Havsfolket PRS

Kelaria såg strålande på sina vänner men blicken stannade på Aia och hon ryckte på axlarna. "Ingen aning, något ställe vi vet mycket om för att kunna svara på frågor. Kanske borde vi komma från olika ställen. "Föreslog Kelaria men stannade upp och stirrade mot topparna av något som inte var träd. Något som verkade finnas precis utanför. Några ovana ljud hördes, som susande och Kelaria började genast bita på läppen igen. "Kanske borde vi inte gå dit. "Viskade hon och pekade mot där man kunde anta att skogen slutade. Kanske var det bästa för dem att stanna precis här. Det fanns vatten och de skulle säkert kunna bygga upp något i skogen. Det kändes i alla fall som en betydligt mindre risk än att gå till den där staden som lät så förfärligt. Utan att ens hinna tänka längre kom en rund anordning flygandes mot dem och Kelaria var helt säker på att de var under attack och tänkte precis berätta detta för dem andra när en miniatyrmänniska kom springandes in i skogen, hämtade vapnet och sprang sedan iväg igen. "Jag hittade fotbollen!" Hördes en glad röst och sedan försvann rösten och de andra rösterna längre bort. "Detta är väldigt oklokt. "Kommenterade Kelaria och tittade först på Jenova och sedan på Aia. "Visst?" Frågade hon kort efter i en mycket mindre bestämd ton.

"Äh, skärp er nu. Vi kom hit för att lösa ett problem- vårat problem. Om inte vi tar tag i det nu, vem ska göra det då?" Hon insåg inte hur dumt det lät, som om hon anklagat dem för att inte inse deras problem eller försöka lösa det tidigare. Det var inte menat så, men omständigheterna hade gjort att hon kände sig stressad att komma därifrån, fort klara av uppgiften, för att sedan ta sig tillbaka till vattnet i tryggheten igen. Jenova suckade och började röra sig mot kanten av skogen. När hon hörde röster, följt av steg, stannade hon upp och såg upp mot föremålet som kom farandes åt deras håll, men hann knappt reagera förrän någon, en människa, kommit för att hämta föremålet och springa därifrån. "Fot..boll?", sa Jenova och smakade på ordet. Det lät märkligt. Vad var det som var så speciellt med den? Den uttryckta glädjen för förmålet kunde hon inte alls förstå, men bestämde sig för att inte ta reda på det heller. Det fanns det inte tid med just nu. "Äh.", muttrade hon och knöt nävarna i frustration. Hon var ju rädd för vad som skulle mötas där framme, men hon visste bättre än att inte stanna kvar. Om de inte tog till handling.. så..
Jenova drog ett djupt andetag och gick före de förbi träden för att stanna bakom ett bredare som hon kunde kika fram ifrån. Det kändes bättre om hon hade något att gömma sig bakom så att inte någon skulle upptäcka henne till första stund. "Åh.", sa hon chock och upptäckte något som verkade som en aktivitetsplats för dessa minityrmänniskor. De svängde i rep som förde de fram och tillbaka, de klättrade uppför en stege för att snabbt fara ner på en kana och längre bort.. Där såg hon samma person som hämtat fotbollen. Personen verkade underhålla sig med den genom att sparka på den till en av sina vänner och så fortsatte spelet.
Lite förvirrat rynkade hon på pannan och gömde sig bakom den breda stammen för att se på sina vänner igen. "Vad är det här för plats? Inget verkar ju vettigt här!", muttrade Jenova och fnös för att iaktta sina vänner. "Vi måste kunna ta oss härifrån, här blir vi ju utstirrade på direkt. Är det verkligen så smart?" Hon sänkte blicken och tänkte tillbaka på vattnet. Vattnet kunde hon lika bra som baksidan av sina hand. Det här var nytt och främmande för henne. "Ser ni någon väg vi kan ta?"

(Så kul å vara igång här med rollet!^^ Vill bara säga att ni får kalla min karaktär, Jenova, för Jen eller Nova, också, om ni vill.)

Aia gick efter Kelaria och höll i hennes klänningstyg. Något skrämde henne men vad visste hon inte.
"Vi kom upp för att lösa problemet ja men tänk om vi inte kan det? Vad ska vi då hitta på?" Hon blickade upp och hennes blå nästan lila ögon gnistrade från solen och hon pep av frustration. Den där solen var inget att leka med.
När bollen kom farandes ramlade hon baklänges och landade på rumpan men tog sig snabbt upp.
"Såg ni den där människans fötter? Det är som kläder där med. Det kanske skyddar honom för att få för ont." Hon nickade och tog Kelarias arm igen och höll sig närmare.
"Vi borde hitta ett nytt hem men jag vet att vi har sagt att vi ska rädda vårat hem." Sakta gick hon fram och såg dungen eller vad det kallades för. Det sprang runt en massa miniatyrmänniskor som skrek, inte av rädsla eller av sorg utan av glädje. Aia såg sorgset på dem och såg sedan ner på sina fötter.
"Vi kanske kan fråga om de har extra tyg till oss?" Frågade hon så tyst och släppte inte Kelarias arm.

