the slow path [prs]

Den nedersta våningen där tjänstefolket höll hus såg väldigt annorlunda ut från det Oliver sett av resten av huset, vilket i o för sig var väldigt lite. Det var gråare med färre detaljer och mindre glansiga färger. Det såg tråkigt ut i jämförelse, inte lika tilltalande. Han finner sig själv undra varför det var så stor skillnad, men han tänker att eftersom att det inte kommer några gäster förbi så behövs det inte lika imponerande tapeter eller möbler. Varför slösa pengar på det. Han kollar sig omkring i hallen, där flertalet jackor hänger på krokar. Så fort han hade stigit in genom dörren hade han börjat höra massvis med tjatter och dunkar, vilket han förmodar kommer från köket. Klockan är sent och det är väl snart dags för sällskapet där uppe att äta, kanske det är dumt att klampa rakt in och stressa stackarna som jobbar i köket.. äsch, han tänker ändå bara säga hej till dem.
"Mr Smith förmodar jag?" hör han någon säga en bit framför honom. Den unge mannen kikar upp på damen som står där med ett leende på läpparna. "Jag är Ms Bromley, kom så presenterar jag dig till resten."

Det hade gått bra att träffa alla andra av tjänstefolket, de flesta hade varit trevliga. Vissa verkade vara riktiga rövhål, men det är någonting som han är van vid faktiskt. Det hade varit riktigt gott med riktig mat också, någonting han inte haft på länge. Oliver och hans syskon brukar turas om att fixa något att äta, men oftast brukar det handla om bröd, det här hade varit mycket mer. För engångsskull är han riktigt mätt, och kocken har verkligen en talang, ja.. annars hade hon såklart inte fått något jobb där på herrgården, men ändå. Han hade fått ett eget rum också, något han inte förväntat sig. Fan vad skönt det ska bli med sömn, trots att han kommer behöva gå upp tidigt eftersom att han ska skjutsa lorden till byn. Oliver smyger ut genom bakdörren och gräver i fickorna efter en cigarett, som han tillslut hittar. Han röker, jobbigt med tanke på att det tar på hans inkomst, men ändå fortsätter han. Med en djup suck så lutar han sin rygg mot ett av de stora ekträden och tänder cigaretten, bara en innan han ska gå och lägga sig.

Med en stor gäspning tittar Oliver upp mot himlen. Det är alldeles mörkt, det är bara de små stjärnorna och månen som lyser upp himlen. Det är så tyst där ute på åkrarna, det skiljer sig så mycket från London där han oftast befinner sig, och det är faktiskt rätt skönt. Med tanke på hur tyst det är så är han rätt säker på att han kommer kunna sova gott under natten… satan vad skönt. Han tar ett nytt bloss av cigaretten och funderar på hur hans syskon har det. De är inte ofta långt ifrån varandra och det känns faktiskt lite tomt utan dem där. Evelyn hade nog blivit ivrig om hon sett den här herrgården, hennes haka hade nog glidit ner mot marken. Han funderar lite också på hur William skulle reagera. Kanske han skulle bestämma sig för att vandalisera herrgården, han har ju en talang för att göra det. Oliver väcks upp från sina tankar när han hör en bekant röst lite längre bort från honom, det hade skrämt honom såpass att han ryckt till. Det är Cordelia som kommer gåendes och som bestämmer sig för att slå sig ner bredvid honom.
”Godkväll, Milady,” Svarar han med ett leende och vänder på blicken. Han hade inte förväntat sig sällskap, och framförallt inte av någon från familjen han tjänar. Han blir förvånad när hon ställer frågor till honom, men han uppskattar det. Han vet däremot inte riktigt vad det är han ska svara på hennes frågor, han själv vet inte direkt svaren på dem.
”Dagen har rullat på bra, alla från er familj har behandlat mig bra måste jag säga. Träffade det andra tjänstefolket nyss och fick en massa mat. Har inte ätit så mycket på länge, jösses vad gott det var.” Förklarar Oliver med ett litet skratt.

