Huset Bloodthorn
Forum > Kreativitet > Huset Bloodthorn
Användare | Inlägg |
---|---|
Medi
Elev |
Kapitel 3: De stod på två rader. Männen bakom kvinnorna och de såg alla mot lorden som synade dem. Rhiannon stod framför Callahan. Darcel hade Luna framför sig. Dia stod framför Blake och Lucy stod framför sin bror. Under tystnad synade de sin lord som hade händerna bakom ryggen. Till slut bröt Vincent tystnaden. ”Ikväll så kommer Wilhelm och William hit, någon anledning fick jag inte men jag kommer att eskortera er Callahan och Dia till staden för att införskaffa extra fin mat för ikväll. Lucy och Lucian eran uppgift är att göra ordning två sovrum ifall de har med sig någon. Ni ska även göra matsalen redo för en storslagen middag. Vi beger oss om en timme.” Han avslutade meningen och vände sig om för att gå upp. När han var utom synhåll så slappnade de av och återvände till köket för att fortsätta äta. Det var sällan deras lord åt och de visste inte om det var för att det såg trevligt ut eller för att de fick någon typ av näring. De kunde även innebära att de skulle skaffa mer karameller eller flaskor med blod som kom från farmen. En plats de bara hört från försäljaren. ”Jag hoppas ni får det trevligt i staden.” Lucy såg lite avundsjukt på Dia som hade tuggat i sin macka och hon skakade på huvudet. ”Det är inget att vara avundsjuk på. Du vet att det sår otäckt ut...” Hon reste sig upp och tog sin tallrik med sig för att diska upp den. ”Jag ska göra mig redo för att åka. Det ser lite kyligt ut.” Hon vände sig mot Callahan. ”Ska jag hjälpa dig med vagnen?” Frågade hon men Callahan skakade på huvudet. ”Nej jag tror det skulle gå bra själv. Tack för omtanken Dia.” Han reste sig och gick fram till baljan med vatten de hade för att skölja av det värsta. ”Då kommer jag snart då.” Dia försvann och Rhiannon kom fram till honom. ”Gå du. Jag tar hand om det här.” Hennes röst var fylld med sömn men hon gav honom ett mjukt leende. Han ställde ifrån sig skålen och höll upp händerna. ”Det är redan försent. ” Han gav henne ett leende och gick mot dörren intill trappan och såg över axeln. ”Godnatt på er. Jag kommer nog inte se er tills ikväll.” Han fick ett godnatt innan han gick ut. Vincent Bloodthorns vagn var svart lackerad med gudliga ramar. Mörka gardiner och sin klans sigill på kanterna i form ros med siluetten av en droppe. Runt droppen så var det en ring av törnar. Den gav Rhiannon intryck av makt i staden när hon kommit med lorden på nattliga visiter i staden. Vagnen skulle dras av två svarta demonhingstar eftersom det var detta han ägde. En gäspning hördes och hon såg Darcel lägga handen för munnen. De hade alla jobbat hårt och nu var det dags för dem att vila ut. ”Ge mig den. Jag kan göra rent den.” Rhiannon sträckte ut handen och tog hans skål för att sedan dra med fingrarna för att få bort det mesta. ”Det kommer bli en tuffare natt. Jag var inte beredd på detta.” Darcel stod lutad mot väggen och såg mot henne. Hon skakade sakta på huvudet. ”Ingen av oss var det..” Hon såg sedan på hans skål och ställde sedan undan den. ”Jag går och lägger mig. Jag är helt slut.” Hon ttog tag i ledstången och gav dem andra ett svagt leende. ”Vi ses till kvällen..” Hon gick ner, öppnade dörren till vänster och klev in. Dia lade en schal om sina axlar och såg på Rhiannon. ”Du har gjort ett fantastiskt jobb. Du förtjänar att vila ut.” Dia gick fram och smekte hennes arm. Hon såg upp på henne, böjde sig fram och viskade i hennes öra. ”Ha den äran älskade Rhiannon.” Hon gav sin vän en lätt kram och tog några steg tillbaka. Efter det gick Dia ut från rummet och Rhiannon blev ensam. Hon började att snöra upp förklädde och hängde upp det på sin galge. Hon knäppte upp klänningen och hängde även upp den. Hon tog upp hårborsten och drog den genom tills håret kändes silkeslent vid hennes fingrars beröring. Hon reste sig och gick till sängen och satte sig ner. Hon böjde sig fram, snödare upp skorna innan hon fick av sig dem. Försiktigt sköt hon in dem under sängen, tog sedan av sig strumporna och hängde dem på sängkanten innan hon lade sig ner. Så fort hennes huvud hade träffat kudden så föll hon i djup sömn. En hand på henne axel som ruskade fick Rhiannon henne att gny till. ”Rhiannon snälla vakna!” Rösten lät oroad och det tog henne någon minut att vakna till. Över henne stod Callahan och de andra stod vid dörren. ”Du skrämde oss. Såhär djupt har du inte sovit.” Han satte sig ner vid hennes sida och tog hennes händer i sina. Det kändes konstigt att se männen i deras rum. ”Det är bra att du är vaken. Jag var nära på att tillkalla lord Bloodthorn Callahan såg mot henne i dunklet och reste sig sedan upp. ”Vi går nu men Luna stannar kvar. Vi ses senare okej?” Han gav henne en nick och gick mot dörren. ”Det gör vi. Tack Callahan. Tack ska ni alla ha. Vad skulle jag göra utan eran hjälp?2 När alla utan Luna hade lämnat rummet böjde sig Rhiannon ner och fick fram strumporna. Det susade i när hon reste sig och Luna var snabbt framme för att hålla i henne. ”Gå inte för fort. Jag håller i dig. Tror lorden inte skulle uppskatta blåmärken på våra kroppar.” Hon ledde fram henne till en stol och tog fram hennes klänning och lade huvudet op sned. ”Vill du att jag hjälper dig?” Frågade hon med hennes klänning i händerna. Blicken var fäst på spegelbild men nickade sedan efter ett tag skakade hon å huvudet. ”Nej så hjälplös är jag väl inte?” De brast ut i skratt och Rhiannon reste sig upp. ”Tack Luna. Du anar inte vilken hjälp du är.” Hon stannade upp i sin rörelse och drog in luft i näsborrarna. Det doftade av nylagad mat och såg på Luna. ”Lukten gör mig utsvulten. Jag kommer nog bara stirra på den.” Hon trädde klänningen över huvudet och drog på sig förklädet. Hon tog borsten och borstade ut håret innan hon reste sig upp. ”Jag är redo. Ska vi gå och vara med de andra?” Hon såg på Luna och gav henne ett leende men hon stod och såg på henne. ”Ska du inte sätta upp håret?” Frågade hon och Rhiannon återvände till spegeln. Hon slog sig ner och satte upp håret och såg sig i spegeln. ”Jag är så nervös. Jag brukar inte vara det.” Sa hon men Luna lade sin ena hand mot hennes axel. ”Du behöver inte oroa dig. Vi ska servera middagen idag så det kommer att gå fint. Men nu tycker jag vi ska äta.” Rhiannon reste sig upp och tog täten för att gå upp. Lukten av mat fick henne att nästan tappa andan och hon såg mot spisen. ”Det luktar underbart.” Hon gick fram till bordet och tog några bitar bröd och strök på ett tunt lager smör och började att äta. ”Vi har polerat finporslinet, vinglasen samt besticken. Eftersom matsalen inte används så ofta har vi storstädat hela rummet och även fixat några sovrum.” Callahan såg sliten ut och tog sin kopp. ”Inte nog med det har vi varit i staden. Vi kommer sova som stockar ikväll.” sa Lucy och skrattade till. Dia såg upp från skålen hon hade framför sig och lade huvudet på sned. ”De rymmen som är bäddade har en rosett på handtaget. Så det ska bli lättare att hitta.” Hon gav dem ett blygt leende innan hon återgick till att äta av gröten. ”Tack Dia det var omtänksamt av dig, av er alla.” Darcel tog sin kopp och slöt ögonen innan han drack av teet innan han satte försiktigt ner koppen. ”Och vi kommer sova som stockar när ni ska upp. Det är som det brukar vara?” Han öppnade ögonen och såg mot Lucy, ett lekfullt leende lekte på hans läppar. Blake reste sig och borstade av smuts från kavajen innan han såg mot sina vänner. ”Om Lord Wilhelm och Lord William inte har kommit så borde de vara här snart. Det är väl på tiden vi ställer oss vid ytterdörren?” Luna sneglade på Darcel som nickade instämmande innan han reste sig. ”Blake har rätt. Vi får inte vara sena.” Rhiannon torkade sig om munnen och tog sin tallrik men Lucian stoppade henne. ”Oroa er inte. Vi tar hand om eran disk. Ni hade gjort samma sak för oss om Lord Bloodthorn skulle få gäster på dagen.” Han nickade vad han hade sagt själv. ”Tack Lucian sov gott sen.” Rhiannon böjde sig fram och kramade lätt om honom. ”Jag önskar er en god natts sömn.” Med de orden lämnade nattgruppen köket och gick mot de stora dörrarna som vette ut mot grusgården. De stora lyktorna hade fyllts på, brann med ett välkomnande ljus och de fyra gick ner för trappan för att ställa sig i position. Rhiannon, Darcel på höger sida och Blake och Luna på den vänstra. ”Så de kommer med vagnar antar jag?” Viskade Luna och huttrade till när en kall vin blåste förbi och Blake lade sina händer mot hennes axlar. Sakta började han röra dem upp och ner och snart hade hon slutat att huttra. ”Ja enligt informationen vi fått så ska det göra det.” Darcel lade en hand på Rhiannons axel. ”Mår du bättre?” sa han lågt som om någon skulle höra och Rhiannon vände på huvudet. Ett leende spred sig på hennes läppar innan hon nickade. ”Jag mår bra. Kanske lite trött men jag mår bra Darcel. Du behöver inte oroa dig.” Det hade gått ytterligare tio minuter innan mörkret hade fallit innan de kunde höra ljudet från hästhovar och hjul från vagnar. Genast tog Blake bort sina händer och ställde sig rakryggad. Så gjorde även Darcel. Rhiannon och Luna rätade på sig och knäppte sina händer framför sig och de kunde höra ytterdörrarna öppna sig. Lord Vincent Bloodthorn stod bakom dem. De fick inte vända sig om men de visste att han var bakom dem. De två vagnarna körde fram och stannade vid krökningen. De båda kuskarna hoppade ner och öppnade dörrarna på vagnarna. De båda sträckte fram var sin hand och en hand greppade det. Från varje vagn klev det en kvinna ut med en vacker klänning med vackra smycken och håret vackert uppsatt. Som så många gånger ställde de sig på sidan av vagnen och neg för den som kom ut. Wilhelm klev ut och han log kallt. ”Oh så trevligt att se dig Vincent.....” Han såg på kvinnan som varit med honom och såg sedan på William som hade kommit ut. ”Då var vi samlade. Låt oss gå in.” Med signalen från Darcel neg hon, Luna medan Darcel och Blake bugade sig. ”Vi välkomnar er båda Lord Wilhelm Bloodthorn och Lord Wiliam Blodthorn!” Sa det med klar stämma innan de alla rätade på sig. Deras blickar var fästa på vagnarna medan William med sitt mänskliga sällskap gick förbi. Det samma med Wilhelm. De båda kuskarna lyfte ner väskor, gick mot trapporna och passerade dem