Kelaria såg på Jen med stora ögon. Vad hade hon för rätt att banna henne? "Det är orättvist Jen, att lösa ett så stort problem kan vi inte göra på ett nafs. " Morrade hon ilsket innan hon vände sig mot Aia som greppade tag om henne. Hon själv hade inget annat val än att följa vännerna fram och skåda ut över det dem två tittade på. Hon förstod inte ett dugg av vad dessa småfolk gjorde men hon visste att det såg roligt. "Åh vi kanske får vara med? "Tjöt hon förtjust och lösgjorde sig från Aia och tog några steg längre fram för att kunna se tydligare. "Dessa är små Aia, småfolk äger väldigt lite även hos oss. "Viskade hon allvarligt. Hon trodde det var väldigt orimligt att dessa hmm barn, lät som rätt ord- skulle ha tyg över. Det tyget de redan hade verkade ju ändå vara för lite. "Vi behöver skaffa eget tyg men först måste vi hitta ett bra korallrev att bo i. " Sa hon allvarligt och såg sig omkring som för att hitta det. Det fanns en hel del stora byggnader men inget såg direkt ut som korallrev så hon förstod inte riktigt hur man skulle bo där. "Jag tycker vi borde undersöka allting, se vad vi hittar. "Log hon glatt mot vännerna och började sedan gå. Rätt ut bland småfolket och det stora folket som fanns där verkade se lite besvärad ut men ingen gjorde något så hon fortsatte att gå och gå tills hennes fötter nådde något hårt och varmt. Hon såg ned och såg den svarta marken och hoppade genast tillbaka till gräset. Vad menar dem med att ha bränd mark precis överallt? Bränd,
hård mark. Vilka idioter. Hon stod helt stilla på gräset och stirrade på det brända och försökte lista ut hur man skulle komma förbi det.

Jenova tvekade bakom stammen och knöt sina nävar i frustration. Hon brottades med tanken att ge sig av eller ge sig på den nya världen. Hur som helst kunde hon inte stanna på fläcken. Om förändring skulle ske så behövde hon göra någonting. Hon slöt irriterat sina ögon och drog ett djupt andetag och öppnade sedan ögonen för att upptäcka att Aia och Kelaria tagit sig en närmare titt på den nya platsen. "V-vänta!", sa hon och skyndade efter men bromsade tvärt av den svarta asfalt som banade vägen för människorna att gå på. "Vad.. Vad är det där?", sa hon och såg ner på den för att lite förvånat se på hur förbipasserade lugnt gick förbi dem utan någon oro att marken under den var hård.
En nyfikenhet spred sig och hon kände med tårna över marken för att sedan våga sätta ner hela sin fot. När hon upptäckte att ingeting hände flinade Jenova stort och skrattade för att sätta dit den andra foten också. "Jag vet inte hur, men... det går.", sa hon och såg på Aia och Kelaria. "Den verkar leda någonstans- det kanske är en väg? Vad tror ni?", sa hon och lät genast mer piggare och gladare än bara för en stund sedan. Hon förde det mörka håret så att det föll över hennes rygg och började gå efter vägen. Fullt medveten om deras omgivning, människorna runt om. Men när ett barn sprang förbi flämtade hon till och stannade igen. Pulsen ökade. Hon medgav, tyst för sig själv, att det ändå verkade läskigt. Var människorna att lita på? Men med en beslutsamhet så samlade hon sig igen och fortsatte att gå längst den brända marken.

Aia såg på sina systrar, sina vänner och tog ett försiktigt steg ut på den svarta marken men drog genast tillbaka den.
"Jenova det är ju varmare än stenarna vi brukar sola oss på. Det kommer göra oss skada." Hon drog med handen genom håret och suckade. Om det här vad de ville göra så var de väl tvungna till det.
Aia blickade upp mot den molnfria himlen och lade huvudet på sned och suckade.
"Ska vi gå då?" Hon sträckte ut sin hand i hopp om någon av dem skulle fatta tag om den
Men så hoppade hon till Ett stort monster for förbi och Aia skrek till och föll tillbaka och landade på rumpan. Monstret var redan borta men det kom en till och en till. Det var i silver, röd och blå. Nej det var inte monster nu när Aia kollade efter. Det var någon slags farkost där människorna satt i, styrde dem. Men varför kunde inte människorna bara gå? Det gick väl lika bra att ta sig fram på det sättet? Aia skakade på huvudet. Detta hade gjort så hennes huvud hade börjat bulta av smärta och hon suckade.
"Systrar jag mår inte alls bra. Solen gassar och jag börjar må illa."

