I walk in moonlight [M/M]

är inte bra på att lämna långa kommentarer, men jag läser och längtar till nästa!

Äntligen har jag kunnat slå mig ner och läsa denna berättelse som jag sett uppdateras under veckan. Jag förstod att den skulle vara riktigt bra och mina höga förväntningar infriades, minst sagt!

Jag har alltid gillat wolfstar, även om jag gillar Trezzans Sirica lika mycket och har med det i mitt eget universum (där det faktiskt finns lite wolfstar också, på ett sätt … I say no more). Den stora tjusningen med fanfiction, alla dessa parallella universum där livet kan utveckla sig i olika inriktningar, inte sant?

Och alltså, ja, det är ju en glädje och förtjusning att ta del av sådant här underbart skrivande på forumet. Din text har allt det där en vill ha, passionen, djupet, känslorna, alla gestaltningar och de små hintarna:

och om deras fingrar stannade kvar vid varandra extra länge så var det inget som någon av dem låtsades om. Det var också en sak som Remus borde ha lugnat honom i. Att han var okej, med det där som hände innan sommarlovet. Mer än okej.

VAD hände innan sommarlovet? Sådant här gör ju att en dör av nyfikenhet, och längtar till nästa gång detta nämns (för det är tamejfasen ett läsarlöfte, haha) och såklart till nästa gång det HÄNDER ... IGEN!

Det som fångas så otroligt bra här är hur kämpig tillvaron kan vara TROTS en förstående omgivning, trots allt stöd som ges. Det känns som om Remus aldrig hade velat besvära någon, hålla en låg profil, och att hans tillstånd får honom att hamna i centrum mer än han skulle vilja. Att han har svårt att hantera all omtanke från vännerna och samtidigt känner skuld för det.

Många partier gör mig rörd till tårar:

Hon mindes så väl efterdyningarna av hans första förvandling på skolan, hur den stackars elvaåriga pojken med blodig, sönderriven kropp legat på golvet i Spökande Stugan och gråtit och ropat efter sin mamma.

Dessa rader talar verkligen för sig själva! ♥

Remus kunde se hur James reflexmässigt rufsade till sitt hår och log åt avundsjukan som dansade över hans ansiktsdrag.

James öppnade munnen för att säga någonting men stängde den lika fort, som om han insåg att han varit på väg att rikta om fokuset mot sig själv.

Detta är också rörande vänskapsbevis. Hur Remus kan le åt avundsjukan för att han vet att den är ett tecken på James känslor för Lily, och hur James trots avundsjukan tar ett självklart steg tillbaka.

Ett av elevhemmen hade träning på Quidditchplanen och de såg hur små figurer på kvastar flög runt och tränade olika passningar mellan målstolparna.

Vill lyfta de raderna också, som ett av otaliga exempel på hur bra beskrivningarna är. Målande ur perspektiv.

Och nu är det en dejt med Teo på gång … får en känsla av att det blir en brygga till Wolfstar? Att det gör dem medvetna om känslorna för varandra? Men gillar verkligen Teo. ♥ Så trevlig. Mitt hjärta klappar lite extra för honom. Hoppas det blir bra för Teo också, liksom.

Och att nästa kapitel är på gång! Längtar!

Tack, ett så oerhört stort tack till både Leoney och Avis Fortunae för att ni tar er tid och läser och kommenterar. Det gör mig verkligen så glad. Jag har på riktigt uppdaterat sidan ohälsosamt många gånger för att se om någon har hunnit läsa än. TACK! Jag blev så glad att jag skrev ihop en kort liten fortsättning, den får ni nöja er med tills jag hinner knåpa ihop nästa del.

Del 5

Kvällen kom och mörkret föll över skolområdet. Remus satt hopkurad i en av de stora fåtöljerna i Gryffindors sällskapsrum och stirrade in i den sprakande elden. Utanför fönstret målades landskapet upp av ett silverlikt ljus och flera tjejer ur tredje årskursen trängdes vid fönstret för att se hur Svarta sjöns vattenvarelser simmade runt i månens reflektion.
”Vad vackra de är”, andades de och Remus sneglade åt deras håll. Han skymtade månen från fåtöljen och en kall kåre löpte genom hans kropp. Han skakade som om han hade frossa.
”Fryser du?” Det var James som slog sig ner i soffan bredvid hans fåtölj och flickorna som stått vid fönstret vände blickarna mot dem, de fnissade hejdlöst när James log åt dem och återgick snabbt till sina bortglömda läxor.
”Jag blir snart varm”, svarade Remus och fokuserade på eldstaden igen. Flammorna sprakade och eldens varma sken stod i skarp kontrast till månens spöklika ljus.
Han skulle just fråga vart Sirius och Peter tagit vägen när de kom klättrandes in genom porträtthålet. De hade väskorna fyllda med godsaker och Remus förstod att de tagit en tur förbi köket.

