Almost PRS

Om man skulle kalla Yaosu för något var det knappast chef, fan man kunde nog knappt ens kalla honom för lärare, än mindre professor. Nu hade inga professorer på skolan någon direkt lärarutbildning, som de hade i mugglarvärlden, men ändå. De hade betydligt mer erfarenhet och visste hur man skulle hantera ungdomar. Inte bara teoretiskt, utan även när det faktiskt kom till kritan. Kanske han borde fråga någon av dem hur de själva hanterade elever som var sena eller hur man gav ut kvarsittning på rätt sätt? Vad gick en kvarsittning ens ut på i vanliga fall? Äsch, såhär i början fick han helt enkelt improvisera, vilket var precis vad han gjorde för stunden. Egentligen behövde han inte hjälp att flytta det där gamla skåpet och inte heller fanns det något behov av att städa ur det, men det hade varit det enda rimliga han kommit på. Och helt över gränsen var det väl ändå inte? Nej, han hade hört hur Zihao talat om att han putsat varenda pokal på hela skolan och hur Mr Filtch tvingat honom att kratta löv hela natten. Så att skrubba ett gammalt skåp var nog inte ett allt för hemskt straff.
”Jag är dålig på att läsa av andra människor, men jag är ganska säker på att alla redan hatar mig”, konstaterade tjugoåringen tyst, mest för sig själv, och höjde blicken mot den tre år yngre flickan. Han hade inte ens noterat hur långt hennes hår var innan, alldeles glänsande och tjockt, hela vägen ner till höfterna på henne. Det gjorde faktumet att han knappt kunde ta hand om sitt eget hår lite sorgligt, precis som resten av den här fördömda dagen. Som tur var hade han inga fler lektioner förrän på eftermiddagen. Då skulle han först ha nykomlingarna och sedan femte årseleverna.
”Fint, och kom inte försent! Senast klockan sju, okej?” Ropade Yaosu efter Hayley och stängde dörren efter de tre eleverna när de slutligen lämnade salen. Med en smäll. Han hade inte menat att knycka till staven så hårt. Perfekt, nu trodde de säkert att han hade aggressionsproblem också. Senare under kvällen skulle han verkligen bli tvungen att försöka göra upp för sitt hemska beteende, varesig han ville eller ej. Tjugoåringen kunde nämligen säga att hans känslor inför Ms Clarke var ömsesidiga - han tyckte inte om henne. Men det betydde inte att han kunde fortsätta bete sig som ett arsel mot henne resten av året. Der skulle bara vara elakt.

Kanske det är så att resten av klassen redan hatar deras nya lärare. De är rätt snabba med att dra slutsatser, de har liksom hållit kvar vid deras tankar om Hayley sedan ettan. Det är konstigt hur elvaåringar kan kalla varandra för slampa, bitchig och så vidare. Nu har hon inte arbetat något jättemycket på att bevisa motsatsen, men hon håller inte med dem, alls. Visserligen har hon gjort en del dåliga val, experimenterat, men aldrig med någons partner. Nej då, det har hon varit väldigt noga med att aldrig göra. Dock är det ett rykte som legat kvar sen tidigare år. Hur som helst har ingen förutom Joshua och Aeron tagit sig tiden att lära känna henne, och i hennes egna ögon är hon väldigt trevlig. Om andra är det, det vill säga. Enda anledningen till att de ser henne som bitchig är för hennes resning bitch face, men det är hon född med, hon kan liksom inte göra något åt det.
”Om det är fallet har du tid att ändra deras åsikter.. men vänta inte för länge bara, sjuttonåringar kan vara elaka,” påminner sjuttonåringen med en lätt axelryckning. En liten förvarning bara, men det är väl något som Mr Huaze är medveten om, hon själv hade ju inte varit den trevligaste. Men det var välförtjänt.
”Senast klockan sju!” Upprepar Hayley och försvinner ur klassrummet med sina vänner. Aeron börjar fnissa direkt därpå, uppenbarligen road över det som hänt tidigare i klassrummet. Hon själv är också rätt road av det, men Joshua verkar inte riktigt lika förtjust. Prefekt och allt ville han väl att allt skulle ha blivit skött annorlunda, från båda sidorna.
”Det där var strålande, hur du kommer överleva det där kräket i ett år vill jag gärna se.” Aeron har ett fånigt leende på läpparna, medan Joshua börjar knuffa honom framåt. Han har en tendens att vara lite seg ibland nämligen.
”Äsch lägg av Aeron, att vara lärare för sjuttonåringar är redan tillräckligt mycket.” Alltid Joshua som ska vara den lilla ängeln, en av anledningarna till att hon älskar honom så mycket.