”Okej, Cordelia,” svarar Oliver med ett litet leende och tar ett sista bloss av cigaretten. Det är rätt skönt att sitta där ute under eken och ta en välförtjänt cigarett, det är ett bra avslut på kvällen. Han hade inte förväntat sig att hon skulle vilja att han ska kalla henne för hennes förnamn, nej, det känns inte alls lika propert. En lättnad är det däremot, att inte behöva bete sig fint och acceptabelt hela tiden. Nu är det bara hans första dag och han är redan lite trött på det. Men som han har påpekat för sig själv tidigare, han kommer att vänja sig vid det. Med en lång utandning fimpar han cigaretten och drar en hand genom sitt mörka hår.
”Kommer nog inte komma överens med alla här, men än så länge känns det bra,” fortsätter han och sträcker på sin rygg. Han har spenderat dagen främst med att sitta ner, så det är väl inte så konstigt att han känner sig så förskräckligt stel. ”Så, blev lady Florence nöjd med sina klänningar?"

Oliver undrar lite om hur det ser ut i delen av London där deras moster bor. Han kan tänka sig att det ser väldigt annorlunda ut från det lilla ruckel han och hans syskon lever i, han skulle vilja se det. Herrgården är otroligt vacker, och kanske huset deras moster äger också är det. Han är fortfarande förundrad över hur vackert allting är, det finns nästan inga brister, men han skulle nog aldrig kunna leva i något så stort. Det skulle inte förvåna honom om han inte skulle hitta någonstans där inne, det kanske är som en enda stor labyrint. När Cordelia börjar ställa en massa frågor om hans syskon så kan han inte undgå att frusta till. Hon är nyfiken av sig, det är charmigt. Oliver är däremot lite kluven på vad det är han ska svara på dessa frågor, han vill inte dela med sig för mycket.. men det är nästan svårt att undvika det om han ska svara på frågorna överhuvudtaget. Han hade inte förväntat sig att någon i familjen skulle försöka samtala med honom, än mindre ställa honom frågor om hans liv. Men det känns bra, det kan vara skönt att prata om det ibland, särskilt när han haft en sån hektiskt första dag på jobbet.
"Vi bor tillsammans i en liten lägenhet i London, ingenting makabert. Våra föräldrar är inte med i bilden, så det är mest jag som tar hand om dem faktiskt." Vad bra, han får åtminstone ut någonting ur munnen.. om det var för mycket information eller precis lagom vet han inte, men det är åtminstone svar på hennes frågor. "Så det känns lite konstigt att de är där ensamma nu, men de klarar sig." Fortsätter Oliver och vänder blicken mot henne med ett litet leende. "Brukar du besöka London?"

Med tanke på Cordelias reaktion så verkade det som att hon kände sig skamsen, vilket Oliver inte alls tycker behövs. Han hade trots allt bestämt sig för att svara sanningsenligt, han hade kunnat ljuga.. om det är någonting som han inte vill göra så är det att göra henne obekväm, och det kanske hans historia gjorde. När hon sedan erbjuder sig att prata med sin pappa om det finns en obebodd stuga så kryper ett litet leende upp på läpparna. Inte för att han tänkte ta emot erbjudandet, han känner inte att han har någon rätt till det, utan för att bara faktumet att hon erbjuder sig gör honom glad.
"Tack, men det behöver du verkligen inte göra.. jag är säker på att de kommer att klara sig, jag ska försöka besöka dem ibland." försäkrar han. Oliver känner inte direkt att han har rätten till en liten stuga.. kanske om både han och hans syskon jobbade, då kanske det skulle fungera. Men det är bara hans första dag och han kan inte tvinga Cordelia att göra något sådant. Hans syskon är unga, men han är säker på att de kommer klara sig. Eller ja, han är inte helt säker på det med tanke på vad William kan få för sig, men han hoppas innerligt att ingenting kommer att hända. Tjugoettåringen skrattar också till efter det den unga damen säger.
"Hur är balerna? Är de så extravaganta som folk säger? Har aldrig bevittnat någon."

