Bultande hjärtan, dimma, atombomber och skuldkänslor

Bevakar om det kommer fler delar! ♥

Hej, förlåt för så segt uppdaterande och tack till er som bevakar!

Här kommer en ny del och som det ser ut nu kommer jag skriva några fler delar så fortsätta gärna att bevaka om ni gillar det ni läser


Kom med feedback och tack för allt stöd!

-------------------------------------------------------------------------
Del fyra

Det var klockans tickande som hade väckt Petunia. Varje morgon när hon vände sig i sängen förväntade hon sig att se honom djupt sovande, men han var inte där längre. Hon hade inte förmått sig att byta lakan sen han dog och hennes inre bacillskräck skrek inom henne, men kunde inte, för hans kudde luktade fortfarande som honom. Hon kunde fortfarande hitta hans grå mustasch-hår här och var och hans kläder hängde fortfarande i garderoben.

Vernons död var bara en av ett flertal Petunia genomlidit. Först hennes mor, sedan hennes far, sedan Lily och sedan Marge. Nu Vernon. Det kändes som folk runt omkring henne dog som flugor och hon kunde inte stoppa det hur mycket hon än önskade och bad till övre makter. Döden var oundviklig och hon hatade det.

Efter ett tag steg hon upp ur sängen och tog på sig morgonrocken hon fått som julklapp från Vernon, den sista julklappen han gav henne, och tofflorna hon fått i födelsedagspresent, även den, den sista han gav henne. Sakta gick hon till köket och fyllde en av tekopparna med sitt morgonte och ställde sig framför fönstret. Grannarna levde sina liv som vanligt och ännu kändes det nästintill olagligt att göra så. Hur kunde folk bara fortsätta vardagen? Hon i allsin dar skulle hon någonsin kunna göra det?

I alla dessa år hade hon haft samma rutin; vakna, dricka te, titta på när grannskapet vaknar till liv och lyssna på morgonradio, men nu kändes allt fel. Det var samma känsla som när hon den morgonen hittat lille Harry utanför sin dörr.

Det hade tagit ett tag för henne att våga visa sin sorg över sin syster. I flera år hade hon utåt visat avsky för sin enda syster, men aldrig känt det inom sig, trots allt Lilys och hennes relation hade inte alltid varit dålig. När de var små var de bästa vänner, systrar som delade allt, tills att Lily fick det Petunia aldrig kunde få och påbörjade sitt äventyr utan henne på Hogwarts. Petunia hade inte velat medge det först, men redan när Lily fått sitt brev hade hon känt sig ensam och övergiven. Deras föräldrar, hur mycket de än älskade Petunia, hade enbart pratat om Lily och hur fantastiskt det var med en häxa i familjen, något Petunia aldrig kunde bli.

Med åren som gick försvann aldrig känslan över att vara övergiven och bortglömd så när hon genom sin väninna Dorothy träffade Vernon som hade med öppna armar tagit emot henne och gett henne den uppmärksamhet och bekräftelse hon så längtat och suktat efter hade hon inte sett tillbaka. Hon såg nu en framtid med en man som älskade henne för allt hon var och vad hon kunde bli. Han brydde sig inte om hennes syster och dyrkade inte marken hon gick på som hennes familj gjorde. Han hade henne i sina tankar och hjärta och det var nog. Det var mer än nog för Petunia.

När de gift sig och hon väntade Dudley hade hon förväntat sig att få ny uppmärksamhet från sina föräldrar, för nu hade hon äntligen något Lily inte hade, tills att hon snabbt inpå var i samma sits. Hon var nygift och gravid och deras föräldrar kunde inte göra något annat än tjuta av förväntning över att träffa sitt trollkarls barnbarn, medan Petunia och hennes vanliga barn blev snabbt gamla nyheter.

‘’Vem vet, Tuni, det kanske blir en mugglarfödd precis som Lily!’’ hade hennes far utbrist stolt.
‘’Jag vill inte ha ett trollkarlsbarn, jag vill bara ha ett vanligt och friskt barn.’’ hade Petunia muttrat.
‘’Seså, man vet aldrig’’ hade han svarat och struntat i hennes kommentar.