Utöver den där första, ödesdigra lektionen, hade resten av dagen flutit på alldeles utmärkt. Förstaårseleverna hade glott på honom med precis samma fascination som han själv suttit och förundrats över sin första lektion i försvar mot svartkonster, för nio år sedan. Det hade känts väldigt bra och även om alla inte följde hans instruktioner till punkt och pricka, var det ingen fara. Han hade helt enkelt fått påminna sig själv om hur nytt och häftigt allting måste vara för småttingarna. Yaosu kom faktiskt ihåg den första gången han själv fått sitta bakom en av bänkarna i klassrummet och bevittna nya trollformler och väsen. Som en introduktion hade han låtit förstaårseleverna få avväpna hans trollstav, en och en. Tydligen hade det uppskattats enormt, då varenda en av dem sett extremt stolt ut efter att staven flugit rakt ur handen på honom. Några gånger hade han varit tvungen att slänga sig efter eländet innan den rullade in under någon av byråarna eller bokhyllorna som stod längsmed väggarna. Det hade också uppskattats, speciellt när han tappat glasögonen och fått be om hjälp för att hitta dem igen. Ja, tjugoåringen var så gott som blind utan sina glasögon.

Femteårseleverna verkade också ha uppskattat lektionen, där han börjat tala om grunderna när det kom till halvmänskliga varelser, såsom jättar, vampyrer och varulvar. Däremot hade han inte lagt något jättestort krut på just varulvar och tja, helt ärligt tänkte han försöka undvika det ämnet i största möjliga mån. Inte för att någon av dem skulle kunna lista ut vad han led av, det fanns liksom inga tydliga tecken eller någonting, utan mest för att det kändes allmänt konstigt. Det fick bli en uppsats eller liknande istället, där de fick läsa på själva.
Hursomhelst hade allting gått på räls och när lektionen var färdig hade klockan blivit strax efter fem. Precis lagom till middagen, som skulle börja serveras om cirka en timme. Detta gav Yaosu tid att städa undan i salen och sedan smita upp på kontoret. Där föll han ihop ovanpå den nybäddade sängen med ett högljutt stön. Merlin vilken dag. Allting hade ändå gått hyfsat, förutom den där första delen av den första lektionen. Den hade varit en total katastrof och någonting han skulle återuppleva i skallen många nätter framöver. Som om han inte redan hade mycket att tänka på.
Tjugoåringen kom så småningom upp på fötterna igen och drog snabbt hårborsten genom håret några gånger, innan han bytte skjorta och tryckte glasögonen längre upp på näsryggen. Magen hade börjat ge ifrån sig underliga ljud och det var med andra ord dags för lite kvällsmat. Med trollstaven placerad i bältet och händerna i byxfickorna, skyndade han sig nerför spiraltrappan, genom klassrummet och ut genom dörren. Några trappor och korridorer senare, samt artiga leenden mot förbipasserande elever, befann han sig i den stora salen vid lärarnas bord. Det kändes väldigt konstigt att sitta där, med utsikt över resten av salen, men han klagade inte. Han hade trevligt sällskap och det var det enda han kunde be om för stunden.

”Har din första dag varit bra då?” Frågade rektor McGonagall och skar en bit av köttpajen på tallriken framför henne.
”Den har varit helt okej, skulle jag säga”, svarade tjugoåringen och log försiktigt mot den gamla kvinnan. ”Jag gjorde bort mig rejält under lektionen med sjundeårseleverna, men jag antar att jag måste gå igenom en rad misstag innan allting stabiliserar sig”, fortsatte han med en liten axelryckning och började lägga på rostbiff och potatissallad på sin egen tallrik.
”Tro mig, det kommer inte vara den sista gången du gör bort dig”, skrockade rektorn. ”Alla gör misstag i början och precis som du säger, lär man sig av dem. Du har alltid varit klok, Yaosu, förr eller senare kommer det gå som på räls”, försäkrade hon därefter och fortsatte häva i sig av köttpajen. Det var nog sant, man lär sig mycket riktigt av sina misstag. Problemet var väl att Yaosu inte var van vid att göra misstag, men även det var väl en läroprocess? Jo.