Kelaria stirrade på sina vänner, Jenova hade redan nått det brända med fötterna och oron ökade inom henne men Jenova verkade inte vara i någon omedelbar fara och snart var även Aia på det brända och hon verkade vara i mer smärta. Kelaria stod stilla som en sten och bara stirrade på dem. "Detta är inte klokt. "Väste hon för att sedan hoppa till när Aia ramlade ned på marken och skrek. Det som simmade så fort var absolut skrämmande men de verkade inte vara på gräset. "Det brända tillhör de färgglada som simmar. Vi ska vara på gräset. " Kommenterade hon strängt. Åter igen så fann hon dock ett större problem framför dem. Vart skulle de bo? De skulle rädda vattnet det var solklart men inget annat hade blivit beslutat. De visste inte ens vart de borde börja, i alla fall så visste inte Kelaria det. Hon svepte med blicken omkring sig och såg att flera av människorna tittade på dem med oroliga miner. Hon greppade tag om Aias arm och drog upp henne på benen. "Folk tittar. "Sa hon till dem båda, det var oroande att Aia mådde dåligt men hon Kelaria kunde inte trolla bort alla deras problem hon kunde inte göra någonting alls. "Detta är en värdelös idé. " Fortsatte hon viskande till båda vännerna. "Vi måste återvända, gå under med vårt folk för det här- det är galenskap." Viskade hon snabbt och oroligt. "Jenova, vad tror du? "Frågade hon viskande, Aia som mådde illa behövde inte anstränga sig mer. "Vi passar inte på land. "Avslutade hon sorgset och drog handen igenom det numera, ganska torra håret. Hur kunde det torka så snabbt?

Det plötsliga fallet från Aia fick Jenova att stanna upp. Hon såg över axeln och upptäckte att Aia fallit till marken, men lugnade sig snabbt när hon såg Kelaria hjälpa henne upp på fötterna igen. "Hur gick det?", sa hon och suckade. Hon hade hört vad Kelaria hade sagt. Och ja, det var en galen idé. De hade ju ingen aning om vad de höll på med. Hon fnös igen över frustration och rynkade pannan. Hur skulle de ta sig vidare? Fanns det någon här som hade något svar? Som kunde hjälpa? Hon drog ett djupt andetag och såg sedan med en bestämd blick på Kelaria och Aia. "Vi behöver hjälp, men den hjälpen hittar vi inte här. Vi måste återvända till vattnet och be någon från vårt eget folk att hjälpa oss. Det kanske finns någon där som vet något om land." Hon såg från Aia och Kelaria. Av den lilla tid de spenderat på land hade de bara stött på hinder, det var svårt att se en möjlighet eller svar på deras frågor. Lite besviken på sig själv sänkte hon blicken och suckade igen. "Vi måste få hjälp. Vi måste få svar."

Aia skakade på huvudet.
"Vad skulle folk säga? Vad skulle vårat folk att tro när vi kommer hem efter en dag?" Hon suckade.
"Det kanske finns andra varelser som inte är som människor." Hon skakade av sig damm och smuts innan hon började att gå längst det svarta. Hon såg stora stenar högre upp med glittrande glas i. När hon kom närmre såg hon att det var hus, någon hon hört om eller sett. Fast detta var så mycket större.
"Kommer ni?" Hon såg över axeln och stannade upp. Hade hon gått helt själv? "Systrar vart är ni?"

Kelaria ryckte på axlarna. "Ja inte vet jag, jag vet bara att detta är lönlöst. Vi kan inte vandra i timmar utan något mål. "Sa hon ilsket. "Vi kan inte överleva här. "Avslutade hon lika ilsket som tidigare. Hon var inte direkt arg på sina vänner, inte egentligen. Hon var mer upprörd och frustrerad över allting här. Över jorden, över deras idiotiska uppdrag. Kelaria visste att de behövde göra vad de kunde för vattnet så uppdraget i sig var inte dumt det var bara riktigt idiotiskt och tro att de tre skulle kunna förändra en hel jord. Människorna hade dömt sig själva och därmed hade de också dömt varenda varelse från det djupaste vattnet till det högsta berget. "Andra varelser? Du är tokig Aia, allt folk för sig själv det måste du väl ändå veta efter alla dina resor hit. De kommer inte hjälpa oss." Beslutade hon, trots att hon egentligen inte hade något bevis på detta. Kelaria ville bara hem, visst alla problem i vattnet skulle döda henne och allt deras folk men hon skulle åtminstone få vara med sitt folk när det skedde, hm vad var det för ordspråk... Just det, gå under med skeppet. Ja det verkade faktiskt bättre än detta. Kelaria hade stått och tittat ned i gräset i ren och skär förtvivlan och när hon väl tittade upp igen så var Aia borta. "Men fantastiskt, nu har hon gått iväg också. "Muttrade Kelaria irriterat och la armarna i kors över bröstet. "Varför hade hon ens gått iväg?" Fortsatte Kelaria, mest för sig själv och hon stirrade tillbaka mot det hållet de kommit från. Det var i alla fall vatten och det var faktiskt säkrast att vara i närheten av det, de skulle behöva det inom kort. I alla fall så skulle hon det.