Att skapa ett liv

Tänkte även på det här citatet:

Hon har alltid haft svårt att ta honom på allvar. Pojken som jämt varit försjunken i egna tankar, i tystnad, med huvudet sänkt och inte gjort en fluga förnär… Åtminstone inte som någon märkt.

Oavsett om det är medvetet eller ej är det ju en slående formulering att han inte gjort en fluga förnär. För jag vill minnas att det var just flugor som han bokstavligen sköt ner med sin trollstav i de minnesbilder av hans barndom som Harry råkade se under ocklumeneringen.

Så visst gjorde han saker, även om det inte alltid märktes. I vårt gemensamma universum gav han sig ju på Mintygirl89's Quirrell vid upprepade tillfällen. Snapes tonår var verkligen en mörk tid.

Ännu ett kapitel. Tyckte om att skriva detta! Hoppas ni gillar det också. ♥


Som alltid, Avis Fortunae, är jag överväldigad!



Mintygirl89


Elzyii


Kapitel 2. 23 juli
En allians

Det är märkligt, tänker Jessica, hur utmattningen kan botas så lätt med att par droppar elixir. Samtidigt är hon misstänksam till att detta skall vara ännu ett trick, att det egentligen är Snape som vill att hon ska ta drycken för deras fortsatta bryggandes skull. Men den underliga kontrasten mellan att känna uppfriskandet från elixiret hon tar varje morgon efter hon vaknat och att vakna alldeles utmattad får henne att drömma mycket märkliga drömmar. Att minnas saker i sitt liv som skapar en känsla av lycka inom henne. Att överhuvudtaget känna lycka i misären hon genomlider.

Det var i fjärde årskursen, och hon satt i Gryffindors sällskapsrum en sen höstkväll. Klassen hade fått en underlig uppgift i trolldryckskonst som hon inte förstod och medan vardera eleven börjat gäspa för att sedan samla hop sina saker och ta sig uppför trapporna till respektive våning så satt hon kvar i det dimmiga ljuset och försökte urskilja textens ord mot dess innebörd. Just som elden höll på att falna i den öppna spisen kastade någon plötsligt in ett gäng vedklabbar. Hon såg upp mot honom och log.
”Vad gör du vaken så här sent?” sade hon och mötte Sirius flin med ett leende.

”Stör dig, förstås.”

”Så sluta upp med det då! Jag förstår ingenting!” skrattade hon och skakade uppgivet på huvudet medan han dunsade ner intill henne. Hon hade förstås slutat läsa för längesen, vilsen i orden som dansade över sidorna och flammorna som kastade skuggor över de vita bladen så att det såg ut att vara en mycket väderbiten och gammal bok.

”Vadå? Snigelhorn är väl lätt att förstå sig på?”

”Ha-ha”, Jess strök med fingret över sidan i sin nyinköpta bok för att hitta platsen hon läste på senast. Men hon tappade genast bort sig igen när Sirius lutade sig mot hennes axel och störde hennes koncentration. Hans blöta lockar kittlade hennes kind och hon rös av den blandade känslan av kyla och värme.

”Behöver du kanske lite hjälp?” viskade han alltför flörtigt.

”Det skulle jag aldrig erkänna för dig”, pustade hon och knuffade bort honom.

”Äsch, du kanske ska be Snorgär-” Jessica tittade varnande upp på honom, ”Snape då, då, om hjälp om inte min hjälp duger?”

”Du kan inte kalla honom det, för ingenting! Han är min och Lilys vän!”

”Bah, han umgås bara med dig för att han tycker om Lily och du är vän med Lily. Han är illa tvungen.”

”Och vad ska det betyda, Sirreboy?” skrattade hon, fast hon visste att de låg en sanning i de orden, och såg på honom med glimtande ögon. ”Känner du dig också illa tvungen att umgås med mig?”

”Aldrig, Jess! Jag är inte illa tvungen. Jag måste.” Sa han och log om möjligt bredare.