för att sedan gå in i huset. Istället för att vända sig om gick de ner för att sedan gå mot höger. De rundade hörnet och kom fram till dörren som ledde in till köket. När det bara deras lord fick de gå hur de ville i huset men när han hade gäster så ändrade de hur de gick. Det ända de inte behövde använda var korridorerna som var rester från tiden innan kriget. Rösten fick de alla att lystra upp. ”Om Darcel, Blake skulle kunna visa Lord Wilhelms och Lord Williams tjänare till sina rum. Jag skulle även behöva utbyta några ord med Luna och Rhiannon. Mitt kontor om fem minuter.” De utbytte blickar i det svaga ljuset från lyktan. ”Då går vi.” Det var Darcel som hade talat och gick mot dörren som ledde ut till hallen och möttes av de två kuskarna samt de två kvinnorna som stod och samtalade tyst. ”Om ni följer med oss ska vi visa er rummen ni kommer tillbringa natten i.” Darcel och Blake gjorde en handrörelse mot trappan och började att gå. Tyst följde de nya efter dem. Wilhelm och William syntes inte till för tillfället. Men istället för att gå efter de andra så gick Rhiannon och Luna ner mot Biblioteket. Kontoret skulle ligga till höger precis innan biblioteket. De kunde höra skratt ju allt närmare de kom biblioteket men de stannade utanför dörren till kontoret. Sakta höjde Luna handen och gav dörren en lätt knackning. ”Det är bara att kliva in.” Rösten var lugn, de båda svalde innan Luna tog tag i dörrhandtaget och öppnade dörren. Kontoret var just det var, ett kontor. Väggarna var en blandning på tapet och trä. Tapeten hade en vackert grön ton och panelen var gjort i mörkt trä. Det fanns några bokhyllor även här men inte lika fyllda med böcker utan av andra saker. Skrivbordet vackert utsnidat, fylld med papper i prydliga högar och annat bråte. I den stora kontorsstolen satt deras lord mot fingrade pressade mot varandra och blicken var riktad mot dem. ”Stäng dörren tack.” Lord Bloodthorns röst var kall och Luna stängde den snabbt. När Luna hade vänt sig såg han på dem båda under tystnad för att sedan bryta den. Han flyttade händerna ner till skrivbordet. ”Om ni lade märke till det eller ej så tog både Lord Wilhelm och Lord William med sig människor för att dricka från.” Han blickade på dem, reste sig sakta till sin fulla längd och fortsatte med sin kalla röst. ”jag införskaffade nya flaskor med blod tidigare men det blir ändå jag som sticker ut. Trots att det jag som är värden.” Han hade nu ställt sig framför dem och blickade ner på dem med en nu oroande blick. Han vred sig och tog fram en lapp som låg på skrivbordet och räckte över den till Luna. ”Sen du.” Han lade sin blick på Rhiannon och återvände till kontorsstolen. Luna hade försiktigt tagit emot lappen och nu vek hon upp den för att läsa. 'Luna jag vill att du hjälper Rhiannon med klänningen som ligger i rummet intill mitt sovrum. Hon kommer få agera som mitt sällskap. Detta kommer att gynna inte bara Rhiannon utan er alla.' Den lilla färgen Luna hade i ansiktet försvann och hennes ögon blev stora när hon räckte lappen mot Rhiannon. ”Men...” Började hon men tystnade snabbt ner av hans hand som höjdes och hon bet sig i läppen. När Rhiannon hade läst såg hon upp och var kanske lika blek som Luna. ”Lord Bloodthorn jag vet inte om jag kan. Jag har så...” Även Rhiannon blev tystad av hans hand och sakta skakade han på huvudet. ”Jag lovar att belöna er alla...” viskade han och visade med handen. Ordet hade kommit upp många gånger nu och Rhiannon var inte van att höra det med tanke på att hon var en tjänare från början en slav han hade införskaffat. Hennes blick sjönk ner och hon tog tag i klänningens tyg och neg. ”Allt för dig Lord Bloodthorn. Jag är här och är till din tjänst.” Luna föll i samma position innan han sjönk tillbaka. ”Då är vi överens?” Han såg på dem med ett leende som nu lekte på hans läppar. De båda nickade instämmande och han satte händerna mot varandra. ”En av mina vänner väntar på er i rummet. Med hjälp av magi kommer det gå fort. Efter det så möt mig vid trappan Rhiannon.” När Rhiannon stängde dörren efter sig skakade hennes ben så mycket att Luna fick hålla i henne. Tyst gick det mot hallen, vågade inte tala med varandra ifall de skulle bli avlyssnade men det tog inte lång stund innan Rhiannon bröt tystnaden. ”Jag vill be dig om ursäkt. Detta kommer ge dig så mycket mer arbete och...” Sakta skakade Luna på huvudet och log svagt. ”Oroa dig inte Rhiannon. Det kommer gå bra. Maten är så gott som klar och jag kommer förklara för de andra hur det det här hände.” Nu hade de kommit ut i hallen och rundade så de hade trappan framför dem. Trappan som skulle leda till rummet där kvällens öde låg framme. Huset Bloodthorn ☽ Boken - Från min värld till din 17 jul, 2021 15:45 |
Avis Fortunae
Elev |
OMG, vad kommer det här att innebära …? Hur kommer Rhiannon att påverkas av det? Jag kan alltför lite om vampyrer för att veta. Vilket gör det desto mer spännande.
Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 17 jul, 2021 23:46 |
Medi
Elev |
Kapitel 4
Båda deras hjärtan bultade hårt i bröstkorgen när de sakta började sin färd att ta sig upp. När de hade kommit upp på första våningen svängde de åt höger och tog sig till nästa trappavsats. Den övre våningen var rummen som sällan användes. Benen på Rhiannon kändes som gelé och och fick ta tag i ledstången för att inte falla ner på knä. ”Jag tror jag inte klarar det.” Viskade hon, lade sin hand mot hjärtat men Luna tog tag i hennes arm och hjälpte henne upp, ”Du ska se att det går. Oroa dig inte. Jag kommer vara med dig.” När de väl var uppe så såg de mot varandra innan de gick rakt framåt. De kunde höra en kvinnas röst och ett ljus från en öppen dörr längre ner i korridoren. När de nästan var framme så slutade kvinnan med sitt nynnande och ett frasande hördes från klänningstyg. De båda nådde dörren och kikade in. I rummet satt en kvinna vid ett bord med en kortlek i handen. Hennes ansikte syntes ändas i profil men båda Rhiannon och Luna kunde se att kvinnan var vacker. De stod och såg på kvinnan i tystnad innan Luna tog modet till sig och harklade sig för att få kvinnans uppmärksamhet. Det verkade ha lyckats eftersom kvinnan slutade med vad hon gjorde och såg upp. ”Åh ni är här.” Rösten var len och hon log stort. ”Kom in ni båda.” Snabbt lade hon ifrån sig kortleken för att ställa sig vid en vacker klänning i mörkrött tyg. Försiktigt gick de båda in och dörren stängdes bakom dem av sig själva. Av ren panik skrek de båda till men kvinnan satte fingret mot sin rödmålade läppar. ”Shhhhh det var inget farligt. Jag vill att ingen stör oss bara.” Hon gav dem ett vänligt leende men blev snart allvarlig. Kvinnan hade korpsvart hår med ögon lika blåa som himlen. Hennes hy var helt fri från både rynkor och skavanker, Både Rhiannon och Luna såg storögt på denna vackra kvinna som stod framför dem. ”Vem av er två är Rhiannon? Vi har inte hela kvällen på oss.” Hon pekade mot en pall och vände sig om. ”Ställ dig där så ska vi få på dig klänningen.” Under hela tiden hade varken Rhiannon eller Luna sagt något utan bara betraktat kvinnan under tystnad. Men när kvinnan hade frågat vem av dem som var vem klev Rhiannon fram. ”Det är jag.” Hon ställde sig på pallen innan kvinnan vände sig om. ”Åh Vincent sa att du var vacker. Men han sa inte du var såhär vacker.” Hon var framme och strök henne över kinden innan hon såg mot Luna. ”Du kan slå dig ner.” Hon nickade mot en stol och vände sig sedan mot Rhiannon som såg generad ut . Hennes kinder var blossande röda. ”Åh inte behöver du se så generad ut mitt barn. Om du börjar ta av dig klänningen så är det inte så läskigt sedan.” Hon gick mot klänningen och strök med fingret över klänningens tyg. ”Ursäkta om du inte tycker det är en dålig sak att fråga. Men vi vet inte vem du är.” Det hade kommit från Luna och Rhiannon drog av sig klänningen. Luna var snabbt på benen och tog emot klänningen och vek ihop den. ”Mitt namn är Talia...” Kvinnan vände sig om och nickade. ”Jag är en vän till Lord Bloodthorn och han ville ha hjälp med denna klänning.” Hon skrattade till och såg mot Rhiannon. ”Var inte orolig. Jag är inte en vampyr om ni trodde det. Dessutom skulle han nog bli rätt rasande om jag bet någon av er.” Hon hade tagit fram en helt ny underklänning. ”Om du tar av dig den du har på dig och ta även av dig skorna samt strumporna så ska vi göra dig riktigt vacker.” Talia såg på när Rhiannon klädde av sig och räckte över den nya. ”Jag är en magiker om ni undrar. ” Hon kliade sig lite tanklöst i sitt hår medan hon iakttog. Rhiannons hand gled ner mot sitt lår där man nu kunde se ett märke, samma märke som fanns överallt i detta hus. Snabbt tog hon emot klänningen lät klänningen glida över hennes kropp. Den var för stor och snabbt var Talia framme och kände på tyget för att se överflödet. ”Nu kommer jag använda magi. Oroa er inte. Det gör varken ont eller är farligt.” Att svagt ljus av lila sken från hennes händer när hon drog händerna över Rhiannons kropp. Skräckslaget flämtade Luna till, inte för att hon var rädd utan för att hon såg klänningen krympte i hennes ögon. När skenet slutade vände Talia sig om och tog ner den röda klänningen. ”Som den förra är den här så stor så några problem att få av sig den skulle inte vara några problem. Vincent sa åt mig att ta en klänning som inte skulle begära korsett.” Hon visade upp klänningen och återigen lyste hennes händer av samma sken som tidigare. ”Bli inte rädda nu.” Hon släppte klänningen och istället för att ramla ner till marken svävade den uppåt. ”Så Rhiannon om du sträcker upp armarna kommer den lättare på.” Talia log när hon såg klänningen glida ner och snart satt klänningen på Rhiannon. Men den var som sagt alldeles för stor. Samma procedur som med underklänningen lät Talia sina händer glida över över Rhiannons kropp. ”Sådär. Nu ska vi bara knyta sen har vi bara några saker kvar. Men det går snabbt det vill jag lova.” Talia slängde en blick på bordet där kortleken låg och vände sig sedan mot Rhiannon. ”Du är så vacker. Om du sätter dig så ska jag fixa ditt hår.” Hon räckte Rhiannon sin hand och hjälpte henne ner. ”Det känns så konstigt...” Rhiannon kände på klänningen och kände sina kinder bli blossande röda och Talia kvävde ett skratt. ”Men inte