Av någon anledning gick det ganska snabbt att få i sig middagen, tillsammans med en liten efterrätt. Pumpapaj och en kopp kaffe. Tjugoåringen kände sig mätt och belåten efter måltiden och satt kvar en stund för att konversera med resten av lärarna. Därefter, efter lite skvaller och sånt, begav han sig tillbaka mot klassrummet. Magen var alldeles proppfull och detta kom han inte på förrän stegen började röra sig uppför en av de många trapporna. Att säga att han var mätt var en underdrift, han var galet mätt. Så pass att han helst av allt ville gå och lägga sig, inte hålla på och flytta något dumt skåp. Men han tänkte fan hålla sitt ord, Hayley skulle minsann få sig en ordentlig omgång med kvarsittning innan han däckade. Nu kanske den inte skulle vara i mer än någon timme, dock sket han fullständigt i detta. Huaze Yaosu håller alltid sitt ord, så det så! Sedan var det en annan sak att han sjönk ner i stolen bakom katedern med världens djupaste suck och största gäspning. Det betydde faktiskt inte att han hade några planer på att somna just där och då. Kanske vila ögonen, men bara tills den tre år yngre flickan knackade på.

Dagen hade rullat på utan några speciella problem. Hayley hade inte kommit försent till någon mer lektion, lyckligtvis. Hon hade nog inte orkat ännu ett bråk med en lärare, och få kvarsittning där också. Men det var en seg dag, första dagen tillbaka på skolan brukar ju vara sådär extra seg, innan man kommer in i det hela igen. Tråkig hade den också varit, rätt händelselös. Men hon klagar inte, verkligen inte. Med så många tankar i huvudet behövde hon en lugn dag, och en lika lugn middag. Hon tittar ner i maten, petar på den med rynkad näsa. Hon har absolut ingen aptit, men hon vet mycket väl att om hon inte äter någonting så kommer hennes vän börja misstänka någonting. Så hon tar en del sallad, och nöjer sig med det. Ingen chokladpudding idag inte, nej hon börjar nästan rysa av bara tanken. Chokladpudding som hon tycker är så gott.. Hon blir faktiskt besviken, men magen skulle bara vända på sig och slänga ut alltihop. Det skulle inte förvåna henne om salladen också kom upp inom en snar framtid.. När de ätit upp allt rör de sig ut ur storasalen och går skilda vägar. De två vännerna har fått ta hennes saker på vägen, att bära runt på en massa böcker till kvarsittningen är inte så roligt.

Med en grimas rör sig sjuttonåringen fram till klassrummet hon varit i tidigare under dagen. Hon står där och väger på fötterna, ska hon skippa det? Risken är att det leder till ett flertal veckor kvarsittning till. Okej nej, det vill hon verkligen inte. Kanske Mr Huaze skulle tvinga henne ut till den förbjudna skogen.. Hemska tanke. Hon höjer den knutna handen och knackar försiktigt på dörren till klassrummet, innan hon öppnar den en aning och sticker fram huvudet. Där ser hon en viss lärare sitta bakom katedern, med slutna ögon och gäspandes. Om hon kommit lite senare kanske han hade somnat, och hon kanske hade sluppit kvarsittningen då.. bara för att hon inte ville väcka honom. Åh, det hade varit så mycket bättre.
”Se, jag kom inte försent nu!” Påpekar Hayley och stiger in i klassrummet innan hon stänger dörren efter sig.

Knackningen på dörren fick Yaosu att rycka till. Det var nästan så pass att han ramlade ner från stolen, men lyckligtvis lyckades han undvika det. Om den där ohyfsade flickan vandrat in till den synen hade hon säkert börjat skratta och då hade humöret förmodligen sjunkit igen på honom. Men som sagt, nära skjuter ingen hare och han höll sig faktiskt kvar på stolen, för att sedan resa sig upp och sträcka armarna över huvudet med ännu en gäspning. Ha, hade hon kommit några minuter senare hade han kanske varit så däckad att hon kunnat skippa hela kvarsittningen och skylla det hela på att den ansvarige läraren suttit och sussat sött.
”Jag kommer inte direkt att ge dig en guldstjärna för att du är i tid, men jag uppskattar att du faktiskt lyssnade på vad jag sa”, svarade tjugoåringen och kvävde nästa gäspning som pressade sig fram. Fan, han kunde inte sitta och gäspa hela kvällen, då skulle hon säkert inse att han ångrade sig och det fick inte ske. Eller? Kanske det inte var det absolut värsta i världen att erkänna sitt misstag? Äsch, det där kunde han fundera på mer sen, nu skulle han sätta Hayley i arbete.
”Hursomhelst..skåpet står härinne”, fortsatte Yaosu och öppnade en dörr som gömde sig bakom spiraltrappan. ”Vi kan väl börja med att du får hjälpa mig släpa ut det till mitten av klassrummet”, sade han och lade armarna i kors. Egentligen kunde han ha gjort allt det här själv med några viftningar på trollstaven, men men. Nu skulle de inte använda magi överhuvudtaget och den tre år yngre flickan skulle få skrapa eländet från golv till tak. För hand.
”Så om du ställer dig och drar i framändan så knuffar jag på bakifrån, okej?” Yaosu gav Hayley en lång, studerande blick för att sedan smita in i det lilla förrådsliknande rummet och göra sig beredd att knuffa på. Det här var typ lite som en kvarsittning för honom också, väldigt ogenomtänkt. Imorgon skulle han släpa med henne ur istället, så att hon kunde få fiska efter grindyloggar i svart sjön. Då kunde han sitta och göra annat medan hon fick vada omkring i det svala vattnet i mörkret. Perfekt.