Hon slog honom lekfullt på armen och synade sedan sin bok igen. ”Svaret finns inte i det kapitlet, Snigelhorn har lurat oss lite. Eller ett test i förståelse kanske det är. Titta i kapitel sjutton och sedan fjorton och återgå sedan till det du läser nu”, avslöjade han till sist när han förstod att hon inte tänkte be om hjälp.

”Och hur fick du reda på det?” sa hon skeptiskt.

”James är helt galen i trolldryckskonst, han har fått för sig att om han blir tillräckligt bra så kanske Lily vill plugga med honom istället.”

Återigen skrattade Jessica. ”Det är ju inte därför!”

När hon tittade på Sirius såg hon att han himlade. ”Försök säga det till honom, han är hopplös. Jag har lyssnat på hans romantiska skitsnack hela eftermiddagen. Om hennes flammande eldröda hår som glänser scharlakansrött i solnedgångens ljus. Ett enda poetiskt ord till från honom och jag hade spytt på kommando.”

”Hur går det med din nya då? Fiona? Är hon poetiskt tilltalande?”

”Äh, hon var tråkig. Hon ville inte följa med på quidditchträningarna och heja på James.”

”Det är en märklig kärlekstriangel ni har”, påstod Jessica och började bläddra i boken i sökandet efter kapitlen som Sirius föreslagit, ”du är kär i James, James är kär i Lily.”

Nu var det Sirius tur att knuffa Jessica. ”Jag är inte kär i James, han är bara min bror…” så plötsligt föll Sirius tonfall. ”Mer än vad Reg blivit… Han umgås med Rosier och dem… Vet du att Snorgärsen gör det också?”

”Mhm, jag vet…” det fokus hon haft på boken var som bortblåst. Men hon visste åtminstone vad hon skulle leta efter. ”Lily och han bråkade om det idag.”

”Om vadå?”

”Säg inget till James, jag vill inte att det ska bli ett himla drama och prat om detta. Men det är ju inga nyheter att Rosier är fascinerad av svartkonster…”

”Har Avery sagt det?” fnös Sirius.

”Du vet att Avery aldrig skulle vara elak emot mig. Att han är den som alltid skyddat…” Hon blev tyst och blickade runt i tornets höga tak. Det hängde spindelväv som hade kunnat misstas för dekoration i varje hörn.

”Ja, jag menade inte det så.”

”Jag måste läsa nu, Sirius.”

”Men Jess…”

”Är jag poetiskt tilltalande?” sa hon som för att försöka förflytta samtalsämnet åt det ljusare hållet igen.

Sirius skrattade och de mötte varandras blickar i kvällens falnade glöd, medan vinden sträckte sig genom stenmurarnas glipor. ”Ditt hår är lika böljande som Svarta sjöns vågor en sen åskmolnskväll.”

Jessica kunde inte låta bli att skratta och knuffade återigen sin vän. Alldeles för blind för att se. För blind för att se djupet i Sirius ögon när han såg på henne. Och han kanske inte visste det heller. Men han skrattade inte, han klämde bara en hand om hennes axel och gick sakta uppför trapporna till sin sovsal.

Och så vaknar hon ur sin dröm. Försökt lyfta murarna som alltid raserar i hennes sömn men orkar inte av utmattningen som tröttar henne så. Begravd i kudden gråter hon tyst in i den medan Evan vaknar intill henne och lägger armarna om henne. Ger henne energi till att bli en fasad. Hon kravlar sig ur hans grepp, kysser försiktigt hans kind, och kastar sig in i duschens varma strålar. När hon återigen är tillbaka i rummet är Evan borta. Nåväl, hennes förmiddagste med Narcissa idag behöver förberedas in i minsta detalj. Det kommer att bli en mental prövning, men Jessica vet trots allt inte hur involverad Narcissa är i mörkrets rörelse. Inte heller hur skicklig legillimens hon är. Det finns inget att förlora på att meditera upp skyhöga murar. Om inte minst för att skydda henne själv så möjligtvis för att ta reda på så mycket som möjligt.