ska det vara en dålig sak eller?” Hon ledde fram henne till sminkbordet och började att borsta hennes långa hår. Hon gjorde två tunna flätor och drog dem bakåt för att fästa dem med ett vackert hårsmycke. ”Så nu saknas bara strumpor och skor.” Talia lät trött och gick för att hämta dem. Under hela proceduren hade Luna iakttagit denna Talia med en nyfiken blick. Hon hade fortfarande Rhiannons kläder i famnen. ”Prova dessa.” Talia kom tillbaka med vita strumpor med spetskant och vackra röda skor. Strumporna var på och skorna satt perfekt. Försiktigt kände Rhiannon över kroppen innan hon såg mot Talia. ”Tack... Jag vet inte vad jag ska säga. Det här är första gången...” Talia hade återgått till kortleken och såg sedan upp med ett leende. ”Åh det var mig ett rent nöje,” Talia log och nickade mot den stängda dörren innan hon sa. ”När ni öppnar dörren så kan det kännas konstigt när ni kommer ut. Med hjälp av en formel så flöt tiden annorlunda just i detta rum. Där av att dörren skulle vara stängd.” En kall kåre spred sig i Rhiannons nacke när hon hörde detta sa inget. Luna såg mot Talia och höjde ena ögonbrynet. ”Varför sa du att vi har bråttom om tiden passerar annorlunda?” Talia gav dem ett mystiskt leende och ryckte på axlarna. ”Varför inte? Jag har annat för mig och det är rätt krävande att ha just den formeln gående hela tiden. Men låt inte Lord Bloodthorn vänta. Han blir rätt irriterad om jag uppehåller er skulle jag tro.” Dörren öppnades sakta och de båda klev ut. Både hon och Luna vacklade till. Det var som om något drog ner dem till golvet. ”Vi får inte låta Lord Bloodthorn vänta.” Det var Rhiannons röst och hon började att gå mot trappan med Luna i hälarna. De hade kommit ner en trappa och Luna log mjukt mot Rhiannon. ”Jag är lite avundsjuk. Men jag förstår om du är rädd.” Hon synade henne innan hon nickade. ”Gå ner först så kommer jag ner när ni gått.” Rhiannons händer kändes svettiga medan hennes hjärta slog allt fortare. ”Då går jag väl då....” höll i trappans räcke innan hon rundade det lilla hörnet. Nedanför trappan stod han och väntade. När han hörde tygets frasande höjde han blicken och hon kunde se förvåningen i hans ansikte. Han hade samma kläder som kvällen innan. De skulle passa perfekt ihop. Försiktigt med ett krampaktigt tag om trappans ledstång tog hon sig ner till honom. Han harklade sig innan han sträckte ut sin arm mot henne. ”Talia gjorde ett underbart jobb. Ni är vacker som månen själv. Är du redo för middag?” Frågade han och nickade mot korridoren åt vänster. Men Rhiannon svarade inte utan såg bara ut i ingenstans. Tankarna flög omkring i hennes huvud. ”Rhiannon?” Den bestämda rösten fick Rhiannin att hoppa till. Snabbt såg hon upp mot Vincents ansikte. Hans ansikte var svårt att tyda så här. Var han den stränga, den lugna eller den oroliga? ”Jag frågade om vi skulle gå?” Han oroad ut och vände hela sin kropp och placerade sina händer om hennes ansikte. Hans kalla händer fick henne att vakna till och hon gav honom en svag nickning. ”Ja självklart lord Bloodthorn. Vi går.” Hans händer släppte taget om hennes kinder och hon kände värmen sakta återvända. ”Ta min arm Rhiannon. Du verkar försvinna från mig..” Hans röst fick henne att försiktigt ta hans arm och tillsammans svängde de vänster och började gå i korridoren. ”Vi får inte de andra vänta. ” Han såg ner på henne, ökade sina steg lite men såg till att hon skulle hinna med och inte skulle ramla. ”Var det bestämt att jag skulle vara med?” Rösten var knappt hörbar men Vincent suckade till. ”Ja det var meningen att du skulle vara med. Det jag menade förut var att du inte var klar för kvällen. Jag borde ha sagt det tidigare. Att du kunde visats upp när de kom.” Han blickade ner på henne och gav henne ett leende. ”Men du ska inte behöva oroa dig. Det löste sig. Talia gjorde ett underbart jobb.” Han log och vände sig mot en dörr åt vänster med stora dubbeldörrar. Hon kunde höra skrattet från Lord Wilhelm samt Lord William. Innan de kom fram synade han henne. Försiktigt tog han hennes haka och kyfte ansiktet uppåt så deras ögon möttes. ”Kom ihåg att andas Rhiannon. Andas och allt kommer att lösa sig.” Trots att benen skakade så nickade hon och greppet om hennes haka släpptes innan han lät armen glida bakom hennes rygg. ”Ursäkta att det tog sådan tid,.” Han gick till dörröppningen med Rhiannon vid sin sida. Det blev tyst när Rhiannon visade sig. Blicken gled genom rummet och hon såg de båda kvinnorna sitta med sin respektive lord. ”Låt oss slå oss ner Rhiannon. Låt mig hjälpa er.” Han ledde fram henne till stolen intill en väldigt vackert utsmyckad. Tyst men försiktigt slog hon sig ner och såg på när han slog sig ner. ”Så du kom ner Vincent.” Wilhelm skrattade, tog flaskan som stod framför sig och hällde upp i ett glas framför sig. Rhiannon visste mycket väl vad det var och hon såg framför sig medan hennes fingrar snodde med varandra. Rummet kändes kvävande innan hon kom på sig själv att hon höll andan. Sakta lät hon luften pysa ut mellan läpparna och genast mådde hon redan bättre. Hon sneglade på Vincent som gjorde ett ogillande ljud. Snabbt tog han en annan flaskan som stod framför honom och hällde upp i sitt glas. ”Att ni får vänta i tjugo minuter eller så dör ni inte på. Maten är inte ens klar så varför klagar ni? Ni har evigheten på er precis som jag.” Han såg med en irriterande blick mot Wilhelm innan han ställde ner glaset. Han skakade sedan på huvudet. ”Far skulle inte bli glad om vi blev ovänner. Låt oss inte bråka.” Vincent sträckte sig efter Rhiannons hand under bordet och kramade den lätt. Ett skratt brast ut från de båda vampyrerna och Rhiannon vände sig om. ”Du har rätt. Jag ber om ursäkt. Trots magi har resan varit hemsk.” William nickade instämmande och såg mot kvinnan som satt nära honom. Han böjde sig fram och viskade något i hennes öra. Rhiannon kunde se hennes läppar röra sig men hörde inget. Efter ett tag rätade William på sig och harklade sig. ”Elja är lite trött så hon kommer att gå till sängs efter maten. Stackaren blivit så utmattad.” Vincent såg från William till Elja och sedan tillbaka till William. ”Det är ju självklart att man ska sova då. Man kan annars bli svårt sjuk..” Rhiannon lyssnade och hon kunde höra något närma sig. Det stannade upp utanför, snart kom Darcel och Blake samt Luna in med var sin tallrik med rykande mat. De placerade ut de första tre tallrikarna till Lord Vincent, lord Wilhelm och lord William. De försvann för att kort efter komma in med tre tallrikar till. Även nu fick Rhiannon mat. Det såg så gott ut. ”Ställ fram mer blod till mig och de andra. Sen kan ni ge damerna något att äta.” Vincent såg upp på Darcel och gav honom ett leende. Eftersom vampyrer inte åt för dess näring utan att det såg artit ut skulle det säkert finnas massor kvar i köket. Något han hade planerat. ”Nu kan ni äta av resterna. Bjud de andra gästerna och är det något kallar jag på er.” Darcel såg på sin lord, bugade sig innan han och de andra försvann. Rhiannon såg oförstående på sin lord som gav henne en lugn blick. Han skulle förklara allt senare. Det var det blicken sade henne. Snart var Darcel tillbaka med en flaska, började hälla upp den till Rhiannon, sedan till Elja och sedan till den sista kvinnan Rhiannon inte visste namnet på. När Darcel hade gått reste sig Vincent, harklade sig och slog sedan ihop händerna. ”Jag hoppas att det ska smaka. Hugg in!” Han slog sig ner och tog besticken i sina händer. Rhiannon såg ner på den rykande maten och tog försiktigt upp besticken prövande i sina händer. Det här var något hon inte gjorde varje dag. Men det hade gått bra och hon njöt verkligen av maten. Det var nog det godaste hon ätit på dagar, om inte månader. Efter några tuggor öppnade hon ögonen för att sträcka sig efter sitt glas för att sedan dricka och ställde ner glaset efter några få klunkar. Att beskriva vätskan som söt skulle vara en ren lögn och beskriva drycken som bitter skulle det även vara en lögn. Det hon visste att det brände till i halsen och nästan ett lugn svepte över henne. Vincent harklade sig för att ta till orda. Rhiannon hejdade sig med en bit kött bara några centimeter från läpparna. ”Jag tror ni inte kom hit för att bara äta och dricka.” Rhiannon stoppade biten av kött i munnen och tuggade sakta medan hon såg mot Vincents håll. Varför hade han blivit så kall? ”Åh låt oss äta först. Vi kan ta det här när människorna sover.” William sträckte sig och strök Elja över armen. Maten var uppäten, drycken var borta och Vincent reste sig för att hjälpa Rhiannon upp. ”Följ med Rhiannon. Natten har bara börjat.” Drycken hade gjort henne sömnig men hon fattade hans hand och tog sig upp. Det gungade till när hon stod upp. ”Oj du ska nog inte ha mer ikväll.” Vincent skrattade till medan han strök henne över håret. Elja och den andra kvinnan försvann med varandra och kvar var de tre klanmedlemmarna Bloodthorn och hon själv. ”Ska vi ta det i biblioteket?” Frågade Vincent med en mjuk stämma och lade handen om Rhiannons midja som en skyddande gest. Hon tittade upp på honom men han tittade inte alls på henne utan de andra Bloodthorns. William drog handen genom sitt skägg. Hon både hörde och kände av sin lords skratt. Trött lutade hon pannan mot hans bröstkorg. Till sin lättnad kände hon hur han strök henne över ryggen medan han talade. ”Jag tror varken Rhiannon eller resten av mina människor skulle skapa en revolt mot mig. Varken mot mig eller mot klanen Bloodthorn.” Hans röst sänktes och blev en aning mörkare. ”De skulle då hamna på farmen och aldrig se dagens ljus igen.” Kommentaren gjorde henne kall och hon lösgjorde sig men Vincent tog hennes arm i ett löst grepp. ”Jag ska inte skicka varken dig eller de andra till farmen Rhiannon. Kom gör mig sällskap. Du kan slumra i biblioteket om du så vill.” Han såg sedan upp för att sedan leda ut Rhiannon utan ett ord till. Vad skulle samtalet innebära för framtiden och vad skulle hända med mänskligheten framöver? Huset Bloodthorn ☽ Boken - Från min värld till din 17 jul, 2021 23:49 |
Avis Fortunae
Elev |
Åh du kan verkligen bygga upp spänningen! Alla detaljer med påklädningen, hintar om människorna ... och tecken på att lorden bryr sig om Rhiannon. Att hon kommer att få en speciell betydelse.