Med lätt putande underläpp lägger Hayley armarna i kors. Ska hon inte få en guldstjärna? Det hade hon faktiskt hoppats på.. nej, inte direkt. I vanliga fall brukar hon komma i tid, trots att det hänt ett flertal gånger att hon och hennes vänner kommit försent så är det faktiskt inte hur det brukar vara. Uppenbarligen gillar den andre inte när folk kommer försent, och ja.. hon ville väl bevisa på något sätt att hon faktiskt kan komma i tid. Mer för sig själv än för honom.
”Inte? Trodde jag förtjänade en applåd,” med lätt höjda ögonbryn skakar hon på huvudet. Varför hon ens vill bevisa något så dumt vet hon inte, hon har liksom redan förlorat hoppet på sig själv. Att visa att hon fortfarande kan komma i tid spelar liksom ingen roll.. Aja. Kanske det är för att visa att hon inte är helt misslyckad, men vad fan, att komma i tid är ju det minimala. Riktigt korkat, men hon knuffar bort de där tankarna och följer professorn med blicken. Hon blir lite irriterad på att de lätt som en plätt skulle kunna fixa det här med trollstavarna, men nehej då. De ska allt bära den. Med en djup suck följer hon efter in i det lilla rummet där skåpet står. Det ser stort och tungt ut, kanske det är lättare än det ser ut. Hon nickar lite som svar på hans fråga. Det ska nog gå bra, de är ju trots allt två, någonting hon finner lite konstigt. Egentligen hade Mr Huaze kunnat hitta på något där han kan ta det lugnt och inte göra någonting själv, men icke. Kanske han inte tänkt på det när han gav kvarsittningen. Men innan hon börjar dra i framändan på skåpet känner hon genast hur det vrider i magen på henne. Hon har varit illamående hela dagen, och det verkar som att allt av det lilla innehållet fått i sig under lunch och middagen vill komma upp igen. Handen glider försiktigt upp mot munnen, hon vill verkligen inte kräkas ner på golvet och behöva torka upp det. Hon vill verkligen inte kräkas inför den nya läraren. Herregud, hon vill inte att det där kräket ska vara den första som får reda på hennes lilla hemlighet. Men det kunde han väl inte lista ut, kräkas kan man göra trots att man inte är gravid..
”Har du något badrum eller så?” Viskar hon medan halsen bränner som satan. Hon hinner tyvärr inte, istället skyndar hon sig till papperskorgen i klassrummet. Ändå betydligt bättre än att behöva torka upp det senare. Och så kommer allt upp igen, fräscht.

