Splintered heart [PRS]

Har Hayley sagt något fel nu? Det känns nämligen som det. Den två år äldre verkar inte riktigt tycka om att hon sagt att det är sjukt hur de två är bröder. Självklart skämtar hon, själv är hon inte särskilt lik sin tvillingbror. Inte alls faktiskt. Det förvånar henne inte om hon sagt något dumt, det gör hon hela tiden. Vanligtvis brukar hon inte bry sig om det, för antingen så säger hon något dåligt till någon som hon inte har någon som helst relation till, eller till vänner som vet om hennes stora mun. Men nu är det ett mellanting, och det gör henne generad. Det är liksom en person som hon haft en förälskelse i, och tja.. hon bryr sig av någon anledning om vad han tänker om henne. Detta får sjuttonåringrn att må illa. Herregud, hon kan inte fortfarande tycka om honom, det om något är helt sjukt. Sjuttonåringen gömmer ansiktet i skålen med chokladpudding. Däremot står hon fast vid att Zihao förtjänade det. Isaac verkar inte tycka att hon gått för långt, vilket glädjer henne. Nej, han verkar faktiskt finna det roligt.. De har väl samma typ av humor, vilket var anledningen till att hon först började gilla honom. Ja det är bra, fokusera på Isaac istället. Han är väldigt gullig och bra. Både Joshua och Hayley följer de två bröderna med blicken när de går ut ur stora salen. Därefter vänder hon sig mot pojkvännen och lämnar en liten kyss på hans kind, efter hon fnissat av hans uppmaningar, fortfarande osäker om det varit okej eller inte.
"Gick jag för långt?" Undrar hon tillslut med ett fundersamt ansiktsuttryck. Hon vill trots allt veta när hon går för långt, så att hon kan försöka lära sig av det hela.

Tyckte Isaac att Hayley gått för långt? Nej, verkligen inte. Han tyckte bara det var roligt att se Zihao förnedrad, speciellt när han faktiskt förtjänade det. Och det hade han ju gjort nu, utan någon som helst tvekan.
”Nej, det tycker jag inte. Typ verkligen inte”, svarade slytherineleven och såg extremt nöjd ut över kyssen han nyss fått på kinden. ”Vill du veta en sak?” Fortsatte han, betydligt tystare än innan så att bara flickvännen skulle höra det han tänkte säga. ”Jag tror att Zihao tycker om Joshua.” Han vickade lite på ögonbrynen och lutade sig tillbaka en gnutta, efter att ha stulit en snabb kyss från henne. Helt säker kunde han ju inte vara på att det han sagt stämde, men om han kände Zihao rätt så visste denne inte hur man skulle hantera känslor. Speciellt inte romantiska känslor, eller vad man nu skulle kalla dem för. Personligen var han det och det var väl därför han kunde se på kamraten att han i själva verket gillade Joshua. Det var nog också därför han och Hayley hade ett förhållande, för att han inte gått och dragit henne i håret och slängt henne i sjön.

Den lilla sidodörren gled igen efter att Yaosu puttat ut Zihao i den tomma korridoren. Sjuttonåringen såg allt annat än glad ut och stod och putade med underläppen, samtidigt som han blängde stint på sin äldre bror.
”Du får inte bete dig sådär mot andra elever”, konstaterade den äldre och lade armarna i kors, utan att vika undan från den där isande blicken. Hans egna ögon var ju också ganska smala och kalla för stunden, så det kunde nog ha någonting med det att göra.
”Bete mig hurdå?” Undrade Zihao och höjde på ett av ögonbrynen. ”Det är sådär jag konverserar, har du något problem med det?” Fortsatte han frågandes och övergick slutligen till att pilla bort smuts från naglarna.
”Zihao, det du håller på med kallas mobbning”, började Yaosu halvt uppgivet och suckade irriterat. ”Det är inte okej, och det där är inte alls hur du konverserar, försök inte ens”, sade han fortsättningsvis och slog till den yngre brodern över huvudet, när denne återigen verkade vägra att lyssna.
”Aj, vad var det där bra för?” Sjuttonåringen höll sig för huvudet och muttrade någonting ohörbart. Barnslig, han var så sjukt barnslig.