Så när hennes föräldrar hastigt dött i en flygolycka hade hon återupprepat varje gång de bråkat i sitt huvud. Varje gång hon skrikit åt dem och fräst otacksamt för allt de gjort. De hade inte alltid gett henne den bekräftelse hon behövt, men de hade älskat henne och varit bra föräldrar. Lily hade försökt söka tröst i henne, men Petunia orkade inte. Hon kunde inte stå ut med Lily, perfekta Lily som hade allt.

‘’Jag klarar inte det Vernon. Jag klarar det inte.’’ hade hon skrikit frustrerat en kväll och slängt Lilys meddelande i brasan.
‘’Jag förstår inte vad du går igenom, men jag finns där för dig. Du är inte skyldig henne något bara för att hon är din syster. Tänk på ditt välmående först och främst Petunia för mår du dåligt kommer det att drabba Dudley.’’ hade Vernon sagt lugnt och hållit om henne och vaggade henne försiktigt.

Då förändrades allt. Vernon hade inte med den avsikt sagt det, men hennes syn på livet förändrades och hon höll inne sina känslor allt mer för att bespara sin mans oro och sin sons olycka. Allt skulle vara perfekt för de var en perfekt familj i hennes ögon och snart i alla andras. Hon slutade på sitt jobb och blev hemmafru och hennes familj och Petunia frodades helt ovetande om vad som hände med hennes syster och hennes familj.

Det hade kommit som en chock när hon funnit Harry, för innerst inne visste hon vad det innebar och kunde inte hålla inne sitt skrik. Hon föll ner på knä framför det lilla barnet och läste brevet innan hon kvickt lyfte upp honom och smällde igen dörren. Sen hade hon vågat bryta ihop. Vernon hade sett förskräckt på henne först och sedan på Harry. Allt därefter är som en dimma, men som sakta började klarna upp.

Hon kunde dock minnas hur hon gråtit och skrikit sig hes. Sorgen var obeskrivlig och värkte i hela henne. Det kändes som att Lily alltid funnits där och nu fanns hon inte längre och en del av Petunia fattades. Hon insåg snabbt att det inte alls var Lily som övergett henne utan hon själv som övergett henne. Lily hade gång på gång försökt ta upp kontakten med henne, men hennes sårade stolthet hade inte låtit henne och skuldkänslorna tog över. Men mitt i sorgen kom dimman och avskyn över Harry. Han blev en konstant påminnelse för Petunia om hur hon svikit sin syster, men även hur hon känt sig i hela sitt liv, på grund av henne. Hon var så kluven över hur hon skulle bete sig mot sin systerson för det var inte hennes egen och det som var viktigast för henne när Harry började visa magiska tecken, precis som Lily, var att se till att Dudley aldrig skulle känna sig som henne. Övergiven och ensam. Mindre värd och som att han inte dög till. Så att vara grym mot Harry var enklare än hon ville medge och dimman som la sig över och den kylande, bitande känslan gjorde att hennes moral inte blev påverkad utan tvärtom.

Nu kunde hon inte förstå hur det gått till och ännu visste hon inte hur hon skulle bete sig med Harry, men hon skulle göra allt för att visa den värme och kärlek hon hade känt mot sin egen son och sin syster innan hon fick brevet. Det var dags att lägga allt agg bakom sig och försöka blicka framåt för hur mycket hon än inte ville skulle inte hennes föräldrar komma tillbaka, inte heller Lily och inte Vernon. Hon kunde inte ställa allt till rätta med Lily, men kanske med Harry. Så hon ställde ner koppen och klädde på sig, innan hon gick ut till den vackra morgondagen och försökte le fast hjärtat brast, men nu mer lite mer hopp än hon känt på länge.