”Vi blev lite hungriga”, förklarade Peter medan de tömde ut väskorna på bordet framför den lilla soffgruppen. Tjejerna som suttit vid fönstret såg längtande på pumpabakelserna och kolapajerna, men ingen av dem vågade fråga om de fick vara med. Sirius undvek att kolla på Remus, men han placerade en liten hög med mackor på bordet närmast honom. Gurka och leverpastej. Remus virade armarna runt sig själv och såg på medan James plockade på sig av både mackor och sötsaker.
”På torsdag ska jag och Lily till Hogsmeade”, sade James mellan tuggorna och alla tre vände sig mot honom med höjda ögonbryn. James hostade och en rodnad letade sig upp längst hans hals. ”Vi är båda med i Debattklubben i år. Inget annat.”
”Inte?” Frågade Sirius med ett retsamt leende och höjde suggestivt på ögonbrynen. ”En liten tur till Madam Puddinfoots kanske?”
”Äh, lägg av”, skrattade James och kastade en av soffkuddarna på honom. Hans blick fladdrade förbi Remus och leendet föll lite. ”Men, det betyder att jag inte kan vara med vid förberedelserna.”
”Förberedelserna?” Ekade Remus och satte sig genast rakare upp i fåtöljen. Han såg mellan de tre vännerna och alla förutom Sirius mötte hans blick. ”Vadå för-”
”Innan du åker iväg”, svarade Sirius och plockade envist bort frukten ur en bit fruktkaka. ”Eller hade du glömt det?”
”Jag behöver inte åka förrän dagen efter”, sade Remus och lade armarna i kors över bröstet. ”Och förresten har jag en dejt på torsdag, så jag kan inte.”

James satte pumpapajen i halsen och slog sig för bröstet medan han hostade, Peter skyndade sig att dunka honom i ryggen och för första gången den kvällen så mötte Sirius hans blick. De silvergråa ögonen borrade sig in i hans chokladbruna. 

”Vad sa du?” Ekade han och släppte ner fruktkakan på bordet. Det som var kvar av den, i alla fall. Det mesta var en smulig hög med torkade fruktbitar bredvid.
”Jag blev bjuden på dejt och tackade ja”, sade Remus med en axelryckning och böjde sig fram för att ta en av leverpastejsmackorna. Han tog en stor tugga och släppte inte Sirius med blicken. Han ignorerade den krypande känslan i maggropen.
”Vem?” Hostade James och viftade undan Peter som fortfarande dunkade honom i ryggen. ”Vem ska du. På dejt med?”
”Han heter Teodor”, svarade Remus och han noterade hur Sirius bet ihop käkarna.
”Spännande, Moony! Berätta mer, vem-”, började James, men Sirius avbröt honom.
”Har du tappat det?” Nästan morrade han och lutade sig fram så att han kunde sänka rösten. ”Ska du på dejt dagen innan du åker? Är du galen?”
”Jag behöver inte åka någonstans förrän på kvällen”, svarade Remus och åt upp den sista biten av mackan. Han hade varit hungrig, trots middagen, och det var som om han kände hur kroppen genast sög åt sig det lilla järn som leverpastejen innehöll. ”Jag hinner gå en sväng i Hogsmeade med honom innan det är dags.”