”Du lyssnar inte på mig. Varför är du hela tiden inställd på att göra just Joshua illa? Han är trevlig, Zihao, och förtjänar verkligen inte att bli behandlad på det där sättet. Inte Hayley heller. Förstår du?” Nittonåringen spände ännu en gång blicken på brodern, som nonchalant ryckte på axlarna.
”Jag lyssnar visst, förstår bara inte varför du bryr dig.” Typiskt Zihao, så otroligt typiskt.

Kanske Isaac inte varit rätt person att fråga om det där, han är trots allt bästa vän med Zihao och kan nog få för sig att förnedra honom rejält, på skoj såklart. Att fråga Joshua skulle inte hjälpa något heller, han är alldeles för snäll och skulle nog inte vilja irritera sin mobbare tillbaka. Den enda som faktiskt skulle ge henne ett objektivt svar skulle vara Aeron, men med tanke på att han fokuserat på maten har han nog ingen aning om vad det är som hänt. Allt han gör är att glo efter de två som går bort ifrån dem, och börjar istället äta upp så att de snart kan bege sig. Helt ärligt börjar Hayley bli rätt trött, hon vill gärna lägga sig under täcket och mysa med Elmo. Däremot vaknar hon snabbt upp av de orden som viskas i ena örat på henne. Vänta nu lite, gillar den där stora drummeln hennes stackars vän? Är han verkligen så dålig på att visa vad han egentligen känner? Sjuttonåringen skrattar till och stryker handen över ansiktet, nejmen herregud, nu tycker hon synd om Zihao. Uppenbarligen kan han inte hantera sina känslor rätt och är istället elak mot Joshua.
”Jösses, då tänker han i samma veva som dagisbarn,” påpekar hon roat och skakar på huvudet. Tyvärr blir det bara värre med tanke på att hennes vän gillar hans storebror.. ja, han tycker faktiskt synd om honom. ”Kan du hålla en hemlighet?” Hayley vänder sig lite mot Isaac och tittar på honom med stora ögon. Från vad hon lärt sig om honom den tid de känt varandra så är det att han faktiskt kan hålla en hemlighet. Det är inte direkt en stor hemlighet, men med tanke på att han är Zihaos bästa vän, och Zihao är kär i hennes bästa vän, så kanske det är bra för honom att veta det hela. Så att han kan hjälpa sin vän på traven, så att han kanske kan gilla någon annan istället. För det förtjänar han. Tänk att Hayley är så snäll mot honom, det hade hon inte trott. ”Jag tror tyvärr att Joshua gillar Yaosu.. om han nu gör det fortfarande efter två år,” viskar hon och drar benen över bänken de sitter på för att sedan ställa sig upp. Därefter börjar hon dra i Isaacs ärm för att få honom att ställa sig upp han också, så att de kan börja röra på sig.

”Zihao är ett dagisbarn”, rättade Isaac och himlade med ögonen för sig själv. Det var faktiskt sant, kamraten betedde sig mer eller mindre som ett dagisbarn hälften av tiden. Egentligen var det ganska ironiskt med tanke på att han verkligen inte såg ut som ett dagisbarn, alltså verkligen inte. Han såg mogen ut för sin ålder, med de där långa benen och raka näsan, nej, det var svårt att föreställa sig hur någon som såg ut på det viset kunde bete sig som en femåring. Hade han inte varit så pinsamt omogen hade nog halva skolan varit efter hans uppmärksamhet, men inte då. Slytherineleven var ett absolut, totalt as mot precis allt och alla. Inte undra på att ingen ville veta av honom, inte ens lärarna. Förutom Dumbledore då, som verkade tycka väldigt mycket om den stora drummeln. Helt oförståeligt.
”Du tror?” Isaac skrattade till och följde lydigt efter Hayley när hon reste sig upp från bänken. ”Alla gillar Yaosu, så det skulle inte förvåna mig”, fortsatte han och fångade upp Hayleys ena hand, medan benen började röra sig mot den stora dörren. ”Eller tja, alla gillar Yaosu tills de lärt känna honom, vilket bara det är svårt. Han är helt socialt inkompetent, tro mig. Har spenderat några veckor under somrarna hos dem och allt han gör är att sitta på sitt rum med näsan begravd i antingen en bok eller ett anteckningsblock”, förklarade han och himlade med ögonen. Han tyckte nog att Yaosu var den tråkigaste människan som existerade på hela jordklotet.

