Madetee [Emma07 och Jackies]

Rheanar skakade på huvudet och skrattade lågt åt hennes ord.
”Jag vet, det är rätt patetiskt.”, sa han ärligt. ”Om drottningen inte har någon aptit under middagsbjudningar så vräker gästerna i sig mat då de är rädda att de inte ska hinna smaka på allt. För i samma stund som hon lägger ner skeden , plockas maten bort från bordet”.
Med knappt ett par meter kvar till dörren som ledde in i matsalen stannade plötsligt Rheanar. Han vände sig mot Nalaea, med ett plötslig allvar i blicken, och när han försäkrat sig om att de var ensamma i korridoren sa han, med en lägre röst än tidigare;
”Så om du fick chansen att lämna palatset? Skulle du göra det? Vart skulle du ta vägen?”.

Nalaea log åt orden, hon skulle nog aldrig till fullo förstå alla dessa småsaker som hon nu skulle tvingas följa. Det kändes så otroligt löjligt, skrattretande rentav. Men ändå visste hon med sig att hon gjorde bäst i att följa det. Hon stannade upp och såg frågande emot honom då han stannade till. Reagerade nästan på hur pass allvarsam han lät.
"Jag skulle befria Zeirlae vid första bästa tillfälle." Svarade hon först utan ens en blinknings betänketid innan hon insåg att det inte riktigt var det han hade frågat och tvekade något.
"Under den här regimen hade jag nog inte velat stanna, jag längtar på ett vis hem. Men samtidigt så hade det känts fel att bara återvända hem och leva som om ingenting hänt." Sade hon uppriktigt, ville på något vis säga mer. Hon ville hämnas, det tvekade hon inte alls på. Men det kändes trots allt lite riskabelt att säga till en kunglig vakt även om det knappast skulle komma som någon chock.