Nu kan du lägga ut mer Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 18 jul, 2021 09:33 |
Medi
Elev |
Kapitel 5
”Så vad var vi?” Vincent slog sig ner i soffan efter att ha lagt in ved i eldstaden. Försiktigt lade han en skyddade arm om Rhiannon. Blicken var vänd mot William samt Wilhelm. Rhiannon lutade sig försiktigt mot hans axel, osäker på om detta var något hon borde göra men han föste inte henne ifrån sig. En suck hördes från den andra soffan när William tog till orda. ”För lite drygt tio år sedan vann vi kriget mot människorna som hade börjat förgifta jorden vi går på.” Han kastade en blick på Rhiannon som nästan låg i sin lords famn. Vincent strök henne försiktigt över huvudet medan han såg på William. ”Jag är väl medveten om detta William. Du behöver inte upplysa mig.” Han skakade sakta på huvudet innan William fortsatte. ”Det var inte min poäng Vincent.” Sa han nu med smått irriterad röst, stoppade in handen innan för bröstfickan och drog ut ett cigarrfodral. Med blicken fäst på Vincent visade han. ”Får jag?” Frågade han och fick en nickning som svar från Vincent som fortfarande studerade dem. William tog fram en av cigarrerna, klippte av ena hörnet innan han stoppade den i munnen och tände den. Röken som var så bekant för Rhiannon fick henne att öppna ögonen och synade William innan hon satte sig upp i soffan. ”Bra då behöver vi inte gå in på det. Far kommer att göra det när vi är där...” Som en stormvind hade dragit in förändrades hela atmosfären i rummet. Något kallt drog sig över Rhiannon och försiktigt lyfte hon huvudet för att se sin lord. Hans ansikte såg orubbat ut så hon visste inte hur han tänkte. Det hon kände att han hade lagt armen mer beskyddande om hennes midja. ”Vill far att jag kommer till slottet?” Nu var det Williams tur att nicka och han tog ett nytt bloss på cigarren. Personen de kallade far var den som var klanledaren av Bloodthorn och hade egentligen all makt för vem som fick vad. Han hade även varit en av dem som startade kriget med hjälp av sin klan. En mycket mäktig och framgångsrik vampyr det vill säga. Vad hans namn var hade Rhiannon inte fått reda på men det var nog inget hon ville veta. Far var någon Rhiannon verkligen var rädd för. Smekningen i nacken fick Rhiannon att komma tillbaka från tankarna. Wilhelm och William såg båda bestämda ut. En suck kom från Vincent innan han tog till orda. ”Så när vill han att vi ska infinna oss?” Var det oro hon hörde eller var det fortfarande hennes trötta huvud som spökade? Sakta blinkade hon några gånger för att väcka sig men det gick inte något vidare. Hennes händer vilade i sitt knä och hennes fingrar snodde om varandra. ”Far vill att vi är där redan till helgen.” Med en suck tog Vincent upp henne så hon satt i hans famn och tog ett svagt tag om hennes haka. Snabbt var han vid hennes hals och lät tänderna sjunka ner genom den tunna huden. Han var mer aggressiv denna gång än den gången i biblioteket men hon sa inget och gjorde inget motstånd. Känslan av att kroppen sakta flöt iväg lade sig över henne innan hon hade fallit ner i mörkret slutade han. Så som förra gången lade han in näsduk för halsen och han drog sig bort. Han blickade upp på de andra och höll näsduken mot Rhiannons nacke. ”Då vet jag det. Jag får meddela far att jag kommer.” Han såg ner på Rhiannon som satt i hans famn med slutna ögon. Försiktigt lade han ner henne så hon hade sitt huvud i hans knä. ”Jag tror inte ni kom endast hit för att lämna mig ett meddelade.” Sakta stök han Rhiannon över kinden innan han tittade upp för att vänta in deras svar. Det tog bara några minuter innan Wilhelm harklade sig för att ta sig till orda. Han rättade till sin krage innan han tog till orda. ”Misstolka nu inte oss kära Vincent.” Började han och han sneglade ner på Rhiannon innan han såg upp. ”Kvalitén på slavarna i slavhuset har gått ner under de senaste åren. De är sjukare ofta och dör som flugor.” Han skakade på huvudet med en äcklad blick när han tänkte tillbaka. ”Farmen är inte bättre ställt och vi ber om råd.” Vincent höjde ena ögonbrynet och såg på dem. En av farmarna låg på Wilhelms del av landet och det största slavhuset låg i en annan del av landet där William styrde. Med en suck började Vincent att stryka nu den sovande Rhiannon över kinden medan han funderade. ”Råd? Det är är väl bara att hyra in en häxa som kan återställa dem? Det kommer att kosta en del om det är riktigt dåligt.” Förklarade han men nickade. ”Sen måste vi även prata om människornas framtid...” Han höjde sitt finger och såg på dem. ”Vi måste få dem en chans att föröka sig för att säkra deras framtid.” Det sprakade till i elden och Vincent lade huvudet på sned. ”Jag kommer framföra detta för far som får ta upp det i rådet. Om de har diskuterat detta redan vet jag inte.” Vincent såg ner på den sovande Rhiannon och flyttade bort näsduken. ”Kvalitén på en människa har sjunkit under de senaste åren. Det är på hur man tar hand om dem och behandlar dem.” Vincent hade något mjukt, ömsint i sin röst när han såg upp. ”Man ska bara visa vem som bestämmer trots sin vänlighet.” Vincent gav dem ett leende innan han fortsatte. ”Men jag ska se vad jag kan göra. Men det blir efter besöket på slottet.” Med de orden fiskade han upp Rhiannon i famnen och började att gå. ”Jag vill inte väcka henne ifall vi höjer våra röster. Så jag återkommer om en stund.” Istället för att bära Rhiannon till köket så tog han henne upp på den övre övervåningen och gick mot sin kammare men stannade utan för rummet där Talia varit. ”Lady Talia är ni kvar?” Dörren öppnades och kvinnan visade sig med ett leende. ”Åh lord Bloodthorn jag hoppas allt var till er belåtenhet.” Hon kikade ner på Rhiannon som låg utslagen i hans famn och hon höjde sedan blicken. ”Finns det ett rum hon sover i? Om vi tar henne dit så...” Började hon men Vincent skakade på huvudet. ”De sover i ett rum nedanför köket.” Talia nickade förstående och gick ut från rummet och till rummet mittemot sitt och öppnade. Rummet var kallt och hade ett tjockt lager med dam över golv och möbler. ”Får jag?” Hon vände blicken mot Vincent som nickade. Allt för att Rhiannon skulle få en god natts sömn. Talia tog några steg in i rummet och ett ljussken spred sig från henne. Det blev så starkt att Vincent fick vända bort ansiktet. ”Så då var jag klar.” Vincent såg in i rummet och nog hade Talia rätt. Vad han kunde se så var rummet fritt från damm. Han tog några steg mot sängen och lade ner Rhiannon och såg på henne. ”Kan du...?” Han pekade på klänningen och såg mot eldstaden. ”Självklart kan jag hjälpa till lord Bloodthorn.” Talia tog sig fram till Rhiannon. Med hjälp av magi fick hon av klänningen hon bar, skorna och strumporna innan hon drog täcket över den sovande kvinnan. ”Så då var det klart.” viskade hon och vände sig om. Under tiden hon hade fått av klänningen hade han stå vid fönstret och sett ut. ”Det blir allt kyligare... Tiden går mot vintern...” Han skakade på huvudet innan han vände sig mot Talia och gav henne ett svagt leende. Han tog sig fram och tog hennes hand och nickade innan han släppte hennes hand. ”Ifall d vill dra dig tillbaka för natten är du välkommen.” Kvinnan gav honom ett leende innan hon nickade för att sedan vända sig om. ”Jag ska nog ta mig hem. Tillkalla mig ifall ni önskar mer hjälp.” Hon knäppte med fingrarna och så var hon borta. Han kastade sedan en blick mot Rhiannon som sov djupt innan han lämnade rummet med dörren öppen för att gå ner till de andra igen. ”Tack att ni väntade på mig.” Sa han och harklade sig innan han slog sig ner i soffan där han suttit tidigare. De hade varit i ett samtal och de båda hade en varsin bägare i handen. ”Vi kommer inte vara långvariga. Vi ska bara dricka upp innan vi sätter oss med en bra bok för att se över våra tjänare. ” William höjde bägaren till munnen och drack upp och gav honom en nick. ”Tack för en underbar kväll. Vi