Locked out of heaven [Emma07 & countess]

Evelyn gjorde sitt bästa för att hänga med, men allt Ezreal berättade fick hennes liv, som en gång hade känts så normalt, att kännas alldeles utom kontroll. Var det någon som försökte döda henne? Vad menade han med att en ängel hade orskat olyckan? Hade hon levt i en lögn hela sitt liv? Frågorna blev bara fler och fler. Men när Ezrael sedan nämnde sin bror frös hennes hjärta till is.
”Vänta… Cael? Är det han som ligger bakom det här?”, utbrast hon plötsligt och med ens verkade bitarna falla på plats. En lättnad sköljde över henne och hon kände sig genast mer samlad och klartänkt igen.
”För guds skull, det borde jag ha förstått. Lyssna. Om det här är någon sjuk hämnd för att jag dumpade honom så kan du hälsa din bror att det inte var jag som försvann i tre veckor utan att säga ett ord, för att sedan dyka upp igen och påstå att man varit till himlen och tillbaka. Vad betyder det ens? Att man har festat så hårt att man inte ens haft tid att svara i telefonen när ens flickvän.. som sitter hemma och oroar ihjäl sig.. ringer? För att inte tala om alla gånger han….”. Evelyn avbröt sig själv gav ifrån sig ett frustrerad suck. Hon bet ihop. Fick inte ge efter. Inte för allt i världen fick hon börja gråta.
”Vet du vad.. för en kort stund trodde jag dig nästan”. Och ännu värre. Hon hade nästan börjat bry sig om honom. Hon sträckte på sig, betraktade Ezrael en sista gång och vände honom sedan ryggen. Hon ville ut därifrån. Ville hem till sin säng och låtsas som att natten aldrig hänt. Men i samma stund som hon satt foten på den lägsta stegpinnen flög dörren ovanför henne åt sidan, och hon stirrade rakt upp i sin fars uppspärrade ögon.

Ezrael rynkade pannan då hon hakade upp sig på Cael, förstod ingenting av vad hon talade om. Kände hon alltså Cael även efter allt som hänt? Det lät märkligt, men inte omöjligt. Det lät ju ändå som något Cael hade kunnat tänkas göra, försökt hålla sig nära Ezrael. Kanske hade det varit ett försök till att försäkra sig om att han hölls kvar fången?
"Vad?" frågade han förvirrat, men förstod ganska fort att Cael verkade ha charmat till sig henne som flickvän. Det var väl typiskt den där jäveln rent ut sagt.
"Vänta!" bad han men förstod fort att det inte var någon ide. Hon hade beslutat sig för att inte längre tro på honom, och han svor tyst till för sig själv. Det hade varit dumt av honom att säga hans namn, men till sitt försvar hade han inte haft en aning om att hon skulle ha en relation till honom. En sak som nästan gladde honom något dock, var att dem inte direkt verkade vara ett lyckligt par just nu - om hon kom fram till att hon trodde på honom, så kanske det hjälpte att hon var ilsken på honom.
"Tror du jag hade sett ut såhär ifall jag inte varit fast här i tio år?" det var åtminstone värt ett försök, han hade ju inte direkt något att förlora där han satt.
Men det visade sig fort att han inte fått tillräckligt mycket spänning för dagen, då dörren slogs upp innan hon hunnit fram dit - hennes far.

Evelyn kände sig om en inbrottstjuv som just blivit ertappad när hon såg in i faderns ögon, och av någon anledning kände hon att hon behövde förklara sig.
”Pappa, jag..”
”Evy. Kom upp därifrån. Nu”, avbröt han. Rösten var oigenkännlig. Den var kyligare än någonsin tidigare. Evelyn rörde sig inte. Istället vred hon tillbaka huvudet mot Ezrael igen, och det var först då som det verkligen gick upp för henne. Att det var sant. Han var verkligen en ängel. Innerst inne hade hon vetat, men en del av henne hade så gärna velat finna en logisk förklaring till allt som hänt de senaste timmarna.
”Kom upp därifrån och lyssna inte på något den säger”, försökte han igen. Och då såg hon. Han var inte arg. Han var orolig. För hennes säkerhet. Den här gången lydde hon utan protester och började långsamt klättra upp för stegen. Fadern, som hette David, sträckte ner en hand och hjälpte henne sista biten och benen ville knappt bära Evelyn när hon kom upp på marken igen.
”Du tog henne nästan ifrån mig en gång. Jag tänker inte låta dig få den chansen igen”, röt David innan han, med rå styrka, slog igen dörren till jordkällaren och skiljde dem från varelsen inuti.