De lyckades åtminstone få ut skåpet över tröskeln, men inte mer än så. Några sekunder senare var han nämligen den enda som faktiskt försökte skjuta skåpet framåt, medan Hayley begravde ansiktet i närmsta papperskorg. Usch, Yaosu avskydde när saker och ting blev röriga, och nu hade de definitivt blivit det. Inte för att hon egentligen ställt till med någon röra, däremot skulle han bli tvungen att se efter henne. Fan, och hon som egentligen skulle ha stått och skrubbat ur skåpet resten av kvällen. Kanske hon hade planerat att bli sjuk så att hon slapp kvarsittningen? Ganska smart ändå, dock någonting som gjorde tjugotvååringen smått irriterad. Nu hade han troligen fel, men ändå. Han skulle bli tvungen att utesluta den möjligheten innan han lät henne undkomma kvällens straff.
”Hur går det?” Frågade Yaosu försiktigt och satte sig på huk bredvid den yngre flickan, samtidigt som han fångade upp de blonda lockarna och höll dem borta från papperskorgen. ”Behöver du besöka sjukhusflygeln? Eller räcker det med en kopp te och någon att prata med?” Fortsatte han tyst och kunde inte undgå att förundras över hur extremt mjukt hennes hår var. Precis som sammet, kanske nästan ännu mjukare. Under morgonens lektion hade han förundrats över längden på det, men han hade aldrig kunnat tänka sig att det skulle vara så pass hälsosamt som det såg ut. Som sagt, det var nästan sorgligt att han inte ens kunde ta hand om sitt eget, korta hår, medan Hayley lyckades hålla rätt på sina meterlånga lockar. Orättvist.
Tjugoåringen höll sig tyst och strök Hayley över ryggen med lugnande rörelser. Nu när han tänkte tillbaka på dagen, med undantag av deras lilla dispyt, kom han plötsligt att tänka på att hon gråtit strax innan hon anlänt till lektionen med sina två vänner. Kunde det vara för att hon slängt upp allt innehåll ur magsäcken då också? Yaosu rynkade på ögonbrynen och såg halvt fundersam ut. Vad kunde leda till konstant illamående? Magsjuka, förstoppning, graviditet..? Inte matförgiftning, då brukade man känna sig bättre efter att man spytt en gång.
Utan någon förvarning gled handen bort från ryggen och placerades över pannan på henne, i ett försök att känna om hon hade feber eller ej. Och det hade hon nog inte, för varmare än vad som var vanligt var den inte.
”Hur länge har du lidit av återkommande illamående?”

Fan, fan, fan. Att hålla det här för sig själv vet Hayley inte om hon kommer kunna göra. Åtminstone inte någon längre tid. Vilken lärare som helst skulle ställa några följdfrågor efter hon kräkts upp allting, olyckligt nog för henne. När allting kommit upp slokar hennes axlar och hon håller ögonen stängda. Hon ville inget annat än att bli lämnad ensam. Visst, förr eller senare skulle väl någon förstå vad det är som händer, men hon är inte redo för det nu. Om hon nu skulle välja att behålla den där lilla filuren i magen på henne skulle hela skolan få reda på det, men ja, om hon vill ha abort hade ingen behövt veta, alls. Några tårar stryker sig ner över kinderna. Inte för att det är för jobbigt för henne mentalt just nu, utan hon börjar alltid gråta när hon kräks. Sen så mår hon nog inte toppen mentalt heller, men det är en annan fråga. Sjuttonåringen tar långsamt upp sin lilla väska hon haft över axeln. Därefter rotar hon runt tills hon hittar några servetter. Utböjningsbesvärjelsen är alltid bra att ha.
”Jag behöver inte besöka sjukhusflygeln, tack..” Viskar hon och torkar sig om munnen innan hon tar en ny servett och försöker få stopp på tårarna. Nej, att gå till sjukhusflygeln skulle nog inte leda till något positivt, desto mindre personer som vet om det hela desto bättre. Behöver hon en kopp te och någon att prata med? Mycket möjligt. Att bära på det själv är avskyvärt svårt, men samtidigt är hon så generad att hon bara vill hålla det för sig själv, för alltid. Men hon är ändå väldigt tacksam över hur den äldre hanterar det, han pressar liksom inte alldeles för mycket. Plus är de där rörelserna på ryggen väldigt behaglig. I vanliga fall skulle hon nog rygga tillbaka, hon brukar inte vara så komfortabel när folk rör henne utan att hon är full. Men nu verkar kroppen ha glömt det ett litet slag, som att den vet att hon inte behöver vara rädd för Mr Huaze. Men det är en knäpp teori, men kanske det ligger något i det. Vem vet. Ögonen är puffiga och kinderna rosiga, gud hon skulle vilja transferera sig bort. Tyvärr går inte det i skolan.
”Hur vet du att det är återkommande?” Hon tittar skyggt på den äldre ett slag, innan hon vänder blicken mot väggen och fortsätter att torka de våta kinderna och ögonen. Hade det varit så uppenbart i morse? Hon som hoppats på att ingen märkt det. ”Ett par veckor nu..”

