Blood Secrets - PRS Jackies & Medi

William hade lämnat honom för bara några minuter och kom sedan tillbaka med en bricka och såg på honom.
"Jag ska klippa bort en bit av trädbiten så den blir lättare att få ut. Sen måste vi skölja såret trots du ska hjälpa henne." Han satte ner brickan och såg på honom.
"Men jag sa att hon var vacker. Sådant här rött hår har jag aldrig sett på någon." Han slog sig ner på stolen och log.
"Håll gärna handen så kan jag göra mig i ordning.

Det knackade lätt på dörren och en sköterska öppnade dörren.
"Doktorn. Kvinnans saker har hämtats. Vi vet vem hon är och skriver nu ett armband till henne." Hon såg sedan Dorian och log svagt.
"Så ovädret stoppade dig inte Dorian? Jag hoppas du har ätit noga."

Utan att släppa blicken från den unga kvinnans ansikte lyfte Dorian försiktigt den skadade handen så att William kunde rengöra såret. Det förvånade honom hur len den var och han strök varsamt en tumme över huden, som om det skulle få henne att känna mindre smärta.
Just när han öppnade munnen för att säga någonting knackade det på dörren och ensköterska kikade in i rummet. De hade identifierat kvinnan, och av någon.. oförklarlig… anledning ville han inte lämna sjukhuset innan han fick veta hennes namn.
”Tack syster. Dr. Hall har gett mig allt jag behöver”, svarade han och gav sköterskan ett sammanbitet leende. Hon behövde inte veta att doften av kvinnans blod fick rovdjuret inom honom att försöka klösa sig ut och hur mycket viljestyrka det krävdes för att inte sätta tänderna mot den vackra huden.

William drog på sig handskar och tog den starka saxen i sin hand. Snabbt såg han upp på sköterskan och nickade sedan.
"Åh vad bra. Jag kommer ut så fort vi har fixat hennes hand." Han log och sköterskan försvann.
"Hon kommer vara kvar några dagar. Sövd vet jag inte hur länge." Snabbt klippte han bort en del av träbiten, nästan intill såret och lade sedan bort saxen. Han gjorde sedan i ordning en handduk med bakteriedödande medel och såg på Dorian.
"Beredd?" Innan han fått svvar drog han ut träbiten och snabbt lade han handduken mot såret.
Efter att haft såret täckt några sekunder tog han bort den och såg på såret. Sprutade ner lite mer av det bakteriedödande medlet och såg sedan på honom.
"Din tur. Jag ser till att du inte tappar kontrollen. Det skulle vara dåligt eftersom hon behöver blod just nu." Han pekade på hennes droppställning där två påsar hängde. En med näring och en med blod.

Dorian stod tyst och såg på medan William rengjorde såret. När det sedan var hans tur sträckte han sig efter en oanvänd skalpell och såg mot sin vän.
”Kom ihåg. Under inga omständigheter får hon veta att jag varit här eller sanningen om hur hennes hand läkte”. Han förde det vassa bladet till sin handled och skar ett enkelt snitt. Visst kunde han använda tänderna, men Dorian hade alltid tyckt att det här sättet kändes mer humant. Han lyfte försiktigt undan syrgasmasken och sänkte armen mot henne - mot hennes mun. En droppe blod föll ner på hennes läppar, men trots att han lutade huvudet bakåt så verkade hon inte svälja.
”Drick”, viskade han, trots att han visste att hon inte höra, och när ingenting hände stod han tyst oen stund. Sedan svor han tyst.
”Det är nog bäst att du tittar bort en stund”, sa han till doktorn och flyttade sedan armen mot sin egen mun. Han satte sig på kanten av sängen, lutade sig sakta framåt och lät sina läppar slutas om hennes. Blodet rann mellan dem, tjockt och varmt. En del av honom visste att det var fel. Att dela blod på det här sättet var så intimt. Men Dorian hade lovat att hjälpa henne, och han bröt aldrig ett löfte…

"Det är ju klart Dorian." Han såg på honom och spärrade upp ögonen. Oftast droppade man blodet direkt i såret men Dorian droppade i hennes mun.
"Dorian hon kommer helas totalt." Han reste sig och blev genst arg.
"Hon är sövd. Hon kan inte göra någott åt sin sväljreflex och..." När han böjde sig över henne blev han genast röd i ansiktet.
"Hon kommer inget att veta. Bara du helar henne och sedan skriver en rapport precis som jag." Det pep om maskinerna och han såg oroad ut.
"Vi kan väcka henne redan ikväll. Jag trodde hon skulle behöva vara sövd minst tre dagar."