Resten av den kvällen satt Evelyn tyst vid köksbordet medan hennes far berättade allt för henne. Han bekräftade det Ezrael sagt, att bilkraschen inte var en olycka, men i Davids version var det Ezrael som fått dem att kollidera med en annan bil – inte Cael.
Det var först inpå småtimmarna som Evelyn gick tillbaka till sitt rum. Hon förstod snabbt att hon inte skulle kunna somna igen och plockade därför upp den bärbara datorn som hon förvarade bredvid sängen. Hennes sökhistorik fylldes med meningar som Finns änglar på riktigt? Hur känner man igen en ängel? Vad betyder det om man ser en ängel? och Vad gör jag om en ängel vill skada mig?. Men allt hon fick upp var flummiga artiklar om hur man genom meditation kan möta sin skyddsängel och annonser med små, gulliga änglar i porslin. På en blogg skrev en kvinna om änglar som valt att gå ner på jorden för att verka på vår planet i en fysisk kropp. Och till en början lät inlägget intressant. Men när hon längre ner började skriva om hur de kommer till oss med en ljus och värmande energi, och att de alltid är förlåtande och hjälpsamma, slängde Evelyn igen datorlocket. Hon visste att det bara fanns ett sätt för henne att få svar på sina frågor. Men hur skulle hon kunna ta sig tillbaka till jordkällaren utan bli hindrad av hennes far?

Ezrael brydde sig inte om att svara mannen, helt enkelt för att hans tankar var upptagna med andra saker än att bry sig om mannens hån. Det retade gallfeber på honom, men han hade med åren lärt sig att bry sig mindre om dem även om det var rejält frustrerande när han visste att han normalt sett inte skulle haft några problem här. Men han hoppades att hennes fars reaktion skulle vara tillräckligt för att få henne att lita på vad han var, även om det nog skulle behövas mer än så för att få henne att ändra uppfattning om honom. Varför skulle han ens ha nämnt Cael? Men misstaget var redan gjort och det fanns inget han kunde göra för att ändra på just det nu. Det skulle vara svårt att göra något överhuvudtaget med tanke på att hon fått för sig att han var i maskopi med Cael när det var rena motsatsen till vad han var. Något som av någon anledning också irriterade han var att han tydligen varit ihop med Evelyn, kanske för att komma i närheten av Ezrael och få reda på om det hände något. Men han kunde inte riktigt sätta fingret på varför det egentligen spelade någon roll för honom.
Sakta men säkert hade en idé börjat formas hos honom, det skulle nog vara en utmaning då han inte lyckats ta kontakt med någon sedan han blivit fången. Han hade varit för svag, med tanke på att de han försökt kontakta antagligen befunnit sig i Silverstaden. Men hon befann sig bara några hundra meter därifrån, och han hade nu fått mer hopp än han haft på länge vilket säkerligen skulle hjälpa honom på vägen. Han ville också tro att hon hade någon särskild koppling till honom efter att han räddat hennes liv. Varför kände han sig egentligen så fäst vid just det, vid att ha någon koppling till henne och att Cael varit ihop med henne? Det irriterade honom lite, kanske för att han inte riktigt tänkte erkänna för sig själv riktigt ännu att han tyckt hon varit vacker.
Istället försökte han ägna den sena kvällens funderingar åt vad han skulle ge henne för något, vad som skulle vara hans bästa chans till att bevisa sanningen för henne. Till slut hade han kommit fram till att han måste ge henne den andra inblandade, mannen som krockat med dem - han kunde förklara vad som egentligen hänt. Talade hon med honom måste hon förstå.
Freisandvägen 3. Det krävde en hel del koncentration för att få iväg, men det var lyckat.