Oliver frustar tyst till, han kanske borde ha formulerat sig bättre. Klart att Cordelia vet att hon inte behöver diskutera det med sin far, men det hade känts oartigt att gripa fast vid hennes erbjudande för snabbt. Om nu Mr Halbrook bestämmer sig för att hjälpa till så kommer han att vara evigt tacksam.
"Det vore oerhört snällt av er, hoppas jag kan gottgöra dig någon gång," svarar han med ett leende på läpparna. Han undrar vad han kan göra för att gottgöra henne någon gång.. äsch, någon gång i framtiden kommer det säkert komma såna tillfällen, han måste bara se till att ta vara på dem. Nu är han fullt medveten om att Mr Halbrook troligen kommer att säga nej, så han kommer inte ha några höga förhoppningar på det här. När Cordelia berättar om de unga damerna som klär sig i praktfulla klänningar och smycken så kan han få en rätt klar bild framför sig, men han tvivlar på att den ens är hälften så extravagant som det faktiskt är.
"Det vore ändå häftigt att se någon gång måste jag erkänna. Brukar ni ha någon bal här?" Nu tycker han att hela grejen med stora baler är löjligt och att det är hysteriskt hur mycket pengar folk lägger på det hela, men han är ändå nyfiken. Om hans storebror levt så hade han säkerligen gett Oliver en käftsmäll, vi ska inte uppmuntra sådant, men det gör han inte direkt heller.
"Det är väl det optimala, att ens älskare ska se bortom allt materialistiskt." Han kan tänka sig att många unga män inte riktigt bryr sig vidare mycket om personen bakom allt pompöst, utan bara vill träffa någon som är vacker och håller med det de säger och tycker.

Oliver nickar åt det Cordelia säger.. ja, han kan tänka sig det. Nu skulle han hellre ha någon som han kan diskutera med och som inte låtsas att hålla med hela tiden, men han är fullt medveten om att det är flera män som tänker helt annorlunda. Nu gäller inte det så många i hans närhet, men han kan förstå att det är vanligare hos aristokrater.
"Ja, det förvånar mig verkligen inte egentligen, tyvärr. Tycker det är mycket trevligare att ha någon som man kan ha en riktig diskussion med, och som är av andra åsikter." berättar han och börjar pilla med sin tröja, osäker på vad han ska säga. Han kan verkligen inte förstå sig på folk som tänker på det där viset, men han kan förstå mer hur kvinnorna i såna situationer tänker. Inte om de är endast efter pengarna, men att med säkerhet kunna leva tryggt kan han verkligen förstå, trots att det är svårt för honom själv att tänka på det sättet. Oliver själv är helt emot klassklyftan, hans tid på herrgården har bara bekräftat detta.
"Det är bra att dina föräldrar inte pressar dig, det kan vara riktigt svårt att hitta någon som man genuint gillar." Han har hört om det, att flera unga damer och herrar som är aristokrater ofta blir pressade till giftemål, och det är ju en helt annan sak i sig.
"Nej nej, du behöver inte be om ursäkt. Det är intressant att höra hur du tänker."

Om Oliver ska vara helt ärlig så blir han rätt överraskad av frågan som Cordelia ställt. Har han någon speciell i sitt liv? Nej, den frågan hade han definitivt inte förväntat sig att få, och han vet inte riktigt vad han ska svara på det. Att prata om det tillsammans med hans arbetsgivares dotter kändes konstigt, men det är väl mest för att de är så mycket högre uppsatta än honom. Med lätt rynkade ögonbryn gör han precis som kvinnan bredvid honom och börjar rycka upp små grässtrån för att riva dem i små delar.
"Nej, det kan jag väl inte säga att jag har. Hade det, men inte längre." berättar han med ett litet leende. Nej, det var något eller några år sedan han hade någon speciell i sitt liv. Detta hade varit i Nordirland, men det hade han kommit över för länge sedan. "Spenderar mesta tiden med mina syskon bara," fortsätter han med ett litet skratt och börjar slänga de små bitarna framför sig. "Har du det?"

Oliver är osäker på vad han ska säga härnäst. Ögonbrynen rynkar ihop sig och drar upp flera grässtrån till och börjar riva sönder dem.
”Det är överskattat,” påpekar han och frustar tyst till. Än så länge har det varit överskattat för honom iallafall, att ha hittat någon speciell person gjorde det svårare för honom. Han hade i slutändan blivit sårad och han tycker inte att det varit värt det. Samtidigt så är han helt säker på att han inte har upplevt äkta kärlek, det hade varit en förälskelse i sina tonår som inte varit mer än så. ”Det är läskigt att lägga för mycket på en person, det gör så att man blir lättare att såra. Känns inte riktigt som att det är värt det ibland.” Kanske han bara babblar på, men eftersom att Cordelia delat med sig lite så känns det helt okej att prata på. Det känns behagligt på något sätt, och han förväntade sig definitivt inte att prata med någon på det här sättet just den här dagen.
”Jag är däremot säker på att du kommer hitta rätt, från vad jag har sett så är du väldigt trevlig.”