Verkligen bra! När jag läser det här kan jag förstå Petunia, även om det inte finns någon ursäkt för hur hon behandlade Harry. Texten går verkligen på djupet med varför hon gjorde vissa val i livet och det ger hopp att hon nu vill välja annorlunda.

"Du kan inte rösta på fler inlägg idag!"



Bevakar om det kommer fler delar! ♥

Avis Fortunae: Tack snälla du!

Pride Potter: Tack så himla mycket!

------
Här kommer del 5 hoppas ni gillar det och förlåt för att ni fått vänta så länge, förstår helt om ni tappat intresset hahah

KRAM och snälla ge mig feedback om ni har någon!
----
Del fem

Den blommiga klänningen var på och håret var välkammat, Petunia var redo. Idag skulle hon för första gången träffa hela Harrys familj och nervositeten hon upplevde var mer kontrollerad än hon först hade kunnat tänka sig. Hon visste inte hur hon skulle ta sig hem till Potters först; skulle hon ta sig dit på magiskt vis eller fanns det ett normalt sätt? Hon hade fortfarande mycket kvar att lära sig om magi och komma till en fullständig acceptans mot det för hon hade ännu inte fått grepp om det. Så till hennes stora lättnad gick det att åka bil hem till Potters.

Bilresan dit var ungefär en timme och det mulna engelska landskapen var en välbekant och trevlig vy. Radion spelade musik som hon vanligtvis hade avskytt, men det gav hennes nervösa tankar något att koncentrera sig på så hon lät radiostationen vara på. Hennes lila termos med hennes te var välbehövligt och den var tom när hon nådde sin slutdestination.

Potters hus var stort, men inte överväldigande. Det hade en trevlig aura om sig med halmtak och en vild, stor trädgård. Dudleys bil stod redan parkerad och när hon steg ut från sin egen kunde hon höra sina barnbarns skratt och andra barns skratt och tjut. Hon gick långsamt framåt med darrande knän, men all nervositet var bortflugen när Harry mötte henne vid dörren med ett stort leende.

‘’Välkommen! ursäkta röran’’ säger han med ett stort leende och tindrande ögon. Petunia hade nog aldrig sett honom så lycklig och tillfreds som han var i sitt eget hem.
‘’Tack, Du har ett väldigt vackert hus.’’ svarade hon försiktigt.
‘’Tack snälla.’’ svarade Harry och de gick igenom huset och det var en syn Petunia sent skulle glömma.

Disken diskades av sig själv, tavlorna rörde sig och vardagsrummet dammades av sig själv. Det var en enastående syn och hon fick anstränga sig för att inte låta hakan falla ner på golvet. Hur kunde allt detta vara möjligt? Hur kunde sådan underbar magi existera så dold för de flesta människor? Petunia kände sig alldeles mållös.

Harry ledde henne ut till baksidan där de resterande var. Barnen sprang runt och jagade varandra med högljudda skrik och skratt som var som musik i Petunias öron. En gång i tiden hade hon avskytt alla läten från barn som inte kom från Dudley men efter att ha fått barnbarn hade hon lärt sig att älska ljud av barn. Emellanåt kunde hon ångra att hon och Vernon inte skaffade fler barn tillsammans, men samtidgt var hon tacksam för Dudley och han var mer än nog. Men även skuldkänslorna tyngde henne; för de hade kanske bara haft ett biologiskt barn, men de hade också haft Harry och det hade ju inte gått så smort som hon önskat.

Petunia slog sig ned bredvid Ginny som log varmt mot henne. De utbytte samma vänlighetsfraser som hon och Harry tidigare utbytt och stämningen var god. Den varma eftermiddagen var underbar och alla kom så fantastiskt bra överens. Efter ett tag hade även Harrys gudson Teddy kommit och Petunia hade först reagerat förskräckt för att pojken hade turkost hår, men försökte att inte visa det för hon ville inte göra stackars Teddy obekväm. Men när hon såg hur han, omedvetet eller inte, skiftade sitt turkosa hår till en ljusare blå hade hon svårt att hålla sin min i schack.