Solen hade redan börjat stiga när Evelyn gjorde ett nytt försök att somna. Kroppen var utmattad men hennes huvud gick fortfarande på högvarv, och varje gång slöt ögonen jagades hon av minnesbilden av mannen nere i jordkällaren. Någonstans inom hennes pressade sig plötsligt en manlig röst fram och fick henne att resa sig från sängen igen. Evelyn blinkade häftigt och lät blicken glida genom rummet. Hade hon inbillat sig? Hade hon drömt? Inte en själ syntes till. Hon la sig ner igen och drog täcket närmare intill kroppen, men kunde inte sluta tänka orden hon hört. Freisandvägen 3. Hon greppade mobilen som låg på kudden intill henne och sökte på adressen. En Joseph Sanders dök upp bland sökresultaten. Varför lät namnet bekant? Och varför hade hans adress plötslig dykt upp i hennes huvud? Evelyn letade i minnet men hittade inget. Var det en gammal lärare? Någon gammal bekant till familjen? Hon sökte vidare på hans namn. Och då såg hon artikeln…

5-årig flicka allvarlig skadad efter svår krock
En trafikolycka ägde rum sent på lördagskvällen då två personbilar kolliderade. Tre personer, varav en femårig flicka, har förts till sjukhus efter olyckan. Hennes tillstånd bedöms som kritiskt.
En stor fågel sägs ha dykt upp på vägen och fått den ena föraren att tappa kontrollen över fordonet, men en av de inblandade - 35-åriga Joseph Sanders - berättar sin egen version av vad som hände på olycksplatsen.
”Det var en bevingad man som dök upp från ingenstans. Plötsligt stod han bara där på andra sidan vägen”, säger han och polisen undersöker nu ifall ytterligare en person kan ha varit inblandad i krocken.

Evelyn stirrade på hans ord. En bevingad man. Journalisten hade förmodligen skrattat åt mannens uttalande när hon återvände till tidningsredaktionen - trott att smällen fått honom att förlora förståendet. Men Evelyn var inte lika säker. Det kunde väl inte vara ett sammanträffande?
Dagen därpå stod hon med en packad väska i faderns garage. Minst två och en halv timmes bilresa låg framför henne, men om hon tryckte gasen i botten kunde hon kanske klara sträckan på halva ... Hon satte sig bakom ratten i den lilla bilen som hon köpt för egna pengar i samma veva som hon och Cael fick tillgång lägenheten som de en gång delat tillsammans. Cael… Hur var han inblandad i allt det här? Enligt mannen i jordkällaren var det han som stod bakom bilolyckan... men det var omöjligt. Cael hade inte varit mycket äldre än henne själv när det hände. Hade Ezrael bara sagt så för att förvirra henne? För att försöka manipulera henne till att befria honom från kedjorna. Det fanns bara ett sätt att ta reda på det. Hon startade motorn och körde iväg. Två timmar senare rullade hon in på Freisandvägen. Det var en trevlig gata, med små hus på bägge sidor. Nummer 3 låg mellan två tvärgator. Evelyn styrde in på tomtens uppfart och stängde av bilen. Hon klev ur och gick fram längst grusgången som ledde upp till huset. Men väl framme tvekade ett ögonblick innan hon knackade på. Hon hade fortfarande chans att backa ur. Men inte fanns det väl någon anledning till det? Hon svalde hår, knackade på dörren och väntade. Kanske var ingen hemma?

Ezrael önskade att han kunde få reda på vad som skedde utanför, ifall hon lyssnat till hans lilla tips eller inte. Men om hon hade gjort det, så hoppades han på att få reda på det relativt snart iallafall - då kunde hon väl knappast längre förneka allting. Då skulle hon bli tvungen att förstå efter att han förklarat allting för henne. Kanske att hon behövde tid till att processa det också, men han fick hoppas på att hon ändå valde rätt. Det var trots allt hans enda hopp om att få komma härifrån en dag. Vem annars skulle dyka upp i denna jordkällaren och upptäcka honom? Om någon av hans syskon skulle ha velat rädda honom hade de gjort det för flera år sen, men Cael hade förmörkat allas uppfattning om honom. Dödsängeln som försökte ta fel liv och sedan såra sin egen bror - fast den beskrivningen bara beskrev Cael istället för Ezrael. Han ville tro att det inte skulle gå att lura alla på det viset, att hans far tordes gå emellan, men icke. Det var en fråga han inte lyckats svara på ännu trots tio års funderande.
Men på nåt vis så kändes det som om hennes besök stärkt honom något, att hoppet gett honom nya krafter. Han hade ju faktiskt klarat av att kontakta henne, något han innerligt hoppades inte skrämt upp henne för mycket. Något han inte lyckats med på länge.