”Vågar du verkligen chansa att det inte-”, började Sirius men Remus avbröt honom. En ilsken rodnad kröp upp längsmed kinderna och blicken var kylig.
”Jag lägger mig inte i hur du lever ditt liv”, fräste han och reste sig ur fåtöljen. ”Teodor är trevlig, verkar intresserad och jag vill lära känna honom. Jag försöker att inte ge upp, ser du inte det?”
Sirius reste sig upp från soffan han suttit i och såg ut att vilja svara någonting spydigt tillbaka, men James grabbade tag i hans arm och sa någonting till honom på det sätt som endast han och Sirius kunde prata med varandra. Sirius svor och slet sig loss från honom innan han försvann ut genom porträtthålet. Remus följde Sirius med blicken medan Peter och James stirrade på honom.
”Jag går i säng nu”, meddelade han när porträttet hade svängt igen och utan att bry sig om vännernas blickar lämnade Remus uppehållsrummet och gick upp till deras gemensamma sovsal.

Remus visste precis vad Sirius menade. I vanliga fall vågade han inte lämna skolområdet dagen innan en förvandling. Inte sedan den gången han var åtta år och tog fel på måncykeln. Han hade svurit på att aldrig befinna sig så långt ifrån ett säkert ställe dagarna innan en fullmåne.
Med en svordom sparkade han till sin reskoffert och James uggla, som sovit i sin bur bredvid sängen, gav ifrån sig ett förskräckt skrik.
Remus sjönk ihop i en liten hög på golvet och begravde ansiktet i handflatorna. Han borde inte, men minnet av Teos leende och de djupa smilgroparna fick någonting i hjärtat att lösas upp. Det blev lite lättare att andas. Varför fick han inte utforska vad den här känslan var för något?
Månljuset letade sig plötsligt in genom fönstret och Remus ryggade instinktivt undan så att det inte nuddade honom. Trots att han visste att det inte kunde påverka honom. Inte än. Han svor en gång till, men tyst för sig själv, och tvingade sig sedan upp på fötter. Han skulle prata med Teodor imorgon, de kunde säkert skjuta upp dejten till ett senare datum. Ett datum som var mindre farligt.
Med ett tungt hjärta som mosade hans vänstra lunga kröp Remus ner under det tjocka täcket och han låtsades att han sov djupt när Sirius och de andra kom in i sovsalen flera timmar senare. Vännerna sa ingenting när de gjorde sig i ordning för natten, men Remus kunde känna på stämningen att de hade bråkat. Om honom, helt säkert.

jag älskar ju när man kollar mugglis sista gången för kvällen och ser att det uppdaterats här ännu en gång. så fint att avis har hittat hit också! det var hennes fanfics som fick hit mig från första början och det verkar som att vi delar favoritstycken i texterna, så jag överlåter de lite finare kommentarerna till avis och lämnar såna här små istället ♥

Men Leoney  ♥♥♥ Blir ju helt varm i hjärtat över det du skriver, de “lite finare” kommentarerna? Jag bara skriver spontant det jag känner, och en sådan här berättelse som Bumblebee ger till oss framkallar såklart en massa tankar! Och att du skriver att du hittade till forumet på grund av mina fanfics? Inget kunde göra mig gladare, det och det faktum att forumet lever.

Bumblebee, du har åter åstadkommit ett otroligt inkännande kapitel. Den här berättelsen går verkligen in i Remus tankar och känslor, hur traumatiskt det är för honom med denna förvandling vid varje fullmåne. Och givetvis kan inte Sirius låta den här dejten med Teo passera. Förvandlingen och förberedelserna blir ett förnuftigt skäl för vår käre Black att inte gilla den kommande träffen, men vi vet ju att det ligger mer bakom än så… ♥

Att du skriver så skickligt med alla detaljer runt omkring gör ju inte texten sämre direkt Alla små iakttagelser och beskrivningar av vad, och hur, de äter godsakerna medan de pratar med varandra. Sirius som plockar frukten ur kakan - typiskt! Och hur han omtänksamt hämtat smörgås med järnrik leverpastej till Remus.

Och sedan är Remus ändå förnuftig och tänker skjuta upp dejten med Teo. Det känns också typiskt för hans karaktär. Inte egentligen vilja leva på gränsen, inte maxa spänningen vilket kanske skulle sluta med att någon blev skadad. Han är inte alls något drama queen och måste avsky situationen han hamnat i.

Kommer vi att få uppleva förvandlingen? Hur kommer det att gå med Teo, dejten - och Sirius … ? Väntar med spänning.

Läser ikapp så snart jag har tid! Men jag läser alltid, det vet du! ♥ Är så glad att du skriver här och att både Leo och Avis hittat hiiiit!!!! Hihi ♥

Fina, fina ni. Jag är så tacksam för att ni tar er tid och både läser och kommenterar, TACK! Jag har velat skriva en ny del i flera dagar, men det är först nu som tiden räcker till. Här kommer ett rykande färskt kapitel. Hoppas ni gillar det.