‘’Han gör så när han är på bra humör.’’ viskade Harry, med sån värme och stolthet över sin gudson.
‘’Är det något vanligt inom er värld?’’ viskade Petunia, rädd för att utrycka sig klumpigt men Harry skrattade gott och skakade på huvudet.
‘’Nej, det är det inte, men vissa har den förmågan medfött. Det kallas metamorfmagi.’’ förklarade han och Petunia kände hur mycket hon hade att lära sig och hur hon faktiskt såg fram emot henne.
‘’Jaha.’’ svarade hon, men kunde inte släppa Teddy med blicken för hon önskade som ett litet barn att han skulle göra det igen.

Efterdagen passerade och efter en fantastisk middag blev skrien och stojen lugnare och barnen satt tillsammans och lyssnade på Teddy som satt och läste högt för dem. Ginny, Dudley och Dudleys hustru satt lika koncentrerade som de små och lyssnade på varje ord Teddy läste. Harry och Petunia satt lite mer avlägset och Petunia kände att oavsett hur trevlig dagen hade vart var hon tvungen att rena luften lite mellan dem.

‘’Jag har ännu inte kunnat släppa hur orättvist och illa jag behandlade dig som barn. Jag vet aldrig hur jag ska kunna ställa allt till rätta.’’ sa hon sakta med blicken fäst framåt.
‘’Det som hänt har hänt och det kan ingen ändra på.’’ svarar Harry men Petunia kunde skymta ett leende bakom det.
‘’Jag vet, men jag kan verkligen inte försvara det på något sätt- och jag har försökt finna något svar för oss båda varför det blev så men det är som om en dimma låg framför mig.’’ säger Petunia och avbryter sig själv innan hon börjar rabbla på.
‘’Jag har en teori.’’ säger Harry och Petunia vänder sig mot honom.
‘’Vill du dela med dig?’’ frågar hon försiktigt.
‘’Redan innan Voldemort mördade mina föräldrar började han skapa något som kallas horrocruxer. Det betyder, för att hålla det kort, att han begick så vidriga saker så som att mörda för att kunna klyva sin själ och göra sig odödlig.’’ Säger Harry och tar ett djupt andetag innan han fortsätter.
‘’Befinner man sig nära en horrucrux blir man personlighetsförändrad. Man är inte rationell och man blir kall och impulsiv. En horrucrux är ren ondska och påverkar dem starkaste av oss.’’ Förklarar han och Petunia lyssnar så intensivt på honom.
‘’Så när han mördade mina föräldrar så skapade han en horrucrux, som han aldrig hade tänkt skapa.’’
‘’Vad för något?’’ viskar Petunia.
‘’Mig.’’ svarar Harry och Petunia flämtar högljutt till.
‘’I hela mitt liv framtill jag var sjutton hade jag ingen aning om vad jag var, men jag kan tänka mig att det påverkade er.’’
‘’Men dina vänner på skolan? fler borde blivit påverkade?’’ säger Petunia fundersamt.
‘’Väldigt bra fråga, men jag tror redan Vernons agg mot min far spelade stor roll på det hela.’’ säger Harry.
‘’Oavsett kommer jag aldrig kunna be tillräckligt mycket om ursäkt.’’ viskade hon och Harry tog hennes händer i sina.
‘’Vi låter det förflutna vara i det förflutna Petunia.’’ sa han och log mot henne.
‘’Du är som din mor, en bättre person än många andra.’’ svarade hon och log.
‘’I flera år trodde jag att du avskydde henne. Du pratade aldrig om henne.’’ säger Harry.
‘’Jag var bara avundsjuk på henne.’’
‘’Det kan inte ha varit lätt.’’ säger Harry.
‘’Nej, jag antar det.’’
‘’Vill du berätta om henne mer någon gång? Jag har hört mycket om henne, men jag skulle gärna vilja lära känna henne genom dina ögon.’’
‘’Närsomhelst’’ svarade Petunia och log.