Efter att ha stått och grälat med Zihao i ytterligare några minuter, skiljdes de slutligen åt. Den yngre rörde sig med hastiga steg mot bort trapporna medan nittonåringen styrde stegen mot sjukhusflygeln. Han var van vid att bråka med Zihao, men det blev liksom pinsamt när han var tvungen att göra det inför andra. Däremot hade han inte haft något annat val, då idioten fått för sig att så gott som tortera stackars Joshua med sin blotta närvaro. Yaosu kunde inte bara sitta och se på, han hade en skyldighet att göra något åt det. Enda sedan en ung ålder hade han i princip uppfostrat den yngre brodern på egen hand. Föräldrarna hade alltid varit frånvarande när det kom till alla sina söner, men de hade varit ännu värre mot deras mellersta son. Misshandeln hade varit psykologisk och fysisk, någonting den två år äldre sonen inte hade kunnat ignorera. Han hade liksom skyddat Zihao från allt det där så länge han kunde minnas.
Med en gäspning öppnade han dörrarna in till sjukhusflygeln och tassade vidare mot den lilla dörren strax bredvid ingången. Madam Pomfrey verkade vara inne på sitt kontor och alla sängar i salen var tomma. Bra, då kunde han gå och lägga sig och gräma sig över sitt kaotiska liv i lugn och ro.
”Ah, Yaosu.” Skolsystern kikade ut genom dörren och log svagt mot honom. ”Kan du se till att Zihao ägnar oss ett besök någon gång under veckan? Vill gärna mäta och väga honom, och kanske ta ett blodprov”, fortsatte hon. Blodprov? Lycka till.
”Inga problem, men lycka till med att sticka en nål i armen på honom, han kommer försöka fly”, varnade Yaosu och skickade tillbaka ett blekt leende mot madam Pomfrey, innan han försvann in på sitt rum. ”Godnatt!”

Ja, från vad Hayley har sett så är pojkvännens vän ett väldans övervuxet dagisbarn. Ett över hundranittio centimeter dagisbarn, det är inte alltid man får se dem.
”Du har gjort ett hyfsat jobb att tygla honom då, gissar att det är ganska svårt.” påpekar sjuttonåringen med ett litet skratt. Nej, hon tvekar inte på att Zihao skulle ha gjort mer dumma saker om han inte haft den andre som dragit honom tillbaka. Nu har han redan gjort rätt sjuka saker, så det förlåter ingenting direkt. Hur som helst är hon rätt säker på att Isaac lyckats hålla den andre i styr när han fått för sig att gå på dem, främst Joshua. Vad han har emot vännen kan han verkligen inte förstå, han är lite av en ängel, åtminstone i hennes egna ögon. Ett litet leende glider upp över de fylliga läpparna när den andre fångar upp hennes hand. Innan hon träffat den andre hade hon aldrig hållit handen med någon på det sättet. Inte heller hade hon legat och gosat med någon, nej, de gånger hon legat med någon från skolan hände ingenting annat än just det. Egentligen var det början med Isaac också, sen blev den bara mer.. personlig. Däremot vet han väldigt lite om hennes bakgrund. Aja, det kommer väl kanske. Hur som helst, allt det här är relativt nytt för henne och det gör henne lite smått nervös, fortfarande. När han sedan påpekar att alla gillar Yaosu glider blicken ner i golvet. Socialt inkompetent? Hayley har bara sett att han verkar rätt blyg och lite nervös, däremot tycker hon inte att det varit stelt på något sätt när han kommit fram till dem tidigare.
”Hmh.. det låter rätt tråkigt faktiskt,” svarar hon med ännu ett litet skratt. Egentligen är hon inte seriös, att ha näsan begravd i en bok eller ett anteckningsblock är däremot inte något hon brukar ha. Tyvärr. Det låter rätt trevligt i hennes öron, men det behöver inte Isaac veta. Joshua skulle väl gilla att Yaosu gillar att läsa, vännen är ju överförtjust i det. Kanske de skulle bli ett bra par. Själv läser hon knappt i läroböckerna, så det där har de inte direkt gemensamt. Hon stannar upp när de kommer fram till trapporna. Då Isaac ska till fängelsehålorna ska hon själv upp några trappor.