Del 6

Nästa morgon var alla väldigt fåordiga. Med tröttheten som ursäkt gick de omvägar runt varandra i sina förberedelser inför dagen och Remus försökte att vara först ut ur sovsalen. Tystnaden fick det att slå lock för öronen på honom och det var som om han kände hur deras blickar följde honom runt i rummet.
”Jag går till frukosten”, meddelade han, lite i förbifarten, och ryckte åt sig sin väska på väg ut genom dörren.
Han hade inte hunnit mer än genom porträtthålet innan han hörde steg bakom sig. Sirius gick med sina böcker under armen och drog handen genom sitt axellånga hår. Det var alldeles tilltrasslat i nacken och Remus stoppade sig själv från att kamma ut det åt honom.
”Har du sovit något?” Frågade Sirius med en blick mot honom, de stod och väntade på att en av trapporna skulle förflytta sig till dem. Remus mötte hans blick och ryckte sedan på axlarna.
”Litegrann”, svarade han och följde ett av husspökena med blicken. Den Tjocke munkbrodern svävade jämte ett par Hufflepuffelever som var på väg ner för en annan trappa. Han såg ut att berätta någonting som fick dem att skratta högt.

”Du, det där som hände igår-”, började Sirius, men Remus försvann ner för trappan som svängt över till deras avsats.
”Glöm det, du har rätt, jag borde inte”, sade Remus och försökte att fokusera på någonting annat. Han undrade vad spöket berättade som var så roligt.
”Det var inte det jag menade”, sade Sirius och skyndade efter honom, med en hand på hans arm fick han Remus att stanna upp och vända sig mot honom. ”Det är väl jättebra. Det där med en dejt, alltså. Att… att tänka på annat.”
Remus stirrade på honom under hopdragna ögonbryn. Sirius vägrade att bryta ögonkontakten och det låg en viss envishet i hur han lyfte på hakan. Det här var alltså vad han och James hade bråkat om under kvällen. Remus kunde läsa honom alldeles för lätt och han kände hur en envis rodnad kröp upp för halsen. 

”Men du hade rätt”, svarade han med händerna i byxfickorna och började gå ner mot frukosten igen. ”Jag borde inte äventyra något. Teo har ingen aning om vilken risk han utsätter sig för.” 

”Det är sant”, svarade Sirius med ett strävt skratt och någonting i hans blick såg ansträngt ut. ”Om han inte passar sig är risken stor att han kärar ner sig alldeles.”
Remus kände hur någonting inom honom kramades åt. Ångesten kittlade hans inre och drog luften ur hans lungor. Han kände sig genast svag i benen och lutade sig mot en av rustningarna. 
 

”Jag kan inte göra det här, Sirius. Eller hur?” Alla hans sinnen skrek rakt ut, med ens hypermedvetna om eleverna som förflyttade sig runtom dem. De mörka ögonen lyste av panik. ”Jag kan inte-, en sån som jag kan inte-, det vore inte-”

Med ett försiktigt grepp runt Remus arm ledde Sirius in honom i en avvikande korridor och bakom en stor stenstaty sjönk Remus ner på golvet. Väskan slog hårt i stenplattorna och den brunhåriga eleven begravde ansiktet i händerna.
Hans smala axlar skakade och Sirius hukade sig ner bredvid honom. Han strök hans lockiga hår och lutade pannan mot hans axel. De skakade båda av hans kraftiga gråt. 

”Remus”, viskade Sirius och lindade in fingrarna i hans hår. Han lät sammanbiten. ”Tänk inte så. Gör inte det. Du har precis samma rätt som-”
”Men tänk om-”, avbröt Remus med sönderhackade andetag. ”Tänk om jag skadar honom? Om han-, om någon, kommer i vägen? Jag kan inte-, Sirius jag kan inte kontrollera det!”

Sirius drog in honom i en hård kram och Remus lät sig omslutas av hans armar och grät mot hans hals.
Sedan hans vänner blev animagusar och höll honom sällskap under hans förvandlingar hade Remus börjat slappna av. Han hade hoppats, att en liten del av honom kunde sippra över i monstret. Hjälpa honom att tygla det. Men sommaren hade visat honom precis hur lite kontroll han hade över sig själv och monstret han förvandlades till, hur kunde han lura sig själv att tro att han en dag skulle kunna kontrollera det?