Harrys lilla dotter Lily kom rusande glatt mot sin far och Harry tog emot henne med öppna armar och gav henne en puss på pannan.

‘’Från en Lily till en annan.’’ sa han med ett stort leende och Petunia kunde inte göra något annat än att le mot den lilla rödhåriga flickan som hade sin likheter med sin farmor.

Alltså.. ett enda ord: wow. Hur har jag kunnat missa detta? Det här behövde jag, tänkte tidigare idag söka upp en fanfiction om Petunia som häxa... men detta funkar lika bra.

Intressant förklaring med dimman över Petunia och horrokruxer!

Tack snälla du! blir så glad över att du gillar det du läser ♥


------------
Hej allihopa! Här kommer nästa del och jag hoppas ni gillar den. Kom gärna med feedback om ni har någon och återigen tack till er alla som läser, det värmer! ♥

Kram!
----------
Del sex

Motvilligt så tog Petunia på sig sin allra tjusigaste hatt och sin gröna sammetsklänning. Det var en regnig och kall söndag och hon skulle hem till sin väninna Dorothy. Tillsammans skulle de tillsammans med några andra damer; Grace Clarke, Joanie King, Vera Hansen och Elizabeth Buchanan dricka te. Damerna hade känt varandra sen tidiga tonåren och varit varandras brudtärnor på bröllop till att befinna sig vid varandras sidor när begravningarna kom. Hittills var det bara Petunia och Grace som förlorat sina makar; Graces make Dennis hade dött efter en längre tids cancer. Hon hade varit helt otröstlig i flera månader efter och de hade alla funnits vid hennes sida.

Men Petunia kunde inte låta bli att känna sig förråd. När Vernon dött hade de alla skickat blombud och sina böner och tankar till henne, men när begravningen väl var så var de alla frånvarande. Grace hade varit hos sin syster i Wales, Joanie hade tillsammans med Elizabeth och Dorothy hade befunnit sig på en kryssning och Vera, den enda med en acceptabel ursäkt i Petunias ögon, hade legat på sjukhus efter en akut gallstens operation och därför inte kunnat komma. Men de andra kunde inte förmå sig att finnas där för Petunia den enda gången hon verkligen hade behövt dem.

Den korta promenaden till Dorothys hus var allt annat än behaglig. Petunia fick hålla ett hårt grepp om sin hatt och paraply medan hon kämpade i regnet till din vännina. Hade hon varit mer klipsk hade hon tagit sin bil, men hon trodde att en promenad i ett stormväder kunde lugna den ilskna stormen inom henne. Hon ville inte riskera att få ett utbrott när hon väl var med sina väninnor.

Petunia var sist att komma hem till Dorothy. I dörren togs hon varmt emot av Dorothy som beklagade Vernons bortgång ännu en gång och Petunia kunde inte göra något annat än stirra tomt på kvinnan framför henne.

‘’Stackars liten, vet inte ens vad hon ska säga’’ viskade Dorothy när hon ledde Petunia till finrummet där de andra väntade.

Grace hade på sig en räkrosa klänning och en ljusbeige hatt. Joanie hade en ceriseklänning och Vera en mörkblå och en matchande hatt. Elizabeth en svart och likaså Dorothy. De log alla beklagande mot Petunia och den enda hon kunde le mot utan att känna att hon svek sig själv var Vera.

‘’Hej raring hur är det?’’ frågar Joanie bekymmrat.
‘’Jag försöker anpassa mig, men det är tungt. Jag vaknar fortfarande upp och tror att Vernon ska vara där så det är som ett slag i magen när jag väl kommer ihåg att han inte längre finns här.’’ säger Petunia ärligt.
‘’Jag vet hur det är. När Dennis dog kunde jag fortfarande komma på mig själv att slå hans jobbnummer för att ringa honom och fråga om vad han ville ha för middag.’’ Säger Grace och greppar tag i Petunias hand.
‘’Du är så stark, Petunia. Du kommer klara det och vi finns här för dig.’’ säger Dorothy.
‘’Var var ni då när han las till vila? var var ni på hans begravning?’’ frågar Petunia stilla och tar och smakar på teet framför sig.