”Vi ses imorgon,” Hayley lämnar en kyss på hans läppar innan hon rör sig upp för trapporna. Sovdags.

Hayley var nog den enda som tyckte att Isaac gjort ett hyfsat jobb med att tygla kamraten och hans inte så trevliga fasoner. För hon hade rätt, det var ingen enkel sak att göra, än mindre att faktiskt lyckas med. Han försökte ju hålla Zihao i schack så gott det gick, men det var nästintill omöjligt i vissa fall. Den andre slytherineleven hade ett hemskt humör, vilket utgjorde en svår grund till det hela.
”Jag försöker i alla fall, antar att det är bättre än ingenting?” Sjuttonåringen drog på munnen och ryckte lätt på axlarna. När flickvännen sedan höll med om det där att det lät tråkigt, nickade Isaac och skrattade svagt till. Jo, han tyckte åtminstone att det var tråkigt, extremt tråkigt. Böcker kunde naturligtvis vara intressanta, men inte så intressanta, eller?
”Väldigt tråkigt”, konstaterade han och stannade till samtidigt som den jämnåriga flickan. De hade kommit fram till trapporna, vilket betydde att de snart skulle skiljas åt. Hon skulle röra sig upp mot gryffindortornet och han själv ner mot fängelsehålorna. Det var betydligt trevligare att ha en sovsal över marken med en fin utsikt än under, där allt man kunde se var grumligt, grönaktigt vatten.
”Mhm, vi har trollformellära först, men vi kanske hinner ses under frukosten?” Isaac besvarade kyssen med ett leende på läpparna och kollade efter Hayley när hon började röra sig uppför trapporna. Därefter vände han sig om och började trava ner för trapporna mot hans eget elevhem istället.

~~~

Rummet var verkligen litet, inte mycket större än 2 kvadratmeter. Om han lade sig ner i sängen kunde han utan problem nå den ena sidan av rummet med fötterna och den andra med huvudet. Som tur var rörde han inte mycket på sig när han sov, annars hade det funnits en god risk att han skulle ha slagit i skallen flera gånger varje natt. Okej, han rörde sig kanske en del, men mest åt sidorna.
Nittonåringen slog sig ner på kanten av sängen och suckade smått bedrövat. Vad skulle han ens göra med Zihao? Han kände sig som sagt skyldig att se till att den yngre skötte sig, men det var en svår uppgift. En riktigt svår uppgift som han försökt lösa under flera års tid. Men det ledde aldrig någonvart. Yaosu drog händerna längsmed ansiktet och skakade på huvudet. Nej, Zihao var så gott som vuxen och kunde ta sina egna beslut, även om den äldre mer än gärna försökte leda honom åt rätt riktning.
Ännu en gäspning rymde Yaosu och han ruskade lätt på sig, för att inte somna sittandes där och då. Han lirkade av sig den vita polotröjan och placerade den bredvid sig på sängen, så att han enkelt kunde vika ihop och lägga den på stolen bredvid sängen. Den fick agera som både stol och nattduksbord, han hade ingen plats för bådadera. Efter lite mer noggrant vikande och påtagning av pyjamasen, gled nittonåringen ner under det tjocka täcket. Merlin vad skönt, det hade hänt alldeles för mycket under dagens gång och hans hjärna var alldeles paj vid det laget. Lite sömn var utan tvekan nödvändigt.