Hur länge de satt så visste inte Remus, men snart hade tårarna tagit slut och han satt med sin ojämna andning och försökte samla ihop sig själv. Han insåg att Sirius fortfarande höll om honom och att en stor del av hans skjorta var alldeles fuktig av tårar och snor. 

”Förlåt”, mumlade han och torkade sig om ögonen med klädnaden. Sirius släppte försiktigt taget om honom och log svagt. Hans ljusgråa ögon dansade över hans ansikte, som om han försökte att läsa av honom. Se så att allting var okej igen.
”Det är ingen fara”, sade han tillslut och viftade med trollstaven först mot sig själv och sedan mot Remus. Deras skrynkliga klädnader rättade till sig själva och Sirius skjorta blev som ny igen.
Sirius såg bort mot trapphuset och Remus tog tillfället att studera honom på närmare håll. Han var mörk under ögonen och det fanns linjer i hans ansikte som inte funnits där innan sommaren.
Remus kände för att sparka på sig själv. Han hade inte ens frågat Sirius hur han mådde. Hur sommaren hade varit och vad som egentligen hade hänt, som fick honom att fly hem till James. Han hade bara fokuserat på sig själv.
Sirius plötsliga inandning och blicken han sände Remus fick honom att inse att han var mitt i en rörelse att följa en av linjerna i Sirius panna. Den välbekanta rodnaden kröp återigen upp för Remus hals men han tänkte inte på att ta bort handen.
Remus noterade hur Sirius blick rörde sig ner mot hans läppar. Han kunde känna hur hjärtat slog mot revbenen, hårt nog att ge sig själv blåmärken, och han vågade knappt andas. Sirius blick flackade mellan Remus mörkbruna ögon och hans mun medan han långsamt, långsamt lutade sig närmre. Som om han närmade sig ett förskrämt djur. Remus slöt ögonen och kände Sirius varma andedräkt mot ansiktet.

Ett högt skrammel och ett kacklande skratt fick dem båda att backa ifrån varandra. Peeves, slottets poltergeist, flöt fram ur en rustning längre ner i korridoren och skramlandet kom från skölden som den stora rustningen tappat.
Med blossande kinder skyndade sig Remus upp på fötter och Sirius följde långsamt efter, hans händer strök ut osynliga veck från skjortan och blicken fokuserade på någonting i marken.
Peeves hade inte fått syn på dem, utan svävade vidare mot trapphuset för att göra livet svårt för morgontrötta elever. Han hade effektivt avbrutit dem i vad det nu var som höll på att hända.
Remus drog handen genom håret och sneglade i sidled på Sirius som plockade upp skolböckerna från golvet. Hade inte hans öronsnibbar varit röda så hade Remus sagt att han såg fullkomligt obrydd ut.
”Sirius, vi behöver kanske prata om det där som-”, tog han mod till sig, men Sirius knyckte med nacken och kammade fingrarna genom sitt mörka hår. Det trassliga bak i nacken försvann.
”Jag är utsvulten”, svarade Sirius och började gå tillbaka i korridoren, där Peeves försvunnit bort. Han sände Remus en snabb blick över axeln och Remus förstod utan att han behövde säga det. Det hade varit ett misstag. En oaktsam impuls, ingenting mer. Med ett tvingat leende slängde han väskan över axeln och följde långsamt efter.
Den kvävande tystnaden från sovsalen hade nu hunnit ikapp dem och med den som ett tredje hjul gick de ner till frukosten. Knappt hade han tagit för sig av det stekta ägget och apelsinjuicen förrän James och Peter anslöt sig till dem och Remus lyssnade med ett halvt öra när Sirius återgav bitar ur The Daily Prophet för vännerna. Hans hjärta kändes blåslaget och ömt.