ger oss av imorgon och sedan syns vi hos far.” Wilhelm hade rest sig och nickade åt Vincent innan de lämnade biblioteket. Han hade läst i en timme när han kände oro från Rhiannon och han reste sig. Stackaren hade säkert vaknat och visste kanske inte var hon befann sig. På bara några sekunder stod han utanför dörren och lyssnade. Jo hon var vaken, det kände han. Försiktigt gav Vincent dörren en lätt knackning innan han gick in. ”Rhiannon?” Sa han lågt och tog sig fram till sängen där han såg henne ligga i sängen. ”Oroa dig inte. Du är i säkra händer. D är fortfarande här.” Han sträckte ut handen och smekte hennes varma kind och slog sig ner vid sängkanten. Rhiannon försökte sätta sig upp men Vincent lade sin hand mot hennes axel. ”Rhiannon ligg kvar. Du behöver vila. Somna om du.” Det tog inte lång tid innan hon hade somnat om och Vincent satt kvar vid hennes sida en stund för att se efter henne. Det röda håret var utslaget över de stora kudden. Vincent reste sig och gick till fönstret och slog sig ner på stolen för att se ut. Månljuset lyste upp gården och han kunde se stjärnorna tindra klart. Timmarna hade gått och dagen hade börjat. Solen hade börjat stiga och Vincent vaknade från tankarna. Försiktigt reste han sig och drog för gardinerna för att sedan se mot Rhiannon en sista gång innan han lämnade rummet för en andra gång. Han lämnade dörren med dörren stängd den här gången och började gå längst korridoren. Väl nere på bottenplan lade han händerna bakom ryggen. Sakta slöt han ögonen och gick igenom det han skulle säga. ”Callahan. Skulle du kunna komma till hallen? Jag har en sak att prata med dig om.” Det tog inte mindre än en minut innan dörren till köket öppnades och Callahan kom ut. Hans bruna hår omringade hans omringade hans ansikte. Callahan ställde sig framför honom och bugade sig djupt. ”Till er tjänst lord Bloodthorn.” Vincent synade honom med en lugn blick. Mannen såg nyvaken ut och skulle snart börja dagens arbete. Han harklade sig och nickade åt honom. ”Som ni kanske märkte så är inte Rhiannon vid frukostbordet.” Callahan såg ppå sin lord och nickade sakta men sa inget. ”Om nattgruppen har berättat så var hon vid min sida under natten och det slutade lite illa. Hon lever fortfarande men kommer nog att vara svag under dagen. Hon har ett rum nära mitt och sover där nu. Så jag skulle uppskatta om någon då och då såg efter henne.” Callahan såg på sin lord och bugade sig sedan djupt. ”Jag ska se till att framföra denna nyhet till de andra.” sa Callahan och rätade på sig. ”Då kan du återgå till frukosten. Jag befinner mig på kontoret om det skulle vara något.” Med de orden lämnade Vincent hallen för att gå till sitt arbetsrum. Dagen hade förflutit otroligt fort tyckte Vincent när han kastade en blick på sitt fickur innan han reste sig. William och Wilhelm hade gett sig av någon gång på dagen. Rhiannon hade sovit större dagen enligt Callahan som då och då sett efter henne när han hade haft tid över. Imorgon skulle han ta sig till sin faders slott och han fingrade på fickuret i sin hand. Med av hjälp av magi skulle det inte vara något problem att ta sig med vagnen till slottet. Han visste att han kunde lämna sina tjänare i huset utan uppsyn utan att de skulle fly. De skulle aldrig våga trotsa honom. Han reste sig från stolen och tog sig till Rhiannons temporära sovrum och öppnade dörren. ”Är du vaken Rhiannon?” frågade han innan han kommit in. Rhiannon satt i sängen och stickade på en halsduk. När han kommit in såg hon upp och gav honom en svag nickning. ”Ja lord Bloodthorn men jag känner mig fortfarande svag.” Vincent tog några snabba steg och han var framme vid sängen och tog hennes ansikte i sina. ”Ja du är lite varmare än vanligt. Jag vill att du vilar ikväll.” Han gav henne en menande blick innan han slog sig ner vid sängkanten. ”Lägg dig ner Rhiannon. Vila så du blir frisk.” Hon såg så bräcklig ut där hon satt i sängen och Vincent reste sig upp. ”Jag har saker att planera för resan jag ska göra. ” Med de lämnade han i rummet och lämnade rummet. När han satt i sitt arbetsrum flätade han ihop sina fingrar och lutade hakan mot dem. Slöt ögonen medan han lyssnade husets ljud. Skulle han ta med sig Rhiannon till far eller låta henne vara kvar i huset? Till slut hade han bestämt sig och han koncentrerade sig för att nå ut till alla sina tjänare. Han visste att de från daggruppen inte hade somnat än. ”Lystring alla. Kvällens uppgifter är inställda. Men om ni finner något som är akut så kan ni utföra den.” Detta var inte alls likt honom och han hade haft svårt att formulera allt men han hoppades att de hade förstått. Vincent satt så i kanske tio minuter innan han reste sig. När han kom ut till hallen mötte han Darcel som genast bugade sig. ”Lord Bloodthorn...” sa han och rätade på sig och såg på honom. ”Jag har gett Rhiannon te och mackor. Hon verkar må bättre redan.” Vincent s¨g begrundande ut innan han lade handen på trappans ledstång. ”Jag ska till far imorgon. Jag vill inte mista någon av er.” sa han innan han försvann upp och lämnade Darcel ensam i hallen. Vincent hade packat ner kläder både till sig och även packat ner den vackra röda klänningen till Rhiannon. Han hade bestämt sig, hon skulle följa med. Begrundande väskan till Rhiannon och sedan stängde han locket. Hon hade fått en sådan viktig roll i hans liv under de senaste dagarna och han hade svårt att släppa taget om henne. Rhiannon satt i sängen med tekoppen i handen och sakta drack av den bittra vätskan. Hon kände sig redan bättre och skulle säkert vara på benen igen. När hennes frukost var klar sträckte hon sig efter stickningen igen och fortsatte med halsduken hon påbörjat. Men hon tappade koncentrationen när tankarna gled in på kvällen innan. Hela upplevelsen gjorde henne fundersam. Hon lade ner stickningen, förde istället upp ena handen och vidrörde halsen. Hon kunde minnas hans läppar mot sin hu. Hans grepp om sin kropp. En pirrande känsla spred sig inom henne och snabbt ruskade hon på huvudet. Nej hon fick inte tänka så. Rhiannon drog av sig täcket och tog sig mödosamt ur sängen och kände det kalla trägolvet under sina bara fötter. Med försiktiga steg tog hon sig fram till dörren och öppnade den försiktigt. Hon kunde höra ljud från rummet som tillhörde lorden och hon tog mot till sig. Försiktigt tog hon sig ut i hallen och gick till dörren. ”Lord Bloodthorn?” Hon knackade försiktigt och det tog inte mer än några sekunder så stod han vid dörröppningen. Han släppte ut luft mellan läpparna och lade händerna mot hennes axlar. ”Du verkar må lite bättre. Är det något som står på?” Han flyttade sin ena hand och placerade den mot hennes panna. Försiktigt skakade hon på huvudet när han hade flyttat bort handen. Hur skulle hon förklara sig? ”Jag mår bättre. Tack för att ni tar hand om oss.” Hon försökte niga men snubblade över sina fötter. Han hade greppat tag om hennes överarm innan hon hade fallit till golvet. ”Jag tror du borde lägga dig igen Rhiannon. Din balans är inte som den brukar.” Han ledde henne tillbaka till rummet och såg till att hon kröp ner i sängen. För att lägga sig till rätta på huvudkudden. ”Så nu vilar du.” sa han och gav henne ett leende. ”Vi har en stor resa framför oss imorgon.” Med de orden lämnade han rummet. Rhiannon blev kall i hela kroppen och kände hjärtat slå allt fortare. Hade hon hört honom rätt? Skulle hon följa med honom till slottet? Rhiannon svalde. Detta kunde bara sluta dåligt. Huset Bloodthorn ☽ Boken - Från min värld till din 23 jul, 2021 13:33 |
Avis Fortunae
Elev |
Magiskt skrivet som vanligt, tycker om när vi får veta vad Rhiannon tänker och känner. Undrar om någon sorts balans kommer att uppstå mellan de två så småningom? Ska bli intressant att se. Tänker nog på det sättet eftersom jag i flera år har arbetat på att förändra balansen mellan mina egna två huvudkaraktärer i Länken/Kraften/Prinsen/Borgen.