"Det är betydligt bättre än ingenting, han hade nog slängt ner halva skolan i sjön annars," försäkrar Hayley med ett övertygande leende. Ibland kunde hon låta sarkastisk, trots att hon verkligen är fullt seriös. Det är nog en av anledningarna till att hon verkar dryg när hon möter folk, men ibland är hon även för ärlig. Hur som helst, i hennes ögon har den andre gjort ett bra jobb. Hon har ju själv försökt stå upp mot Zihao, men ingenting hon gör verkar fungera. Tankarna glider tillbaka till hans storebror, som från vad hon sett är väldigt annorlunda. Av någon anledning känns det ruttet av henne att tänka på Yaosu, för att hon en gång gillat honom. Borde hon känna det eller är det löjligt? Den enda hon kan fråga det är Aeron. Varken Isaac eller Joshua skulle nog bli så glada av hennes dumma tankar, även om tankarna är helt oskyldiga. Sjuttonåringen skyndar sig upp över trapporna och in till sällskapsrummet efter hon tagit adjö av pojkvännen. Som vanligt tittar flickorna upp från deras plats på sängarna och tystnar när hon kommer in. Det är nästan skrattretande vid det här laget, det är så uppenbart att de snackar om något de inte vill att hon ska höra. Hayley himlar med ögonen och rör sig till badrummet där hon gör sig i ordning, tvättar sig, borstar tänderna och sätter på sig ett nattlinne. Därefter går hon och lägger sig i sängen medan en bekant kissekatt skuttar upp och lägger sig ner bredvid hennes ansikte. Mycket mysigt.

Natten passerade väldigt snabbt och det kändes som om det bara gått några minuter när madam Pomfrey knackade på dörren till den glorifierade städskrubben. Hur mycket var ens klockan? Yaosu kisade i mörkret, tog några djupa andetag och satte sig motvilligt upp för att tända den lilla lampan i taket. En av händerna kände över stolen tills han tillslut hittade glasögonen, som snart satt stadigt över näsryggen. Han var så gott som blind utan dem, på riktigt alltså. De bruna ögonen gled över väggen framför, fortfarande dimmiga efter uppvaknandet. Klockan var bara sju på morgonen, däremot förstod han varför skolsystern väckt honom. En del elever vaknade vid den tiden och snart skulle den stora salen vara knökfull, någonting som kunde betyda inkommande skador. Åtminstone så länge Zihao gick kvar på skolan och försökte utstråla dominans. Jösses.
Nittonåringen slängde benen över sängkanten och klädde på sig med visa svårigheter, efter att först ha tagit av sig pyjamasen. Rummet var så trångt att han knappt kunde byta om, men tillslut gick det. Han hade på sig en vit, långärmad skjorta och ett par vanliga jeans och sneakers. Det fick duga med anledning att han bara var en assistent.

”Sov du okej?” Undrade skolsystern och ställde fram en bricka med frukost på ett litet bord intill dörren. Tacka gudarna för att han skulle slippa gå ner till den stora salen. Ett leende dök upp över de lätt röda läpparna och Yaosu slog sig ner på en av stolarna, medan madam Pomfrey slog sig ner mittemot honom.
”Jodå, jag sov ganska bra”, svarade nittonåringen och synade noggrant brickan. ”Du då?” Undrade han därefter och stoppade in en bit bacon i munnen. Hon kände honom väl, det var mest kött på tallriken, med undantag av några äppelskivor, en toast och såklart ett glas med pumpajuice.
”Jag sover aldrig bra, man vet aldrig när det kan tänkas komma en skadad eller sjuk elev”, förklarade den äldre damen och började äta av gröten hon hade i en skål på sin egen bricka. ”Glöm inte att du måste gå och leta rätt på din bror sen, du kan göra det när du är färdig med frukosten”, fortsatte hon och smuttade på sitt kaffe istället, med de ljusa ögonen fästa på den yngre.
”Nejdå, jag ska leta rätt på honom”, försäkrade Yaosu och plockade upp sin egen kopp med kaffe. Hur längesen var det han ätit en ordentlig frukost som denna? Två månader, kanske tre? Det kändes väldigt trevligt i vilket fall, att få starta morgonen rätt för en gångs skull.
”Bara så att du vet är det du som får ta hand om honom”, påpekade skolsystern och drog på munnen. Ibland var hon verkligen ond. Nittonåringen gjorde en grimas och tog en tugga av toasten, med ögonbrynen rynkade.
”Måste jag? Han bits”, försökte Yaosu och sköljde ner mackan med lite pumpajuice.
”Det är just därför du får göra det, det spelar ingen roll om han biter dig.” Ond och smart.