(Förlåt för kort svar!)

Evelyn knackade på ytterdörren igen och hörde till slut hur någon fumlade med handtaget på insidan.
”Mr. Sanders? ”, sa hon försiktigt när en medelålders man stack ut huvudet. Hon presenterade sig själv och när hon berättade om olyckan fylldes hans förvirrade ansikte med igenkänning.
”Jag är här för att fråga dig om vad som hände den där dagen. Eller snarare.. om vad du såg.”.
Joseph tvekade, men tog sedan ett steg åt sidan och lät henne kliva in genom dörren. Han visade henne till vardagsrummet där hon slog sig ner i soffan. Det var hemtrevligt att sitta där. Från köket kunde hon höra hur någon skramlade och snart kom Joseph ut med varsin kopp rykande te som han ställde ner på vardagsrumsbordet innan han slog sig ner i fåtöljen mitt emot henne.
”Du sa att du såg en man?”, började Evelyn samtidigt som hon la händerna om den varma koppen.
Joseph nickade instämmande.
”Minns du hur han såg ut?”, fortsatte hon.
Joseph lutade sig tillbaka i fåtöljen och gav ifrån sig en långdragen suck.
”Han var lång. Hade svarta kläder. Kort hår.. Såg inte upp att vara mycket äldre än du är nu”.
”Och med svarta vingar?”, la Evelyn till.
”Nej, inte svarta. De var grå. Allt gick så snabbt den dagen, men jag minns tydligt att de var grå. Sådant glömmer man inte i första taget”, svarade Joseph och en liten rynka dök upp mellan hans ögonbryn.
Grå? Evelyn tänkte tillbaka på natten då hon hade hittat Ezrael. Hon hade varit säker på att hans vingar var svarta. Men kanske var det det dåliga ljuset som spelade henne ett spratt? Sedan tänkte hon på vad ängeln hade sagt om Cael och fiskade motvilligt upp telefonen ur sin ena ficka. Hon letade fram en bild som hon visade upp för Joseph. Den föreställde Cael och henne själv. De hade tagit den under ett besök på en utsiktsplats för ett år sedan. De stod längst ute vid kanten och log in i kameran. Hon hade tänkt ta bort bilden efter att de gjorde slut, men hade inte förmått sig själv att göra det ännu. Joseph tog ner glasögonen från huvudet och tittade närmare på fotografiet. Hans ögon smalnade och hon kunde nästan se hur maskineriet arbetade inuti hans huvud.
”Det är han…”.
Orden fick någonting att brista inom Evelyn och hon satt tyst medan mannen berättade om hur Cael hade dykt upp från ingenstans och landat framför deras bil.
”Jag ska ge dig ett råd, Evelyn”. Nu såg han på henne både allvarlig och medlidsamt. ”Håll dig så långt borta från den där mannen som du kan. Det som hände den där dagen var ingen olycka”.

Det tog ytterligare fem dagar innan Evelyn vågade sig tillbaka till jordkällaren igen. Mötet med Joseph Sanders hade skakat om henne ordentligt och när hon satt i bilen efteråt hade hon inte kunnat hålla gråten borta längre. Tårarna hade strömmat utför kinderna och flera gånger under resan hem hade hon tvingats stanna intill vägkanten för att sedan kasta sig ut och hyperventilera. Hela hennes liv hade varit en enda lång radda av lögner. Inte nog med att fadern hade gömt en ängel i en gammal jordkällare, hon hade dessutom bott ihop med killen som en gång försökt döda henne. Men hur kom Ezrael in i bilden? Det var vad hon ville ta reda på nu.. Med bestämda tag drog hon bort den grova regeln som blockerade dörren. Den tidiga morgonljuset strålande in i jordkällaren när hon klättrade ner för stegen igen och trots att hon sett Ezrael en gång tidigare kunde hon inte låta bli att dra efter andan när hon fick syn på de majestätiska vingarna igen.
”Jag vet att det inte var du som försökte döda mig”, sa hon med förvånansvärt stadig röst, visste inte vad hon annars skulle inleda med.