Roll the dice - Medi & Vidomina PRS

Marcell hörde signaler i luren och sedan en bekant röst som svarade i andra änden. "Hej. Jag är fast, skulle.. du.. kan.. Kan du höra mig?", sa Marcell och suckade när signalen bröts. "Inte tillräckligt med täckning.", sa han och satte tillbaka luren för att lägga på.
"Jag är väl lite knäpp som utmanar vädret såhär.", erkände han och skrattade han med, tillgjort. Ärligt kände han sig otålig själv att komma igång med det hela. Men snöstormen hindrade honom för att kunna ta sig därifrån.
"Finns erbjudandet om en soffplats kvar? Jag tar mig inte härifrån ikväll."

Nia hade stoppat undan både datorn och manuset och sedan låst efter sig. I samma ögonblick som hon stoppat undan nyckeln blev det mörkt. Strömmen hade gått men ljuset från elden lyste upp en del.
"Jag sa ju det." Hon skrattade lite när hon gick fram till en byrå och plockade fram ljus.
"Jag tänker inte kasta ut dig. Du får sova på soffan." Hon såg på honom.
"Så elak är jag inte. Är ekonomer så elaka?" Frågade hon och såg bestört ut.
"Du måste byta isånnafall." Hon tände några och placerade sedan ut dem.
"Lite ljus var beställt." Nia ände blicken mot honom.
"Det blir korv med bröd då."

Marcell flämtade till när mörkret lade sig på ett ögonblick efter att strömmen hade gått.
Han lugnade sig dock snabbt när han hörde Nias lugna stämma. "Tack, det var väldigt snällt. Ekonom eller inte.", skrattade han och slog sig ner på soffan för att se på när Nia placerade ut ljusen. "Kan jag hjälpa till med något?"

Hon såg upp och skakade sedan på huvudet.
"Så varför så dumdristig?" Hon drog åt sig en filt och räckte över den till honom.
"Dom varnade att man inte skulle åka i väg." Hon slog sig ner i en fåtölj och såg på honom.
"Det är bra tack." Sa hon och nickade mot fönstret. Nu snöade det riktigt kraftigt och man kunde inte se mer än några centimeter utanför.

"Jag behövde ta mig ut. Det är komplicerat." Han såg mot elden och sedan till Nia igen. "Lita på mig, du vill inte veta. Dessutom så skulle du inte tro mig om jag berättade ändå." Marcell skrattade och mötte hennes blick igen. "Berätta mer om dig istället. Bor du här? Det känns avskilt. Blir du inte störd av tystnaden?"

Hon såg på honom reste sig. Hon gick fram och hämtade en filt innan hon lade den om sina axlar.
"Jag har bott här sedan jag flyttade från mina föräldrar. Jag har då bott här i tre år." Hon skakade sakta på huvudet.
"Jag stör mig inte av tystnaden. Jag stör mig av oljud, storstaden och alla människor som inte kan vara tysta." Hon skakade sedan på huvudet.
"En person men när det blir mer får jag... panik." Hon såg mot elden innan hon vände huvudet mot honom.
"Det är därför jag kan jobba hemifrån hur mycket jag vill." sa hon och log svagt. En hårslinga föll ner i hennes ansikte.

Marcell lyssnade nyfiket på vad Nia hade att berätta. Hon hade ganska nyss flyttat från sitt barndomshem. Innebar det att hon inte var särskilt gammal? Marcell var förmodligen några år äldre än henne.
"Du trivs.", instämde Marcell och log då han såg hur hon gladdes över sitt hem. "Jag förstår. Ibland kan det vara skönt med avskärmningen."
Han nickade åt hennes sista ord och betraktade henne i tystnad. "Hur länge har du jobbat som ekonom då?"

Hon log svagt och såg sedan bort. Hon hade väl inte hamnat i en fälla? Hade han listat ut att hon ljög?
"Ett år" Sa hon till slut och vände tilbaka blicken.
"Firman är rätt bra och ibland när det kommer sådana här stormar så vill chefen att ingen ska åka ut. Det är inte säker att vi kommer hem sedan." Sa hon och nickade sedan.
"Får jag verkligen inte veta varför du var ute?" Frågade hon nyfiket.

Marcell log brett så att tänderna blottades.
Han visste ju att hon ljög, att hon utgett sig för att vara någon annan. Men han lät sig spela med, det var bäst så. För stunden. Han ville inte oroa Nia.
"Du har en omtänksam chef. Det är bra, det är det inte alla som har.", sa han och kunde inte låta bli att tänka på sin egen chef. Som Marcell själv hyste enorm respekt för, men omtänksam var inte det rätta ordet. Snarare.. handlingskraftig och driftig. Han fick saker gjort. Det var så han ville ha det, och det var så han styrde det.
"Hm?", han vaknade upp ur tankarna av hennes fråga. "Tja, visst.", sa han och knäppte händerna medan han snabbt tänkte ut en historia. "Min syster. Hon bor bara två mil härifrån. Hon behövde hjälp och jag- brorsan, tänkte hjälpa till. Det är mycket kring jul, du vet. Men oroa dig inte, hon är tuff, hon klarar sig. Imorgon när vädret lättat så kan jag rulla vidare." Marcell skrattade och förvånades över hur lätt det var att hitta på en story sådär. "Har du några syskon?"

"Ja han är underbar." Hon lyssnade men rynkade på sedan på näsan.
"Hade du inte problem med bilen? Punktering?" Hon såg sedan mot fönstret och gäspade sedan.
"Jag börjar bli hungrig. Vad sägs som korv med bröd? Har inte så mycket att bjuda på." Sa hon och reste sig och hon hörde vinden susa utanför.
"Jag är ensambarn..." Hon såg tillbaka på honom. Han var söt och hon kände sig lite bättre.
Hon öppnade en dörr i köket och försvann. Kom sedan tillbaka med mat i famnen. Snö i håret och hon huttrade till.
"Extra kyl. " sa hon och pekade mot fönstret-