Det är alltid med många detaljer, miljöbeskrivningar och gestaltningar, vilket är mycket bra. Nu får vi se hur det går när Rhiannon följer med Vincent. Hon är ju uppenbarligen rädd för den miljön. Kan Vincent göra det lättare för henne? Längtar till nästa! Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 25 jul, 2021 14:35 |
Medi
Elev |
Kapitel 6 ”Du ser vacker ut.” Talia synade Rhiannon innan hon rättade till klänningen och reste sig upp. Rhiannon bar nu en djupgrön klänning i nästan samma modell som den röda fast den här var kanske något vackrare. Försiktigt tog Rhiannon något steg fram mot spegeln och stannade upp. Hon kände knappt igen sig, lade handen mot sin kind och vände sig sedan om mot Talia. ”Är det där verkligen jag?” Hon pekade försiktigt mot spegeln och Talia brast ut i skratt. ”Varför skulle det inte vara du?” Hon gick fram och såg på henne. ”Jag kan lova med all säkerhet att det är du Rhiannon.” Sa hon med en mjuk stämma. Rhiannon hade fått något av Talia som fick henne bli som återställd. ”Jag har gett lord Bloodthorn starkare medicin ifall något skulle hända.” Talia satte ena handen mot kinden och skakade på huvudet. ”Gå nu ner. Ni ska fara i vilken minut som helst.” Rhiannon såg från Talia till sin dörr och nickade. ”Tack igen lady Talia.” sa hon och började gå mot dörren. Hon hade kommit ner för trappan och såg mot väskorna för att sedan se på Vincent. ”Talia tog verkligen fram din skönhet.” Han klev fram till henne och tog hennes ena hand i sin och blickade in i hennes ögon. ”Ska vi bege oss?” Frågade han och såg mot de andra som stod uppradade. ”Callahan, Lucian skulle ni kunna lasta vagnen?” Han släppte taget om Rhiannons hand och rättade till kragen. ”Givetvis min lord.” Callahan tog en av de båda väskorna och gick mot ytterdörren. ”Jag kommer om någon minut.” Rhiannon såg mot Luna som såg på henne. ”Du ser så vacker ut.” Hon gav henne ett mjukt leende. ”Oroa dig inte för oss. Vi kommer att klara oss och vi kommer inte överge huset. Eller hur Blake?” De vände ögonen mot Blake som nickade instämmande. ”Ta väl hand om dig Rhiannon. Vi kommer att sakna dig när du är borta.” ”Och jag kommer sakna er. Men jag kommer tillbaka om några dagar. Oroa er inte.” Sa hon och med de orden vände hon sig om. Hon tog sig ut från huset och ner på grusplanen där vagnen stod framme med de två svarta demonhästarna som skulle dra vagnen. Vid den öppna dörren stod Callahan och såg på henne. ”Jag hjälper dig upp Rhiannon.” sa han och hon tog några försiktiga steg mot vagnen. Hon sjönk ner på de stoppande kuddarna framför Vincent och dörren stängdes. ”Är du redo Rhiannon?” Vincent såg på henne och klappade i händerna. Hästarna började att dra vagnen och han lutade sig tillbaka. ”Så fort vi kommer genom grinden så kommer vi vara vid slottet. Det är bara en liten formel Talia hjälpte mig med. Det kan bli en liten sugande känsla men det är inget att oroa sig för.” Han log mjukt mot henne och Rhiannon kunde inget annat än att nickade försiktigt. Vagnen hade rundat fontänen och hade börjar rulla mot grinden Försiktigt sträckte hon ut handen och drog gardinen från fönstret men snabbt tog han tag om hennes hand i ett mjukt grepp. ”Åh jag tror du inte ska se det. ” Han släppte taget och såg på henne. ”När vi är där håll dig nära till mig. De andra klanmedlemmarna kan vara lite...” Han funderade en stund hur han skulle formulera sig innan han såg på henne. ”Närgående om vi säger så.” Rhiannon kände suget när de passerade grinden och när känslan var över pustade Rhiannon ut. Vagnen var i rörelse en stund till innan den stannande och dörren öppnades. ”Lord Vincent Bloodthorn.” Rösten var hes och en man med grått hår stod vid öppningen. ”De andra väntar på er.” Utan att säga något mer till Rhiannon reste han sig och klev ur men vände sig för att sträcka ut sin högra hand för att hjälpa henne ner. Försiktigt reste hon sig upp och tog ett steg mot dörren. För bara någon minut sen hade det varit dag men nu var det redan natt. Hon sträckte ut sin hand och fattade taget om Vincent. Väl ute från vagnen såg hon upp mot den massiva byggnaden och hur hotande allt kändes. ”Vi går in Rhiannon.” Han hade släppt hennes hand och började gå mot trappan som skulle leda upp till de båda dörrarna. Försiktigt lyfte hon lite på klänningens tyg och gick efter honom. De kom upp för den korta trappan och de stora dubbeldörrarna öppnades för dem. Rhiannon såg över axeln där deras väskor lastades av av två manliga tjänare. ”Kom Rhiannon vi ska till rummet.” Rhiannon spratt till och tog några snabba steg tills hon var något steg bakom sin lord. De följde en ung kvinna, kanske i samma ålder som henne själv längst en korridor tills de kom fram till en bred trappa. Tillsammans började de ta sig till övervåningen. ”Går det bra?” Vincents röst var låg när han kikade på Rhiannon över axeln när de väl hade kommit upp och börjat att gå. ”Jag mår utmärkt lord Bloodthorn.” sa hon i låg ton och de gick vidare. Tysta gick de längst korridoren och stannade efter en stund, Kvinnan drog fram en nyckel ur klänningens ficka innan hon låste upp dörren. ”Ert rum lord Bloodthorn. Middagen serveras om några timmar i matsalen.” Hon neg innan hon försvann i den mörka korridoren och lämnade dem ensamma. Vincent tog nyckeln ur dörren och klev in genom dörren och vände sig sedan om. ”Kom in Rhiannon...” Han sträckte ut en hand mot henne nu när ingen kunde se och Rhiannon tog ett försiktigt steg in i rummet. Den stora sängen med draperier stod i mitten av ena väggen. I en del av rummet var det en soffa samt fåtölj med tillhörande bord. Hon kunde även se en stor garderob i mörkt trä. Bredvid det var det ett bord med en spegel samt en stol. Hon kunde känna det mjuka underlaget av mattan. ”Åh.” Viskade hon och såg upp. ”Det här är mitt rum för helgen. Du kommer även spendera din tid i detta rum. Inte en chans att de andra ska kröka ett hårstrå från ditt huvud.” Viskade han och såg de två unga männen som lastat av vagnen stå vid dörröppningen. ”Åh ni kan komma in och ställa ner dem vid sängen.” Vincent vinkade in dem och männen kom tyst in med en varsin väska. Männen ställde ner dem sedan lämnade de rummet utan att säga något och snart var de bara dem kvar. ”Sätt dig i soffan. Jag ska bara stänga dörren.” Vincent gick mot dörren men i samma ögonblick han lade handen på dörrhandtaget hörde han en alldeles för bekant röst. Rhiannon hade precis hunnit sätta sig innan hon hörde den kvinnliga rösten. ”Vincent är det du?” En kvinna dök upp i dörröppningen och log mot Vincent. Hennes långa blonda hår låg utslaget över ryggen. Hennes blåa ögon var sökande. ”Åh jag tyckte mig höra din röst.” Kvittrade hon och tog ett steg närmare. Ännu hade hon inte upptäckt Rhiannon som satt i rummet. Vincent stod fortfarande orörlig i dörröppningen. Med ett leende sträckte hon handen mot honom. ”Åh inte ska du vara en butterkaka?” Kvinnan skrattade lätt men Vincent rörde sig inte från dörrens öppning. Kvinnan såg över Vincents axeln och fick syn på Rhiannon som satt i soffan. ”Men åh” Har du med dig en människa?” Frågade kvinnan och slog glatt ihop händerna och såg ivrigt på Vincent. ”Vincent får jag inte hälsa?” Hon lade huvudet frågande på sned och putade med läppen. ”Lady Charlotte.” Vincents stämma var lågmäld och an aning hårade men kvinnan stod stilla kvar med sin blick fastnaglad mot Vincent. Efter en stund höjde han ett varnande finger mot kvinnan. ”Inga hastiga rörelser. Var försiktigt med henne. Rhiannon är trots allt en människa och kan skadas så lätt.” Efter de orden flyttade han sig så att kvinnan kunde komma in. Nu kunde Rhiannon se Vincents blick. Hur kvinnan med lätta steg tog sig fram till soffan hade Rhiannon svårt att beskriva. Graciöst kanske var den bästa förklaringen? Vincent var snabbt efter och slog sig ner vid Rhiannons sida och pekade på fåtöljen. ”Där ska du sitta.” Meningen var riktat mot kvinnan som gav honom en sur blick men slog sig ändå ner där han hade pekat. ”Rhiannon det här är lady Charlotte. En av Bloodthorns många klanmedlemmar. Lady Charlotte det här är Rhiannon, en av mina tjänare.” Rhiannon sneglade på Vincent och var på väg för att niga men blev stoppad av Vincent. ”Du behöver inte Rhiannon.” Han lättade på greppet om hennes arm och lät handen glida ner till hennes där den blev vilande. Försiktigt vände hon blicken från Vincent till Charlotte och nu kunde hon verkligen studera kvinnan som satt framför henne. Ansiktet var som om en ängel hade fallit ner på jorden. Ansiktet var smalt men inte för smalt. Läpparna var fylliga och målade i en stark röd färg. Hennes hår såg så mjukt ut från där Rhiannon satt. Hon kunde även beskåda Charlottes kropp som var slank med kurvorna på rätt plats. ”Så hon heter Rhiannon?” Charlottes läppar kröktes till ett leende och hon lutade kinden mot ena handen. ”Det passar henne. Hon är verkligen söt nej styck det. Hon är vacker.” En rodnad spred sig på Rhiannons kinder om lady Charlottes uttalande om henne själv. ”Det är bara några få som har anlänt ännu. Kommer säkert till middagen skulle jag tro....” Charlotte rätade på sig innan hon gav Vincent ett flirtigt leende innan hon rätade på sig. Vincents hand hade inte flyttat sig från Rhiannons hand och hon såg försiktigt upp. ”Är det hennes första gång utanför era trakter?” Charlotte slutade inte le på det där sättet igen. Ville hon charma honom eller henne själv? Rhiannon kunde inte förstå detta. ”Ja det är hennes första gång utan för gränserna. Iallafall på länge.” Svarade Vincent med blicken fastnålad på Charlotte och sedan släppte han taget om Rhiannons hand. ”Jag har kanske något som skulle passa henne. Ska jag hämta det?” Frågan fick Vincent höja frågande på sitt ena ögonbryn. Charlotte såg hans min och fnyste och slog till i luften. ”Åh nu är du löjlig Vincent. Det är inget som skadar henne.” Hon reste sig och vände sig. ”Jag kommer snart.” Hon började att gå och när de var ensamma suckade Vincent medan han lutade sig tillbaka. ”Inte den mest perfekta starten på helgen.” Han placerade handen över ögonen innan med den fria trevade efter Rhiannons. ”Hon kan vara lite påfrestande lady Charlotte men jag tror hon inte skulle våga gå emot mig.” Rhiannon vred på sitt huvud och kunde skymta ett leende i hans ansikte. Det tog inte lång tid innan Lady Charlotte var tillbaka med ett föremål inlindat i tyg. Hon slog sig ner där hon blivit ombedd att sitta förut och placerade tyget i sitt knä. Med en frågande blick såg hon på Vincent. När hon fått nickningen hon varit ute efter började hon linda av tyget. Halsbandet