Iförd en struken midnattsblå kjol och en silvrig silkesblus synar hon sig själv i spegeln och ifrågasätter vem det egentligen är hon försöker lura. De fylliga röda läpparna och det vågiga håret som är tämjt med klämmor vid öronen har utrotat livlösheten hos henne och ett par enkla förtrollningar har dolt vartenda blåmärke på hennes kropp. Om det finns någonting som fullständigt saknar några tecken på emotionell livsglädje är det ögonen. Is och åter is, miltals över glaciärens blottade själ höll henne dold. Distanserad.

I väntan sitter hon och håller en stilla hand, enbart tummen rör sig fram och tillbaka i ett mönster, över sin platta mage. Benen är korsade och hon väntar på att Narcissa ska göra entré i Korpkåkens bibliotek. Det är ljust och inbjudande, förmiddagen till ära, och Jessica har placerat en bukett med vita rosor i mitten av servisen. Där finns honung, för en god tevärd vet alltid hur sina gäster drcker sitt te. De små elfenbensvita kopparna med handmålade blåbär rymmer knappt två deciliter och är passande för längre sittningar där många påfyllningar krävs. Med benen i kors vid anklarna synar Jessica den annalkande sommarstormen och regnet piskar redan hårt mot rutorna. En brasa brinner i det lilla biblioteket och även fast de båda unga kvinnorna är vana vid pompös lyx så är det något intimt med den avskilda platsen. En trygg plats där hemligheter spills som droppar från en tesked. Och Jessica är beredd att ta sig an dem alla.

Narcissa Malfoy har sitt blonda hår i en avancerad uppsättning som ger hela henne en elegant aura. Den eleganta svartsilverdressen som knyter åt på rätt ställen är enkel men vacker och lämnar hennes armar nakna. Över axlarna har hon sin resmantel och just som hon träder in i rummet tar sig Jessica, med nöd och näppe för orken är knapp, upp ur fåtöljen och omfamnar henne på ett sätt som skulle få den avlidne mor Raven att gråta lyckotårar i graven.

”Kom, Cissy, sätt dig.” Jessicas ord smeker förbi som en vind och Narcissa följer i henne spår efter att hon hängt av sig resmanteln och intagit den varma platsen vid brasan.

”Tack för detta tillfälle, Jess”, säger Narcissa och möter den mörkhåriga unga kvinnans blick. Stål sätts mot is och ingen av dem visar något. Glaciärens fasad av is är blank och stålsättningen i de grå ögonen avslöjar inte vad som händer i djupet. Det krävs två för att dansa tango. Ändå lyckas de två skådespelarna till kvinnor att verka avslappnade och oberörda i sina respektive fåtöljer medan de synar varandra.

”Det är ett mycket fint och speciellt uppdrag vår Herre givit oss”, är Jessicas isbrytare och Narcissa nickar medan hon ser på medan Jessica använder sin stav för att få servisen att servera dem. ”Honung?”

”Ja, naturligtvis”, svarar blondinen och håller assietten i ena handen och koppens ögla i andra. De blodröda naglarna glänser till i skenet från brasans flammande eld.

”Livet är den finaste gåvan vi fått”, medger Jessica och håller sig återigen för magen. ”Vi är lyckligt lottade.”
Cissys blick vandrar genast dit och stålet spricker. Det var uppenbarligen en öm punkt och Jessica fortsätter att spela på det.

”Det har… Varit svårt.”

”Jag förstår och jag vet. Jag är så rädd att något ska ske med mitt mirakel”, viskar Jessica och sänker manipulativt blicken till insidan av sin kopp. Teet är urdrucket och kvar... Kvar är grimmen.

”Tre gånger nu, så har det…” Jess möter återigen den blonda kvinnans blick och ser en sårbarhet i henne som får henne att känna sting av medlidande och smärta för Lucius fru. Hon sträcker sig över tebordet och tar försiktigt Narcissas ena hand i sin.

”Det kommer, Cissy. Ge dig själv en chans till andrum. Det tar tid sådant här.”