”Hej, kan jag sätta mig här?” Den försiktiga rösten fick Remus att skaka sig fri från sina tankar och han såg förvånat upp på Teodor som stod bredvid honom med sin frukosttallrik. Han kunde inte stoppa leendet som spred sig över hans läppar och nickade stumt.
Den andra eleven log så brett att smilgroparna syntes och satte sig ner på platsen bredvid Remus.
Deras armbågar stötte mot varandra och Teo såg på honom under luggen, omedveten om de tre vännerna som alla tystnat och stirrade på dem. Sirius var den första som återgick till morgontidningen, men han läste inte längre högt för de andra.
”Vad har du för lektion nu på förmiddagen?” Frågade Teo medan han bredde sylt på en av rostmackorna. Remus följde hans rörelser med blicken och harklade sig lite.
”Vi har dubbellektion i Örtlära”, sade han och åt ett halvt ägg av bara farten. Som om hans kropp kopierade den andres rörelser utan att tänka på det. ”Och du?”
”Sovtimme. Eller ja, Trolldomshistoria”, svarade Teo med en grimas som fick Remus att skratta rakt ut. Teodors ögon glittrade av skratt och han vilade hakan i handen. ”Jag tänkte gå ner till Quidditchplanen under lunchen, om du vill haka på?”
Remus nickade och log ner i sitt örtte. Det såg ut att bli en solig septemberdag och han hade ingenting emot att spendera lunchen utomhus. Han kände till en bra solfälla vid den östra läktaren, där kunde han sitta.
Teodor strålade och när blicken fortsatte runt bordet var det någonting i hans hållning som förändrades. Han rätade på sig och såg nästan lite yrvaken ut. Remus följde hans blick och såg hur Sirius svepte sitt kaffe innan han reste sig från bordet.
James, däremot, hade uppfattat ordet Quidditch och böjde sig fram för att presentera sig ordentligt. Remus försökte att hänga med i samtalet när de kom in på matcher de spelat mot varandra innan Teo hoppade av, men blicken följde istället Sirius ryggtavla när han lämnade salen.
Han ville ju inte, påminde Remus sig själv och återgick till sin frukost. Efter en stund kände han hur Teodor försiktigt tog hans hand i sin under bordet och Ravenclaweleven sände honom ett snabbt leende innan han fortsatte sitt samtal med James. Remus mörbultade hjärta slappnade av och han kramade tacksamt om den andres hand.

Det är helt grymt, hur du kan skriva och berätta! Vilken teknik du har, det är som att läsa en bok, som att vara inne på Hogwarts vid den här tiden.

Hur du lägger in små parallellhandlingar på sidorna, som när Hufflepuffeleverna pratar med Tjocke munkbrodern, till exempel.

Hur levande allt är beskrivet när Sirius tröstar Remus. Attraktionen mellan dem går att ta på, samtidigt som det är så mycket mer än bara attraktion, så mycket vänskap och kärlek bakom den.

Och hur känslorna skildras:

Hans hjärta kändes blåslaget och ömt.

Som om hans kropp kopierade den andres rörelser utan att tänka på det.

Och Teo, jag gillar Teo! Tycker lite synd om honom, vill att det ska bli bra för honom också till slut ♥

Undrar varför Sirius tvekar?

Längtar till nästa!

men jaaaaa äntligen, du anar inte hur glad jag blev när ögat lyste på denna igen ♥ ett av dina bästa kapitel hittills!

Finaste ni! Precis lika glada som ni blir av att läsa en ny del, blir jag av att läsa era kommentarer. Det värmer verkligen så mycket och jag tar med mig allt ni skriver. Här kommer den första halvan av del 7, jag tänkte att ni förtjänar den som fått vänta så länge på nya delar. Är det någonting speciellt ni vill läsa om? Jag har ju en förkärlek till att få in lite lektionstimmar..

Del 7.1

Dubbellektionen i Örtlära hölls i växthusen på den västra borggården och solen skulle inte nå dit förrän efter lunch. Temperaturen i glasrummet var knappt tio grader och Remus var den enda som hade sin kappa på sig, men sen var det också allmänt känt att han var den som frös mest. Efter den första halvtimmen hade han redan tappat känseln i fingrarna och han började få problem med att separera och plantera de magiska fröerna.
Veronica, tjejen från Hufflepuff som blivit utsedd till hans lektionspartner för dagen, försökte att inte skratta åt honom när han fumlade till det och lyckades ha sönder några av de ömtåliga skidorna som fröerna växte i.
”Jag visste inte att du spelade för båda lagen, Lupin”, ropade en kille från Hufflepuff som stod vid drivbänken bredvid deras. Remus såg på honom under luggen och pressade ihop käkarna. Veronica tog den trasiga skidan från honom och slängde den i komposthinken.
”Bry dig inte om Thomas”, viskade hon och skar försiktigt upp en ny skida så att de kunde plocka loss de känsliga fröerna och plantera dem i krukorna framför dem. ”Han är bara sur för att jag har nobbat honom.”
”Vi såg dig med Blanc vid frukosten”, fortsatte Thomas, utan att bry sig om vilka som lyssnade. Professor Sprout var i det andra växthuset och visade resten av klassen hur man skötte de nysådda växterna. ”Du känner dig tuff, va? Med de där ärren? Tror du att alla-”