som hon lyfte upp var i guld med vackra gröna ädelstenar och något som liknade silverstenar. Rhiannon visste inte vad de kallades för. ”Kanske detta skulle passa till middagen? Hon ska väl äta i matsalen med oss Vincent?” Han hade lutat sig framåt och sträckte fut handen för att ta emot halsbandet. ”Låt mig se det innan Charlotte.” Bad han med en lugn röst och Charlotte räckte över det så försiktig hon kunde. ”Jag förstår inte vitsen med middagen. Vi får ingen näring men ändå ska Far ha en middag. Så varför inte ha med sig Rhiannon?” Han blickade ner på halsbandet i sina händer. Det var vackert gjort och han log. Charlotte visste vad som var vackert. ”Rhiannon kan du vända dig så du har ryggen mot mig? Du får gärna flytta undan håret med.” Hon kunde inte låta fingrarna smeka lätt över halsbandet som satt över sin hals. Det kändes så ovant med något så tungt så hon lät fingrarna vila över det vackra som prydde halsen. ”Gå och se dig själv i spegeln. Jag tror du skulle gilla det.” Charlotte gav Rhiannon det där leendet hon get Vincent tidigare. Rhiannon kastade en orolig blick till Vincent men han nickade uppfordrande mot henne. Försiktigt reste hon sig och blickade mot spegeln. ”Jag kommer inte göra något. Vincent skulle slita huvudet av mig.” Charlotte kunde inte låta bli att skratta åt sin egen kommentar. Men Rhiannon skrattade inte, utan såg mer rädd ut. ”Säg inte så till henne!” Vincent röt till och fick både Charlotte och Rhiannon att hoppa till. Skrämt såg hon över på sin lord. ”Du har ingen som helst rätt att göra sådana opassande kommentarer i hennes sällskap!” Charlotte såg på honom och såg sedan med en sorg i blicken. ”Jag ber om förlåtelse miss Rhiannon. Ibland kan jag säga väldigt opassande saker.” Hon reste sig och i nästa sekund var hon borta. Rhiannon stod med ena handen mot hjärtat och vände sig mot Vincent för att försöka tyda hans ansikte. Hans blick var fokuserad mot den öppna dörren och hans blick glödde av vrede. ”Lord Bloodthorn?” Rhiannons röst lät så svag och att hon darrade gjorde inte saken bättre. Benen skakade och hon kände gråt närma sig. Hon stod som fastfrusen halvvägs till spegeln när han hade rutit ifrån. Varför hade han blivit så arg? Trots allt var hon en människa, en slav eller tjänare beroende på hur man ville se det. De stod så i någon minut innan Vincents axlar sjönk ner och hans ansiktsdrag mjuknade innan han vände sig mot Rhiannon. ”Jag ber om ursäkt om jag skrämde dig och gjorde dig rädd.” Han stod stilla utan att göra en ansats till att röra sig, Kunde han höra att hennes hjärta slog fort? Kunde han se att hon var rädd? ”Åh..” Viskade hon, vände blicken mot spegeln och vände sedan tillbaka blicken till Vincent som nu gick med lugna steg mot henne. ”Här du skakar så. Låt mig hjälpa dig.” Han lade en arm om hennes rygg och höll i hennes ena hand för att leda fram henne till spegeln. ”Hon har bra smak Lady Charlotte. Men hennes sätt att tala kan göra mig så arg ibland.” Försiktigt släppte han hennes hand för att dra ut stolen och hjälpte henne att sätta sig. Vincent hade stått vid Rhiannons sida tills känslan av svaghet hade släppt och han hjälpte henne upp för att leda henne till soffan igen. ”Det är nog bäst att vi är här tills middagen är klar.” Vincent slog sig ner vid hennes sida och lade huvudet på sned så hans långa hår föll över hans ena axel. De bärnstensfärgade ögonen synade henne medan hon såg mot den stängda dörren. ”Du behöver inte oroa dig.” Han vände sig och såg sig om i det dunkla rummet för att sedan resa på sig. Han hade hämtat en av böckerna som låg i resväskan och satte sig ner. ”Vill du att jag läser för dig?” Han slog upp en sida och tittade upp forskande på henne. ”Om ni vill lord Bloodthorn. Det skulle glädja mig om ni gör det.” Hon kände lugnare och kunde nu ge honom ett svagt leende. Händelsen med lady Charlotte var som borta för stunden. Vincent gav henne ett leende innan han sänkte huvudet och började sedan att läsa. Det hade kanske gått en timme eller kanske två när de drogs tillbaka till nuet av knackningen på dörren. Till och med Vincent hade hoppat till. ”Ja, vem är det?” Dörren öppnades och samma kvinna som hade eskorterat dem till rummet öppnade dörren. Hon tog några steg in i rummet för att sedan niga för dem båda. ”Lord Bloodthorn med sällskap. Middagen är om en kvart. Jag är här för att visa er vägen.” Vincent gav henne en blick innan han lade ifrån sig boken. ”Vi får fortsätta imorgon tror jag Rhiannon.” Han vände blicken och såg hur Rhiannon torkade bort sömnen ur ögonen. Hon hade somnat när han läste men han hade inte väckt henne utan låtit henne få vila lite. Han reste sig och sträckte ut handen för Rhiannon. ”Ta min hand är du snäll Rhiannon.” Försiktigt tog hon tag i hans hand och ställde sig upp. Försiktigt gick de förbi bordet och började ta sig till dörren. Den unga kvinnan hade redan lämnat rummet och väntade nu i hallen. ”Känner du dig okej?” Vincent stannade och vred Rhiannon mot sig. Han lade en hårslinga bakom hennes ena öra och log. Försiktigt tog han hennes hand och gick ut i korridoren. Nu skulle det riktiga testet börja. Huset Bloodthorn ☽ Boken - Från min värld till din 26 jul, 2021 22:48 |
Avis Fortunae
Elev |
Lika detaljerat, lyxigt och romantiskt som alltid. Ja, det finns där hela tiden mellan raderna. Vincent är så rädd om Rhiannon, inte bara som en tjänare och värdet av den, detta är definitivt något mer!
Lady Charlotte är mystisk. Ännu svårt att veta var vi har henne. Vill hon något med Vincent, eller kanske rentav med Rhiannon? Är hon god, ond eller i en gråzon? Kommer halsbandet att få betydelse? Berättelsen lämnar mig som alltid med nyfikenhet på mer av Rhiannons egna tankar. Men det är ju på något sätt hon som iakttar. Längtar efter nästa! ♡ Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 30 jul, 2021 09:13 |
Medi
Elev |
Kapitel 7
Deras steg var dämpade när de gick längst den mörka korridoren och Rhiannon höll i sin lords arm för att inte tappa balansen. På väggarna satt det allt från ljusstakar till stora tavlor till gobelänger och Rhiannon försökte ta in så mycket som möjligt medan de tog sig framåt. ”Är du hungrig?” Hans röst var mjuk när han såg ner på henne där de gick och hon vågade inte säga något utan nickade. ”Det är bra för jag vet att det kommer bli en riktig festmåltid.” De hade kommit fram till trappan och han vände sig mot henne. Han fattade tag om hennes båda händer och såg in i hennes ögon. ”Jag hoppas de andra kan behärska sig. Du kommer för säkerhetens skull sitta vid mig.” Han släppte hennes ena hand innan han började gå ner gör trappan med Rhiannon vid sin sida. När de hade klivit in i matsalen stannade Rhiannon upp. Den var enorm och hon kunde inte låta bli att se sig om. Även här var väggarna prydda med tavlor allt från män, kvinnor till landskap och anat hon inte kunde sätta fingret på vad det var. Blicken flyttade sig från väggarna till taket där flera kronor i kristall hängde från bjälkar. ”Det är enormt.” Viskade hon och sänkte huvudet när hon kände Vincents arm om sin midja för att föra henne mot det avlånga bordet. När hon väl vände uppmärksamheten till det långa bordet kunde hon inte tro det. Hela bordet var dukat till bredden med mat. Vincent ledde henne varsamt till en av stolarna och drog ut den. Stoppad med mörkt tyg, detaljer i guld mot det mörka trät och armstöd samt en hög stolsrygg fick Rhiannon att tvivla en minut. ”Rhiannon?” Viskade han som fortfarande höll om stolen och såg på Rhiannon. När de båda hade sats sig öppnades de båda dörrarna de hade själva kommit in igenom. Resen av klanen Bloodthorn. Hon kunde se både William och Wilhelm men även lady Charlotte. Men vilka de andra fem visste hon inte om. En man slog sig ner mitt emot Rhiannon och gav Vincent ett leende. ”Så Vincent du tog med dig en människa ser jag.” Han vände sedan sin blick mot Rhiannon. Vincent hade tagit hennes hand under bordet och hon vred på huvudet för att se hans ansikte i profil. ”Som du kanske ser lord Louis så har jag tagit med mig en människa.” Han gav honom en kylig blick innan han fortsatte. ”Far har under alla år aldrig inflikat att detta var olagligt. Jag hade bara lust att ta med mig Rhiannon.” Han släppte hennes hand, satte armbågarna på bordet och flätade ihop fingrarna innan han lutade hakan mot dem. Efter han hade sagt detta öppnades en dörr i andra änden av rummet och Vincent och de andra var snabba att resa sig. ”Upp Rhiannon.” Viskade han och hon tog sig upp ur stolen. Hon sneglade mot Vincent som stod med armarna tryckt mot sin kropp och stod i en bugande ställning. Hon lät blicken snabbt svepa genom rummet och hon såg även lady Charlotte stå på samma sätt. Utan att Vincent skulle säga något så ställde hon sig på samma sätt och böjde överkroppen. ”Ni kan sätta er igen....” Rösten ekade genom salen och frasande när alla satte sig. Försiktigt sneglade hon mot kortändan och såg Den storslagna stolen sov kanske var dubbel så stor som den hon satt i. Ryggstödet var även längre. Från platsen hon satt hade hon svårt att urskilja specifika drag hos mannen men hon kände håren på armarna resa sig. Snabbt tittade hon bort, ner på sin tallrik och magen kurrade av hunger. Det var tyst innan mannen började tala igen. ”Vincent är det en människa vid din sida?” Rhiannon frös till, vågade inte röra sig för att se på Vincent. Var han lika rädd? Kunde han ens bli rädd? Svaret kom kort efter frågan hade ställts. ”Ja det har jag far.” Vincents röst var lugn nästan kall och inte alls den Vincent hon hade lärt känna under den senaste tiden. Tystnaden lade sig över de andra innan mannen svarade. ”Kom hit tös!” Det ilade i hela Rhiannon när meningen hade uttalas och hon reste sig sakta upp. Det var något som hon inte kunde styra som om någon eller något styrde henne. Vincent hade rest sig men blev stoppad. ”Sitt ner Vincent.” Vincent sjönk ner, gav henne en lugn blick och såg sedan mot mannen igen. Hon började gå längst bordets ena sida. Förbi de andra i Bloodthornklanen och snart var hon framme vid mannen. Hon tog tag i klänningstyget, var början på att niga innan han hade greppat tag om hennes arm och dragit henne till sig. Deras blickar möttes och Rhiannon svalde hårt. Mannen framför henne var svår att beskriva. Hans axellånga hår var en blandning mellan mörkbrunt men även av drag av gråa hårstrån. Hans ögon var något av det vackraste Rhiannon hade sett. De var varken blå eller gröna utan något däremellan. Hans själva ansikte hade en hårdnad som gjorde han skrämmande. ”Vad är ditt namn flicka?” Mannen hade lättat på sitt