Så sjukhusflygeln ville hon inte till, precis det svar som Yaosu förväntat sig. Varför visste han inte riktigt, utan han hade bara haft på känn att hon inte skulle vilja det, kanske för att hon inte hade någon lust att dra uppmärksamhet till sig. Merlin, det där kunde han verkligen relatera till om det nu faktiskt var fallet. Sedan kunde han lika gärna ha skapat en teori som inte stämde överhuvudtaget, däremot tvivlade han på det. Allting stämde liksom, alla pusselbitar började så sakteliga falla på plats och nu behövde han bara en bekräftelse på att den där teorin faktiskt stämde.
”Hur vet jag? Du gråter just nu och jag kunde se på dina ögon att du gråtit strax innan lektionen imorse också. Lägg ihop två och två så kan nog vemsomhelst komma fram till att du spydde imorse och att du troligen mått illa till och från under en längre tid. Hade det varit någonting nytt hade du antingen skippat lektionen eller gått till madam Pomfrey och miss Wiggles”, rabblade tjugoåringen upp och drog lätt på munnen, för att sedan hjälpa Hayley upp på fötter och placera henne framför en av bänkarna, på en av de många lediga stolarna. ”Jag studerade till botare innan jag började lära här, så jag kan en hel del om allting från vanliga åkommor till ovanliga förbannelser”, förklarade han och betraktade den tre år yngre flickan med tänderna gnagandes i underläppen. Ett par veckor? Det enda han kunde komma på var antingen graviditet eller någon form av tarmvred, och då var graviditet den mest sannolika diagnosen. Hon hade ingen feber och verkade inte ha ont utöver illamåendet och om det bara hållit på i några veckor måste det betyda att hon inte varit på smällen särskilt länge, vilket förklarade varför man inte kunde se det på henne överhuvudtaget. Jo, så måste det vara, även fast hon var lite väl ung och uppenbarligen hade varit oansvarig till tusen.
”Du är gravid, eller hur? Inte långt gången, men du känner fortfarande av effekten från graviditeten”, konstaterade tjugoåringen undrandes. Därefter började han röra sig bort mot spiraltrappan. ”Stanna där så hämtar jag lite te och någonting litet att äta”, ropade han över axeln och skyndade uppför stegen. ”Gå ingenstans.”

Jösses, den andre skulle nog kunna bli detektiv eller något. Hayley har inte riktigt tänkt på att folk kunde läsa av henne på det viset. Allt det där är ju sant, hon hade både kräkts och gråtit imorse, och kanske vem som helst kunnat göra den slutsatsen, men än så länge har det bara varit mannen framför henne som gjort det. Om det varit något nytt hade hon definitivt gått till madam Pomfrey och miss Wiggles, men ja, uppenbarligen har hon inte gjort det. Hon blir lite skamsen över att hon är så lätt att läsa, men hon känner sig både värre och bättre till mods när hon får reda på att läraren studerat till botare. Det positiva är att hon inte är så lätt att läsa om man inte har medicinsk bakgrund, medan det negativa är att hon kräktes framför just honom. Nästan vem som helst hade varit bättre.
”Aw, varför behövde jag kräkas framför just dig,” klagar hon med ett litet leende och tar tacksamt emot hjälpen som erbjuds henne. Efter att ha slängt ut sig all innehåll i magen darrar benen, men med hans hjälp klarar hon av att komma fram till en av stolarna för att sätta sig ner. Betydligt bättre. En del vill fråga varför Mr Huaze valt att bli lärare istället, men det är en rätt personlig fråga, de är liksom inte där än. Plus så har hon absolut ingenting med det att göra. När sedan graviditeten kommer på tal sjunker hjärtat ett slag. Hon vill verkligen inte svara på den frågan. Att ljuga kommer inte leda någon vart, han vet ju att hon är gravid, han skulle snabbt inse att hon ljuger. Helvete. Hayley sväljer hårt och begraver ansiktet i händerna ett slag, fan hon är så generad. Att prata med sin lärare om det hela innan någon annan känns konstigt. Vem borde hon egentligen ha pratat med först, Joshua för att ha någon att prata med, eller Isaac så att han får reda på det så snabbt som möjligt? Hon vet inte, men det förstnämnda hade åtminstone varit bättre än det här.
”Nej, inte så långt gången.. kanske sex veckor? Jag har ingen koll alls.” Mumlar sjuttonåringen och börjar pilla med sina fingrar, bara för att ha något att göra. Samtidigt börjar hon gnaga på sin underläpp. Gnaga, gnaga, gnaga. Det kommer bli hål snart. ”Jag går ingenstans,” De kristallblå ögonen följer efter Huaze i tystnad medan läppen går sönder. Han är rätt snäll ändå, inte ett arsel som hon trott. Lite blod slingrar sig över underläppen på Hayley, men hon är snabb med att torka bort det.