovanligt. "Sa han tveksamt och svalde hårt. "Få ut kulan först, sedan kan middag vara ett alternativ." Förklarade han ansträngt, smärtsamt.

"Jag ska försöka få ut kulan men jag sa att maten blir sen." Hon kom tillbaka med en pincett med långa klor. Hon spritade den och satte sig nära honom och lade sn andra hand om hans sår och öppnade såret lite.
"Så jag tar ut den nu. Jag ser den faktiskt." Hon såg på honom och stoppade in pincetten och fick tag i kulan och drog ut den. Hon såg på honom med en oroad blick och lade huvudet sedan på sned.
"Jag...." Ho tog skålen och räckte över den.
"Ifall du vill smeta själv."

Han studerade pincetten och när hon öppnade såret och drog ut den. Smärtan var intensiv och han bet hårt i läppen för att inte skrika till. Detta måste vara förvirrande och otroligt konstigt för henne men han kunde inte riktigt förklara något. Hon behövde upptäcka det själv, det var så hennes mormor alltid beskrivit det. Han tog en stor klick på fingrarna och smörjde in såret, rikligt innan han kände handen falla till sidan och han somnade, tuppade av- svimmade? Han hade ingen aning men han var i fullständigt mörker och han kände ingen smärta och det var helt fantastiskt.

Hon såg på honom och lade huvudet på sned. På något sätt visste hon om att han skulle bli bra. Försiktigt flyttade hon sig och hjälpte honom att lägga sig ner på soffan och lade en filt om hans ben innan hon tog sakerna och gick. Hon ställde allt i disken efter att lagt över salvan i en liten burk och började med maten på nytt. Någon inom henne började att gro och minnen om gäster började komma tillbaka. Nattgäster som skrämt henne. Hur skulle hon förklara det? Andar och väsen? Med en oroad blick såg hon över axeln och svalde hårt.

Det var långt senare, eller kanske bara några minuter senare som han vaknade till. I betydligt mindre smärta än förut men det fanns fortfarande någon liten värk. Han tittade ned och var nästan helt läkt, bortsett från några blåmärken. Försiktigt trädde han på sig sin tröja och satte sig upp i soffan och sökte med sina sinnen efter henne- i köket. Han övervägde att gå till henne, han funderade på att stanna och han funderade på att dra härifrån men han var för svag- för uttorkad och hungrig för att skifta och han tänkte inte ge sig ut, utan sin fulla skepnad.