grepp men höll fortfarande tag om hennes arm och hade fortfarande sin blick på henne. Det stockade sig i hennes hals och det tog några försök innan något ens ville komma från henne. ”Rhiannon....” Nästan viskade hon medan hon kände hur benen ville vika sig under henne. Mannen skakade på huvudet och tog ett hårdare grepp om hennes arm. ”Jag hörde inte. Vad är ditt namn?” Denna gång sa han det lite högre och kastade en menande blick mot Vincent. ”Har du uppfostrat henne så här dåligt Vincent?” han skrattade till innan han vände sin blick åter till Rhiannon. Hon ville skrika av smärta men bet istället ihop och höll inne gråten. När han återigen såg på henne svalde hon. ”Mitt namn är Rhiannon.” Detta sa hon aningen högre, mannen nickade men släppte inte taget taget om hennes arm istället lättade han på greppet. ”Rhiannon.....” sa han tyst och och såg mot Vincent. ”Hur länge har du haft henne i din ägo Vincent?” Mannen drog så att Rhiannon stod nu intill hans sida och synade Vincent från sin plats. ”Sedan vi vunnit kriget. Hon var bara ett barn när jag köpte henne.” Svarade Vincent med en kylig stämma. Han nickade gillande och släppte taget om Rhiannon. ”Jag skulle gärna vilja dricka av henne senare. Så Vid mötet ska hon närvara.” Han gav Rhiannon en menande blick. ”Du kan gå och sätta dig igen. Njut av nu av maten.” Försiktigt sjönk Rhiannon ner på stolen intill Vincent och hennes hjärta slog hårt. Benen hade inte vikit sig under den korta sträckan tillbaka. Maten hade precis ställts fram och det doftade underbart från maten. ”Jag välkomnar er mina barn och jag hoppas maten ska smaka.” Far skrockade till och de andra stämde in, även Vincent. ”Så utan mera förhinder... Hugg in!” Rhiannon tog upp besticken i båda händerna. När hon hade stoppat en bit mat så harklade sig mannen som satt mittemot henne för att få hennes uppmärksamhet. Hon blickade upp mot mannen som gav henne ett leende. ”Rhiannon... Det är ett väldigt vackert namn...” Han öppnade ögonen och såg mot Vincent som gav honom en kylig blick. Han brydde sig inte om honom utan såg nu på Rhiannon. ”Har du några intressen?” Rhiannon skakade lätt på huvudet och svalde tuggan. ”Nej tyvärr det ha jag inte. Borde jag ha det?” Frågade hon och mannen skrattade lätt till. ”Det är väl bra om du har något handarbete kanske?” Han stoppade en bit kött i munnen. Rhiannon rynkade pannan och såg på mannen. ”Jag har handarbete ja men inte som jag gör varje kväll. Jag har andra sysslor.” Hon såg er på tallriken innan hon såg upp igen. ”Får jag fråga en sak?” hennes blick gick från mannen till Vincent som såg forskande på henne. Han hade en bägare i sin hand och gav henne ett svagt leende. ”Ni behöver inte äta om ja inte misstar mig.” Vincent satte snabbt handen för munnen och kunde inte dölja sitt leende som blev allt större. Louis nickade innan han tog upp sin bägare. ”Vi livnär oss på blod från människor. Men vi kan även leva på blod från djur men människor är så mycket godare.” Han tog en klunk av blodet och ställde ner bägaren. ”Innan kriget åt vi varje kväll för att hålla våra riktiga identiteter hemliga.” Rhiannon kunde se Vincent nickade instämmande till sin broder. Middagen hade förflutit utan något bråk och nu satt Rhiannon i soffan. Vincent stod vid hennes sida med väskan uppfälld på bordet. ”Var maten god?” Han plockade upp något svart ur väskan innan han vände sig mot henne. Försiktigt tog hon av sig halsbandet och placerade det på bordet framför sig innan hon lutade sig tillbaka i soffan. ”Du såg ut att gilla det.” Han skakade ut tyget som var egentligen en mantel, fäste den med kedjan om sin hals innan han plockade upp en vit mask och satte den på sig. Han knöt en enkel rosett, drog upp huvan på manteln och vände sig mot Rhiannon. ”Vi får inte bli sena Rhiannon.” Hon såg upp för att sedan rygga snabbt tillbaka. Hon hade inte väntat sig detta. Sakta reste hon sig upp och grimaserade illa. Fötterna skavde av skorna men hon tog sig fram till honom. När hon såg upp på honom kunde hon studera masken. Den täckte hans ögonparti och nu kunde Rhiannon även se de vita broderiet som smyckade masken. Han placerade en hand på hennes rygg och började att fösa henne mot dörren. ”Hade han inte bett dig infinna dig nu hade jag låtit dig vara på rummet.” Kvidandet fick honom att stanna upp och han såg frågande på henne. ”Gör det ont att gå i skorna?” Frågade han och knäböjde sig framför henne. ”Det gör något så fruktansvärt ont Lord Bloodthorn.” Allt hon ville nu var att ta av sig skorna och vila sina ömmande fötter. ”Lyft lite på klänningen så kan vi ta av dig dem. Det doftar blod om fötterna.” Han blickade upp på henne och skakade på huvudet. ”Det måste göra något så fruktansvärt ont att gå i skor man precis fått.” Rhiannon lyfte lite på tyget och sträckte fram ena foten mot Vincent som försiktigt började knäppa av spännena innan han lyfte av skon. Som han misstänkte var hennes strumpa täckt av blod. Han satte försiktigt ner hennes fot och tog bort den andra. Även denna var nerblodat. Han tog skorna och gick snabbt till deras rum innan han kom tillbaka tomhänt. ”Kan du gå Rhiannon?” Frågade han och höll ut sin ena hand mot henne. Sakta men försiktigt tog Rhiannon ett steg framåt men stannande upp. Smärtan fick henne att grimasera illa. ”Jag kan gå men det gör alldeles för ont lord Bloodthorn.” Viskade hon och öppnade ögonen för att torka bort en tår som hade bildats i hennes ena ögat. Utan att tveka gick han fram till henne, han böjde sig mot henne och hade lyft upp henne i famnen. Ena armen under hennes knän och den andra om hennes rygg. Hennes hjärta tog några extra skutt och hennes ansikte blev blossande röd. Men det var inget Vincent kommenterade över. ”Då går vi väl.” Han började gå och han tryckte henne till sig. Hon höll sina fötter i en vinkel så att hennes fötter inte skulle skrapas mot hans mantel. ”Vi kommer att linda om dina fötter senare. Oroa dig inte.” Viskade han och såg ner på henne medan han bar henne genom korridoren. ”Ni är allt för snäll lord Bloodthorn. Jag uppskattar verkligen eran hjälp.” Sa hon och vred huvudet så hon såg korridoren framför dem. ”Jag har inget annat val. Du jobbar för mig. Kan du inte utföra dina uppgifter är du som till ingen nytta Rhiannon.” Det han sa lät hårt. Även fast han i stunden försökte trösta henne genom att smeka hennes arm med tummen. ”Är det inte bäst att jag går själv?” sa hon och Vincent skrattade till. ”Du blöder från fötterna Rhiannon. Sätter jag ner dig skulle du göra blodiga fotspår. Jag tror inte far skulle uppskatta det.” Han stannade upp och blickade ner på henne och sedan såg han mot hennes blodiga strumpor. Det blev genast tyst när Vincent klev in in i rummet bärandes på Rhiannon. Vincent sa inget när han gick fram till det runda bordet i sten, slog sig ner på den lediga stolen intill en mycket större och mer elegant stol. Han höll nu Rhiannon tätare till kroppen medan han såg på de andra. Precis som Vincent hade de en mantel med huva uppdragen samt en vit mask för ögonen. När deras far klev in genom rummet reste sig alla och bugade som tidigare. Rhiannon kunde se att han var den ända som bar en mantel med en tillhörande mask i guld. Han var framme vid bordet och studerade Rhiannon som fortfarande var i Vincents armar. ”En olycka?” Han nickade mot hennes fötter som var röda av blodet. Vincent nickade och lossade lite på greppet när hans far böjde sig fram. Rhiannon gled från Vincents famn in i mannen som kallades far och de slog sig ner. ”Innan vi börjar så måste jag bara smaka på denna skönhet.” Han flyttade undan Rhiannons hår från hennes hals och drog sina fingrar lätt över huden. Snabbt drog han henne närmare innan han lät sina tänder glida genom den tunna huden. Rhiannon kände sig vimmelkantig när han hade dragit sig ifrån. Det var något med hans blick Vincent inte tyckte om men han sa inget utan nickade bara. ”Hon var utsökt.” Han drog sin hand över hennes hår och såg mot Vincent med en menande blick. Snabbt tog Vincent henne i sin famn och höll henne till sig. ”Då kan vi börja...” Han harklade sig och såg ut över klanen Bloodthorn. Det hummade lågt från klanen i ett jakande svar. Rhiannon försökte klänga sig kvar vid medvetandet och hon slöt sakta ögonen. Nu lät alla som de var långt borta eller att de höll handen för sin mun. Hon lyfte sakta huvudet men det föll tillbaka mot hans bröstkorg. ”Som ni alla vet vann vi kriget mot mänskligheten för fjorton år sedan. Redan då var vi på jakt efter de heliga magiska föremålen i världen.” Han såg sig om och log. ”Jag vill glädja er att boken är funnen.” Ett glädjande hurrande bröt ut och han var tvingen att göra en tystnade rörelse för att återigen ta till orda. ”Den var inte lätt att finna med tanke på vart den var.” Detta var en inbjudan att fråga vart han hade hittat boken. Det tog inte mer än en minut innan Louis böjde sig fram över det urgamla stenbordet. ”Så vart fann ni boken?” Frågade han nyfiket för att sedan luta sig tillbaka med ett leende som spred sig på läpparna. Fadern såg mot Louis och hans leende var bredare. ”Boken och inte bara den utan andra underbara böcker befann sig i den röda öknens glömda bibliotek.” Louis leende försvann och det blev tyst i rummet. Hade de hört rätt? Den röda öknens glömda bibliotek hade försvurit spårlöst i samband med någon som påstod sig vara Guds son. Bara under en natt hade biblioteket försvunnit som ur tomma intet. ”Så ni fann biblioteket igen far? Det betyder ni har boken?” Den här gången var det Charlotte som talade och han nickade sakta. Rhiannon hade försökt att hänga med och hon öppnade sakta ögonen. Hade ett bibliotek försvunnit? Hur hade det gått till? Hon skulle fråga Vincent när hon kände sig bättre. ”Jag har även en god nyhet till er.” Han reste sig sakta upp och pekade med ett smalt finger mot Rhiannon. ”Vi har äntligen hittat henne. Vi har hittat den sovande gudinnan!” Huset Bloodthorn ☽ Boken - Från min värld till din 1 aug, 2021 13:52 |
Avis Fortunae
Elev |
Wow, vilken avslutning! Vad kan detta med den sovande gudinnan betyda?
Spänningen fortsätter, och med den känslan att Vincent faktiskt bryr sig om Rhiannon på riktigt. Ändå kan han inte skydda henne helt, kanske från de andra men inte från den här fadern. Det känns som om han inte vågar eller har möjligheten. Mycket bra skrivet, som alltid! Man är där, känner hungern, doften från maten och så vidare ... Läs gärna min fanfiction Borgen (sjunde året)! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51992&page=1#p4541123 4 aug, 2021 15:51 |
Du får inte svara på den här tråden.