”Jag är bara glad över möjligheten att få skapa något ihop med Lucius. Att skapa något för revolutionen.”

”Jag förstår det.”

”Men jag har såna problem… Och min syster… Ja du har ju träffat Bella.”

”Ja, hon är svår. Men hon är din syster.”

”Jag önskar att jag hade en syster som du”, säger hon och tar ett tag om den hand som Jess lagt på hennes. ”Bella förstår inte min sorg över att inte kunna bli gravid.”

Och så plötsligt ser Jessica likheten mellan Sirius och hans kusin. Där de stålgrå ögonen avslöjar en hetta och en sorg i djupet bakom den mattade metallen. ”Det finns ingen som förstår ens egen sorg”, suckar Jessica men låter inte Cissa komma innanför sina egna murar. Rädd att avslöja för mycket ifall hon sänker murarna.

”Men visst kan vi hjälpas åt att bära den?” viskar Cissa och trots att den eleganta renblodskvinnan inom henne får henne att sitta rakryggad utan att visa en enda sann färg, förutom ögonen som visserligen är själens spegel, så ser hon tveksam ut… Tveksam till revolutionen hon verkat vara så fäst vid? Så allierad till? Jessica anar men kan inte veta.

”Mer te?” frågar hon istället och de släpper varandras händer medan Jess sveper med staven för att fylla på deras koppar. I speglad rörelse tar de varsin smutt av téet i exakt liknande gester och med samma försiktiga snudd vid sina läppar. Det märks att de brås på en renblodig uppväxt.

”Jessica… Jag vet att du är en trogen och svuren tjänare till vår Herre… Och därför tror jag att du vet vad jag fått för uppgift.”

Jessicas långa ögonfransar flaxar över tekoppen och ögonen, gömda i dunkel, möter Cissas blick. ”Att skapa ett liv.”

”Ja, precis…” Tvärtom till vad som anser vara korrekt så avbryter Jessica sin blonda väninna.

”Jag har också fått det uppdraget. Oss kvinnor emellan så kan jag erkänna det.”

”Min förstfödda son ska bli herrens lärling. En fantastisk ära och möjlighet. Lucius och jag är så otroligt stolta. Liksom Lucius skall vår son bära märket vid sexton års ålder.” Narcissa sträcker sig om möjligt ännu rakare och sitter så stilla att hon skulle kunna mistas för en staty om hennes ögon inte avslöjar kluvenheten hon känner.

”Ändå är du kluven”, säger korpen för att Cissa inte ska behöva. Bär en annans tyngd på sina axlar. För visst skulle de hjälpas åt?

”Ändå är jag kluven…” Cissa suckar och de speglar återigen varandras tedrickande. Och stormen är kommen. Regnet som smattrat mot fönsterrutan har vänt håll i blåstens ylande och de ställer sig enhetligt upp och rör sig mot fönstret och blickar ut i yrvädret intill varandra. Den eleganta svanen och den skräckinjagande korpen. Dansandes i den begynnande blåsten som två schackpjäser i ett spel.

Har läst allt nu

Vad roligt! Välkommen hit

Tack! Vill du ha respons eller ska det tillkomma efter nästa?

Det är helt upp till dig. Gör som du känner!

Då e jag lite lat
Kommer lansera respons på framtida*

Återigen ett fantastiskt kapitel, åter en stund - eller kanske snarare flera, stulna stunder - att analysera det. Uppskattar också svaret på kommentaren! Ja, du vet ju att jag tycker om Jess, och det kommer att bli väldigt tydligt i fortsättningen på Prinsen...

Du har rätt - Snape har ingen Sirius. Än. Lily var väl det närmaste man kan komma och där blev det ju komplicerat. Hon försökte säga till honom att hon inte gillade vart han var på väg, men hon nådde inte fram - då. Sedan var det ändå hon som fick honom att byta sida. Lily är historiskt mycket viktig också i min story även om hon kanske inte nämns så ofta.