Precis som vanligt vaknar Hayley av att en viss katt slår henne i ansiktet med sin svans. Brukar bli så när han vill ha lite mat tidigt på morgonen, för att sedan gå och leta efter möss. Med en suck drar hon benen över sängkanten och drar fram lite kattmat från en påse hon har under sängen, och börjar fylla kattskålen. Sjuttonåringen gäspar stort och sträcker på överkroppen. Elmo har kvickt skuttat ner och börjat äta, och sjuttonåringen tar tillfället i akt och går till badrummet för att fylla hans skål med vatten. Av någon anledning börjar några av de andra flickorna att fnissa, och hon förstår inte riktigt varför.. vanligtvis brukar hon inte bry sig om det, de fnissar konstant, men nu känns det annorlunda. Svaret på hennes fråga får hon däremot när hon ser sig själv i spegeln. Hakan faller till golvet medan ilskan sakta men säkert byggs upp.
"Är ni seriösa?" Klagar hon med hård röst och tittar ut mot dem genom den öppna dörren. Fy fan, precis som Zihao beter de sig som dagisbarn.
"Du verkar aldrig kunna lära dig att det inte är okej att ligga med andras pojkvänner," biter Jessica tillbaka. Varje gång någon av deras förhållande går osäkert så skyller de på henne. Det är väldigt kvicka med att skylla på henne. Hayley tycker inte hon förtjänar ryktena som går runt om henne, ja hon har legat med några i skolan, men långt ifrån lika mycket som folk tror, och aldrig med någon som har ett förhållande. Hon är även fullkomligt lojal till Isaac. Det gör henne faktiskt rätt ledsen. Flickorna går ut ur sovsalen och stänger dörren med en smäll. På något sätt har hon sovit tillräckligt djupt för att de kunnat raka av ögonbrynen på henne. De har gjort det innan, men det är fan lika jobbigt nu. Hon sväljer hårtoch drar till sig sin sminkväska för att försöka måla dit några verklighetstrogna ögonbryn. Det går okej, det ser helt okej ut, men hon saknar sina egna ögonbryn.

Innan hon beger sig till stora salen för frukost så drar sjuttonåringen en mössa över de två inbakade flätorna är att gömma ögonbrynen lite grann. Nu är hon duktig på att sminka sig, men hon är fortfarande ovan och vill helst gömma det. Med resten av sminket gjort och skoluniformen på, så rör hon sig ut ur sovsalen.

När Yaosu ätit upp frukosten och druckit upp den sista droppen kaffe, började han släpa sig bort mot den stora salen. Han kunde hantera många olika versioner av Zihao, men inte den som kom fram när nålar var inblandade. Personligen tyckte han inte heller om nålar, däremot försökte han inte skutta ut genom fönster eller ta sönder ett helt rum bara för att de togs fram. Det gjorde däremot den yngre brodern. En gång hade nittonåringen övat på sig själv, hemma, genom att ta sitt eget blod. Dålig idé, det hade varit en förskräckligt dålig idé. Så snart sjuttonåringen fått syn på honom där han satt och försökte sticka in nålen rätt hade han blivit överfallen. När han sedan vägrat sluta med sina små experiment, hade han blivit biten rejält i handen. Zihao var genuint spritt språngande galen, och just därför hade han absolut ingen lust att försöka snatta hans älskade blod.
Med en eftersläpande gäspning, drog han händerna genom håret medan han slöade sig fram längsmed korridoren. Han skulle försöka fånga in brodern innan denne fått i sig frukost, då skulle han fortfarande vara seg och inte lika stridslysten. Det var förstås bara en teori han hade, men han hoppades för allt i världen att den stämde. Ärret över handen var svårt att dölja och det hade gjort jävligt ont, tänk då hur det skulle bli om han blev biten över näsan? Nej tack, det skippade han helst.
Stegen förde honom nerför en trappa efter en stund och han fann sig själv utanför den stora salen. Diskret började han tassa över till andra sidan, för att sjuttonåringen inte skulle se honom lika lätt. Ögonen var dock fästa på trappan som ledde ner mot fängelsehålorna och därmed såg han sig inte för när han passerade den större trappan. Det hade varit väldigt osmart av honom, då han klart och tydligt kände hur han gick rakt in i någon och knuffade denne ner mot det hårda stengolvet. Stengolvet där det fanns en massa löst grus från alla skor som passerade över det dagarna i ända.