”Käften, Fletcher. Ingen bryr sig om vad du tror.” Sirius stod i dörröppningen med armarna i kors över bröstet. Han hade tjocka trädgårdshandskar på händerna och jord i ansiktet. Sättet som hans blick vandrade över Thomas fick denne att tystna och återgå till fröerna han skulle plantera. Hans blick fortsatte över till Remus och han höjde på ögonbrynen.
”På riktigt, Remus?” Frågade han och brast ut i ett nästan skällande skratt. Veronica, som stod bredvid Remus, planterade alldeles för många frön i en och samma kruka. Remus förstod henne, Sirius hade den inverkan på folk. ”Säg inte att du fortfarande fryser? Du ser ynklig ut.”
”Wow, tack”, svarade Remus, med ens var han tacksam för att hans frostbitna kinder dolde rodnaden som blommade upp. ”Du skulle se dig själv. Vad gör du här?”
”Jag ska hämta lite drakgödsel”, svarade Sirius med en axelryckning och gick över till deras drivbänk. Han ställde sig alldeles bakom Remus och såg över hans axel på högen med skidor de hade kvar att skära upp. ”Vill du byta plats?”
Remus var alldeles för fokuserad på värmen som Sirius kropp utstrålade och hängde inte riktigt med i vad Sirius menade. 

”Det är varmare i det andra växthuset, dina fingrar är alldeles kritvita”, sade Sirius och tog hans hand i sin som för att visa honom vad han menade. Det var nästan så att Sirius hud brände mot hans egen. Remus vred på huvudet för att se på Sirius, men han hade vänt blicken mot Veronica.
”Eller är du okej med att jag-”, började Sirius, med ett av sina charmigaste leenden.
”Absolut, självklart, inga problem”, svarade Veronica, utan att han fick tala till punkt. ”Jag kan visa dig hur vi gör. Så kan du berätta vad ni får göra i andra växthuset?”
Utan att bry sig om vad Remus ville så tog Sirius av sig även den andra handsken och trädde på dem på Remus händer. De var fortfarande alldeles varma och svettiga efter att Sirius haft dem på sig och han grävde in fingrarna i det tjocka tyget.
"Du vet vilken urna som är drakgödsel, va?” Frågade Sirius och han stod så nära honom att Remus kunde känna hans andedräkt. Han nickade och mötte Sirius blick under bråkdelen av en sekund innan denne buffade honom mot hyllorna med gödsel.
De silvergrå ögonen glittrade av skratt och innan Remus hann säga något vände han sig till sin nya arbetspartner och Remus kunde inte göra annat än leta upp urnan med drakgödsel.

Genom glasdörren på väg till det andra växthuset såg han hur Veronica hjälpte Sirius att skära upp en fröskida. Hennes ögon tindrade och Thomas, som blivit alldeles mörk i blicken, hackade sönder sina skidor till hans arbetspartners stora förtvivlan.
Remus skakade av sig den olustiga känslan som kröp i honom och gick in till de andra. James, som varit Sirius partner, behövde bara kasta en blick på Remus rödrosiga ansikte för att förstå vad som hade hänt.
”Han dissade mig igen, eller hur?” Frågade han bara och sköt upp glasögonen med baksidan av handen, han var lika jordig som Sirius i ansiktet. Remus lät blicken vandra runt i växthuset och såg att alla andra var mer eller mindre täckta av jord.
”Vad håller ni på med här inne, egentligen?” Frågade han och ställde ifrån sig gödslet på sin nya arbetsbänk.
James kavlade upp skjortärmarna och gjorde en gest mot de vackra plantorna som skulle flyttas till större krukor. Vid ett annat bord kunde han se vad James menade. Så fort de skulle planteras om började de kasta jord på den stackare som tog hand om dem. Plantornas protester gjorde arbetet mycket skitigare och mer långdraget än Remus hade väntat sig och inom kort var han både varm och jordig.