Säger sig självt att jag älskar tanken på mycket Snape i fortsättningen. Oavsett vad man tycker om honom är han intressant och väcker känslor. Och angående den udda duon, vänta bara

Nu till kapitlet. Glad för Jess skull för stunderna av lycka. Har förstått mer och mer att även om man har det svårt så finns de stunderna där. Eller kanske speciellt då.

Du fångar Sirius så perfekt i drömmen. Deras busiga ton mot varandra.

Hans blöta lockar kittlade hennes kind och hon rös av den blandade känslan av kyla och värme.

Har du tänkt på det, att han så ofta är blöt och kall? Som om han kommer direkt från stormen och äventyret. Han har både kyla och värme i sig. Hjärtat på rätt ställe men en viss lekfull känslokyla mot alla som är förälskade i honom.

Ååååh Jess försvarar Snape lite ♥♥♥ men det ligger ju tyvärr en sanning i Sirius ord som sagt. Men tänk att Jess en gång kallade Snape för sin vän!

Ett enda poetiskt ord till från honom och jag hade spytt på kommando.

Haha varför får jag känslan att det är du själv som skymtar fram i den repliken? Du är ju inte främmande för poetiska uttryck, så jag förstår egentligen inte själv varför jag får den känslan...men det blir nog too much när James håller på. Och sedan är det så på pricken när Jess beskriver deras kärlekstriangel. Det är verkligen kärlek mellan James och Sirius.

Och mellan... åååh:

Sirius skrattade och de mötte varandras blickar i kvällens falnade glöd, medan vinden sträckte sig genom stenmurarnas glipor. ”Ditt hår är lika böljande som Svarta sjöns vågor en sen åskmolnskväll.”

Jessica kunde inte låta bli att skratta och knuffade återigen sin vän. Alldeles för blind för att se. För blind för att se djupet i Sirius ögon när han såg på henne. Och han kanske inte visste det heller. Men han skrattade inte, han klämde bara en hand om hennes axel och gick sakta uppför trapporna till sin sovsal.

Det är så precis de två! Och åskan, som alltid!

Nåväl, hennes förmiddagste med Narcissa idag behövde förberedas in i minsta detalj. Det skulle bli en mental prövning, men Jessica visste trots allt inte hur involverad Narcissa var i mörkrets rörelse. Inte heller hur skicklig legillimens hon var. Det fanns inget att förlora på att meditera upp skyhöga murar.

Finns det en vits med tempusbytet här? Har teet och murarna förberetts tidigare? Ja, murarna har ju det. Hakar mig lite på detta eftersom det blir aningen oklart med tiden.

Annars är det en underbar scen med de två kvinnorna, som fått liknande uppdrag - att skapa liv... och vilka liv sen

Om det fanns någonting som fullständigt saknade några tecken på emotionell livsglädje var det ögonen.

Här är jag helt säker; ändra till presens! *känner mig auktoritär*

Och även här:

I väntan satt hon och höll en stilla hand, enbart tummen rörde sig fram och tillbaka likt i ett mönster, över sin platta mage. Benen korsade och i väntan på att Narcissa skulle göra entré i Korpkåkens bibliotek. Det var ljust och inbjudande, förmiddagen till ära, och Jessica hade placerat en bukett med vita rosor i mitten av servisen. Där fanns honung, för en god tevärd visste alltid hur sina gäster drack sitt te. De små elfenbensvita kopparna med handmålade blåbär rymde knappt två deciliter och var passande för längre sittningar där många påfyllningar krävdes.

Men det känns trist att jag måste gnälla om tidsformen i en så underbar beskrivning. Får skylla på tvångsmässigt beteende. Stycket är underbart; ingen kan beskriva den renblodiga magins aristokrati som du. Handmålade blåbär. En trygg plats där hemligheter spills som droppar från en tesked.

den annalkande sommarstormen ... wohoo ... se en symbolik här! Mycket regn denna sommar, och vem förknippar vi med regn och storm? ♥ och det närmar sig... det måste det ju göra!

”Jag förstår och jag vet. Jag är så rädd att något ska ske med mitt mirakel”, viskar Jessica och sänker manipulativt blicken till insidan av sin kopp. Teet är urdrucket och kvar... Kvar är grimmen.