Det blir en obekväm tystnad och allt som kan höras är obekväma harklingar och teskedar som kinkar mot tekopparna. Damerna ser nervöst på varandra och ler obekvämt, ingen av dem var vana vid konfrontationer.

‘’Vera, hur gick din operation?’’ frågar Petunia när ingen annan törs tala.
‘’Den gick bra, tackar som frågade.’’ säger Vera.

Deras testund flyter vidare och frågorna Petunia tidigare ställt ignoreras som om de vore pesten. De diskuterade allt de inte hunnit diskutera sen sist de såg och innan damerna skulle gå åt sina varsina håll så tog Petunia ett djupt andetag. Det var något hon skulle vara tvungen att lära sig att leva med; att bli besviken. Ibland blev man besviken på sina vänner och de svek en, men det betydde inte att de inte brydde sig om henne. Det betydde bara att de alla levde sina egna liv med sina egna sorger och bekymmer och de kunde inte alltid finnas på plats, men de kunde alltid hålla om varandra i sina hjärtan.

Promenaden hem kändes betydligt lättare, men huset ännu större och tommare. Hon hängde av sig sina blöta ytterkläder och gick in till sitt kök. Det var inte lika stort som det hon en gång haft på Privet Drive 4, men det var stort nog för att hon skulle ha allt hon behövde.

Varje gång hennes hjärta kändes tyngre än vanligt så ställde Petunia sig och bakade. Hon hade med åren en imponerande samling med kokböcker och hon hade så många outforskade recept. Hon bestämde sig för att prova baka äggfria bananmuffins. Receptet i sig var simpelt och tog inte lång tid att göra och innan hon visste ordet av det så hade hon en stor plåt med nygräddade muffins som doftade utsökt.

Hon lät dem svalna innan hon tog med sig ett glas med vatten och en muffins till vardagsrummet. Hon satte sig i Vernons gamla fåtölj och lyfte upp sina fötter på pallen och slog på tv:n. Till hennes stora förtjusning så visades nyheterna; hennes favorit tv-program. Nyheterna hade alltid faschinerat henne och med en nygräddad muffins i hennes hand så kände hon sig så nöjd med tillvaron att allt annat kändes som ett avlägset minne och oviktigt.

Klockan var kvart över två på natten när Petunia vaknade upp i fåtöljen med tv:n påslagen. Hon hade somnat och hon försökte resa sig upp men då kände hon plötsligt doften av Vernon. Hade allt bara varit en mardröm? Hon blundade och tog ett nytt andetag. Hennes rationella sa att det bara var filten och fåtöljen, men hennes hjärta sa att det var han. Han hade inte lämnat henne helt ännu och skulle aldrig göra det. Men sakta reste hon sig upp och gick långsamt till sitt sovrum. Hon lät filten ligga kvar på fåtöljen för hon var rädd att den annars skulle mista doften av Vernon.

Hennes lakan som doftade svagt av hennes sköljmedel kändes inte lika välkomnande och betryggande som filten, men det fick duga för Petunia kände på sig att hon en dag skulle behöva känna doften, den enda närhet hon hade kvar av Vernon, en annan dag.

Oerhört bra, viktigt det där... Med förståelse över att alla lever sina egna liv och bär på sina egna sorger.

Mycket bra skrivet och berättat, om sorg, och hur alla kämpar med sina liv. Och jag älskar detaljerna som gör det levande. Hur klänningarna ser ut, doften av sköljmedel och sådana saker.

SJUKT BRA! Älskar detaljerna och alla känslor. Undrar hur Grace, Joanie, Vera, Elizabeth och Dorothy skulle reagera om de träffade Harry och hans familj. Eller "värre" (för dem i alla fall), om de träffade hela Weasley-Potter-Granger-släkten! Senare delar kanske, om det kommer några?