Dorian visste inte varför han hade gjort det. Han hade varit påväg att droppa blodet direkt i såret, men alla hans instinkter hade motsatt sig det och istället fått honom att föra det till hennes mun. Alla blåmärken hade med ens försvunnit och där träd- och glassplitter hade förstört huden, var den nu slät igen. Knappt ett ärr fanns kvar.
”Hon kommer att känna sig lite yr när ni väcker henne. Det kommer att kännas som att hon vaknar upp i en annan kropp, men det går över…”, sa han kort och undvek Williams upprörda blick. Han försökte att inte tänka på hur Hon skulle reagera om hon fick reda på att han helat en människa helt. Alla visste att det var förbjudet, då det enkelt kunde skapa misstankar och avslöja deras existens.

Han suckade och sköterskan kom in igen med ett armband.
"Här har vi hennes namn." sa hon och räckte över armbandet med sjukhusets logga på. William tog emot det och läste hennes namn.
"Scarlett Wood." Han såg sedan ner på kvinnan och fäste armbandet om hennes handled.
"Hon fyller år om några dagar och hennes blodgrupp." Han avbröt sig och såg på sköterskan som nickade.
"Den existerar inte..." Hans blick gick mot kvinnans ansikte och han såg mot Dorian.
#Vi måste skriva raporten. Hon kommer att förstå om vi förklarar det där med handen. Vi har ingen handkirurg och det skulle ta alldeles för lång tid att få hit någon. "

Scarlett Wood. Han hade äntligen fått veta kvinnans namn, och när Dr. Hall berättade om hennes blodgrupp började saker plötsligt falla på plats.
”Är det ens möjligt?”, frågade han förvånat, trots att han redan visste svaret. Sättet Dorian drogs till henne och ansträngningen som krävdes för att behålla kontrollen, var bevis nog på att Scarletts blodgrupp var unik… och därmed eftertraktad.
”Hon är inte säker här, såvida ni inte vill använda henne som en levande blodpåse”, sa han innan William ens hunnit svara på frågan.
”Om andra känner det jag gör kommer det inte dröja länge innan ordet sprider sig. Vissa har kanske redan känt hennes doft på olycksplatsen…”.

Han såg på kvinnan innan han såg upp på Dorian. Människor med ovanliga blodgrupper blev betalda bra men Scarlett skulle aldrig få ett normalt liv om hon hamnade i hennes klor.
"Jag är medveten om att hennes säkerhet här. Om jag ska varaa ärlig så tror jag hon redan är medveten om Scarlett. Hennes blod måste locka till sig de mest lugnare av er." Han gick fram och lade en hand mot hennes panna.
"Då är det din uppgift att säga att hon måste flytta." William tog fram en något som såg ut somm en penna och böjde sig över kvinnan. Öppnade hennes ena ögonlock och lyste lite.
"Hennes pupiller reagerar. Det är bra..." Han rätade på sig och stoppade undan ficklampan i sin bröstficka.
"Du vet att DU ligger illa till? Hon skulle godkänt det där med handen men inte hela hon Dorian."

Dorian kunde bara nicka. Han visste att William hade rätt. Förr eller senare skulle Hon få redan på vad som hänt på sjukhuset, och då var det upp till honom att förklara alltsammans.
”Hon kommer att förstå..”, sa han, trots att han inte var övertygad själv.
”Men vart ska vi flytta henne? Har ni någon säker plats på sjukhuset? Annars tar jag med henne till Letha. Hon vårdade skadade under världskriget och kan ta hand om henne tills hon är på benen igen”. Dorian visste inte varför han kände ett så stort behov av att skydda Scarlett, men han visste att om han tog med henne hem till sin syster skulle han kunna se efter henne tills hon blev bättre.