”Du har en hel jordklump i håret”, sade Sirius när den lilla gruppen rörde sig in mot slottet igen, ett par timmar senare. Remus hade gjort sitt bästa med att få bort all jord från kläderna och ansiktet, men en del hade visst fastnat i hans trassliga lockar. Han gjorde en ansats att borsta bort det, men Sirius hann före. Försiktigt kammade han igenom de mörka lockarna medan de gick och Remus försökte att se oberörd ut.
James och Peter låtsades antingen inte om det, eller så var de så pass vana vid att de var fysiska runt varandra att de inte tänkte på det.
”Tack”, mumlade han och rättade till axelremmen på väskan. Sirius hand övergick från att kamma igenom hans lockar till att försiktigt massera hans nacke och Remus nästan snubblade där han gick.
Samtidigt gick en grupp hufflepuffelever förbi och han kunde se hur Veronica vinkade åt deras håll. Sirius vinkade tillbaka med sin lediga hand och försökte samtidigt att massera ut en muskelknut som hans vandrande fingrar hittat.
”Jisses, du måste stressa mindre, Moony”, kommenterade han medan de gick upp för trapporna till slottet. ”Snart är hela du en klump av knutar.”
Remus insåg att de var på väg mot Stora salen och stannade. Sirius, som fortfarande hade handen på hans nacke, stannade också och såg på honom med frågande ögonbryn.
”Vad?” Frågade han och lät handen vila på Remus axel. James och Peter stannade dem med och såg på dem båda. ”Ska du inte äta? Remus du måste-”
Sirius hand föll från hans axel och James leende växte sig dubbelt så stort när de båda insåg varför Remus stannat.

”Jag kan knappt tro att jag säger det”, sade James och slog ihop händerna, han såg ut som ett barn på julaftons morgon. ”Men vår lille Moony ska ner till Quidditchplanen på lunchdejt! Vad romantiskt!”
”Är det din bild av en romantiskt dejt, Potter?” Frågade en rödhårig tjej som lagom kommit ner från entrétrappan med sina väninnor. Lily Evans försökte att hålla tillbaka ett skratt när hon såg paletten av känslor svepa över James ansikte. ”Så det är det jag har tackat nej till, i alla dessa år? En dejt på Quidditchplanen?”
”Nej-, jag-”, stammade James och drogs efter den lilla gruppen som av en magisk kraft. Peter såg från Remus till Sirius med höjda ögonbryn innan han ryckte på axlarna och följde efter James för att se till så att han inte gjorde bort sig alldeles för mycket. Eller åtminstone bevittna det, så att han kunde återge stunden i detalj längre fram.
”Du får väl skynda dig då”, sade Sirius utan att möta Remus blick. ”Så inte Neo behöver vänta för länge.”
”Teo”, rättade Remus honom och kände hur rodnaden brände hans kinder. ”Men ja, jag borde skynda mig. Jag vet inte hur lång lunch han har.”
”Så ni har inte synkat era scheman ännu?” Frågade Sirius i en ton som skulle låta retfull, men som bara lät irriterad. Remus ryckte på axlarna och undvek hans blick. Han gillade inte hur obekväm han kände sig runt Sirius så fort Teo kom på tal och det var någonting i sättet som Sirius pratade om honom som lämnade en sur eftersmak.
”Vi ses på Spådomskonsten i eftermiddag”, sade han bara och snurrade på klacken. Han var halvvägs till entrén när Sirius hann ikapp honom. Det var andra gången idag.
”Ta den här”, muttrade Sirius och räckte fram en röd- och guldfärgad halsduk som han dragit fram ur väskan. Remus höjde på ögonbrynen men tog tacksamt emot den. ”Det är blåsigt där nere, jag vet hur lätt du fryser.”
Han virade den runt sin hals och Sirius strök undan ett par lockar som var i vägen, innan han kom på sig själv och backade undan. Remus följde honom med blicken när han joggade efter de andra och skyndade sig sedan ner mot Quidditchplanen. Hjärtat slog så konstigt i bröstet på honom.