Men vänta nu, redan ... nej? Nej, inte än. Med tanke på... tiden.

Stackars Draco. Och stackars Narcissa. Kluvenheten.

OCH SISTA STYCKET! MELODIN! Detta är musik!

Och blåsten drar in.

Åh, vilket bra kapitel som vanligt! Ledsen att jag tog tid på mig, men du vet vad man säger. Bättre sent än aldrig! Eller vad säger du, Avis Fortunae?
I alla fall får jag nästan tårar i ögonen när Narcissa berättar att Bellatrix inte förstår hennes att inte kunna bli gravid. Det ska du se som något positivt, för om en text kan beröra, är det jättebra! (Läser just nu "Brevet" av Kathryn Huges och jag blev berörd när jag läste några kapitel igår! Något att sätta upp på att läsa-listan, kanske. )

Ett pyttelitet tips kommer här, om det är okej. (Annars kan du säga till om du inte vill ha kritik.)

”Ändå är jag kluven…” suckar Cissa och de speglar återigen varandras tedrickande.

Jag har kikat i en bok, och även om man har tre punkter i en dialog, används ändå ett komma-tecken.

”Ändå är jag kluven…”, suckar Cissa och de speglar återigen varandras tedrickande.


Vill du absolut inte ha ett komma-tecken, men ändå skriva punkter i samtalet, kan du göra så här:

”Ändå är jag kluven…” Cissa suckar och de speglar återigen varandras tedrickande.

Nu längtar jag till nästa kapitel!

Å ETT NYTT KAPITEL ♥
Som jag längtat... och väntat.
Du är bäst i världen som vanligt, Trezz. Och jag älskar Jess, för hon är så du ♥

Önskar att alla mina fans från 2013 skulle få chansen att läsa det här. Dem missar verkligen någonting. Den storyn vi byggt upp, det du och Avis gör = Skriver så magiskt... Ja, dem missar sannerligen något. Jag hade inte haft en chans, och det gör mig stolt ♥

Det är märkligt, tänker Jessica, hur utmattningen kan botas så lätt med att par droppar elixir. Samtidigt är hon misstänksam till att detta skall vara ännu ett trick, att det egentligen är Snape som vill att hon ska ta drycken för deras fortsatta bryggandes skull. Men den underliga kontrasten mellan att känna uppfriskandet från elixiret hon tar varje morgon efter hon vaknat och att vakna alldeles utmattad får henne att drömma mycket märkliga drömmar. Att minnas saker i sitt liv som skapar en känsla av lycka inom henne. Att överhuvudtaget känna lycka i misären hon genomlider.

Hur sorgligt är inte detta?! Hur hon längtar tillbaka... Sen.. Hur minnena kommer över henne. Hur Sirius alltid saknas hos henne. Jag älskar att hon använder samma smeknamn som jag har på honom, "Sirreboy", yes du är ju för underbar.

RING HONOM!! Eller ja, på häxors vis... Teleportera dig, GÖR NÅGONTING! Han måste få veta vad du känner. Jag blir tokig snart!!!

Älskar verkligen Narcissa och Jess vid bordet, deras konversation. Du gör det hela så perfekt. Och jag är så taggad på att veta mer. Måste få veta mer om Ellis mamma.... Hennes riktiga mamma, men det vet hon ännu inte ens själv. Jessica är en sån unik karaktär, kan inte annat än älska henne.

Vill bara få veta mer om henne. Allt.

”Min förstfödda son ska bli herrens lärling. En fantastisk ära och möjlighet. Lucius och jag är så otroligt stolta. Liksom Lucius skall vår son bära märket vid sexton års ålder.” Narcissa sträcker sig om möjligt ännu rakare och sitter så stilla att hon skulle kunna mistas för en staty om hennes ögon inte avslöjar kluvenheten hon känner.

Du vet att det här fick mig att rysa och krossade mitt hjärta litegrann va? Finaste Draco, min babe